Ett av de som aldrig postas

Hej S,

Från altanen hörs fyrverkerierna från den andra stranden som åska över vattnet, jag sitter i mormors korgstol och tittar på färgexplosionerna när de lyser upp himlen. När något är sådär vackert, som fyrverkerier på försommarhimlen till exempel, då tänker jag på hur gärna jag skulle vilja att du fanns här intill mig.

Det är stort och vidunderligt, livet. Jag tror inte att jag begrep riktigt hur stort det är, innan du dök upp. Inte heller hur svårt det skulle vara att leva det utan dig. Vissa dagar är lättare än andra, jag är nog ganska lycklig på det hela taget. Men jag frågar mig hur stor del av den lyckan som kommer ur blotta vetskapen om att du existerar. Och hur stor del av den som skulle stanna kvar, om du inte gjorde det.

Jag önskar att du kunde tillbringa sommaren här, i sommarhuset vid vattnet, bredvid mig på altanen. Jag har det för mig själv i år. Men jag kan inte ens förmå mig att bjuda in dig. Det beror kanske mest på att jag inte tror att du skulle vilja komma.

Istället går jag in nu, sveper koftan tätare om kroppen och kryper upp i soffan. Kurar ihop mig framför Änglagård, intill Fanny och Zac. En sorts låtsasvärld som på många plan är mer verklig än min egen just nu.

Vi måste prata. Om oss.
Libertin
 

Små sanningar

Man kan gå hem genom en stad som känns som om den vore tom, eftersom det regnar och skymningen nyss skärpt konturerna på hustaken. Och på vägen kan man snedda genom Kungsan där körsbärsträden äntligen blommar. Och om man gör det, så kanske man slår sig ner på en bänk under det rosa bladverket och tänker att det kan bli vår över en dag. Att man kan bli två över en natt. Och på femtio sekunder kan man bli ensam.

Blått

Och jag försöker greppa de svårfångade orden, de flyr som duvorna på Markusplatsen när man kommer för nära.

Ju närmare du kommer, desto mer förlorar jag dig.

Och två tillbaka

Det spelar ingen roll att jag längtar. Egentligen längtar jag inte ens längre, det är snarare en form av fruktan som fötts ur det här året. Ur den här tiden. Hennes tid. När jag står och väntar på henne utanför Cirkus och sommarklädda människor passerar mig, på väg in genom entrén, tänker jag att ett sms där hon ursäktande avbokar i sista sekund vore mer skonsamt. Liksom att lämna henne. Lämna tankarna på henne. Det jag aldrig kan göra.

Precis då ser jag henne komma gående uppför backen. Det som slår mig är inte lycka, inte bara åtminstone. Med fjärilarna som alltid vaknar när hon närmar sig blandas fruktan och flyktbegär. Det är förlamande. Vilket är ironiskt, att flyktbegär har en förlamande effekt på mig. Jag bleknar bakom solglasögonen, men ljuset tänds som vanligt i mina ögon så fort hon når fram. Vi kramas. Eftersläntrare som går förbi oss tittar. Stephanie ler. Jag ler. Hennes hand på min arm, min själ rister under beröringen. Vi möts. Hej, där är du ju.

Så går vi in och en tjej i vit blus och svart kjol fångar upp oss och styr oss förbi kön och in genom dubbeldörrarna till första raden. Förbi alla människor som redan slagit sig ner på sina platser, fram till de enda tomma stolarna på första parkett. Små skyltar i tjockt papper med Stephanies namn på. Så, varsågoda, ha en trevlig kväll. Ett privilegium. Så oväsentligt egentligen. Det hade varit lättare att komma hit och stå i kö som alla andra, att själv få hitta sin plats någonstans på läktaren, anonymt. Enkelt. Jag sjunker ner på stolen och känner undrande blickar i ryggen, tänker att de vet i alla fall inte vem jag är och sneglar på Stephanie som obekymrad krånglar av sig sin kavaj och hänger den över stolsryggen. Hur vänjer man sig vid att ständigt vara iakttagen? Vid att folk hajar till när de känner igen en? Jag skulle aldrig orka. Hur gör hon? Vad tänker hon?

Småprat. Av den sort som bara är ett omslagspapper, ett filter mellan vad man kan säga och vad man vill säga. Lite blankt, ganska fint. Men tunt. Om man klämmer på det kan man känna konturerna av det inslagna. När hon lutar sig nära törs jag dra in hennes doft i näsan, den är djup och liksom mild. Som varm mjölk med en nypa kanel i. Jag försöker spara den i kroppen, ett doftminne. Det är oundvikligt och något jag gör så fort hon är nära, jag skapar mig minnen för den stund då hon kommer att vara borta. Som om jag vet det, instinktivt, att hon inte är på riktigt. Att platsen jag befinner mig på, platsen bredvid henne, är ett undantag från den verkliga världen.

När ljuset i takkronorna dämpats till mörker och den tomma scenen framför oss lysts upp av en ensam strålkastare, när cirkeln på scengolvet fyllts av liv och kloka ord. Då tänker jag på det orättvisa i situationen, på att jag vill ta hennes hand och hålla den i min, smeka hennes handrygg med min tumme. Och att det inte går, eftersom det sitter tjugo journalister på raden bakom oss. Och jag undrar stilla, om hon valt att träffas så här för att möjligheten att gå vidare, gå längre, inte ska vara närvarande. Om hon valt situationen för att köpa sig tid.

Efteråt promenerar vi till Djurgårdsbron. Barn på sparkcyklar susar förbi oss på gångvägen vid Nordiska museet. Jag ser till att mina händer är upptagna med att hålla reda på solglasögon och pashminasjalen där jag går intill henne, är lite rädd för att tappa impulskontrollen och söka hennes hand. Vi pratar om språk och litteratur, och när vi kliver på spårvagnen på Strandvägen börjar det duggregna. Hon sätter sig på ett ledigt säte. Jag står bredvid, i gången, med spända benmuskler och koncentrerar mig på att hålla balansen. Egentligen hade jag lika gärna promenerat in till stan. All tid jag får med henne är värdefull, att dra ut på ett avsked är visserligen smärtsamt på sitt sätt, men det är också värt det. Även om det regnar lite.

På Hamngatan kliver vi av. Körsbärsträden blommar i Kungsan, Stockholm är aldrig så vackert som nu, i skymning, men hon verkar inte se det. Faktum är att hon redan tycks vara på väg bort, i tanken är hon någon annanstans och jag lyckas inte dra henne tillbaka till oss två. I den perfekta världen hade vi gått in under det ljusrosa blomstertaket nu, slagit oss ner på en bänk och pratat om oss, utan filter. Men undantagsvärlden, kaninhålet, är som vanligt på lånad tid.

Hennes armar runt min hals. Tack för i kväll. Det gör ont. Det gör alltid så ont att skiljas från henne. Tack själv. Och jag vänder mig om och går innan hon hinner göra det, ser mig inte ens om över axeln för att få veta om hon tittar efter mig. Bara går. Tack för i kväll. Vad vill du egentligen?

Ett meddelande på Facebook

Stephanie till Libertin:

Jag har biljetter till en grej du skulle gilla ikväll. Ses utanför Cirkus kvart i sju?

Det är jag som går

En kväll i slutet av maj står jag utanför en av föreläsningssalarna på Universitetet. Stephanie ska hålla en föreläsning om sitt yrke och jag har smitit in bland de förväntansfulla studenter som står i kö utanför. Där står jag när hon går förbi. Jag har inte sagt att jag ska komma, hon har inte sagt att hon ska hålla föreläsningen, den informationen nådde mig på annat vis. Men jag tycker om att höra henne prata, att se henne sådär lysande som hon är i sin yrkesroll. Därför blir jag förvånad när hon får syn på mig och omedelbart spricker upp i ett leende. (Söker hon alltid mig med blicken, var hon än går? Hoppas hon att jag ska vara där?) Hon kliver in i klungan av studenter och kramar mig sådär intensivt.

“Hej! Så fint att se dig!”
“Dig med! (Trots att du inte svarar på sms.)”
“Jag måste gå in, vi ses!”

Hon försvinner in genom dubbeldörrarna till föreläsningssalen och lämnar mig kvar där i kön med ett leende som uppstår i hjärtat och inte går att hejda, utan pumpas runt i blodet genom hela kroppen tills hela jag är varm och mjuk. Och längtande. Stephanie, om du visste hur jag längtar efter dig.

Efter föreläsningen ser jag att hon tittar efter mig, men hon är omringad av studenter och jag dröjer mig inte kvar.

Ett steg fram

Det regnar när jag och mina vita tygskor promenerar till adressen Stephanie skrev i mejlet. Jag har inget paraply och håret som jag försökt tämja lockar sig kring pannan. Jag har ingen jacka heller, bara kavaj, eftersom det är maj och nyss var varmt. Slitna jeans, vit sidenblus. Ta mig som jag är. Förhoppningen om att få spendera tid med henne ikväll har aldrig funnits, huvudpersonen vid en releasefest är alltid upptagen. Jag ska bara vara där, eftersom hon bett mig. Visa att jag finns och att jag bryr mig om henne.

Marschallerna brinner utanför, men det är också det enda tecknet på att något speciellt pågår innanför porten. Kvinnan i dörren har mitt namn på sin lista. Högst upp, hinner jag se innan hon pekar ut garderoben och talar om att den hyrda festlokalen finns tre trappor upp, eller på plan fyra med hissen. Trappan är ojämn i stegen, så gammal att stenarna nötts till decimeterskillnad närmast ledstången. Mina kinder är lite rosiga när jag klättrat hela vägen upp, men händerna är fortfarande iskalla efter regnet. Att jag alltid ska ha så kalla händer, tänker jag när jag får syn på Stephanie tvärs över rummet och går fram till henne. Trots att hon är upptagen där hon står med ryggen mot mig, i samtal med en man i linnekostym, lägger jag min kalla hand på hennes arm. Hennes ansiktsuttryck när hon ser mig. Obetalbart. Kanske har jag aldrig sett henne så strålande. Glädjen gör henne vackrare än vanligt. Hon kramar mig hårt, placerar en hastig kyss på min kind. Lägger armen runt min midja.

När hon en stund senare kliver upp på den lilla scenen och med tårar i ögonen hyllas av sin förläggare, står jag vid rummets ena långsida och ser henne i ögonen. När hon ler och höjer sitt champagneglas mot mig trillar små rysningar nedför min rygg. Det är en annan Stephanie som lever när inte Johan är med. Det är den Stephanie jag kommit att älska.

Precis som till förra boksläppet finns en hel hög av böcker som ska få hennes signatur på försättsbladet, men den här gången ställer jag mig inte i den långa signeringskön. Istället hålls jag vid sidan av, en bit bort, och pratar sociala medier med ett par av hennes förlagsmänniskor. Det bor ett nytt mod i min kropp, jag döljer inte att jag betraktar henne där hon sitter. Och när hon ser upp då och då, ser hon rakt på mig, och jag viker inte undan. Inte en enda gång. Blicken levererar det jag vill att den ska leverera, säger det jag vill säga henne. Och jag ser att hon förstår. Och att hon svarar. Det är något magiskt med den här kvällen.

Kanske är det champagnen. Min tvekande sida, som i allra högsta grad finns kvar inom mig, där den samsas med den nya rätten till henne, tänker under korta stunder att det bara är champagnen. Att det är bubblet som gör henne så fysisk, som lindar hennes armar runt min midja när hon står bredvid mig och samtalar med förlagsfolk. Det finns något nytt i hennes rörelser, något nytt men ändå bekant. Hon liknar sig, så som hon var när vi först sågs, innan allt hade blivit så krångligt. Innan Johan.

Efteråt, när sällskapen skingrats, när de hämtat sina ytterplagg i garderoben och försvunnit ut i regnet, hittar jag mig vid hennes sida. När vi plötsligt är ensamma uppstår ett allvar emellan oss. Med ens är det svårare att se henne i ögonen, det är nästan för laddat. Hon står med famnen full av blombuketter och jag skäms först lite för att jag inte hade med mig några blommor till henne ikväll, men så inser jag att anledningen till det är att jag känner henne så väl att jag vet att hon tycker att snittblommor är onödigt överflöd. Och att hon dessutom inte hinner njuta av dem, eftersom hon reser sin väg snart.

Hon räcker en av buketterna till mig, ett knippe rosa pioner i vitt silkespapper. Jag undrar om hon vet att det är mina favoriter?
“Tack för att du kom.” säger hon. Sedan andas hon in, som man gör innan man pratar, men det kommer inga fler ord. Istället biter hon sig i läppen, som om hon får anstränga sig för att hejda sig.
“Tack för att du ville att jag skulle komma.” säger jag. “Det gjorde mig glad.”
Hon nickar. Bra.
“När reser du?” frågar jag.
“Tidigt imorgon.” svarar hon.
“När kommer du tillbaka?”
“Snart.”
Jag vet inte om det är ett löfte eller ett konstaterande. Ensam med henne börjar mitt tvivel och min tvekan ta över. Men jag måste vara modigare.
“Jag visste inte att du hade min e-postadress.” säger jag.
“Jag fick leta ordentligt.” ler hon. “Och jag provade tre olika innan det blev rätt.”
“Det känns lite märkligt att jag inte har ditt telefonnummer.” säger jag.
“Ja, verkligen. Och jag saknar ditt.”
Mina fingrar är stela när jag knappar in hennes nummer i min iPhone.

I tunnelbanan, på väg hem, skickar jag ett sms till henne.
Ett sms hon aldrig svarar på.

O.S.A.

Det går några dagar. Stephanie syns plötsligt överallt, hon är aktuell med en ny bok och gästar morgonprogram och kultursoffor. En morgon ligger det ett mejl i min inkorg, skickat till min privata e-postadress, med hennes namn som avsändare. Hon har aldrig mejlat mig tidigare, vår nätbaserade kommunikation har begränsats till meddelandefunktionerna på twitter och facebook. Fram till nu.

Hon skriver att hon vill att jag, som en av hennes allra ljuvaste människor, ska närvara vid hennes boksläpp. En halvhemlig tillställning som förmodligen mest kommer att befolkas av journalister och recensenter, branschfolk. Kanske hennes familj. Och så jag.

Jag, som inte ens visste att hon hade min e-postadress.

Du-dunk, hear the beat. Heartbeat.

Tågets rörelser flyter ihop med min kropp. Jag låter mig vaggas. Det är förmiddag, men kroppen är trött och huvudet tungt av tankar. Jag hittade inte Stephanie i natt, hon fanns varken i korridoren utanför festlokalen eller i lobbyn. Dörren till hennes rum vågade jag inte knacka på.

Livet blev så svårt sedan hon dök upp. Så ljust och hoppfullt, så mörkt och hopplöst. En plötslig bipolaritet. Sofia sitter lutad mot väggen på britsen mitt emot mig i sovvagnen. Jag iakttar henne medan hon knattrar på tangenterna till sin bärbara dator. En mac, med dekal i vinyl. Äpplet på locket lyser i händerna på Snövit medan Sofia skriver. Så tittar hon upp, möter min blick så direkt att jag misstänker att hon hela tiden varit medveten om att jag iakttagit henne.

“Du, vill du prata?” Sofia lägger huvudet på sned. Ser inte rakt igenom mig, som Stephanie gör, utan rakt på mig. Som om hon är intresserad av vem jag är och vad jag kan tänkas ha att säga, inte som om hon redan vet.
“Jag vet inte riktigt, jag känner mig så förvirrad.” säger jag och plötsligt har jag börjat berätta om Stephanie, utan att säga att det är Stephanie jag berättar om såklart. Jag berättar om hur jag är begränsad i mitt handlingsutrymme eftersom vi båda är i relationer, jag berättar om hur hon ibland står med öppet hjärta framför mig och hur vi andra stunder knappt känner varandra. Om hur hon kan söka min blick tvärs över rummet för att i nästa sekund slå bort den. Om hur allting känns som inbillning, ett påhitt från min sida.
“Ibland vill jag bara tala om för henne hur mycket jag tycker om henne.” avslutar jag. “Men det känns som att lägga något tungt över axlarna på henne, något som jag tvingar henne att bära. Och jag är rädd att hon skulle försvinna ur mitt liv, även om hon inte riktigt är i det nu heller.”
Sofias ansikte är mjukt och rösten lite hes av konferensförkylning.
“Du är så mycket bättre än du tror, Libertin.” säger hon. “Att tala om för någon att man älskar denna är aldrig tungt. Det är ljust och vackert. Och du måste säga det.”
“Men det handlar ju inte bara om henne eller mig, det handlar om hennes man och om min man också.” säger jag. “Och jag märker ju att hon inte vill ha mig i närheten när han är med.”
Sofia ler.
“Det är ju ytterligare ett tecken på att du inte inbillar dig, det finns något mellan er och det blir såklart väldigt påtagligt när hennes kille också är med. Om hon inte kände något för dig skulle det ju inte vara ett problem.”
Jag tänker efter. Ser Stephanie bredvid Johan i hotellets matsal, känner hur hon vänder taggarna utåt när jag slår mig ner mitt emot henne.
“Ja, du kanske har rätt.” säger jag. “Att hon känns lite besvärad när jag slår mig ner vid henne när hennes pojkvän är i närheten. Jag har hela tiden tolkat det som en markering för att hon inte vill ha mig där, men kanske är det så enkelt som att det är precis lika svårt för henne som för mig.”
“Jag tror det, åtminstone.” säger Sofia. “En annan vän kom och pratade med mig under konferensen, hon var i upplösningstillstånd för att hon tyckte att det var så jobbigt när en person hon förälskat sig i kom och satte sig vid samma bord som henne och hennes kille, i matsalen. Det blev liksom så uppenbart för henne vilka känslor hon hyser för den här andra personen.”
Jag stelnar till. Det fanns visserligen många som flirtade med varandra under konferensen, men det Sofia sitter och säger påminner fasligt mycket om en specifik situation.
“Jaså.” säger jag “Vem var det då?”
“Äsch,” säger Sofia “jag borde inte tala om det, men du känner ju också Stephanie.”

Tystnad.

“Dessutom,” fortsätter hon “är vissa saker helt omöjliga att styra. När man faller för någon på riktigt, skillnaden mellan att gilla någon för att det är spännande eller för att man är uttråkad i sitt förhållande, och att falla för någon för att allt annat är omöjligt och otänkbart, är att man inte får dåligt samvete. Man får dåligt samvete för att man inte får dåligt samvete, men det känns inte ens fel. Bara komplicerat.”

Grattis

Nästa gång jag sneglar på klockan har minutvisaren flyttat sig en minut till höger om midnatt och jag är inte längre tjugotvå år gammal, utan tjugotre. Ingen här vet om det, att jag fyller år. Egentligen är det inget speciellt, den enda tanke jag har kring själva födelsedagen är att ett år inte är tillräckligt. Jag skulle önska mig att vara jämnårig med henne. Som om det skulle göra någon skillnad om åldersdifferensen oss emellan vore obefintlig. Självfallet inte, så mycket begriper jag. Men ändå.

Någon sjunger bakom mig. En melodi jag inte känner igen, med ord jag inte förstår. Det låter som språket gör i det land jag befinner mig, rösten är Stephanies. Jag har aldrig hört henne sjunga, men hennes mjuka ton känner jag. Jag vänder mig om. Hon står alldeles nära mig och sjunger, vad som måste vara den nationella födelsedagssången. Den har två verser och hon ser mig i ögonen hela tiden. När hon tystnar efter sista textraden böjer hon sig fram och kysser mig på kinden, alldeles nära mungipan.

Sedan vänder hon sig om och försvinner genom folkmassan. Jag försöker följa efter, men fastnar i klungor av människor och när jag kommer ut ur salen är korridoren utanför tom.