Månadsarkiv: juni 2015

Fair enough

Söndag. Vi köper med oss lunch och jag har kommit ihåg picnicfilten och så sitter vi i gräset vid observatoriet i Greenewich Park hela förmiddagen och tittar ut över London. Det är hett, med blå himmel som känns högre och högre ju närmare lunchtid vi kommer. Anna frågar om texten. Jag berättar om texten och dess upp- och nedgångar, att det äntligen börjar kännas lite lättare. Anna frågar om teatern. Jag berättar om teatern, om hur jag inte känner mig lika hemma i West End som jag gjorde i det förra kompaniet.
Anna säger: ”Se det som ett gästspel. En säsong på en annan teater, sedan kan du återvända eller göra något annat. Vad du vill.”
Jag säger: ”Vad jag vill?”
Anna säger: ”Precis vad du vill.”
Sedan frågar hon om Katie. Och jag berättar om Katie. Trots att jag har berättat om Katie många, många gånger förut. Trots att Katie själv berättade om sig och oss bara kvällen innan, och trots att jag inkluderar minst en paragraf om henne i varje långt mejl jag skickar till Anna.
När jag är klar har det börjat regna inne i stan. Vi sitter på höjden och tittar på de mörka molnen och vattenridåerna som sveper över London borta vid horisonten. I Greenwich är det fortfarande sol.
Anna säger: ”Förstår du att du älskar henne? Du är inte bara förälskad, du älskar henne verkligen.”
Jag säger: ”Ja, tyvärr.”
Anna lutar sig fram, som för att understryka sin nästa replik.
Hon säger: ”Du måste sluta vara rädd, Libertin.”
Jag säger: ”Jag är inte rädd.”
En lögn så platt att Anna inte ens bevärdigar den ett svar.
Hon fortsätter: ”Du får inte gå runt och tänka på att det kan ta slut när som helst. Du har hittat någon du älskar, någon som alldeles uppenbart älskar dig tillbaka. Nu måste du vara trygg i det. Trygg och lycklig. Okej?”

Okej.

Annonser

Collide

Att ha Anna i London, även om det bara är för några dagar, är en obeskrivlig lyx. Jag känner mig stark med henne i närheten och det får mig att längta efter en tillvaro där hon aldrig är mer än en tunnelbaneresa bort.

På lördagen tittar vi på prideparaden. Lutad mot kravallstaketet på Regent Street medan regnbågsflaggorna vajar förbi oss lägger Anna armen om mina axlar. Nyss har en transvestit i paljettklänning och högre klackar än jag någonsin skulle klara av att gå i, målat varsin liten regnbåge på våra kinder. (”Girls, you need to show the world your true colours.”)
Anna ropar i mitt öra: ”Han har rätt, Libertin. Du måste våga vara stolt.”

På kvällen går vi och ser Katie spela. Anna följer skeendet på scenen med framåtlutat intresse. Jag sitter mest och är nervös för att jag snart ska presentera dem för varandra. Jag vet inte riktigt vad det är jag tror ska hända, att de inte ska tycka om varandra kanske. Den sannolikheten är nästan obefintlig. Jag tittar på Katie på scenen, sneglar på Anna bredvid mig och tänker att det är mina två världar som kolliderar här.

Efter applåderna, när ljuset tänts och vi är på väg ut ur salongen, hinner Katie ifatt oss. Fortfarande iförd Maggies, rollens, kläder kysser hon mig hastigt på kinden och sträcker fram handen mot Anna. Levererar sitt vackraste leende, det öppna, oreserverade. De hälsar. Omedelbart tycke uppstår. Nervositeten i mig glider undan. Den ersätts av lättnad och något annat, något oväntat.
Katie försvinner iväg till logen för att byta om och bli sig själv. Jag och Anna väntar i baren.
Anna säger: ”Jag gillar henne redan. Hon verkar snäll.”
Jag nickar. Något gnager.
Anna snurrar på sitt vinglas, tittar på folk, känner igen James Nesbitt borta vid fönstret och pekar diskret ut honom för mig (hon vet att jag älskade Cold Feet).
Jag inser plötsligt att jag är rädd, rädd att hon ska tycka mer om Katie än om mig.
Jag säger: ”Anna.”
Anna säger: ”Ja?”
Det är barnsligt, men jag fortsätter ändå. Är filterlös intill henne, så som hon fostrat mig att vara.
Jag säger: ”När allt går åt helvete, lova att du fortfarande står på min sida.”
Jag väntar på att hon ska skratta, som om det är något roligt jag sagt, men det gör hon inte. Hon tittar bara rakt på mig, är fullkomligt allvarlig när hon säger: ”Jag står alltid på din sida.”

Jag är så glad

Det är fredag den tjugosjätte juni och maten har precis kommit till bordet på restaurangen där jag sitter tillsammans med Anna när min telefon börjar ringa i väskan. Jag tar upp den för att trycka bort samtalet, ser Katies namn i displayen och bestämmer mig för att svara istället.

Katie säger: ”Darling, did you hear?”
Hon låter darrig på rösten, som om hon ska börja gråta vilken sekund som helst. Jag blir alldeles kall.
Jag säger: ”About what?”
Tänker: Nu rasar allt. Hjärtat slår hårt i bröstet, ljudet dånar i öronen.
Anna höjer frågande ögonbrynen på andra sidan bordet.
Jag säger: ”Katie? Is everything alright?”
Jag hör hur hon drar ett djupt andetag.
Hon säger: ”The U.S Supreme Court have declared same-sex marriage legal in all fifty states!”
Andas ut. Rummet vinglar till. Lättnaden sjunker in i kroppen.
Jag säger: ”You scared me half to death.”
Katie säger: ”Yes, sorry, I think I’m about to cry. I’m so happy.”
Jag säger: ”Me too.”

När vi lagt på höjer Anna sitt glas.
Hon säger: ”Vilken dag, va? Skål för våra och världens framgångar!”
Vi skålar.
Ja, Anna är alltså i stan. Hon ska träffa en agent och stannar bara över helgen, men hon är äntligen här! Vi har bestämt att vi ska ses och äta middag när jag är klar på teatern. (Något jag alldeles glömt bort, eftersom jag hela dagen trott att det varit torsdag istället för fredag.) Halv fem ringer hon och säger att hennes möte är avslutat och att hon väntar i juicebaren nere på hörnet. Vi har fortfarande en dryg timme kvar av repetitionerna. Jag frågar runt bland skådespelare och regissör och ingen har något emot en gäst, så jag går ner för att hämta Anna. Hon står vid sceningången, bär solglasögon och vidbrättad svart hatt, och ser så svalt glamourös ut att turisterna utanför försöker smygfotografera henne. Själv sportar jag urblekt jeansskjorta och en Stabilopenna instucken i trassliga lockar. Inte särskilt glamouröst. Jag låter dörren slå igen bakom oss innan jag kastar mig om halsen på henne.

Vi tar oss igenom sista timmen av repetitionen. Jag känner mig obekvämt självmedveten av att ha Annas blick på mig, hennes svalka kan fortfarande göra mig nervös när jag upplever den lite på avstånd. Efter en stund glömmer jag ändå att hon är där och låter mig uppslukas. Scenen som repeteras behöver ett annat tempo, den saknar omedelbarhet. Regissören nickar och ger mig rätt, lutar sig tillbaka och låter mig ge regi till skådespelarna. Jag råkar titta upp då, hittar Annas blick. Hon ler och jag kanske inbillar mig men tycker nästan att hon ser stolt ut. Senare, när vi är på väg ner för trapporna, landar hennes hand på min arm och hon säger: ”Du hör hemma här, Libertin.”
Vi väljer Ottolenghi’s restaurang Nopi i Soho. Det är där vi sitter när telefonsamtalet kommer och maten just anlänt till bordet. Potatiskaka med valnötssalsa till mig. Rotolo med spenat och svamp till henne. Anna väljer vin åt oss båda, jag kan ingenting om alkohol, och mitt huvud blir lätt efter första klunken. Hon berättar om sitt möte och vi skålar igen över att det gått som hon hoppades.
Jag säger: ”Betyder det här att du kommer hit oftare i fortsättningen?”
Anna försöker sig på en mystisk blick, säger: ”Maybe, baby. Jag måste ju hålla koll på dig så att du inte drar iväg och blir stjärnregissör och glömmer bort att skriva.”
Jag blinkar åt henne, säger: ”Vad som helst för att undkomma den där piskan du håller i.”
Vi skrattar.

Historiens vindar blåser ikväll.
Imorgon går Prideparaden genom London.

All gone

Jag har inte hört ett ljud från Stephanie på mycket länge. Hon har bleknat, blivit transparent i mitt medvetande. En avlägsen gestalt. Det gör mig lättad och jag antar att det är i sin ordning. Vi borde inte ha så mycket mer att säga varandra, det kan inte finnas något kvar.
Ibland skymtar hon i utkanten av synfältet. I den digitala upplagan av mitt liv, i en bild, en text, en tanke. Jag dröjer inte kvar vid fragmenten av henne längre. Bläddrar bara förbi.

Sold Out

Dagen då biljetterna släpps sitter vi i green room och Isa har tvingat någon tekniskt kunnig person att projicera siffrorna från biljettförsäljningen på väggen bakom de nedsuttna sofforna. Det känns lite som nyårsafton, alla har koll på tiden och när det är en minut kvar vågar ingen av prata längre. Nedräkningen går ner på noll. Klockan är halv sju. Siffrorna på väggen börjar snurra. På fyra minuter är det över. Vi är utsålda.
Jag tänker att jag nog inte riktigt begriper vad jag är med om här. Det är så underligt alltihop. Inte själva arbetet, det påminner antagligen om vilken produktion som helst, men omständigheterna runt omkring. Att det alltid står nyfikna människor vid sceningången, att biljetterna för hela hösten säljer slut på fyra minuter. Att tidningarna skriver artikel efter artikel om en föreställning som inte har premiär förrän i september, som är så hemlig att det knappt finns något att skriva. Hemlig ensemble, hemlig handling. Den omfattande sekretess som omger oss och som jag upplevde som kvävande och tung i början, nu förstår jag varför vi har den. Jag antar att människor dras till mysterier, lockas extra mycket av hemligheter.
Vi skålar med våra temuggar. Isa håller ett spontant tal. Sedan reser sig folk och packar ihop sina saker, tar sina ryggsäckar, rinner ner för trapporna, skriver ut sig i receptionen. Åker hem. Jag åker också hem, handlar mjölk och frukt på vägen, går längs sömniga villagator med matkassen i handen. Det är ett sådant märkligt liv.

Set fire to it all

”What do you secretly wish for?” frågar Katie där hon ligger utsträckt på filten. Bakom henne blommar rosenbuskarna i aprikosrosa. Jag makar mig upp till halvsittande, stöttar upp överkroppen med armbågarna.
”Is this ‘the talk’?” frågar jag, plötsligt full av onda föraningar.
Hon tittar på mig, rynkan på plats mellan ögonbrynen.
”Wait, what?” säger hon. ”Of course it’s not, it’s a game of possibilities.”
Jag släpper taget om luften jag hållit instängd i lungorna. Försöker hitta något jag önskar mig.
”I wish to finish my book without destroying myself in the process”, säger jag. ”Sail through it on a calm sea.”
Hon ler.
”That’s not a secret wish”, säger hon. ”That’s an obvious one.”
Jag funderar en stund. Vad jag innerst inne önskar mig är sinnesro. Jag börjar ana att det går dåligt ihop med detta att vilja skriva.
”I wish I didn’t have to write”, säger jag, osäker på om det verkligen är sant eller ett resultat av att jag finner texten jag arbetar med så omöjlig. ”I wish I could be happy doing something else.”
”I know”, säger hon. ”I actually feel the same way about my job sometimes. That I would be infinitely happier if I did something else entirely.”
Jag tänker på att jag inte är säker på om det ens finns ett val att göra, jag har inte direkt valt att skriva. Jo, på sätt och vis har jag det. Jag har valt att gå dramatiklinjen, valt att sätta pennan mot pappret. Men sedan? Är det ett val eller ett behov? Ett begär, en drift? Omöjligt att tygla, omöjligt att leva med, omöjligt att vara utan? När jag ser Katie spela, när hon står på scenen eller framför filmkamerorna, hon är lycklig då. Lycklig och hemma. Det är uppenbart för mig som tittar på. Det finns såklart undantag, men merparten av tiden ger det henne något som jag tror att hon skulle få svårt att hitta någon annanstans. För egen del är jag osäker. För egen del tycks skrivandet ta betydligt mer än det ger. Åtminstone just nu. Jag har svårt att minnas hur det brukar vara, svårt att föreställa mig hur det skulle kunna bli.
”What if you could do anything you wanted and money wasn’t an issue”, fortsätter Katie. ”What would you do?”
Enkelt. Jag drömmer om svaret på just den frågan ibland. Längtar och hoppas. Det påminner mycket om vad min mormor alltid svarade när jag ville veta vad hon önskade sig. (”Guld och gröna skogar, mitt lejon”, sa hon alltid. ”Och ett snällt barnbarn, men det har jag ju redan.”)
Nu är jag där själv, drömmer om samma sak. Om jag fick önska, skulle jag önska mig ett hus vid kusten. Någonstans högt upp med utsikt över klippor och hav, över böljande fält och uråldrig ekskog. Där skulle finnas en trädgård där jag kunde odla grönsaker, beskära rosenbuskar och rensa ogräs. Där skulle finnas ytor för hundar att springa lösa, för får att beta, och där skulle finnas en handfull hönor som pickade korn och värpte ägg. Där skulle finnas ett rum fyllt av böcker och en glasveranda med utsikt över havet. Där skulle finnas lugn och ro. Så småningom kanske ett barn eller två.
Jag beskriver huset och havet för Katie. Förlorar mig kring färgen på tapeter och vilken sorts rosor jag skulle sätta i trädgården (Lady of Shalott). Vågorna som slår mot den imaginära stranden. Hon ler och de gröna ögonen är lyckliga halvmånar.
”That’s really lovely”, säger hon. ”But what would you do? When the garden’s looked after and the animals have been fed and the kids are in school?”
”Then I would write”, säger jag och överraskar mig själv. ”And work the occasional theatre production.”
Katie skrattar.
”You see”, säger hon. ”It’s not a choice after all.”
Jag lägger mig ner igen, känner gräset under händerna, ser molnen ovanför.
”There’s one more thing”, säger jag.
Så kommer jag av mig. Kan inte yttra att jag skulle vilja att hon fanns i det där huset, att vi bodde där tillsammans, blev gamla tillsammans. Om jag placerar henne där, inuti dagdrömmen, kommer hela det drömda huset att brinna ner den dag vi inte håller längre. Den dag jag eller hon reser sig och går.
”Yes?”
Katie tittar på mig.
Jag skakar på huvudet. Pressar undan bilden av hennes ryggtavla som rör sig bort från mig.
”I forgot what it was”, säger jag.
Hon sträcker ut handen och rör vid mitt ansikte.
”Maybe it wasn’t very important”, säger hon.
Jag blundar.
”I guess not.”

There’s a light that never goes out

Hela dagen har jag skrivit. Varit i en annan värld och låtit den välla ut över arken. En bra skrivdag. Senare möter jag Katie vid tunnelbanan. Står på det lilla torget, framför blomsterhandeln, och ser när hon kommer ut genom spärrarna. Hon har en ny klänning, den är gul och lysande mot hennes solbränna.
Restaurangen som ligger i glasbyggnaden vid sidan av stationshuset är fullsatt, det är en vanlig onsdag men det är juni och det har varit varmt idag och folk lockas ut i sommarkvällen. Hon är inte ofta här ute.
Hon säger: ”It feels like coming to the countryside, this.”
Jag lägger armen om hennes axlar och kramar lite extra, säger: ”That’s why I love it.”
Två tonårskillar tittar efter oss när vi går över torget. Katie låter sin hand glida ner över min jeansbak. Hon parkerar den i min högra bakficka. Jag känner värmen genom tyget, känner blickarna i nacken.
Jag säger: ”You’re such a tease.” och Katie skrattar, pussar mig på axeln.

Vi går till Kew Gardens som har kvällsöppet, jag tar med henne till näckrosdammen i ett av växthusen. Där inne är vi ensamma och fukten får hennes hår att locka sig kring pannan. Ett hav av vita näckrosor framför oss i det svarta vattnet. Kvällsljuset som silar in genom det immiga glaset.
Jag tänker this is it, jag behöver inget mer och trots att tanken borde göra mig lugn och harmonisk känner jag hur hjärtat slår fort i bröstkorgen och paniken bryter fram någonstans djupt inom mig. Jag har plötsligt fått så mycket att förlora.

Utdrag ur juni

Söndag. Jag tänker på allt vi sa och allt som våra kroppar sa och allt som viskades mellan oss när mörker och avstånd ville slita oss isär. Jag tänker på hennes rädsla för att bli lämnad, på min. Och sedan tänker jag på ytterligheterna, de spetsiga tillfällena av skräck och förtjusning, de enstaka sekunderna med kaninpuls då någon kom för nära den öppna plats där vi låg och tryckte. Ingen kan leva så. Tusentals människor lever så, som flyktingar i sina egna kroppar.
Hon ska resa iväg igen. En kort sommarturné med uppsättningen hon spelat i under våren. Några få veckor bara. Jag lapar i mig hennes ljus och försöker lägga undan lite extra med tanke på den kommande frånvaron. Hon hinner aldrig tröttna på London. Hennes liv är kantat av uppbrott, av avsked och farväl. Hon är rädd för att bli lämnad, men hon är oftast den som reser. Den som trycker på pausknappen och försvinner. Ljud och bild och liv fruset mitt i rörelsen.
Jag hinner heller aldrig tröttna på London, men London kan göra mig trött. Här finns så mycket människor, så mycket smuts och damm, så mycket ljud. Så mycket tid som spiller över i tunnelbanetågen, i bussarna. Man kliver på i Kew och kliver av i Soho och på vägen har man blivit en halvtimme fattig. I bästa fall.
Katie säger att vad som helst kan hända i London. Hon säger det med lätthet i rösten och hopp i blicken och jag tänker att hon är mitt bevis på att det är sant. Vad som helst kan hända i London. Hon hände. Jag hände. Sedan hände en hel rad andra saker och däremellan har hon fortsatt att ske. Vi har. Vi är.

Måndag. En man på snabb cykel fastnar med framhjulet och flyger över styret, in i vindrutan på en mötande bil på Charing Cross Rd. Han har hjälm och det är tur för annars hade han antagligen varit död nu. Turisterna som sliter upp sina mobiler gör det inte för att ringa ambulansen. Istället dokumenterar de det faktum att vad som helst kan hända och att det händer, så hastigt att man knappt hinner blinka. Så hastigt att man eventuellt har blinkat för sista gången. Ett par tonårstjejer poserar framför olyckan med spelad förskräckelse, självporträtt ur sin snyggaste vinkel.
Vi ser alltihop från fönstret i green room och Isa ringer 112 medan hon koncentrerat fortsätter att uppdatera repetitionsschemat på whiteboardtavlan. I London kan vad som helst hända.
Kaoset i den nya produktionen fortsätter att vara kaos. Stor artikel i The Guardian, stort uppslag i Time Out. Stämningen skruvas upp, förväntningarna höjs. Utanför sceningången finns ständigt nyfikna människor som vill få en skymt av den märkliga undantagsvärlden, det magiska som de föreställer sig pågår bakom kulisserna. Jag undrar om de förstår att det där de försöker få syn på är så långt ifrån magi och mirakel man kan komma. Här jobbar vi med blod, svett och tårar. En och annan sömnlös natt och ett ständigt koffeinrus. Vill folk ha magi får de hålla sig på andra sidan ridån. I repsalen räknar vi veckorna till premiär, bockar av dagarna på en stor kalender på väggen. Det är långt kvar till September. Tiden dit kommer att gå försvinnande fort.

Tisdag. Laura ringer och säger att hon upplever att sommaren snart är slut, den har knappt börjat men hon kan redan skymta de svalnande sensommarkvällarna borta vid horisonten. Hon reser också ut på turné om ett par veckor. Jag undrar om jag blir ensam kvar i stan. Hon berättar att hon och Katie kommer att vara i Cardiff samtidigt några dagar i sommar, deras turnéer korsar varandra. Ur avundsjukan över att inte vara där målar jag genast upp en bild av hur de tillbringar lata, heta dagar på stranden medan jag står i en kvav West End-teater och försöker åstadkomma något som känns rätt. Jag längtar efter havet.

The Great Pretender

Katie kan inte laga mat. Hon kan koka te och laga pasta, breda smörgåsar och brygga kaffet så som jag tycker om det. Men hon kan inte laga mat. Inte ens på tv. Det är ganska lustigt, när man tänker på det, att hon spelar rollen av kvinnan som inte kan laga mat så väl att hon erbjuds rollen i en reklamfilm för färdigrätter. Så där står hon, i ett perfekt kök, i perfekt dagsljus med en perfekt vit blus, och langar in en färdig stroganoff i ugnen medan hon för syns skull stökar till på köksbänken, petar dit en liten såsfläck på kinden och smuttar på ett glas vin. Mannen anländer hem och hon ler och spelar oskyldig, han kysser henne chevalereskt på kinden och sedan sätter de sig för att äta och maten är perfekt och han berömmer henne för hennes fina kokkonst. Hon nickar och ler och ser ut som om hon har en hemlighet och det hela är så uppriktigt och verklighetstroget att det blir komiskt på en helt annan nivå än det var tänkt. För mig. Och kanske lite för Katie, för hon har ganska bra självdistans. Långt bättre än många andra jag känner.

Ship to wreck

Produktionsmötet börjar tjugo minuter senare än planerat. Det tar tid för alla att hälsa på varandra, slå sig ner i sina stolar, resa sig igen, hämta mer te, leta efter den där sista lilla sladdbiten som man behöver ha för att koppla sin macbook till projektorn, leta reda på pennor till whiteboarden, öppna ett fönster, stänga samma fönster igen eftersom Charing Cross Rd är alldeles för bullrig utanför. Till slut sitter alla ner och sorlet lägger sig. Jag ser mig omkring i rummet, tittar på ansiktena runt bordet. Här känner jag ingen. Knappt ens Isa som rekryterat mig hit, till min första West End-produktion.

Efter mötet, som håller högt tempo och är mycket kaos och lösa trådar, går jag Shafesbury Avenue bort till Piccadilly och fortsätter ner till Green Park. Det skymmer. Jag försöker hitta balansen igen, strosar under platanträden och tänker på hur liten jag känner mig. Det är läskigt med nya utmaningar. Alltid skrämmande att kliva utanför det välbekanta. Ibland undrar jag om jag pressar mig själv vidare för att jag är rädd att bli lycklig där jag står. Om det är därför jag alltid tar den hand som sträcks ut från ett förbipasserande tåg och låter mig ryckas ombord.

Att tacka ja till West End var inte något hastigt påkommet beslut. Jag fick frågan redan i december, bestämde mig i januari och blockade av juni till november i kalendern samma dag som jag meddelade Isa mitt ja. Sedan har månaderna liksom rusat förbi på teatern och jag har jobbat på som vanligt och lyckats glömma att jag ska lämna Laura, Chloe och alla andra för att kliva över till det här nya, läskiga. Jag är inte säker på att jag kommer att trivas. Och jag undrar lite över hur jag tänkte när jag tackade ja? Hur ska jag få tiden att räcka? När ska jag orka skriva? Hur ska jag lyckas möta deadlinen för boken, som fortfarande ligger som en mörk slöja över den första september. Kommer jag hinna flyga till Sverige för att låta tiden stå stilla ett par sommarveckor i det grå huset vid havet?

Det är komplicerat att växa. Man krymper så mycket.