Månadsarkiv: februari 2014

Stockholm, februari

Det är så tomt.

Annonser

Someday

Some say when hearts race there’s no saving grace
we might pace and time chase but there lies a place
where all hopes and all saints collide face to face

Lights inside this dream

Jag följer med henne till teatern. På bussen låter hon mig få fönsterplatsen och så snart vi satt oss lutar hon huvudet mot min axel. Den mörka luggen faller ner framför ansiktet på henne. Jag smeker bort den. Det är en reflex som sker helt utan inblandning från huvudet. Först när mina fingertoppar snuddar vid hennes hud slår det mig hur märkligt det är, att det känns så självklart att röra vid henne. Som om hon vore min att röra vid.

När vi går in genom sceningången håller hon fortfarande min hand.

Of all the parks in England

Vi promenerar genom Kew. Det är eftermiddag, solen sjunker långsamt bakom trädtopparna. Om ett par timmar ska hon låta sig förvandlas och kliva ut på scenen igen.

”Gosh, I love this”, säger hon när vi står mitt på Sacklerbron och tittar på hur molnen speglar sig i vattenytan. Jag tänker på hur jag låg i gräset en bit härifrån i somras. Det var Stephanies födelsedag, London var hett och dallrande och jag läste Eugenides utsträckt i skuggan av ett träd i arboretumet. En sorts lönn tror jag. Trädkronan var blodröd och jag sparade ett av löven mellan sidorna i boken. Det var på dagen tre månader innan jag träffade Katie. Så lite vet man.
”This might be my new favorite, when it comes to parks”, säger hon och drar in vinterluften i ett djupt andetag. Vi börjar gå igen.
”What’s your old favorite?” frågar jag.
”Holland Park”, svarar hon utan att tveka. ”It has this beautiful Japanese garden with a pond in the middle. I’ll show you.”
Jag skrattar till.
”What?” frågar Katie och puffar till mig med armbågen.
”Oh, nothing”, säger jag, men kan inte låta bli att le när jag tänker på myntet jag kastade från bron i just den japanska trädgården sist jag var i London. Det är lustigt hur allting tycks hänga ihop.

Så lite vet man.

Kew Kew