Månadsarkiv: februari 2018

Lost at sea

Jag är försvunnen. Så djupt inne i texten att jag äntligen lyckas knyta brustna trådar samman, leda underströmmarna rätt. Denna lustfyllda koncentration påverkar min tidsuppfattning, får timmarna att rusa, mörkret att hastigt falla utanför fönstret, inkorgen att svämma över, telefonen att ladda ur utan att jag märker det. Ashley väntar på mig utanför vår favoritrestaurang, men jag kommer inte. När jag hör henne sätta nyckeln i låset minns jag och rusar upp, ber om ursäkt, hjälper henne duka upp maten hon köpt med sig hem. Hon ler och skakar på huvudet, låter mig åter försjunka i texten. Vet hur sällsynt detta tillstånd är för mig. Hur dyrbart.

Annonser

If you need to, keep time on me

Jag går genom februari med ekot av föregående år dånande i kroppen. De välbekanta årstidsskiftningarna, vetskapen om vad som kom sedan. Inte ens i efterhand tycks det mig ha varit lätt.

”This has been the longest year of my life”, skriver Katie. ”Yet it’s strange to think that only three hundred and sixty-five days have passed since that god-awful day.”
”You will be okay”, skriver jag. ”I will be okay, too.”
”I miss you”, svarar hon. ”Do you think we could be friends?”

I ett enda långt andetag

Frukost i sängen där vi spiller yoghurt mellan lakanen och brödet smular och solen stiger upp över takåsarna och Ashleys morgonblick är blå och drömmande och det är en alldeles vanlig onsdag och trots att vi har så mycket vardag i våra liv känns alltihop som ett enda stort äventyr. Andas.

The art of longing

Chris ställer ner koppen ovanpå en nyprintad manusbunt på mitt skrivbord. Teet skvimpar över och den gula ringen blöder igenom flera sidor.
”Thanks”, säger jag och torkar upp det värsta.
Han viftar avvärjande med handen.
”Did you wash the cup?” frågar jag och tittar ner på den mörka kaffeavlagringen i botten.
”Nope”, säger Chris.
”But it had coffee in it”, säger jag.
”Barely”, säger Chris lakoniskt.
”Right”, säger jag.
Han suckar.
”You’re very high maintenance, you know”, säger han.
Holly frustar till. Det kvävda skrattet rycker i mungiporna på henne.
Jag pekar på extrastolen intill skrivbordet. Han sätter sig.
”So, when is Isa coming back?” frågar jag och lutar mig tillbaka, blåser på teet.
”Thursday”, säger han. ”It’s that obvious, is it?”
”It’s that obvious”, ler jag.

Långsamt framåt

”Jag funderar på att börja om”, säger jag till Anna i ett videosamtal. ”Skriva nytt, skriva annat.”
”Men Libertin”, suckar hon, puttar upp glasögonen som halkat ner över näsryggen.
”Jag vet”, säger jag. ”Jag vet. Egentligen betyder det bara att jag börjar bli klar.”
Hon hejdar sig. Förvånad över självinsikten, antar jag.
”Just så” säger hon.
”Nästan, åtminstone”, fortsätter jag. ”Jag har lite kvar. Det är bara så… långt tillbaka, om du fattar?”
”Du har gått förbi texten?” frågar hon.
”Ja”, säger jag och plockar med pennorna på skrivbordet, rättar till en papperstrave. ”Den rör mig inte på samma sätt längre, känns avlägsen. Som ett minne, nästan. Skimrar på avstånd, men när jag försöker kliva in…”
”För dig”, avbryter Anna.
”Ja, för mig”, säger jag.
”Du måste lära dig att se förbi din egen textupplevelse”, säger Anna. ”Inte hela tiden, förstås, men tillräckligt ofta. Du har ett egoistiskt förhållande till ditt skrivande, du förväntar dig att det ständigt ska underhålla dig.”
”Inte alltid”, protesterar jag och ordnar pennorna i en rät linje framför mig. Vet att det hon säger är sant.
”Jag vill bara att det jag faktiskt lämnar ifrån mig ska vara bra”, fortsätter jag. ”Riktigt bra.”
”Det är bra”, säger Anna. ”Riktigt bra.”
”Hur går det för dig?” frågar jag.
”Åh, du vet”, ler hon. ”Jag funderar på att börja om.”

Stillbilder

Ny månad. Åttaåringen i mitt liv säger ”I love Mondays!” och skuttar fram längs trottoaren, lockarna dansande mot ryggen. Himlen över London är sprucken, grå skärvor med ljuset skimrande i kanterna. Frostbitna vintermorgnar. Ashley fyller år. Chris får min influensa. Holly har slutat le åt meddelandena i sin telefon, den ligger tyst bredvid henne på skrivbordet och vi sluter upp kring hennes besvikelse, äter efterrätt till lunch. Isa säger, ”He was not good enough.” och Holly säger, ”At this point, I don’t really care whether he was good enough or not.”. Det är kallt. Krokusen blommar i parken, magnolieknopparna sväller. Jag glömmer mitt paraply på tunnelbanan. Får besked om att pjäsen jag eventuellt skulle ta tjänstledigt för att skriva gick till en annan dramatiker. Klass 1-varning utfärdas för snö som aldrig faller. Februari blir årets längsta månad, så motsägelsefullt.