In the middle of happiness

Den sista helgen i april är våt och kylig. Vi sluter upp hemma hos Isa och Chris, slår läger i deras vardagsrum och dukar upp mat hämtad från två olika restauranger. Ingen av oss orkar laga, vi är tre veckor in i produktion och fullkomligt slutkörda.

”I think middles are my least favourite”, säger Chris. ”I do like beginnings, even endings, but middles… they’re just not my thing.”
”I agree”, säger Ashley som sitter på golvet med ryggen lutad mot soffan. Hon river en bit av ett naanbröd och stoppar den i munnen. ”Endings more so than beginnings, though.”
Hon tycker om avslut, känslan av att ha åstadkommit något och vara på väg mot något nytt, gärna obestämt, ännu hellre okänt. Friheten.
”That’s insane”, säger Isa och sträcker sig efter sitt glas med rödbetsjuice. ”There is nothing better than middles!”
Det blir min tur att hålla med.
”When the dust has settled a little and everyone knows what they’re doing”, säger jag. ”I like that part.”
Isa nickar, men Chris gör sig beredd att protestera.
”And”, fortsätter jag och avvärjer protesten med en loj handrörelse. ”You can sort of see the end from where you’re standing, but you still have time to enjoy the process because you’ve figured out where you’re going.”
Ashley lutar huvudet mot mitt knä där jag sitter ovanför henne i soffan.
”Look at you, being all patient”, ler hon.
Jag plockar med en slinga av hennes hår. Det börjar bli långt. Den skarpa pagen har vuxit nedanför axlarna på henne nu, får henne att se mjukare ut.
”Nah”, säger Chris. ”Beginnings are so much more exciting. I feed of the thrill of something new. Speaking of nutrition, is there more of that tabouleh?”

Vi tar om. Äter mycket och långsamt. Pratar oss ikapp veckorna som varit, låter samtalet glida in på stickspår efter stickspår. Landar slutligen i behaglig matkoma medan regnet smattrar mot fönstren. Ashley axlar ansvaret att brygga kaffe och försvinner ut i köket. Isa vänder lp-skivan med Lianne La Havas på grammofonen.

”If this is a middle”, säger Chris och sträcker ut sig på mattan, ”I think I could be persuaded to appreciate it.”

Minor mishaps

”Ha!” säger Chris när vi möts som hastigast vid sceningången, jag på väg ut, han på väg in. ”You’re still alive! I’m so pleased.”
Vi jobbar på olika ställen just nu. Fortfarande för samma kompani, men i olika, platsspecifika, produktioner, i olika delar av stan.
”How’s it going?” frågar jag.
Chris lutar sig mot receptionsdisken.
”Good”, säger han. ”I mean, it’s full-on panic, constantly, but that’s just how it is, isn’t it?”
”Tell me about it”, säger jag och gör en grimas.
”Yeah, I heard about the crap you had to put up with earlier this week”, säger Chris. ”People are idiots.”
”Amen”, säger jag, ryser nästan vid tanken på den besvärliga tisdagen.
”Last week I caught an intern trying to record one of the actresses while she was on the phone to her boyfriend”, säger Chris. ”He was going to put it on social media, I believe.”
”Oh gosh”, säger jag. ”That’s horrible.”
”Instantly blacklisted”, säger Chris lugnt.
”Yes, along with the one over at ours”, säger jag.
”For sure”, säger Chris. ”But everything’s back on track?”
”As of today”, säger jag.
”Excellent”, säger han. ”We should celebrate.”

Jag nickar och vi gör upp lösa helgplaner, optimistiskt konstruerade kring idén om värme och evigt blå himlar, innan vi rusar vidare åt varsitt håll.

Little else matters

Jag kommer hem. Trött, efter en eftermiddag som gått bortom min kontroll snett. Drar igen dörren bakom mig och blir stående på hallmattan, försöker låta dagen rinna av.

”Hey”, ropar Ashley från köket. ”I’m making curry!”
Jag kliver ur skorna och går dit. Hittar henne rörandes i en gryta. Köksbänken ren, take away-förpackningen synlig överst i återvinningen.
”Fine”, erkänner hon när jag pussar henne på kinden. ”I picked it up on my way home.”
”Thank god for that”, retas jag.
Hon grimaserar, men blåblicken glittrar.
”How was your day?” frågar hon och lägger armen om min midja.
Jag känner hur det trötta löses upp och försvinner.
”It’s definitely improving”, säger jag och lutar huvudet mot hennes axel, låter mig omslutas av matångorna och hennes starka armar.
Hon ler.
”Good.”

Transformation

Värmeböljan. Hur den sväljer oss. 29 grader i april. Ashleys bara armar svänger bredvid mina när vi går till tunnelbanan tidigt om morgonen. Samma värme när jag lämnar teatern sent om kvällen. London känns som utomlands, plötsligt förvandlat till en Medelhavsort någonstans söder om Engelska kanalen, många landsgränser bort. Somnar med fönstren öppna och brisen är mild, är mjuk mot huden.

Korta tankar

De tidiga morgnarna.
De sena kvällarna.
Våren som spruckit ut omkring mig.
Magnolian.
Äppelträden.
Häggen.
Teatern.
Tunnelbanan till och från.
Hastigt lagade middagar medan mörkret faller.
Hos mig.
Hos henne.
Korta ögonblick med tandborsten framför spegeln i badrummet,
långa ögonkast som föser oss i säng.
Hur jag somnar mot hennes axel,
hur hon somnar i mitt hår.
Reslusten som åter bubblar i henne,
som skapar ängslan i mig.
Slitningarna.
Lyckan.
Att den kom.

Måndag hela veckan

Ny vecka, ny produktionsstart, ny roll.

Jag sover lätt och oroligt intill Ashley, väcker mig själv i varje vändning, varje drömskarv. Stiger upp medan det ännu är mörkt. Klär mig. Ger mig av till teatern. London grått i gryningen. Dimman trögflytande över floden, hur den klänger sig fast vid flodbanken. Dagarna som försvinner utan att jag håller ord under mina händer, utan att jag ser texten växa fram. Förstår så var jag hör hemma. Förstår att. Och det är skönt.

Så mycket lättare att sväva ut då en förstår vad en svävar ut från. Så mycket lättare när det finns något att återvända till.

Stating the obvious

Ashleys föreställning går upp på en av de större cirkusscenerna i stan och förvandlar henne till en ångestfylld, hyperaktiv version av sig själv. Hon har sådan prestationsångest, hon är så enastående.

En av kvällarna sitter jag i publiken och njuter av att se henne sväva över golvet, se hur magmusklerna dras samman och slätas ut i takt med andningen, ett skådespel under huden. De våghalsiga volterna frusna i tiden, där de fångas likt ögonblicksbilder i strobljuset. De mjukare, mer sensuella rörelserna som hakar i mig där jag sitter. Som hakar i oss alla. Hennes scennärvaro en av de mest magiska jag vet. Hur den fyller mig med förundran.

I sorlet efteråt ser jag Ashleys före detta, skymtar andra halvan av den tatuering jag så ofta lägger fingertopparna mot, möter det ansikte med vilket jag aldrig upplevt att jag konkurrerat. Deras nio år tillsammans lagda bakom dem, inte mellan oss.

”I love you”, mumlar jag i Ashleys öra när hon släpper in mig i omklädningsrummet, halvklädd under lysrörsbelysningen.
”Good”, säger hon.

Streets of London

Och jag återvänder. Landar till lövsprickning och magnolia i blom, landar till rensopade trottoarer och milda vindar. Tar tåget från Heathrow i morgonrusningen, köper frukost på väg till teatern. Finner samma känsla av lättnad som varje gång jag varit borta. Stadens tillåtande attityd, det skavda, nötta. Varsamheten med vilken människor samexisterar i de trånga tunnelbanevagnarna. Alltsammans så långt från Skandinaviens kantighet.

Nu stannar jag här ett slag.