Månadsarkiv: mars 2016

Och jag svarar: jag ska ingenstans

Stormen som drar över London de sista dagarna av påsken döps till Katie, och just som den bedarrat återvänder min Katie till stan. Vi möts upp och ser en pjäs på Hampstead Theatre, trots att en i ensemblen är nära kollega med Jack. Efteråt känner jag mest för att åka hem och lägga mig i soffan, hitta något bra att läsa och dricka en kopp te. Jag har en fullständigt vansinnig vecka framför mig. Vi promenerar genom villaområdet och skiljs åt vid stationen i West Hampstead.

Katie säger: ”I’ll miss you when you’re gone.”

Annonser

We will linger here

Katie firar påsken tillsammans med sin familj. Tillsammans med Jack. Jag firar påskafton tillsammans med Ashley och Ashleys bror Ewan, Ewans kompis Tim, samt Laura, Isa och Chris. Det är en udda sammansättning av människor som blivit kvar i London över helgen, men jag uppskattar udda kombinationer. Ibland är det dessa som mynnar ut i de jämnaste kvällarna.

Vi lagar en gemensam halvvegansk, helvegetarisk tacomiddag med lite allt möjligt i skålarna och avslutar med en fransk chokladtårta som Isa bakat efter sin mormors recept. Kvällen blir till största delen alkoholfri, en varsin flaska Camden Pale Ale till maten och därefter obegränsade mängder av Lauras hemkokade rosa lemonad, som Ashley hävdar smakar precis som hennes och Ewans barndom. Kaffe, förstås. Till tårtan. Och till omgången av Alfapet, som spelas med den initiala tilläggsregeln att alla är tvungna att spela på sitt modersmål och att orden som läggs måste gå att styrka med ordlista eller google translate. Jag hävdar handikapp eftersom spelet saknar å, ä och ö, men blir nedröstad av Isa som menar att det heller inte innehåller några accenter, cediljer eller cirkumflex, vilket Ashley snabbt upplyser om att franska Alfabetbrickor inte heller gör. Tillslut är vi överens om att vi spelar på engelska, med första- eller andraspråk som tillägg, vilket Chris (som inte har något andraspråk) protesterar å det grövsta tills vi ger honom tjugo poängs handikapp.

Isa vinner ändå genom att tidigt lägga quartz över trippel ordpoäng, jag blir tvåa med några få poäng tillgodo mot Ewan genom att som sista ord lägga kvartersbio över ett befintligt v och s. Chris kommer sist, trots handikappoäng, och är en så dålig förlorare att han måste gå ett varv runt kvarteret. När han kommer tillbaka knäcker vi det stora folieinslagna chokladägget och Ashley petar mig i sidan och nickar mot Laura och Tim som är väldigt djupt inbegripna i en diskussion om NHS. De ser glada ut trots att de är fullkomligt oense.

Det hinner bli natt innan vi skingras och åker hem till våra rum, lägenheter, hus, båtar.

22 mars

Det smäller i Bryssel. Ny känsla av att omedelbart behöva veta var alla befinner sig. Jag känner ingen i Bryssel. Jag känner med alla i Bryssel.

 

You and me, Mole

Den Lilla Katie har öroninflammation och är hemma från skolan. När jag kommer dit står Joanna påklädd i hallen, redo att rusa iväg. Josh är bortrest på inspelning någonstans i Skottland.
”Thank you, thank you, thank you”, säger Joanna på väg ut genom dörren. ”Call if there’s anything.”
Jag vinkar efter henne och kliver ur skorna, hänger av mig jackan. Den Lilla Katie sitter högst upp på trappavsatsen.
”Hey sugar”, säger jag. ”How are you?”
Den Lilla Katie tittar sammanbitet på mig.
”My ears hurt”, säger hon. ”And we’re out of ice cream.”
”Not fabulous, then”, konstaterar jag.
Hon hasar ner för trappan sittande på rumpan. Det blir en liten duns för varje trappsteg.

Jag vispar ihop en nödglass av grädde, socker, ägg och vaniljpulver och ställer smeten i frysen. Den Lilla Katie sitter på köksbänken och dinglar med benen.
”What would you like to do while we wait for the ice cream?” frågar jag.
Hon rycker på axlarna, tittar ut genom fönstret. Där ute är det vår och sol, en sorts dis som sveper in hela London i ett förskönande filter.
”Can we please go outside?” ber hon.

Vi sätter oss i lä på altanen, Den Lilla Katie vägrar jacka men går med på en varm kofta och en mössa över de onda öronen. Jag läser högt ur The Wind in the Willows och hon blundar i solen. Grannens katt kommer och gör oss sällskap, den tyr sig till Den Lilla Katie och hon klappar den så hårt och kärleksfullt att den börjar spinna. Jag går in och rör om i glassen. När jag kommer ut igen låter Den Lilla Katie plötsligt förkyld, hon snorar och snörvlar och torkar näsan på tröjärmen. Katten spinner fortfarande bredvid henne.
”Do you feel worse, sugar?” frågar jag. ”Maybe we should go back inside?”
Hon skakar på huvudet och fortsätter klappa katten.
”No”, säger hon bestämt. ”I’m just allergic to cats.”

Glassmeten fryser på ett par timmar och Den Lilla Katie får en halv tablett paracetamol för värken i öronen. När Joanna kommer hem strax efter tre sitter vi i soffan och spelar Plants vs. Zombies på Joshs ipad. Den Lilla Katie protesterar när jag ska gå, men jag måste vara på plats på teatern klockan fyra, det står i mitt kontrakt och skulle i princip kunna vara skrivet i mitt eget blod.
”It’s always the theater”, suckar Den Lilla Katie. ”Everyone always has to be at the theatre.”
Och så är det ju.

Spring chickens

Våren landar i London och för med sig den eviga längtan ut. Jag tillbringar hela helgen i trädgården, under magnoliaträden. De blommar nu, inte bara sparsamt, utan med full kraft. När solen sjunker över taken på lördagskvällen står jag vid den öppna balkongdörren och tittar på en brinnande vårhimmel, tänker äntligen. Tänker nu är jag levande igen, inte bara vid liv.

På söndagen kommer Ashley och gör mig sällskap. Framför oss i kön till trädgården står en pappa med två små flickor, kanske fyra och sex år gamla. Han visar sitt medlemskort för den nya grindvakten i luckan.
”So, you plus four children?” säger grindvakten. Pappan ser förvirrad ut. Jag ser mig omkring men det är inga fler barn i närheten.
Grindvakten pekar lite trött på mig och Ashley.
”Those aren’t yours?”
Pappan vänder sig om. Han är kanske trettiofem. Max fyrtio.
”Well, no”, säger han.
Ashley har svårt att hålla sig för skratt. Hon har fyllt trettio, själv blir jag tjugoåtta nästa gång.

Jag visar mitt eget medlemskort. Vi går in. Landar på en bänk under en vit magnolia. Stannar flera timmar. Njuter av solen och våren och vår återfunna ungdomlighet.

Dream big

Det är några minuter kvar till föreställning.

”If I were to be famous”, börjar Chris, men hejdar sig när han ser Isas höjda ögonbryn. ”What?”
Hon skakar på huvudet.
Chris lutar sig tillbaka i soffan. Börjar om.
”If I were to be so famous that I had my biography written, what do you think would be a good title for it?” frågar han.
”Green and hungry?” föreslår Holly, som alltid följer matbildsutväxlingen mellan mig och Chris med roat intresse.
”Four minutes, everyone”, flikar Isa in borta från dörren.
Jag reser mig, stänger av telefonen, slänger tuggummit i papperskorgen.
”That’s not half bad, actually”, säger Chris utan att göra någon ansats att lämna soffan. ”Other suggestions?”
”Half deaf and lazy”, säger Isa irriterat.
Chris ignorerar henne.
”I was thinking of something more in the direction of ‘Raised by Wolves’ and less ‘Coronation Street'”, fortsätter han.
Isa suckar från dörröppningen. Så vrider hon upp volymen.
”Come on Chris, get a move on.”
Rösten skär sig lite.
Chris reser sig.
”I know what her biography would be called”, säger han när dörren smällt igen efter Isa. ”Out of tune and loud.”

Like real people do

Måndag. Vi ska gå och lyssna på en av Katies bästa vänner som spelar på en klubb i Shoreditch. Jag är nervös. Det känns som att träda över gränsen. Jag har längtat efter att få vara en del av hennes andra liv, men är kanske ändå inte beredd att ta steget. Ta risken.
”So, I’m a friend?” säger jag medan Katie byter om framför spegeln. ”From… the theatre? I’m your friend from the theatre?”
Katie granskar sin jeansrumpa i spegeln. (Det borde räcka med en blick på mig.) De sitter sjukt bra, de där jeansen.
”A friend”, säger hon. ”Yes. A very, very dear friend.”
Jag hör Ashleys ord som ett eko från sommaren. Anyone who’s ever seen the two of you together knows.
”Which theatre, thou?” frågar jag.
”The one where we actually met”, säger Katie och bestämmer sig för jeansen.
”Right”, säger jag. ”Of course.”
Hon sträcker sig efter ett silkigt linne i garderoben.
”Are you nervous?” ler hon.
Jag rycker på axlarna.
You’re an idiot if you didn’t think that it shows.
”It will be fine, babe”, säger hon och snurrar ett varv framför spegeln.
I guess I’m an idiot, then.
”Besides”, fortsätter hon. ”I kind of want to show you off a little.”
Hon rufsar till håret. Putar med läppstiftsröda munnen.
Most people are.
Hon är ljuvlig. Jag är nervös.
”Are you really sure about this?” frågar jag. ”Maybe it’s a terrible idea.”
Hon stannar upp. Tittar på mig.
”I’m sure”, säger hon bestämt.

Så vi går.

We’ll find a rooftop to sing from

Premiärvecka och luncherna består av trekantiga smörgåsar från M&S, tvåpack som vi byter med varandra som om de vore bokmärken eller hockeybilder på någon skolgård i nittiotalet. Ploughman’s mot Egg&mayo, dåligt byte. Cheese&onion mot Mozzarella&pesto, bra byte. Middagarna är repriser av luncherna. Jag bär Katies ring på min vänstra hand, men inte på ringfingret. Den är inget löfte, den är en deklaration av känslor samt av sakernas tillstånd. Om kvällarna händer det att jag somnar på tunnelbanan, vaknar med ett ryck i Kew Gardens och piggnar till i den kyliga marsluften på vägen hem. Om ett par veckor har jag bott i min lägenhet ett helt år. I London strax två. Det har gått så fort och det känns som en evighet. Det gör mig rädd ibland, att livet bara rusar på.

Love, is it you?

Den ligger under huvudkudden. Det är sent och jag har borstat tänderna, tvättat bort spåren av mascara och måndag ur ansiktet och landat i sängen. Iförd pyjamas och sömnighet känner jag något ojämnt under kudden. Jag sticker in handen och fingrarna snuddar vid en liten blå ask. Katies karaktäristiska handstil ovanpå locket. ”Knock-knock.”

Jag öppnar asken. Texten fortsätter på insidan.

”Who’s there?
Olive.
Olive, who?
Olive you.”

Där finns en ring. En skir, mycket vacker, guldring.