Månadsarkiv: juli 2015

Nothing to declare

Jag landar i Stockholm. En halv manusbunt åt Anna i handbagaget. En halv känsla av att vara hemma i kroppen. Ni vet att Stockholm om sommaren är ett smycke att bära om halsen, nära hjärtat, eller hur? Det är en stad att andas i, en plats att leva på. Att stå på Mariaberget en ljummen kväll sent i juli får mig att ifrågasätta mitt val att flytta bort. Åtminstone tills jag kommer ihåg att livet handlar om mer än staden jag bor i. Eller inte bor i. Det är långt ifrån enkelt men det finns något jag måste göra, något jag inte kan göra här, och det gör det värt alltihop. Tror jag. Hoppas jag.
Att veta vad man vill är en ynnest. Människor spenderar hela liv med att ta reda på det.

Annonser

I know places

Jag träffar Ashley igen. Det har bara gått några dagar. Vi går till The White Cross på Richmond Riverside och det är hennes enda lediga kväll på hela veckan. Hon berättar om cirkusen i Berlin och får mig att skratta utan att anstränga sig och det tycker jag om. Jag berättar om repetitionsarbetet och hur det känns svårt men samtidigt enkelt och att det, på en bra dag, får mig att vilja mer, vilja större. Jag orkar inte nämna de dåliga dagarna. Hela tiden tittar hon på mig med en sådan intensitet att jag får för mig att mitt ansikte är i oordning, att jag har ett salladsblad mellan framtänderna eller läppstift utsmetat runt den läppstiftsfria munnen.
Vi skiljs åt vid stationen i Richmond. Det är nästan midnatt och jag ska promenera hem genom Kew. Hon ska ta sista tåget. När vi säger hej då böjer hon sig nära och kysser mig på kinden, placerar sin blick i min några hundradelar för länge, vänder sig sedan om och försvinner in i stationshuset. Jag går. Förbi Orange Tree, över gatan och vidare längs Kew Road. Svänger av vid Pagoda Avenue och passerar villorna i Lion Gate Gardens. Tänker att det var en vänskaplig kyss. Ingenting annat. Jag har varit tydlig.

Dagen efter är jag ledig. Vaknar tidigt och tar med mig kaffemuggen ut i Kew Gardens. Står vid grinden när de öppnar. Vakten i luckan viftar bara förbi mig utan att granska mitt medlemskort, han känner mig nu. Han ler åt Rörstrandsmuggen i min hand, säger: ”Need any sugar in that?” och jag svarar: ”All good, thanks.”
Hemma igen vibrerar telefonen mot bordsskivan och Ashley skriver ”On my way over. Bringing lunch, okay?”. En stund senare är hon där, en lunchpåse i handen och det där sneda leendet hängande i mungiporna. Jag tänker att jag kanske borde vara irriterad över att hon dyker upp såhär, en invasion av min lediga förmiddag, men det som känns när jag öppnar dörren påminner mer om lättnad.

Medan vi äter berättar hon om en artikel hon läst, där det beskrevs hur en människa behöver tre tillfällen av umgänge på tu man hand med någon, innan man uppfattar att man känner personen (hundar behöver bara två, katter många fler). Hon säger att hon ville att vi skulle ha våra tre tillfällen innan någon av oss lämnar stan, att det kändes som om det var bråttom. Jag tänker att det är en ljuvlig anledning till att dyka upp hemma hos någon, trots att det knappt gått tolv timmar sedan man skildes åt.

När hon gått finner jag mig själv framför datorn. Googlandes. Söker efter hennes cirkusliv, vill se allt hon berättat om. Jag fastnar vid you tube-klipp med avancerad luftakrobatik, hennes filmade nummer. Dröjer vid bilden av henne klädd i blank, röd cirkusdräkt. Hon klättrar högt upp i vita silkesrep. Faller aldrig. Kanske är det vad som får mig att trivs intill henne. Känslan av att hon inte är en sådan som faller.

I just called to say…

”Darling?”
”I miss you.”
”I miss you, too.”
”How’s… where are you, again?”
”Leeds. It’s okay, I had lunch with an old friend yesterday, Jess, she moved up here a few years ago.”
”Oh.”
”Yeah. How are you?”
”Good. I’m good. I’m making, you know, slow progress.”
”Good. I’m glad.”
”Mm, yes.”
”Is someone there?”
”Where?”
”There. With you?”
”Just Chloe.”
”Oh.”
”Yeah, she came by.”
”That’s nice.”
”It is, I’m better off when I’m interrupted at least once a day.”
”Of course.”
”Yeah. So, did you see Laura?”
”I did, we met in Cardiff a few days ago. Wish I could have seen her on stage, but we were on simultaneously.”
”Did you go swimming?”
”We did, you should have been there.”
”Yeah.”
”I know you like the ocean.”
”I love the ocean.”
”I know.”
”If I would have been there with you, then two of my favourite things would finally have been in the same place.”
”Yeah?”
”You and the ocean.”
”It was a bit cold, though.”
”Did you go in?”
”I did. Laura didn’t.”
”Now you’re lying.”
”I am. Yes. It was the other way around.”
”Did she wear that amazing vintage swim suit?”
”Yes! She looked like she’d just stepped out of the fifties.”
”I would have loved to see you, both of you.”
”I know.”
”Yeah.”
”So… how’s rehearsals going?”
”Slow. I don’t know, is it supposed to feel like this?”
”How?”
”Like there’s an elephant sitting on your chest.”
”Is that how you feel?”
”In the rehearsal space, yes. It is.”
”All of the time?”
”Most of the time.”
”Can’t you ask it to move?”
”I’ve tried.”
”It might get better?”
”It might.”
”Are you quitting?”
”No.”
”You sure?”
”Yes. I am not quitting.”
”It’s okay if you do.”
”I’m not quitting.”
”Okay.”
”Not quitting.”
”Nope, you’re not quitting.”
”I am befriending the elephant.”
”I love you?”
”Is that a question mark?”
”No, definitely no question mark.”
”Good.”
”I love you.”
”I love you, too.”

Så länge skutan kan gå

Kanske är det så att man bara kan skriva sig ur en skrivsvacka. Att man bara måste köra på och pressa sig vidare. Att det inte finns några alternativ. Att man kan välja mellan att aldrig skriva igen och att skriva klart, skriva förbi vad det nu är som blockerar. Jag är inte en människa som är okej med att ge upp. Jag stångar mig alltid medvetslös och måste bäras ut från arenan. Det är inte en allt igenom behaglig egenskap.

I skrivsvackor kan jag aldrig minnas vad det var som kändes så lustfyllt i skrivandet. Där är det bara mörkt och dovt och de uteblivna orden länkas ett efter ett in i den kedja som virats runt min kropp, som kommer att sänka mig. Där kan jag titta på all text jag producerat genom åren och tänka det här är ju bra, men så kommer jag aldrig kunna skriva igen. I svackorna finns ingen väg ut och inget ljus i tunneln. Bara svärtan.

Fish

Ashley har blå ögon och brunt hår klippt precis nedanför käklinjen. Hon tar sitt kaffe utan mjölk. En kaxig espresso i svart bryggkaffe. Vi är på Workshop, det nyöppnade, mitt i stan.
”Black filter with a shot of espresso, please.”
Baristan höjer ena ögonbrynet när Ashley lägger sin beställning. Hon låser fast honom med den blå blicken. Höjer ett eget ögonbryn. Inget tvivel, ingen tvekan.

Stopp.
Backa bandet.

Onsdag. London har värmebölja. Jag och Katie ser en omslutande akrobatikföreställning, det är sommarens varmaste kväll. Ashley hänger i trapetsen högt över Londons takåsar. Efteråt, när Katie precis försvunnit iväg till toaletterna, kommer hon fram.
”I haven’t seen you in a while.”
Ibland jobbar Ashley för Theatre Deli där jag hade skrivbordsplats fram till för några månader sedan. Vi har sprungit på varandra i korridorerna många gånger, bytt några ord här och där. Sist jag såg henne var tidigt i februari.
Jag förklarar att jag gav upp skrivbordet för att jag inte hinner åka hemifrån för att skriva längre. Jag jobbar så mycket på teatern att produktionen av text antingen måste ske i farten, eller hemma, mellan tillfredsställandet av basala behov som mat och sömn och kaffe.
”If one wants to see me nowadays there has to be a good brew involved”, säger jag.
”I know a place”, ler Ashley. ”Free tomorrow?”
Jag nickar. Förvånad, men glad.
”We finish rehearsals at three.”
”I’ll pick you up at three, then”, säger hon och lämnar mig vid räcket.
Nedanför på gatan glider några svarta taxibilar förbi. Ett par röda dubbeldäckare. Tre cyklister. Taxiskyltarna lyser som nattlampor på biltaken.

Play.

”I usually never have coffee before a show”, säger hon. ”But for you I’ll make an exception.”
Jag tänker att hon har ovanligt mycket turkost i sina blå ögon. Sedan tänker jag att jag inte vet om det här är en dejt eller inte.
”Just to be clear”, säger jag därför. ”I am seeing someone.”
Ashley ler.
”I know”, säger hon. ”You’re dating Katie McG, the whole world knows that.”
Jag fryser i rörelsen, kaffekoppen halvvägs mellan bordet och läpparna.
”Excuse me?”
”Well, obviously not the whole world, that’s just a figure of speech”, säger Ashley. ”But anyone that has ever seen the two of you in a room together knows. That’s for sure.”
Jag tittar på henne och försöker bedöma om det är hon som är ovanligt klarsynt eller om det är jag som är ovanligt naiv.
”You’re an idiot if you didn’t think it shows”, ler hon och besvarar frågan åt mig.
Jag suckar.
”I guess I’m an idiot, then.”
Ashley rycker på axlarna.
”Most people are”, säger hon. ”And just so you know; it’s no biggie.”
Jag flinar lite.
”Me being an idiot?”
Hon skrattar.
”No”, säger hon. ”You dating Katie. To me, that’s not a big deal.”

Jag tillbringar den följande halvtimmen med att försöka få grepp om varför vi sitter här, mitt emot varandra, vid ett fönsterbord på Workshop. Ashley är antagligen den tydligaste människa jag någonsin har träffat, hon är betydligt mer rakt på sak än Anna någonsin varit, ändå lyckas jag inte klura ut varför vi är här. Det fascinerar mig. Liksom det fascinerar mig att hon är så mycket i sin kropp. Hon är rörelse. Jag är tanke. Jag befinner mig sällan i min kropp, bara vid sex eller yoga eller vardagligt självförakt framför spegeln. Bortsett från det är jag alltid i mitt huvud.

”What’s it like”, frågar jag. ”Being up there?”
Om jag hade Ashleys jobb; att många meter upp i luften, utan säkerhetslina, utan skyddsnät, böja min kropp i omöjliga vinkar, skulle jag antagligen vara skräckslagen. Eller, skulle jag det? En liten tanke om att jag kanske skulle känna mig fri där uppe börjar gro i huvudet. Att ha en stark kropp som alltid lyder de kommandon man ger den, att vara utlämnad till sin egen skicklighet och veta att man klarar av det. Jag tycker att det låter som frihet.
”It’s like breathing”, säger hon. ”You know, when you’ve been inside for hours and hours and finally step out and the air just hits you with a blast of coolness. It’s like that. Like taking deep breaths of cool air. And I like watching peoples faces from above. They look like fish. All big eyes and round mouths, gasping.”
Jag ler. Tänker att det är svårt att inte gapa när man tittar på henne högt där uppe.
”Sometimes I think that people generally are the most happy in the moments where they bear resemblance to fish”, fortsätter hon.
Jag nickar.
”Of course”, säger jag. ”Who wouldn’t be happy watching something remarkable, something that takes your breath away completely.”
Hon ler.
”Or while sleeping”, säger hon. ”Or gulping down a good cup of coffee.”
”Or having an orgasm”, fyller jag i.
Ashley skrattar.
”Exactly!” säger hon. ”I knew you’d get it.”

Jag tänker igen att jag vill fråga varför vi sitter här. Sedan inser jag att det inte spelar någon roll. Jag uppskattar hennes närvaro just här, just nu, alldeles för mycket för att någonsin ifrågasätta den.
Den känns som att andas.

Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din

Värmebölja. London har trettiosex grader och det är komplicerat att existera. Vi får ledigt från repetitionerna, lokalen har ingen luftkonditionering och skådespelarna börjar få svårt att hålla sig upprätta. Jag åker hem till Katie som är spelledig några dagar inför turnén, vi ligger på golvet i hennes vardagsrum och äter is. Hon sträcker prövande ut en hand och lägger den mot min hud, jag viftar bort henne. Det är för varmt.

Vid åttatiden har det svalnat lite (33) och vi har petat i oss middag och tagit oss in till stan för att se en föreställning som en halvbekant till mig är med i. Det är en cirkusproduktion som använder sig av sms för att berätta historien mellan nummer av halsbrytande akrobatik. Alltihop sker i en omslutande scenografi. Det är fint och lite udda. En sorts skörhet som blir vacker mot de råa väggarna, betongen och hundratals små ljuspunkter i mörkret. Finalen sker uppe på taket av byggnaden, tio våningar upp. Fullmånen och Londons glittrande siluett är en perfekt backdrop. Katies huvud vilar mot min axel medan Ashley svingar sig genom luften ovanför oss.

Jag tänker: Är det såhär det känns, att vara lycklig?

ashley