Månadsarkiv: april 2015

Ett lyckans rus

Premiär. Röd matta i West End. Mest på skoj, men lite på allvar också. Jag har svarta jeans och vit spetsblus till svarta boots, håret är fönat mjukt och följsamt, lockarna tämjda. Det anatomiska hjärtat hänger i sin kedja runt min hals.
Det är en liten teater med en ännu mindre foajé, där publiken trängs med vinglas i händerna och förväntan i rösterna. Jag nickar hej åt regissören som ser blek och svettig ut borta vid baren. Jack är inte här. Trots att jag vet att han är i Kanada och med största sannolikhet inte kommer att dyka upp kan jag inte låta bli att se mig om efter honom. Jag förväntar mig att han när som helst ska komma in genom dörren. Göra entré. Det här är trots allt Katies West End-debut. Hon har spelat större roller på större teatrar, men aldrig i West End. Och han missar det.
Jag tänker på hur Johan missade releasefesten för Stephanies första roman. Det var något oförlåtligt över det. Även om jag var glad att han inte var där (så att jag fick vara det) förlåter jag honom aldrig för att han missade det ögonblicket i hennes liv.
De får stående ovationer och de små håren på mina armar står upp när Katie ödmjukt tar emot applåderna efter föreställningen. Hon skuggar ögonen från strålkastarna med handen och spanar ut i publiken. För en sekund undrar jag vem hon letar efter, honom eller mig.
På festen efteråt lutar hon sig mot min axel och är rosig och lycklig och skålar i champagne och senare i darjeeling och jag vågar hålla min hand mot hennes ryggslut trots att där finns många som skulle kunna se och få för sig att tycka något om det.
Jag säger: ”How does it feel?”
Hon vänder upp ansiktet och ler mot mig, säger: ”Like falling in love.”

Livsnjuter

Det är lördag och ledig dag och jag halvligger på en bänk i äppellunden med Blå koral i handen. Jag är hög på doften av äppelblom. Den lindar in mig i något som påminner väldigt mycket om tacksamhet över att vara här, att vara vid liv. Hela eftermiddagen stannar jag kvar med boken under äppelträden, ända tills dimman sveper in i trädgården, sval och vit.

Att något så ljuvligt som detta kan finnas.

That’s my girl

Katie gästar radioprogrammet Prince of Soho en förmiddag och jag lyssnar i hörlurar under tea break på teatern. Det slår mig hur annorlunda hennes röst låter i radio. Programledaren Bernie Katz pratar långt över tillåten hastighetsgräns och liksom dränker Katie i en våg av ord. Han säger: ”I’ve got Katie, West End actress extraordinaire, in the studio with me, and she told me not to tell you guys that, but she is. And you would know that if you’d seen her walk through the door, ‘cause oh my God I’ve never seen anything more dramatic in my entire life, I’m surprised there’s any glass left in it.” Katie skrattar och jag tänker på hur märkligt det är att alla som lyssnar på just den här kanalen just nu hör det där skrattet som är så mycket hon och så lite någon av alla de roller hon spelar.

De pratar om våren som omedelbart övergått i sommar och lite om branden på Battersea Art Center och hur den slog hårt mot Londons teaterliv. Sedan berättar Katie om pjäsen hon har premiär med snart men när Bernie frågar glömmer hon bort vilket datum premiären äger rum. Hon säger: ”I want to say the 15th, but I know that can’t be it because there’s already something very important happening on that day.” och Bernie säger: ”Do tell!” och hon säger: ”I can’t Bernie, it’s a secret.” och han säger: ”Oh, well.” och jag kan inte låta bli att le, eftersom Katie precis outat min födelsedag i radio men glömt bort datumet för sin egen premiär. Hon har uppenbarligen ordning på sina prioriteringar.

Hjärter Dam

Hon är tillbaka. Vi sitter flera timmar under äppelträden i Kew och det är sommarvarmt och jag har bara ben och har blivit lite solbränd i ansiktet och Katie är här. Hon är verkligen här. Hon är inte bara någon jag fantiserat ihop.
Vi pratar om gestaltning och tematik. Det är ett hungrigt samtal. Ibland stannar hon upp mitt i en mening och rör vid min axel, min hand eller mitt hår. Senare vid mitt ansikte. Som om hon vill försäkra sig om att jag verkligen finns, jag också. Jag kan inte minnas att någon sett på mig på det viset tidigare. Med Stephanie fanns ständigt en sorts återhållsamhet. Hennes blick var alltid lite urskuldande, det var aldrig enkelt. Trots att det här på många sätt är mer komplicerat, är Katies ögon på mig aldrig något annat än ärliga.
Att tala om dramatik med Katie är att djupdyka in i ett samtal där vi förstår varandra genom den gemensamma glöden. Ämnet får ta plats utan att det finns något som distraherar, när jag är intill henne är jag ingen annanstans. Jag har saknat det. Saknat att vara fullkomligt närvarande. Eftersom hon är den mina tankar vandrar till även när jag är uppslukad av något som intresserar mig, är det bara när hon befinner sig i min direkta närhet som jag helt slutar tänka på henne. Med Stephanie var det tvärt om. Vi använde det gemensamma litteraturintresset och samtal om författarskap och berättande som en sorts sköld mellan oss. En effektiv avskärmning från allt som låg under ytan och pockade på uppmärksamhet. Samtalen var alltid intressanta men de var också vad som distraherade oss från debatten om vårt varande eller icke varande. Jag tänkte aldrig så mycket på Stephanie som när hon satt mitt emot mig eller rörde vid min hud. I hennes omedelbara närvaro slukades jag av tankarna på henne, av tankarna på allt som inte fick hända, men framför allt av den aldrig sinande strömmen av dåligt samvete. Där fanns sällan plats för att bara betrakta henne och tänka på hur vacker hon var och hur lycklig jag kände mig över att få vara intill henne. Om det nu var så jag kände, jag minns inte. Det är länge sedan.
Trots att situationen som omger mig och Katie i mycket påminner om den som omgav mig och Stephanie, har jag lärt mig något av åren av längtan efter den senare. Därför tar jag vara på varje minut intill denna oproportionerliga, glitterögda skådespelerska. De måste räknas. De känns så mycket att de bara måste räknas. Jag måste få vara varm och rosig och lycklig. Och bredvid henne är jag det.
Bejaka.

För hundar som oss

I Annas kök finns ett nytaget foto av henne tillsammans med sonen och i vardagsrummet har nya kuddar tagit plats i soffan. Bortsett från det är allt sig likt. Jag ställer ner min resväska och ordnade fasad i hallen, kliver ur mina bruna boots och in i tryggheten. Jag är hemma här. Anna har bryggt kaffe i pressokannan och köpt surdegsbröd hos bageriet på hörnet. Vi fikar i köket. Jag berättar om allt som hänt sedan sist, en saklig redogörelse utan känsla. Jag är trött och distanserad och betraktar livet lite på avstånd. Anna lutar hakan i handen och tittar på mig med den där genomträngande blicken som ser precis allt och som omedelbart kan få mig att landa i mig själv. Jag landar.
Hon säger: ”Och hur känns det?”
Jag säger: ”Det känns bra.”
Hon säger: ”Varför ser du ut som om du ville gråta när du säger det?”
En axelryckning till svar. Hur ska jag veta?
Jag fyller strax tjugosju och önskar att jag hade livet lite mer i ordning. Jag har så bråttom. Kaoset gör mig utmattad och håller mig vaken, alert. Jag känner att jag lever. Är det inte det man drömmer om?

Annas roman ligger färdig på köksbordet. En utskriven A4-bunt, Cambria 11 punkter. Hon fingrar på marginalen innan hon skjuter över bunten till mig.
Hon säger: ”Här. Läs. Tyck.”
Jag tänker på att jag inte längre är hennes elev, att hon inte längre enbart är min mentor. Det är skönt.
Sedan pressar hon mig på insikt kring mitt eget skrivande och lärarskärpan kommer fram en stund och hon kräver att jag ska skriva. Allvaret i tonen får mig att vakna upp ur koman jag befunnit mig i på sistone. Hon säger: ”Hur ska du klara dig om du inte skriver?”
Det är exakt vad jag själv spenderar timmar, dagar, veckor med att fundera över. Allt medan undanflykterna (dagarna på teatern är för långa, jag är i obalans, är utmattad, är kanske kär, blir kanske lämnad, vet inte var jag bor, har inget att säga) hopar sig framför tangentbordet.
Hon säger: ”Glöm inte bort vad du har.”
Jag har glömt. Jag glömmer konstant. Jag skulle behöva ha henne där hela tiden, en ständig påminnelse och försäkran om att jag ska skriva. Att jag kan skriva.
Jag behöver skriva klart och avlägsna mig från texten. Den förtär mig långsamt. Jag vet att hon vet vad sådant gör med en människa. Anna har skrivit på romanen som ligger mellan oss på köksbordet i tolv år. Nu är den klar och hon är fri. Jag behöver samma sorts avslut. Det är inte helt enkelt att ge sig själv det man behöver. Det borde vara enkelt.

Jag tillbringar dagen i Annas soffa, läser hennes roman från början till slut. Jag tycker om den. Säger det. Säger mer, tycker, frågar. När vi pratar om hennes text tittar hon bort på samma sätt som jag brukar och jag inser att hela anledningen till att hon alltid pressar mig på exakt rätt sätt är att hon känner för sitt skrivande så som jag för mitt.
På kvällen går vi till Lilla Hotellbaren och skålar i bubbel.

Sent på natten, åter vid köksbordet på Karlavägen, säger jag att jag alltid tänker på att lämna Katie, att jag alltid tänkte på att lämna Stephanie. Att jag aldrig går. Anna nickar ett jag vet. Jag är kanske rädd för att bli lycklig, men räddare ändå för att bli olycklig. Framför allt är jag rädd för förändring men utsätter mig hela tiden för den för att inte stagnera. Att bli kvar, stanna upp, är jag nämligen också rädd för. Samtidigt är det vad jag längtar allra mest efter, att stanna.
Jag säger: ”Ibland har jag känslan av att det jag söker ständigt finns mitt framför ögonen på mig.”
Anna säger: ”Jag tror att du har rätt.”

Jag sover i sonens varannan vecka-tomma rum, under Zlatans utsträckta armar på väggen ovanför sängen. Jag hör Anna borsta tänderna i badrummet, hör hennes steg som går förbi utanför, på väg till sovrummet. Hur de vänder och kommer tillbaka. Hon stannar i dörröppningen.
Hon säger, in i dunklet: ”Jag kommer fortfarande att vara här när du sprungit klart.”
Jag säger: ”Jag vet.”
För kanske vet jag precis det.
Hon säger: ”Sov gott.”
Hennes steg försvinner bort genom lägenheten.

Min tur att stanna till i en dörröppning och titta in i nattmörkret.
”Anna?”
”Ja?”
”Du har skrivit klart din roman.”
Det hörs på rösten att hon ler.
”Jag vet.”

Alla goda hjärtan påminner om varandra

Jag njuter av att uträtta ärenden i en stad som inte är lika upptagen som London är. Jag strosar genom Stockholm och bockar av punkt efter punkt på listan. Besöker mitt bankfack och plockar ut guldarmbandet jag köpte i Florens för några år sedan, förlorar mig bland hyllorna i bokhandeln på Stureplan och kommer därifrån med Lotta Lundgrens Tio lektioner i matlagning. Jag köper vita linnelakan på PUB och en hallonbakelse på Vetekatten, sedan en ny pyjamas och underkläder i ekologisk bomull. Det känns som att shoppa under semestern i ett annat land. Det känns som om jag rest bort.

När jag är klar med mitt låtsasturistande möter jag Saga utanför Elverket. Vi går till den italienska restaurangen snett över gatan och äter pasta. Saga har magrat och petar i maten.
Hon säger: Jag tror att jag kommer leva ensam resten av mitt liv.
Jag säger: Jag tror inte att det är det värsta som kan hända.
Hon säger: Jag vill inte bli känslomässigt beroende av en man.
Jag säger: Jag vill inte bli känslomässigt beroende av någon.
Hon säger: Jag kanske vill ha barn snart.
Jag säger: Du blir en bra mamma.
Sedan korsar vi gatan igen för att se Markisinnan de Sade och jag låter mörkret svälja mig och slukas av de sex enastående skådespelerskornas rollprestationer. Låter vattnet som strilar i den tredje akten fukta insikten om hur frigörelse kan se ut för ett otränat öga.

Efteråt, när vi promenerar till tunnelbanan och förbi, eftersom vi inte är färdiga med samtalet än, säger Saga att hon tror att Stephanie gör ett misstag som gifter sig med Johan och jag låter orden falla platt till marken utan att plocka upp dem. Vi går vidare. Utanför 7eleven på Nybrogatan frågar Saga om jag känner mig fri och jag säger att ibland gör jag det, men oftast inte. Oftast känner jag mig låst, har en bakbunden själ. Det är en känsla som stundvis är grundad i verklighet, stundvis bara inbillning. Jag säger det. Hon säger att hon förstår vad jag menar. Jag säger att om tanken är fri är kroppen fri och Saga nickar och jag tänker att jag kanske inte riktigt hör vad det är hon försöker säga, men jag hoppas att jag gör det. Hoppas att jag hör henne.

På gatan där jag inte bor

I Stockholm besöker jag mitt förråd med målet att gå igenom några kartonger och leta reda på en handfull prylar som jag märkt att jag saknar. Det ger mig en alldeles särskild sorts ångest att låsa upp hänglåset, öppna hönsnätsdörren och mötas av mitt gamla liv, mitt vanliga liv, mitt Stockholmsliv i materiell form. En existentiell kris av det mildare slaget hänger sig om halsen på mig när jag öppnar ett par kartonger och ser över innehållet. Hur kan jag ha så mycket saker? Och samtidigt: hur kan det inte vara mer än det här?

Det finns en kluvenhet i mig angående min tillvaros geografiska spelplan som blir mycket tydlig på dessa fyra galleromslutna kvadratmeter. En kluvenhet som jag, trots snart ett år i England, inte tycks bli av med. Ju mer jag rotar mig i London desto svårare upplever jag det att komma hem. Möjligen är det den uppriktiga oron att jag kanske aldrig riktigt kommer att komma hem igen.

Jag letar igenom kartongerna, skyndar mig trots att jag inte har bråttom. Plockar upp sex Rörstrandsmuggar med illustrationer av Lovisa Burfitt. Mitt grå sammetsöverkast. Den bruna skinnjackan. Köksvågen. Ett fotoalbum. Det tar femton minuter, sedan låser jag efter mig och går upp för källartrappan. Möter en granne i porten. Tänker att jag nog faktiskt inte bor här längre.

Stillheten mellan

Det är för blött för att ligga i gräset. Istället hamnar vi på en av bänkarna i magnolialunden i Kew Gardens och Chloe har huvudet i mitt knä och benen svängda över bänkens armstöd. Hon dök upp utanför min dörr på förmiddagen och sa att det kändes konstigt att vi plötsligt inte skulle ses, när vi jobbat ihop nästan tio timmar om dagen i flera månader. Jag var fortfarande i pyjamas men släppte in henne och lät henne pika mig för de ouppackade resväskorna medan jag klädde på mig. Sedan promenerade vi bort till Lion Gate och jag viftade med mitt medlemskort och damen i biljettluckan släppte in oss.
Här är vi nu.
”Don’t you find it weird”, säger Chloe och vrider på huvudet så att hon ser mig. ”How one minute we’re all absorbed by this massive production and the next we’re spat right back out into the real world, like it never even happened?”
Jag skakar på huvudet.
”That’s what I like about it”, säger jag. ”To spend months creating the fiction and knowing it’s there, breathing on its own, even when we’re not watching.”
”Huh”, säger Chloe och vrider huvudet igen så att hon har blicken vänd mot de blomstertyngda magnoliaträden. ”Well, I think it’s strange. We work so hard and then it’s just over. It’s so different to a normal person’s life.”
”That’s the point”, säger jag. ”That it’s different. It’s something else. It keeps you moving. I don’t always like it, but the alternative feels so… stale.”
”Stale can be nice”, säger Chloe och jag flinar eftersom hon är en av de mest rastlösa människor jag känner.
”I’ll take a nice and stale life, please”, retas jag. ”With some extra boring on top.”
Hon nyper mig i armen.
”It’s just not a very comfortable way of living ”, säger hon.
”No, it’s not”, säger jag.
Det blir tyst. Magnoliorna blommar framför oss.
”I guess you have to really love it”, säger jag tillslut. ”Even when it drives you nuts. Even when it’s exhausting and, let’s be honest, it is for the most part.”
Chloe gäspar i mitt knä, hon döljer munnen lite halvhjärtat med handen.
”And to know when you don’t any more”, säger hon. ”When to move on, you know.”
Jag har tänkt på det där, undrat över hur man någonsin ska kunna fatta det beslutet när varje produktion innehåller hela spektret av tro och tvivel, hopp och förtvivlan. När man är i det, pendlar man mellan längtan efter att det ska ta slut och önskan om att det aldrig ska göra det.
”We must be one special kind of crazy”, säger Chloe. ”To put ourselves through this again and again.”
”Probably more than one kind of crazy”, säger jag.
”I guess we really do love it”, säger Chloe. ”That’s why it’s so hard on us when it ends.”
”I know.”
Det tvära avbrottet som kommer efter premiären, då man inser att det där vansinniga tempot man har levt med de senaste månaderna på något vis lyckats bli en vana och den nyvunna friheten snarare känns som motsatsen. Några veckors ledighet, i bästa fall. Sedan börjar det om. En ny produktion, en ny fiktion, samma intensitet. Jag undrar hur länge man kan leva sitt liv i intervaller som dessa. För trots att det matar själen, tär det på kroppen.
Vi blir kvar på bänken ett tag tills det börjar blåsa och blir kallt. Chloe ska åka till Amsterdam i morgon, jag ska använda min lediga vecka till ett Stockholmsbesök. När jag kommer tillbaka är Katie hemma igen.

magnolia magnolialunden