Jag vet inte om det är pandemin eller om det är livsomställningen jag gjort det senaste året, men allt oftare dyker de upp. Tankarna på att kanske flytta tillbaka till Sverige. Jag känner ingen längtan, men rätt vad det är har jag en bild av ett hus i huvudet. Ett hus med träpanel och gråbrun gräsmatta i februari (det är så jag fattar att bilden hör till Sverige), ett hus med ytor att röra sig på, rum att leva i. Ett eget sovrum till min son, plats för alla hans böcker, plats för mina.
Det är en abstrakt tanke än, en idé som på många sätt känns svårare att genomföra än den att flytta hit. Var skulle jag jobba? Var skulle jag bo? Stockholm lockar inte riktigt, trots att jag älskat den staden. Att byta London mot Stockholm är att byta en dyr tillvaro mot en annan dyr tillvaro, ett litet boende mot ett annat litet boende. En förändring behöver vara en förbättring, tror jag, det är så mycket jag ger upp om jag flyttar härifrån. Så mycket jag skulle sakna.
Libertin 