Månadsarkiv: mars 2015

Andas ut

Premiärlördag. Vi är samlade i greenroom och stämningen är uppskruvad och nervös och skådespelarna omfamnar sina roller och vi andra omfamnar varandra och så släpps publiken in och vi kan höra sorlet genom väggarna och det är äntligen, äntligen dags.
Stående ovationer.
Efteråt går vi till den abonnerade puben längre ner på gatan för premiärfest och Pete, regissören, håller tal och alla höjer sina glas och istället för det vanliga cheers är det aye aye som ropas från djupet av våra hjärtan. Aye aye, captain.
Jag kommer hem strax efter ett på natten och kommer ihåg att vrida fram klockan innan jag somnar. Så kämpar jag mig upp 05:45 som vanligt och åker tillbaka till teatern för ytterligare en lång söndag i kulisserna.
I morgon är jag ledig. Då ska jag sova. Sedan ska jag titta på magnoliaträden som blommar på andra sidan muren, i Kew Gardens. Jag ser dem från sovrumsfönstret men jag vill ligga på rygg i gräset och blicka upp genom kronorna. Tänka att det finns så mycket som är vackert.

Annonser

Kew

Jag har flyttat. Jag har en ny resväg till teatern om mornarna, en annan gata att komma hem till om kvällarna. I söndags sov jag första natten i den nya lägenheten. Hittills har jag känslan av att bo på hotell. Jag har inte packat upp och har bara varit hemma för att sova sedan jag flyttade in. På lördag är det premiär och därför åker jag till jobbet kvart i sju om mornarna, återvänder hem strax efter niotiden på kvällen. Jag har inte landat i den nya lägenheten riktigt och det får mig att längta hem. Konstigt nog inte hem som i Stockholm, utan till min gamla Londonförort.
På teatern är vi alla djupt koncentrerade. Inget premiärkaos har infunnit sig, inte än. Allt är enligt plan och i tid och ingen har panik. Men det är trots allt nästan två dagar kvar.
Jag misstänker en liten personlig krasch efter helgen, det har varit så mycket, så hårt, så roligt de senaste månaderna. Jag har lagt ner hela min själ (och i princip varje vaken minut) i den här produktionen och snart är det över. Det är skönt och obeskrivligt trist på samma gång. Som jag njutit.

Spirit animal

Det är tidig morgon. Något har väckt mig och jag sätter mig upp i sängen, sträcker mig efter rullgardinen och tittar ut på gården. Räven sitter alldeles stilla vid trädgårdsmuren. Röd päls och svart nos. Ögonen som mörka reflexer i dunklet. I somras var de alltid tre, rävarna. Säsongens valpar, små röda yrväder på ängen bakom huset. Nu är det bara en kvar. Ibland när jag kommer hem sent om kvällarna och går upp för backen mot krönet möter jag den på sin kvällsrunda. Jag undrar om det bor några rävar i mitt nya kvarter.

Eclipse

Vårdagjämning och solförmörkelse. Addera ett trettiotal teaterarbetare, Greenwich Park och en jämngrå Londonhimmel. 09:30 står vi utanför sceningången och försöker komma ihåg var solen brukar vara vid den här tiden när det inte är mulet. Ingen minns. Istället går vi ut i parken och försöker orientera oss. Det går sådär. Någon tittar på klockan och konstaterar att det borde hända nu. Någonting borde hända nu. Ingenting händer. Tillslut fiskar Chloe upp sin telefon och vi tittar på BBCs livesända bilder av solförmörkelsen. Trettio personer ihopträngda runt en liten iPhonedisplay. Det jublas och hurras omkring mig och jag har Lauras armbåge inkörd i revbenen och Alices axel under hakan, tänker att det är såhär man ska leva. Trångt och intensivt.
På kvällen efter jobbet går vi till Greenwich Tavern och ölar. Vi tar upp långt över halva puben och råkar krossa flera glas som bartendern trött sopar upp efter oss. Jag dricker ett glas vin och tänker igen på hur mycket jag tycker om dessa människor. På vägen hem får jag sällskap med Chloe som bor i förorten bredvid min. Hon lutar huvudet mot min axel ombord på den röda 177:an och mumlar ett alkoholinducerat I love you innan jag kliver av på min hållplats. Det är en enda vecka kvar till premiär.

We are enough

Och på en eftermiddag vänder det och framåtrörelsen tar fart och det är som om hela produktionen liksom drar efter andan, ett djupt andetag, och börjar rulla igen. Andra akten. Jag är lycklig i det här, lycklig i hela den utmattade kroppen.

Life/Universe

Jag vaknar upp i bassängen. Turkost klorvatten omkring mig. Dvalan som inte är sömn utan ett slags resultat av fysisk utmattning i kombination med för lite dagsljus, den lättar där i vattnet. Det är den fjärde veckan av tidiga mornar, sena kvällar, måndag till lördag. Jag är så trött. Alla är så trötta. Vi har kommit in i fasen då framåtrörelsen stannar av en aning, där motståndet infinner sig. Mitten, helt enkelt. Det är bara att pressa sig igenom. Snart är det premiär.

En dag försvinner jag ur dina ögon

En bröllopsinbjudan landar på dörrmattan under brevinkastet i min röda Londondörr. Stephanies bröllopsinbjudan. Ett cremevitt kuvert med mitt namn och min adress på. Libertin +1. Vi tar det igen: Stephanie skickar mig en inbjudan till sitt bröllop, ceremonin som går ut på att hon ska gifta sig med sin man.
Det är så dumt. Jag borde försöka glömma att jag någonsin fått den där inbjudan, ändå är jag liksom tvungen att agera ut hela den idiotiska impuls som går ut på att ringa upp Stephanie och fråga vad hon menar med den.
”Hej”, säger jag när hon svarar.
”Libertin”, säger Stephanie mjukt. Som om hon väntat.
”Hej”, säger jag igen.
Hon är tyst i telefonen. Inga bakgrundsljud hörs, inget brus från ett tåg i rörelse, ingen trafik alls. Inget vanligt kontorsmummel heller.
”Vad tyst det är”, säger jag. ”Där du är, menar jag.”
Hon harklar sig.
”Jag är hemma”, säger hon. ”Det är treglasfönstren.”
Hemma. En våldsam insikt: jag måste hitta hem. Jag kan inte flacka runt längre, jag behöver hitta en punkt som är hemma och den kan inte ligga utanför mig själv.
”Jaha”, säger jag. ”Vad bra.”
”Hur är London?” frågar hon. ”Hur mår Katie?”
Genom mitt fönster (enkelglas) hör jag hur regnvattnet porlar i stuprören. Jag hör grannen som sopar lövklipp från buskarna på gården utanför. Svepande släpljud från kvasten.
”Blött”, säger jag. ”London är blött.”
Jag tittar ut på grannen, Ashish, som lutar sig mot kvastskaftet och kisar mot himlen där ingenting annat än grå moln rör sig.
”Och Katie?” frågar Stephanie igen. ”Hur mår hon?”
Jag svarar inte omedelbart, är inte helt säker på svaret. Katie är glad när hon är glad och ledsen när hon är ledsen, hon mår inte så mycket. Hon är. Hon existerar, lever. Känner det hon känner, skrattar eller gråter, är högt över himlen eller långt under ytan. Men hennes bastillstånd är ganska stadigt och ligger ett par decimeter över mitt eget på skalan.
”Katie är i Belfast”, säger jag tillslut.
”Är hon… fortfarande kvar?” frågar Stephanie.
”Varför frågar du så?” frågar jag. ”Är jag en sådan man vill lämna så fort man får chansen, eller vart vill du komma?”
Stephanie backar inte.
”Tror du det själv?” frågar hon. ”Tror du det?”
Jag är tyst igen.
”För om du tror det”, säger Stephanie, ”så begriper du verkligen ingenting.”
”Okej”, säger jag.
”Det har tagit mig tre år att nå en punkt där jag kan gifta mig med mannen jag träffade innan jag träffade dig”, säger Stephanie irriterat. ”Tror du att det är för att du är lätt att lämna?”
”Förlåt.”
”För vadå?”
Hon låter mer trött än arg.
”Vad du vill”, säger jag.
Jag hör ljudet av en stol som skjuts bakåt, stolsben mot nylagd ekparkett. Hon reser sig.
”Libertin”, säger hon.
”Ja”, säger jag.
Hon säger inget mer. Jag hör hur en dörr öppnas och stängs och sedan hör jag hans röst som ropar hej, jag glömde en grej och hon som svarar okej! och hennes röst låter ljusare än den gjorde när hon sa mitt namn alldeles nyss.
”Det är snart fem år sedan”, säger jag. ”Inte tre.”
Jag hör hur dörren öppnas och stängs i hennes del av världen igen.
”Jag vet”, säger hon. ”Jag vet exakt när vi träffades.”
”Du sa att det tagit dig tre år”, säger jag.
”Libertin”, säger hon.
Jag suckar.
”Stephanie.” Min röst låter lite hård.
”De första två åren hoppades jag på dig”, säger hon. ”Fattar du inte det?”
Jag blir tyst.
”Varför säger du det här nu?” frågar jag sedan. ”Vad vill du att jag ska göra med informationen?”
Hon suckar.
”Jag vill att du ska veta att jag har jobbat hårt för att nå fram till det här avsnittet i mitt liv”, säger hon. ”Men jag är här nu.”
”Hur kan du säga så?” säger jag, arg nu. Jag glömmer plötsligt att jag är en annan nu, att jag inte alls vill ha henne. Inte på det viset.
”Du har aldrig varit redo att stå intill mig”, anklagar jag. ”De där två åren som du pratar om var en förälskelsefas och om inte du varit så feg och låst vid planen för ditt liv så hade vi antagligen varit tillsammans efter den där första sommaren.”
”Jag tror inte det”, säger hon alldeles lugnt. ”Jag tror att du hade sett på mig med mer skräck än förtjusning om jag hade sagt att jag ville leva med dig. Herregud, Libertin, du var tjugotvå.”
Hon har rätt. Jag var tjugotvå. Men jag var också rätt säker på att jag ville leva ihop med henne. Jag ville älska henne. För hennes skull var jag redo att ta vilket steg som helst. När som helst. Jag minns att jag sa till H att jag till och med skulle kunna skaffa barn tillsammans med Stephanie om hon ville det. Det var naivt och idiotiskt, vi hade knappt rört vid varandra då, jag visste inte ens hur hennes läppar smakade. Men det var så det kändes.
”Jag ville föda dina barn”, säger jag. ”När jag var tjugotvå.”
Jag hör henne dra efter andan och undrar för mig själv om det är en oförlåtlig replik. Det här har vi aldrig pratat om tidigare. Hon vill så gärna ha barn.
”Hur kunde du inte ta mig på allvar?” säger jag. ”Varför är en tjugotvååring så skrämmande att binda sig vid?”
Någonting i luften förändras nu, det uppstår en spänning i kopplingen mellan England och Sverige, en sprakande tystnad. De sista hundradelarna av en sekund innan blixten klyver himlen.
”Titta på dig själv”, säger hon dovt. ”Var är du nu?”
Jag betraktar fönstret och gården utanför. Ashish som slutat sopa och samlat ihop löven i tunnan invid trädgårdsmuren.
”Du flyttade till ett annat land, Libertin!” mullrar Stephanie. ”På två månader hade du bestämt dig, packat ihop dina saker och var borta.”
Jag känner hur ilskan byts mot saklighet och hur min inre himmel klarnar.
”Du var redan försvunnen då”, påminner jag. ”Du packade ihop och stack långt innan jag gjorde det. Du flyttade ifrån mig mitt i de där två åren som du pratar om, glöm inte det.
Hennes svar kommer hastigt och rappt som en pisksnärt.
”Det var självbevarelsedrift”, säger hon. ”Jag kunde inte stanna i Stockholm.”
”Vad får dig att tro att det här är något annat?” säger jag. (Det är något annat.)
Hon suckar. En mjuk suck i den varma, mjuka lägenheten hon köpt tillsammans med honom. I sitt nya, mjuka liv.
”För att du är modig, Libertin”, säger hon. ”Och förälskad. Och lite, lite dumdristig.”
”Tack”, säger jag.
”Libertin, vad vill du?” säger hon trött. ”Varför ringer du?”
Jag känner frågan på tungan, hur den vilar där som något vasst och hårt som jag kommer att bli tvungen att spotta ut.
”Hade han redan friat när du var här?” frågar jag. ”När du dök upp här i vintras, visste du då?”
Hon dröjer. Väger svaret i munnen.
”Ja”, säger hon tillslut.
”Var det därför du kom?” frågar jag.
Hon är tyst. Jag väntar.
”Ja”, säger hon igen.
Varför är det här så svårt? Varför lyckas hon alltid riva upp mig, som om hon vore en lejoninna med farliga tänder och klor och varje möte en middagsbjudning där mitt inre är den annonserade huvudrätten.
”Jag ville se att du var okej”, säger hon.
Jag skrattar till.
”Jag var okej innan du dök upp”, säger jag.
Vi byter varsitt förlåt. De spelar ingen roll. Vi har passerat gränsen för när ord kan göra skillnad, nu ser jag bara våra ryggar när de går ifrån varandra. Hon lämnar mig nu, liksom jag lämnar henne. Kan man göra slut med någon man aldrig varit tillsammans med?
”Jag vill att du kommer”, säger Stephanie alldeles innan vi ska till att lägga på. ”Om du vill. Jag vill att du kommer på bröllopet.”
Jag undrar vad han skulle tycka om det. Om han ens är medveten om att det finns något han borde tycka något om. Finns det, det?
”Varför?” frågar jag.
Hon svarar snabbt, utan betänketid, som om hon gått igenom frågan och de möjliga svaren redan innan jag ställer den.
”Om du inte är där kommer jag att undra hur det hade känts om du hade varit det”, säger hon. ”Kan du ge mig det?”
”Kanske”, säger jag.
Stephanie ler. Jag vet att hon ler. Själv är jag allvarlig. Någonstans djupt inom mig börjar det lätta. Som om hon och jag sprungit gatlopp genom den här konversationen och tillsammans hittat ut på andra sidan. Till en annan sorts liv.
”Okej”, säger jag.
”Menar du det?” frågar hon.
”Om du vill att jag ska vara där så är jag det”, säger jag.
”Ta med dig Katie”, säger hon och låter glad på rösten. ”Jag vill gärna se er där tillsammans. Att ni hör ihop.”
”Jag vet inte om vi gör det”, säger jag. ”Men om hon fortfarande är kvar då, så…”
”Lägg av”, säger Stephanie. ”Klart hon kommer att vara kvar.”
Det blir tyst. Som om vi båda vilar i den lilla spricka som uppstått i jorden mellan oss.
”Vi ses, då”, säger jag.
”Ja”, säger hon. ”Det gör vi.”
Just som jag ska lägga på, trycka bort samtalet och återgå till mitt liv, hör jag hennes inandning, hur hon tar sats.
”Du”, säger hon.
”Ja?” säger jag.
”Du är inte en sådan man lämnar.”

Ur askan

Battersea Arts Centre brinner. Nyheten slår ner hos oss i kulisserna på teatern att elden slickar taket på den vackra, snälla byggnaden några kilometer bort. Flera av mina kollegor gråter. Många av dem började sina karriärer där, på BAC. Min relation till Battersea Arts Center är inte lika djupgående, jag har bara varit där ett par gånger. Senast igår kväll faktiskt, för att se Sonya i en ny föreställning. Och nu brinner det.
Vi står tysta i greenroom och tänker på hur sorgligt det är, tacksamma över att det inte är vår teater som brinner.

39.2

Jag blir sjuk, precis som alla andra, och tillbringar en hel helg i sängen. Mellan de trötta utflykterna till köket för att koka nytt te och breda fler smörgåsar hinner jag läsa tre romaner och två pjäser. Sedan tar brödet slut, och mjölken, och jag bestämmer att jag är frisk och går upp för backen till Sainsbury’s och handlar. Det regnar men är nästan varmt i luften, tolv grader. Tolv grader är inte varmt, men det är heller inte mycket under inomhustemperaturen som stadigt ligger på sjutton grader. Det är märkligt vad man vänjer sig vid med tiden. Jag blir lite nostalgisk när jag tänker på att jag snart ska flytta. Inte över lägenheten, men över gatan. Området. Huset på kullen, parken nedanför. Stationsbyggnaden, som är den finaste jag sett. Rävarna. Om två veckor sätter jag nycklarna i en annan ytterdörr. I en annan del av London.
Under sjukdomshelgen skriver jag knappt. Hela lördagen går utan att jag får ur mig ett enda ord. Det är första dagen på åtta månader som jag inte skriver. På söndagen är jag igång igen, lite sur över att ha förstört min så länge obrutna rad av skrivdagar. Idag är det måndag och jag är jag tillbaka på teatern.

Tomorrow is a long time

Jag har saknat henne ett tag. Februari har varit. Mars är. Det känns som länge sedan jag såg henne. En hel evighet. Jag kunde kanske ha hunnit glömma hur hon ser ut, hur hennes tankar låter. Hon har varit så långt borta. Jag med. Det vore lättare att gå nu, när det var ett tag sedan vi sågs. Men jag vill inte det. Jag vill stanna.

Jag tittar på fotografier av Katie omgiven av andra människor. Vänner, kollegor. Familj. Hon sticker ut. Som en exotisk fågel bland duvorna i parken. Inte alltid vacker, bara något annat. Någon man lägger märke till.

För första gången sedan jag kom hit upplever jag tystnaden som hård. Den har så skarpa kanter att jag gör mig illa när jag försöker ta mig förbi den. Så finner jag mig där igen, fast i en ordlöshet som kväver varje stavelse.