Månadsarkiv: juni 2019

Hit the ground running

Vi får en kväll och en natt. Sedan kontrollerar hon sin utrustning, packar ett nytvättat tissu-tyg och sin röda cirkusdräkt och reser till Glastonbury.

”Are you sure you’re not coming?” frågar hon flera gånger. “I’m only working a couple of hours each day, we’ll have oceans of time if you come with.”
Jag skakar på huvudet. Det är över en månad sedan jag bestämde att jag inte orkar med fem dagar i tält på en åker. Även om det är fem dagar med henne. Det känns fortfarande som rätt beslut, men Ashley är besviken. Jag begriper det.

”Okay”, säger hon till sist och hivar upp packningen på ryggen. ”You do you, babe.”
”And you be careful”, säger jag.
Hon svarar inte, ler bara. Som vanligt.

Allt är som vanligt.

Annonser

Tid som går, månader, år

Sommaren som omsluter med sin kvalmighet och långa kvällar. Jag sitter i gräset i någon av Londons parker tillsammans med vänner efter jobbet, äter jordgubbar direkt ur kartongen och talar om den ovisshet vi står inför som kulturarbetare, som EU-medborgare, som människor. Som art i världen. Kanske allra mest som art i världen, faktiskt. Finner ändå hopp, där i gräset. Mina människor är så intelligenta, så beredda på att kämpa för livet. Så många är. Då finns det hopp.

När jag går hem i skymningen tänker jag på Ashley, tänker på framtiden. Hur relationen är, vad som ryms inom den och vad som behöver ta plats utanför. Vi har olika behov, vi är medvetna om våra olika behov. Senast hon var hemma, i samband med klimatblockaderna, noterade jag min sinnesstämning och hur det nästan brann inombords av att ha henne nära.

Flera dagar tillsammans, skrev jag. Obrutna och heliga. Lyckan är så nära, är där, uppstådd i luften mellan henne och mig. För mig. Om jag fick önska, om jag kunde bestämma precis hur tillvaron skulle se ut. Just så.

Jag mådde så bra av att hon fanns intill mig. Hade knappt ord att beskriva tillståndet, kände bara hur tillvaron åter stämde. Hur allting föll på plats. Hade glömt hur det kunde vara.

Sedan reste hon förstås, försvann och förvandlades till den något mer abstrakta gestalten någonstans ute i Europa igen. En röst i telefonen, ett meddelande i displayen. Jag återgick till att vara… ja, själv. En egen enhet. Som initialt alltid väntar på henne, men som sedan finner sig. Som längtar, men långsamt glömmer. Och till slut har glömt.

Nio månader borta blev till tio månader. Tio månader är en evighet. Strax kommer hon hem. Jag minns inte hur det känns.

Hur ska jag veta

Går på cellprov och min gynekolog, som är fertilitetsspecialist, frågar om jag funderat på det här med barn. Om jag vill ha barn.
”Well”, börjar jag, men hinner inte särskilt mycket längre innan hon avbryter.
”I’ll be frank”, säger hon, ”there is no right time to have children, so you might as well get on with it. It’s not going to get any easier, time is never really on your side when it comes to pregnancy.”

Hon har rätt, förstås. Och ändå… Min tvekan är så stor, tvivlen så starka. Kanske större än barnlängtan, om jag har någon sådan. Hur känns det att längta efter barn? Jag har föreställt mig ett slags jämmer i kroppen, en känsla av att något fattas, så stark att en inte förmår tänka på annat. Så känner inte jag, så kommer jag kanske aldrig att känna.
 
Ibland tänker jag att jag fortfarande väntar på att betrakta mig själv som vuxen nog att ta fullt ansvar för en annan människa. Andra dagar tänker jag att jag väntar på att nå en punkt i min ”karriär” (hahaha) där det känns som om jag inte kommer att förlora den om jag blir mamma. Ofta tänker jag att jag inte är beredd att ge upp min frihet. Sedan synar jag mitt resonemang och försöker sätta det i perspektiv. Det är svårt. Frihet, vad är det? Hur ska jag kunna väga något jag inte vet något om, mot något jag inte riktigt kan definiera?
Och hur ska jag våga, eller ens rättfärdiga, att försöka få barn mitt i pågående klimatkris? Hur törs en skaffa barn utan fast inkomst? Frilanslivet, hur kompatibelt är det med föräldraskap egentligen? Att vara mamma på kulturarbetarlön, går det ens? Kan jag bo kvar i London, där barnomsorg är helvetiskt dyrt och hyrorna skyhöga? Kliver jag rakt ner i kvinnofällan om jag får barn? Så många frågor. Så många osäkra kort.

Samtidigt vänder jag mig om efter bebisar, flirtar med ettåringar i kollektivtrafiken, i parken, på caféer. Blir varm inombords vid tanken på att ha en sju-, åtta-, nioåring. Tar varje chans att spendera tid med Den Lilla Katie och hennes bror. Prioriterar att träffa min guddotter framför alla andra varje gång jag besöker Sverige. Ibland önskar jag att jag inte behövde återbörda dessa ungar till deras föräldrar, men många gånger är det rätt skönt att kunna göra just det och sedan vara fullkomligt fri från ansvar, att bara rå mig själv.

Jag är också lite rädd för att jag plötsligt ska bli en annan person om jag blir förälder. Att mina drömmar, idéer och mål liksom ska glida iväg och lösas upp i tomma intet. Det är irrationellt, jag vet. De av mina vänner som blivit föräldrar har inte blivit mindre, har inte reducerats till att enbart spela föräldrarollen. De har istället blivit mer, större. Expanderat, fått fler sidor och nyanser, djupnat och vuxit. Lärt sig att prioritera, fokusera (och då inte bara på barnen).

Jag tänker på motsatsen till att ha barn. Att inte ha barn. Att aldrig ha barn.
Det känns tomt, men inte katastrofalt.

Jag tänker på varför. Varför vill jag ha barn, om jag nu vill det? Det har jag förstås inte heller något svar på. Varför vill någon ha barn, egentligen? Måste en veta varför? Vill jag verkligen vara förälder? Min tillvaro skulle bli hundra gånger jobbigare med barn. Jag har också en tanke om att den skulle bli rikare, på något vis. Roligare, kanske. Mjukare. Jag vet inte. Mer sömnlös.
Jag tänker på varför jag tänker så mycket på om jag vill ha barn eller inte. Tyder detta ältande på en undermedveten barnlängtan, eller bara på att jag befinner mig i den ålder då samhället gör sitt bästa för att projicera barnlängtan på kvinnor? Den biologiska klockan, tickar den verkligen eller förväntar jag mig bara att den ska göra det? Att ha barn, skulle det för mig kännas som om livet tagit slut trots att det knappt börjat? Eller skulle det kännas som om det äntligen började?

Jag känner mig snärjd av mitt eget resonemang. Min egen obeslutsamhet. Som ett olöst problem som ligger och gnager. Förstås. Hur jag än väljer formar det resten av mitt liv. Skulle jag bli lättad av att ta beslutet att inte ha barn? Skulle jag ångra mig om jag skaffade barn? (Bubblare: kan jag ens få några?)

På väg tillbaka till jobbet passerar jag en vägg med graffiti. Den fylls på och förändras för varje vecka, men en mening skonas alltid:

How do you swallow the doubt and just fucking do it?