Månadsarkiv: oktober 2017

Another eternity

Och plötsligt ska hon resa bort.

”But…” invänder jag bestört när hon berättar. ”You can’t go away now, I’ve just started reading House of Leaves.”
Ashley skrattar, kysser mig så att jag känner hennes tänder stöta i mina.
”You’re not scared of the dark, are you?” retas hon.
”Not yet”, säger jag. ”But I’m only on page 62.”
”You could come with me?” säger hon hoppfullt.
Jag grimaserar.
”I have work…”
”Well, it was worth a try”, säger hon, tvinnar en slinga av mitt hår mellan tummen och pekfingret.

Senare, mitt i natten, viskar jag,
”I’ll miss you terribly.”
till hennes sovande ryggtavla.
”And I’ll miss you, silly”, säger hon, vänder sig om och drar mig nära under täcket.

Annonser

Golden

En skimrande söndag i mitten av oktober. Den sista sensommarvärmen, en sorts tillbakablick, ett undantag. Tjugotre grader och solen silar genom trädkronorna på Hampstead Heath. Vi gör en utflykt, flyger drake på toppen av Parliament Hill. Den Lilla Katie trasslar med linan, Ashley hjälper henne och jag står intill med kameran lyft, tar nästan inga bilder. Ler hela dagen, ler och andas och glömmer att fånga ögonblicket. Är i det, istället.

Vi tittar på hundar som jagar varandra i lövhögarna, hundar som går lydigt intill sina hussar och mattar, hundar som vallar barn och cyklar. Och senare, sedan vi återbördat Den Lilla Katie till hennes föräldrar, strosar vi tvärs över heden till den plats som skänker mig mest ro i hela London. Hittar ett enda ledigt bord i ett soligt hörn av trädgårdscaféet där jag sätter mig och lapar sol medan Ashley går in och beställer.

När hon kommer tillbaka ser jag på medan hon balanserar två cappuccinos fram till bordet, hur hon kryssar mellan blommande klätterrosor och söndagslediga Londoners. Duckar för en duva på genomfart.
Här kommer en som vet hur jag tar mitt kaffe, tänker jag.
Ashley ler när hon möter min blick.
Här kommer en som lyser upp när hon ser mig, tänker jag och blir mjuk inuti.
Hon ställer ner kopparna och sätter sig mittemot mig, snuddar hastigt vid min hand. Motljuset skänker hennes silhuett ett gyllene skimmer.

Här kommer solen, tänker jag.

Graceful in the morning light

Hon hänger upp och ner i tissutyget och Fleet Foxes spelar ur högtalarna på den dammiga stereoanläggningen i hörnet av replokalen. Jag stänger dörren bakom mig och går bort till traven av tjocka gymnastikmattor. Sträcker ut mig. Ser på medan Ashley tvinnar sig upp, högre, högre. Så lutar hon sig bakåt och tumlar genom luften, slår runt gång på gång innan tyget fångar henne en meter över betongen. Hon gör det igen. Och igen. Och igen. Rörelsen fulländad i varje repetition.

”Ash”, säger jag. ”I’m really sorry.”
Hon svarar inte, tar sig tyst loss och kommer bort till mig. Dimper ner bredvid mig på mattan.
”Have you had breakfast?” frågar hon, lutar sig på armbågen. En hårslinga har slitit sig ur hästsvansen.
Jag skakar på huvudet.
”Not even coffee?” frågar hon.
”Not even coffee”, säger jag.
Hon ler.
”You could have just called”, säger hon.
”I know”, säger jag.
”You didn’t have to come all the way down here”, säger hon.
”I know”, säger jag, fäster den förrymda slingan bakom örat på henne.
”I would have been back in a couple of hours”, säger hon.
”I know”, säger jag.
Hon skrattar till.
Blåblicken, silkeshåret, hennes hand på min midja.

Vi går hem och äter frukost.

Repetition

Jag vaknar.

Ashley står vid fönstret och klär på sig. Knäpper den ärmlösa blusen med snabba fingrar, kliver i jeansen. Håret faller fram och skymmer ansiktet, en silkesgardin i mjukaste hasselbrunt. Jag vill sträcka ut handen och röra vid henne.

”You did it again”, säger hon.
”Did what?” frågar jag.
”You spoke her name in your sleep.”

Someone new

Det är sen eftermiddag. Den Lilla Katie öppnar dörren och slår armarna om min midja, kramar hårt. Hon har fortfarande skoluniformen på sig, sidenrosetten i skolans färg på glid i håret.
”Hey, sugar”, säger jag. ”How are you?”
”We need to be as quiet as mice”, viskar hon och vänder upp ansiktet mot mig. ”She’s asleep.”
”He”, rättar Ashley automatiskt.
Den Lilla Katie fnittrar.
”No, I meant Mommy.”

Vi hälsar på Den Lilla Katies nya bror. Han är så liten. En liten, skrynklig person med fjunigt hår och pyttesmå fingrar med pyttesmå naglar. En liten, rosig mun som gäspar. Jag tänker på hur särskilt det är att få finnas i en människas liv från början. Han är så ny att han inte ens har ett namn ännu.
”Hi baby”, viskar Ashley när hon får honom i famnen. Hon är mjuk i blicken.

Josh brygger te och Den Lilla Katie lägger upp kakorna vi haft med oss på ett fat, äter tre i farten, och Joanna kommer sömndrucken ner från övervåningen lagom till fikat. Så sitter vi i vardagsrummet och småpratar och höstljuset faller in genom de glasade altandörrarna, trädgården på baksidan klädd i färg. Den Lilla Katie kurar i mitt knä och Ashley har fortfarande babyn i famnen och Joanna ser trött, men lycklig ut där hon sitter i fåtöljen med händerna om tekoppen. Josh gäspar där han halvligger på den mjuka mattan.
”Perfect moment”, mumlar Ashley just som babyn somnar på hennes arm. Hans lilla mun formad till ett O, de små händerna knutna.
Jag tittar på dem. Känner tyngden och värmen från åttaåringen i knät. Måste svälja undan flera stora känslor.

She calls me home

Och hösten sveper in. Mjuk och gyllene, en hinna av fukt över våra mornar, tidig skymning över våra kvällar. Det är varmt ännu, milda dagar i mitten av oktober. Milda händer om mina när vi promenerar längs kanalen, längs floden, längs trädgårdsgångarna. Ashley bär otålighet i sin blick, en reslust i bröstet. Hon har varit hemma länge nu, utan längre avstickare. Stundvis känns det som om London förtär henne, håller henne fången. Själv är jag motstående i känslan, vill ingen annanstans, vill bara stanna. Här. Stilla. Varje gång jag rör mig över världen tar det mig dagar, veckor, att samla mig. Att åter foga in fokus och lugn i huvudet, att börja skriva. Jag kan längta efter den höga horisonten i Portofino, efter vågornas slut mot klipporna i sommarhuset. Jag kan få lust till Paris eller Florence. Men oftast längtar jag efter något annat, något närmare. Och just nu är jag trött, in i märgen trött. Det gångna året har kostat mig mycket.

It’s a boy

Det tar en extra vecka, men så äntligen händer det. Den Lilla Katie blir storasyster.
Hon ringer själv och berättar.

”I was right”, säger hon så fort jag svarat. ”I have a baby brother now. He’s really tiny.”

Dunkla rum

Efter vad som känns som årets längsta vecka åker jag hem från jobbet och lagar en långsam ratatouille. Jag står i Ashleys kök och skär slantar av grönsakerna, väntar på att hon ska återvända från Paris. Vi åkte om varandra. Hon klev ombord på Eurostar en halvtimme innan mitt plan landade på Gatwick. Det är fyra dagar sedan och London har känts märkligt utan henne. Jag har varit tom och trött. Sverige kom åt mig och hösten kom åt mig och trots att det är över en månad sedan jag såg Katie så händer det att jag tänker på henne och

jag vet inte.
Saknar henne, antar jag.

Så hör jag nyckeln i låset och hjärtat hoppar till.

Where we once belonged

Tolv dagar i Sverige. Jag har sådan hemlängtan att jag fått svårt att sova. Jag behöver återvända till mitt lilla hörn av London, mitt välbekanta tempo, skrivron. Här skriver jag listor över vad jag ska skriva, men skriver inte. Här är jag distraherad och fylld av intrycken, människorna jag återknyter till, stadens välbekanta nyanser så främmande. Här bor jag inte.

Absence

”Are you coming home soon?” säger Ashley, Londons stadsljud som faller in i samtalet.
”Soon”, säger jag och hoppas att jag inte ljuger. I tanken är jag redan på väg.
”Is it?” frågar hon.
”Is it what?” säger jag.
”London. Is that home to you?” frågar hon.
Hon står på perrongen vid Camden Road, jag kan höra de välbekanta tågutropen i bakgrunden.
”I believe so”, säger jag. ”Although, I’ve learned that home is something that you carry with you, at least to some extent.”
Hon ler genom bruset.
”A gypsy at heart”, säger hon. ”Or possibly a circus artist.”
”Or just… someone with people to love in quite a few places across the globe”, säger jag.
”Same thing”, säger hon. ”Just, hurry back, will you?”