Kategoriarkiv: Libertin

Homesick

”I’m sorry”, säger Ashley, när hon äntligen ringer, ”I’ve been a bit distant lately. The last few weeks have been kind of… vicious.”
Jag andas ut. Varje gång hon drar sig undan är det något som knyter sig inombords. Jag har så svårt att vänja mig, har så svårt att acceptera hennes periodiska frånvaro. Och med det menar jag inte den praktiska, rent fysiska frånvaron som kommer av att leva ett liv på turné.
”You can talk to me”, säger jag. ”Please, just… I’m right here.”
“I know”, säger hon. “I know. I’m sorry. I miss you.”
Jag tänker på hur det är sex månader kvar innan hon kommer hem. Sex jävla månader.
”So where are you?” frågar jag.
”Spain”, säger hon. ”Barcelona.”
”You like Barcelona”, säger jag, lite lugnare.
”Yeah”, säger Ashley. ”It almost feels like home.”
”Good”, säger jag. ”You needed that, a familiar place.”
”I did”, säger hon. ”I do. I…”
Jag väntar.
”I wish I could come home”, säger hon till slut.
Och jag får bita mig i tungan för att inte yttra det jag tänkt varje dag i snart fyra månader.
Gör det bara. Kom hem, kom hem nu.

Annonser

Whirling Winds

Tillbaka i London och jag har så svårt att landa i vardagen, har inte huvudet med mig. Packar upp och står sedan stilla mitt i lägenheten, försöker minnas att jag bor i den. Sorterar min tvätt och bäddar rent, pysslar om växterna. Tänker på hur Stockholm hade något särskilt i sig den här gången, där fanns ett stråk av något spännande. En känsla av äventyr som svepte förbi mig på Nybroplan i snömodden, som lockade och drog i mig. Kom, sa den, kom, här finns något för dig. Kvällen mörk och isande kall, men inombords pirrade det till av förväntan.
Jag står i min lägenhet fjortonhundra kilometer bort och känner på känslan. Den är välbekant. Minns att senast jag kände så dröjde det knappt nio månader innan jag packade mina väskor och flyttade. Hit. Jag vet inte vad det betyder.

Mary Page Marlowe

Ser Mary Page Marlowe på Dramaten och älskar den. Älskar allt med den! Formen, temat och gestaltningen. Skådespelarprestationerna, scenografin och ljussättningen. Hur kronologin är oviktig, hur Mary Page i olika åldrar försiktigt hakar i varandra mellan scenerna, hur hon iakttar sig själv genom livet, det egna ögat på den egna personen sedan tiden lagt distans mellan henne och ögonblicken. En vanlig kvinna i ett vanligt liv, där frånvaron av antagonist är vilsam och riktig, för oftast finns ju ingen sådan och däri ligger också poängen. Oftast är livet bara en rad ögonblick och saker blir som de blir utan att det riktigt var meningen. Ett val leder till ett annat, som leder till ett tredje, och så fortsätter det. Ett lapptäcke av skeenden.

Det ickedömmande i Tracy Letts pjäs är förlåtande, och det som stannar kvar är inte nödvändigtvis hur det blev som det blev, utan mer bara hur det blev. Det är befriande att en sådan berättelse får ta plats på en stor scen, att ett liv som inte följer en klassisk dramaturgi skildras på det här viset. Att Mary Page får vara fin och ful, kärleksfull och arg. Skärpt och disträ. Skör och stark och rolig. Sorglig också, för den delen. Det är en öm gestaltning, av en fenomenal ensemble, och jag njuter av varje sekund. Kanske lite extra åt Emma Broomé och Karin Franz Körlof, de har båda något sprakande inom sig som får luften i salongen att knastra som av elektricitet.

Det enda jag inte älskar är översättningen, den känns styvmoderlig och lite styltig på sina ställen, men då det är det enda jag hakar upp mig på är det i sammanhanget en bagatell.

Mary Page Marlowe spelas på Dramatens stora scen månaden ut. Gå och se. 

Mellantid

Vinterledighet. Dagar av snöpromenader och havet fruset nedanför huset. Jag läser böcker och eldar i spisen, äter för mycket choklad. Går över till Leonard och Valpen, sparkar snön av kängorna mot trappan som förresten skulle behöva skottas. Hämtar skoveln och skottar rent från snö innan jag går in.
”Skotta kan jag göra själv, jänta”, säger han när jag kommer in i köket. ”Jag är väl inte lam heller.”
”Det kommer mer”, säger jag, kliar Valpen bakom öronen. ”Om du nu nödvändigtvis ska skotta själv.”
Leonard skrockar och mäter upp kaffe i kannan, kokar upp.

Jag tänker på platserna som bär mig, de som håller mig kvar, de som försiktigt knuffar mig vidare när det är dags att lämna. Kanske är jag bättre på att förhålla mig till platser än till människor, kanske öppnar jag mig mer för en välbekant klippa i havet än för den som skulle kunna stå där intill mig.

Senare ringer jag för att önska Ashley god jul, får inget svar. Hon är åter långt borta.

Måndag kväll

Ashleys namn i displayen. Ashleys röst i kvällen.

”Hey.”
”Hi.”
”What are you doing?”
”I’m making a cake for Holly’s birthday tomorrow. It’s a surprise.”
”Is it the chocolaty one? With apricot jam?”
”Yes.”
”I love that cake.”
”I know you do.”
”I wish I was… a bit closer.”
”Me, too… Paris was lovely.”
”We hardly saw anything of Paris.”
”It wasn’t Paris I came to see.”
”I figured.”

Until next time

Tar tåget och möter Ashley i Paris. Korta dagar där vi båda trevar efter den andras hand längs gator i Marais. Jag tänker alltid på Nina Bouraoui i Marais. Jag tänker alltid på att skriva. Det är inte Paris nödvändigtvis, det är rörelsen. Att skriva är rörelse, rörelse föder text. Men också, jag är så lättad över att äntligen ha Ashley nära att någonting lösgör sig inom mig, intill henne blir jag fri och när jag är fri vill jag skriva. Alltså skriver jag. Skriver sedan Ashley gått från hotellrummet om kvällen, skriver medan hon uppträder, skriver sedan hon återvänt och somnat. En stilla bäck av ord som sinar först efter midnatt. Klär av mig, glider ner mellan svala lakan, pressar hud mot hud.
När morgonen kommer är jag hungrig och följsam, följer henne genom dagen, följer henne genom kvällen. Sitter stilla i mörkret och ser henne klättra i tyget, klättra och falla. Tumlande genom luften, den täta luften, skuren av kollektiva skarpa inandningen. Kollektiva lättnaden, alltid så underligt att dela denna lättnad med andra. Somnar med näsan mot hennes hals sent i natten, en natt till, en enda natt till. Tar tåget hem dagen därpå, kysser henne utanför Gare du Nord, lämnar henne innan hon hunnit lämna mig.

Tomheten ny, ändå så välbekant.

Grammar is your friend

”There it is”, säger Holly. ”That asterisk. After her name.”
”Again?” säger jag. ”You can’t be serious?”
”Look”, säger Holly och vinklar sin skärm så att jag ska kunna läsa.
”Well”, säger jag, ”at some point you’re going to have to ask her what it means.”
”Fill me in?” säger Isa, och Holly förklarar hur en person vi har att göra med i en av produktionerna konsekvent placerar en asterisk efter sitt förnamn i varje mejl, meddelande, pm hon signerar.
”It just makes it seem as if she’s not quite sure her name is really her name, if you know what I’m saying?” säger Holly.
”Maybe she’s going through a rough patch, existentially”, säger jag. ”It could happen to anyone.”
Isa skrattar.
”Maybe she’s just not that into grammar”, föreslår Isa.
”Hey”, säger Holly, ”grammar is your friend!”
”Maybe it’s meant to be a star”, säger jag.
”That’s even worse!” kvider Holly. ”What adult human being puts a star after their name?”
”It has an interesting meta-level to it”, säger jag. ”You try to express self-confidence by putting a star after your name, but that star then turns out to be the very symbol of doubt.”
”Very Freudian”, nickar Isa.
”So, what should I do?” säger Holly. ”Ignore it?”
”Ignore it”, säger jag.
”Yes, ignore it”, säger Isa.
Jag återgår till mitt, Isa vänder sig mot sitt excelark.
”It’s just…” börjar Holly.
”An asterisk”, fyller jag i. ”It doesn’t matter.”
”Fine”, suckar Holly. ”I’ll ignore it.”
”Good girl.”

Decembermorgon

Försover mig. Vaknar då jag redan borde stå och trängas i en vagn på tunnelbanan, gärna halvvägs till Green Park. Den initiala paniken, ni vet, en rusar upp i förvirring och någon slags chock över att kroppen trott att det var okej att bara… sova. Är halvvägs i kläderna innan jag sansar mig och ser över kalendern, som för en gångs skull inte innehåller ett enda möte. Jag kan lika gärna jobba hemifrån. Stannar i pyjamas, brygger kaffe, brer smörgåsar. Andas ut. Andas.

Helgen var lugn. Det gyllene ljuset är tillbaka, mellan skurarna. Jag wokade grönsaker och nudlar och tände ljus, gick långa promenader längs floden, sträckläste Lisa Jewells The Third Wife. Ashley skickade ett foto som var så sexigt att jag eventuellt var tvungen att gömma ansiktet i kudden och jämra mig lite. Vi har inte träffats på över två månader, inte haft sex på över två månader. Nu tänker ni nakenbild, men så var det inte. Bara hennes rufsiga hår utslaget över huvudkudden, leendet stort och sömnigt, blottade nyckelben och kanten på en mörkblå pyjamas. Vardag. Vardag är sexigt.

Här var det muntert

Jag har något som påminner om skrivkramp, men som tycks gälla det mesta i tillvaron just nu. Livskramp, kanske vi kan kalla det, detta tillstånd som gör att precis allting (förutom att äta goda grejer) tar emot. ”Vinter”, kanske det också går att benämna det som, även om jag kan tycka att det känns lite nedrigt att skylla en årstid för samtlig leda. En del av den är förstås självförvållad då jag har svårt att säga nej, ofta tenderar att överskatta antalet timmar per dygn, och därför nästan drunknar i arbetsuppgifter. Det mesta andra är bortom min kontroll. Ni vet, regnet, mörkret, min frånvarande flickvän, Brexit, populismens framtågande världen över, människors ovilja att ändra sina levnadsvanor för klimatet, etc. Jag ska egentligen inte säga något, jag tänker nämligen flyga tur och retur till Sverige för att fira jul, nu när den ursprungliga planen grusats. Det är vidrigt av mig, jag vet. All denna koldioxid. Dessutom köpte jag mig ett par långkalsonger häromdagen. Tänkte att ett värmande lager möjligen kan föra mig genom vintern något gladare. Lustfylld okynneskonsumtion var det kanske inte, men ändå.

Vad plågas ni av?

When London was a tiny place

”Tonight was a rough one”, säger Ashley när vi hörs sent om kvällen. Det är nästan midnatt, hon har uppträtt, jag har varit på teater. Sett Maisie Williams och Zach Wyatt i I and You på Hampstead Theatre. Sprungit in i Katie i foajén.
”Yeah”, säger jag. ”It was.”
”Do you want to talk about it?” frågar Ashley.
”Not really”, säger jag. ”You?”
”Nah”, säger hon. ”I messed up one of my drops, got my foot stuck in the silk.”
”You okay?” vill jag veta.
”The only thing that’s hurt is my pride”, säger Ashley på bred, imiterad Texas-dialekt som får mig att le.
”I bumped into Katie”, säger jag. ”Met Jack as well.”
Ashley visslar till.
”First time, right?” frågar hon.
”First time”, bekräftar jag.
”Is he nice?” vill hon veta.
”Of course”, säger jag. ”Lovely, even. I knew he would be. We could probably have been friends. You know, If I hadn’t been sleeping with his girlfriend.”
”That must have been super weird”, säger hon. ”London is a tiny place, sometimes.”
”Freakishly so”, säger jag och byter ämne. ”Do you think your pride will recover?”
”Sure hope so”, säger hon. ”It was mainly surprise, I think. I haven’t made a mistake in so long.”
”Surprise, yes”, säger jag. ”I can definitely relate.”
”Wish you were here”, säger hon.
”Me, too”, säger jag.