Kategoriarkiv: Libertin

Här händer allt, här händer inget

Som det där sms:et en dröjt så länge med att svara på att det till sist blir omöjligt. Ett hej tycks allt för banalt. Jag har så mycket att berätta för er, så oerhört lite att säga. Glappet är så stort.

Kanske samlar jag ihop mig snart och tar det från början, fyller i luckorna. Har plötsligt all tid i världen att skriva. Skriver förstås inte.

Helig söndag

Veckorna är fyllda till bredden, helgerna en chans att komma i kapp sådant jag inte hunnit under veckan. Jag läser litteraturvetenskap vid sidan av mitt heltidsarbete. Det är roligt och intressant, men också krävande. Kräver tid, kräver fokus. Engagemang. Stundvis känner jag hur jag nästan slukas av alltihop, sväljs hel och försvinner in i den där tunneln av måste, borde, ska. Jag läser och läser och läser. Skriver och skriver och skriver. Uppsatser, jobb, hemtentor, mer jobb. Sms till Ashley de dagar vi inte hinner ses. Korta, sporadiska meddelanden till mina vänner. Jag menar inte att klaga, försöker bara beskriva tillståndet just nu. Studierna är självpåtagna, arbetet för det mesta roligt. Att vara upptagen är att inte hinna tänka på… annat. Men jag känner mig som en idiot under arbetsbördan. Det är för mycket, jag vet det. Ändå ska jag hålla på. Detta är förstås också anledningen till att det mer lustfyllda skrivandet, det egna, inte riktigt händer.

Ibland, sent om kvällarna, sedan jag somnat med en bok eller ett manus eller bara mitt i en mening, väcks jag av Ashleys rörelser när hon flyttar undan böcker, papper, pennor, vattenglas och släcker lampan. Ibland vaknar jag i natten, fortfarande med allt det där omkring mig, ljuset från golvlampan intill soffan obarmhärtigt skarpt för nyvaken blick. Staplar i säng.

Söndagsmorgnarna är våra. Då drar vi oss till halv nio, går upp och lagar pannkaksfrukost, brygger en omgång av det lyxigare kaffet som bara går att köpa i den där speciella kaffehandeln, i den där delen av stan som man inte ser särskilt mycket av som permanent boende i London. Pratar inte alls om allt vi har att göra, pratar bara om sådant vi tänker, känner, drömmer, vill. Dröjer länge vid frukostbordet, rufsiga i håret, sömngrus i ögonvrårna. Långsamhet ledordet, klädkoden pyjamas.

Chris frågade mig för ett tag sedan vad som är heligt för mig. Vi pratade om helighetens plats i en allt mer sekulariserad värld och jag hade inget svar åt honom då, men nu vet jag. De där söndagsmorgnarna så nära helighet jag kommer.

Så mycket kärlek

Ashley fyller år. Vi firar hennes födelsedag med mycket ögonskugga, eurodisco och stort hår. Ni kan antagligen räkna ut temat. Ashley studsar runt i lägenheten och hennes osvikliga energi får mig att inse att hon är den enda människa jag känner som inte åldras. Inte överhuvudtaget. Det hela är mycket märkligt. Alla våra vänner blir äldre, jag blir äldre, men Ashley ser ut exakt som hon gjorde för femton år sedan och har i stort också samma energinivå som då. I ett rum fyllt av trettioplussare är hon den enda som inte gäspar strax efter midnatt. Hon har dessutom samma fokus som i sina tidiga tjugo (rädda världen, skapa konst, vara en öppen och tolerant människa), medan jag kan känna hur mina egna prioriteringar försiktigt börjat skifta sedan jag passerat trettio. Jag tänker plötsligt mer på ett eventuellt föräldraskap, att kanske skaffa mig ett stabilare arbete med bättre sociala förmåner, spara energin till mina närmaste relationer. Det är som om mitt fokus skiftat från att ligga långt utanför mig själv till att nu ligga betydligt närmare. För sju eller fem eller två år sedan var jag fortfarande precis som hon, jag kastade mig ut och såg inte risker på samma sätt som jag gör nu. Eller, jag såg dem och struntade i dem. Hade ingenting att förlora. Nu har jag det och det gör mig försiktig och mer återhållsam. Vi står visserligen intill varandra på barrikaderna, men jag gör det med rädslan för att bli arresterad för civil olydnad, bli av med mitt uppehållstillstånd, förlora tillvaron så som jag byggt upp den under de senaste åren. Ashley bara gör det. Utan rädsla. Kanske är det så vissa människor går genom livet.

I natten, efter mat och samtal och vilda, hämningslösa rörelser på vardagsrumsdansgolvet, släcker vi belysningen och tänder tårtans trettiofyra ljus. Sjunger Happy Birthday dear Ashley, Happy Birthday to you medan Ashley fyller lungorna med luft. Jag betraktar henne när hon böjer sig fram, ansiktet upplyst av de små lågorna, det varma skenet som nästan tycks komma inifrån. Fylls av ömhet inför denna makalösa individ som kan göra mig så arg, så frustrerad, men också så lycklig.
Hon blåser ut ljusen. Trettiofyra små önskningar för framtiden, eller en stor.
Bara hon vet.

När det är skillnad på lust och behov

Jag kan sakna det vardagliga skrivandet, det ständiga nedtecknandet av tankar och skeenden. Känner mig nästan avtrubbad sedan detta blev något jag endast gör sporadiskt och knappt ens det. Känner mig definitivt inte som mig själv.

”You need to get back to writing”, säger Ashley sedan jag för länge sedan slutat tala om hur skönt det är att inte skriva om kvällarna, att kunna fokusera på annat (vad detta andra består i kan man undra), eventuellt hinna se en tv-serie. Sedan jag slutat vara avspänd och tillfredsställd.
”Hur ska jag veta om jag ens kan skriva längre”, säger jag. ”Eller om jag vill, för den delen.”
Ashley tittar på mig.
”Maybe it’s not even about wanting”, säger jag. ”Maybe it’s just something I need to do to function?”
Hon säger inget, är en tyst samtalspartner i vad som i stort är en verbaliserad inre monolog. Ofta är det så vi når insikt. En pratar, ställer på sin höjd retoriska frågor, den andra lyssnar.
”I’ve tried writing”, säger jag, ”and I’ve tried not writing.”
“Well”, säger Ashley, “I know which version of you I prefer.”

Hon sätter på vattenkokaren och plockar fram tepåsar, brer smörgåsar till kvällsfikat. Jag sitter tyst vid köksön och tänker på hur en hittar tillbaka till skrivandet, och kanske, i förlängningen, sig själv.

Att bo i en liten, liten by mitt i en världsmetropol

”Mornin’”, säger mannen som äger närbutiken i mitt kvarter när jag går förbi. Han staplar fruktlådorna utanför butiken och vevar ut markisen.
”Mornin’”, säger jag.

”Hello”, nickar den lokala polisaspiranten ute på patrull när vi möts lite senare.
”Officer”, nickar jag.

”Looks like rain”, säger kvinnan som har kemtvätten längre ner på gatan och spanar upp mot de grå skyarna.
”Any minute now”, håller jag med och viftar lite med det hopfällda paraplyet jag har i handen.

Några kvarter bort börjar det duggregna och jag fäller upp paraplyet.
”Good thing you’re prepared”, säger en av sopgubbarna i färd med att tömma återvinningsbehållare längs gatan.
”Always”, säger jag.

Det regnar av och till några minuter, jag möter en dam som tvekande fäller ihop sitt paraply för att omedelbart fälla upp det igen.
”Up or down”, säger hon just som vi passerar varandra på trottoaren. ”You just can’t be sure, can you?”
“Up”, föreslår jag. “For now.”
Hon nickar, grimaserar lite.
“You might be right, love.”

Jag dyker in på apoteket, det lokala, oberoende apoteket. Hämtar upp mitt recept. Byter några ord med apotekaren, en urgullig farbror i åttioårsåldern som bara tar kontanter och som absolut inte skulle vinna några priser för sin butiksskyltning, men som är överlägsen apotekskedjan vägg i vägg i alla andra avseenden.
”Now, you have a lovely day, miss”, säger han och lämnar över den prassliga papperspåsen.
“And you, sir”, säger jag.

Går förbi Starbucks och stannar till hos italienaren på hörnet istället. Får en high five när jag räcker fram min keepcup. Behöver inte verbalisera min beställning.

Går genom spärrarna och ut på tunnelbaneperrongen.
”Have a good one”, säger spärrvakten när jag passerar.
“You, too”, säger jag.

Tar tunnelbanan till jobbet. London brusar omkring mig hela dagen, som vanligt. Jag förundras över det där då och då, att det är möjligt att bo i en småstad mitt i en storstad, där man vissa dagar pratar med åtta olika människor innan man ens klivit på tunnelbanan. Hur vänligt det känns.
Hur milt.

Små ritualer och inte lika skeva leenden

Mitt ansikte har rättat till sig. Inte längre talar munnen snett, inte längre skevar leendet. Det är förstås skönt, men jag förvånas också över hur lite det brydde mig. Sedan en första förbättring kunnat skönjas lutade jag mig mot statistiken och kände tillit till att den tillfälliga förlamningen skulle vara just tillfällig. En minimal rest dröjer kvar två månader senare, en liten muskel som ännu inte vaknat, som antagligen gör det så småningom. Det stör mig inte nämnvärt, folk jag känner säger sig inte ens kunna se det. Jag ser. Ashley ser. Kanske måste man ha lagt timmar på att iaktta ett ansikte för att notera så subtila förändringar.

Ashley lägger ofta pekfingret mot den strejkande muskeln, befaller bestämt, ”Smile.”
Och jag ler. Har som vanligt svårt att låta bli intill henne.
Tittar på koncentrationsrynkan mellan hennes ögonbryn när hon försöker upptäcka rörelse, hur den slätas ut och försvinner när leendet hon bett om smittar. Så som leenden gör.
Tänker att den sista lilla muskeln kanske dröjer med att återgå till det normala för att den trivs med uppmärksamheten. Ett rimligt beteende, ändå. Jag kan inte klandra den.

Sådär står vi, eller sitter, eller ligger, och flinar mot varandra. Hennes pekfinger mot min haka. I en daglig ritual som uppstått ur det här märkliga tillståndet, en ritual som antagligen kommer att dröja kvar långt efter att den sista nervkopplingen har läkt.

”Smile.”

Hem till jul

Kanske är det med återvändandet
som med rörelsen bort,
just bara bytet av en plats mot en annan.
Förflyttning, endast
en skiftning på ytan.
Samma strömmar under.

Syskon

Vi firar Thanksgiving hos Ashleys föräldrar. Eller, firar kanske är att ta i, vi äter obscena mängder mat och går långa promenader över fälten för att sedan tina upp framför brasan. Ashleys föräldrar bor i ett stort hus på landet, en dryg timme utanför London, och det är skönt att lämna staden för ett par dagar. Andas lite djupare. Lantluften iskall och klar. Frosten som kryper undan i takt med att solen går upp.

På lördagseftermiddagen tittar jag på fotografierna på spiselkransen. Spädbarnsbilder, småbarnsåren, familjesammankomster fångade på tretton gånger arton centimeter. Bleknande nittiotalsframkallningar intill modernare digitaltryck. Ashley i sjuårsåldern, fångad mitt i en bakåtvolt på gräsmattan framför huset. Ewan som trettonåring med luggen sprayad rätt upp. En sjuttonårig Ashley med en av familjens labradorer.
”You look exactly the same”, säger jag till Ashley som ligger utsträckt i soffan.
”At least I can still do a backflip”, säger hon, “only… it’s not as effortless as it used to be.”
Jag stannar vid ett foto av Ashleys mamma med ett spädbarn i famnen.
”Is this you or Ewan?” frågar jag.
“If the baby is fat it’s Ewan”, säger hon.
“Hey”, protesterar Ewan från rummet intill. ”I was a very cute baby, mind you.”
“A cute baby, yes”, bekräftar Ashley, “and a mean child.”
Ewan skrockar och sticker in huvudet i vardagsrummet.
“Remember that time I pushed you down the stairs?”
“Vividly”, säger Ashley. “I’m sure the banister still has that mark from where my front teeth hit.”

Syskon. Syskonkäbblet, syskonblicken, syskonkärleken. Hur jag önskat mig allt det där, aldrig som barn egentligen, men allt oftare i vuxen ålder. Syskon, om de kommer överens, är trygghet. Jag tittar på Ashley och Ewan, de har en självklarhet tillsammans som är vacker. De hör ihop, kommer alltid att göra, kommer alltid att följas åt.

Nästa fas

Min barndomsvän Katarina får en dotter. Hon kommer fyra veckor för tidigt och har Katarinas näsa. På fotot är hon röd och skrynklig och liten där hon ligger i sin mammas famn och jag överrumplas av känslor inför denna nya människa som sparkade mjukt mot min handflata i somras. Förundras över intensiteten i dessa, är inte beredd på värmen. På kärleken.

Mitt tidigaste minne av Katarina är nyfiken blick under tjock lugg och händerna djupt nedstuckna i fickorna på en röd manchesterklänning den första dagen i lekis. [Insert: tjugofem år av vänskap.] Nu har hon ett barn. Det känns så oerhört stort. Alldeles enormt.

Att kasta en blick över axeln

Läser Expectation av Anna Hope och känner mig hemma under huden på de tre vännerna, deras komplexa relationer. Till varandra, till sig själva. Hope fångar vad det är att vara trettio-nånting och försöka få överblick, att vakna upp ur sina tjugo och se tiden som flutit undan, slungat en in i vuxenhet utan att en riktigt märkt när det skett. En var-det-såhär-det-blev-roman utan det där slutgiltiga, lite misströstande, som ofta etableras kring äldre romanfigurer som når samma uppvaknande senare i livet. Istället genomsyrad av den där lätt svindlande känslan en kan få av att begrunda sitt liv fram till en viss punkt, den som påminner om att gå balansgång på något smalt och vingligt. Armarna utsträckta. Ögonen slutna. Pulsen dunkande i öronen. Inte rädsla direkt, snarare adrenalinet som pumpar vid tanken på att falla, att vara medveten om risken. Trevandet, var nästa steg ska placeras. Ovissheten.

Hope målar naturtrogna porträtt av dessa kvinnor, förskönar inte. Förvrider inte heller, det är aldrig groteskt, aldrig överdrivet. Bara ärligt. Genuint. Expectation är en roman som hittar mig vid rätt tidpunkt i livet, som sammanfaller med mitt eget pågående. Där jag, liksom romankaraktärerna, just nu försöker foga samman mina förväntningar kring hur det skulle vara med hur det är. Dessutom uppskattar jag Hopes språk, exaktheten. Nyanserna. Ni kan se det här svamlandet som ett boktips, om ni vill. Eller som en lägesrapport från mitt undermedvetna.

Livet, alltså. Ja. En balansgång med ögonbindel.