Kategoriarkiv: Libertin

Att refuseras

Jag suckar över refuseringarna som trillar in en efter en, några standardiserade och intetsägande i sina Tack, men nej tack. Andra positiva och uppmuntrande, men refuseringar likväl. Ett förlag skriver att det var ett av de bättre manus de någonsin refuserat, att det inte var ett enkelt beslut. Rakt. Ärligt. Frustrerande. Jag beklagar mig för Anna, som får något klurigt i blicken och säger,
”Men det är ju såhär, du vet ju det, det är såhär det börjar.”
Och visst vet jag, men jag är också naiv, och jag säger, ”Jag tänkte bara inte att den skulle bli refuserad”, och Anna ler.
”Det är såhär det börjar”, upprepar hon. ”Men det slutar inte här, förstår du väl.”
Och innerst inne tror jag att hon har rätt. Hoppas.

Jag ville bara att det skulle få gå lätt, nu när jag äntligen skrivit något som jag tycker om, som hon tycker om, som ni antagligen också skulle tycka om. Jag vill att ni ska få läsa den här fina, känsliga boken som jag har lagt så mycket själ i. Den är ju till er.

Annonser

Olika sorters limbo

”I had a dream about you”, säger jag.
”Did I leave again?” frågar hon. I bakgrunden hör jag ljud från en stad jag aldrig besökt, lösryckta ord på ett språk jag inte talar.
”You did”, bekräftar jag. ”But that is not the point.”
Hon går alltid i mina drömmar, försvinner iväg. Places to see, people to meet. Det är en tolkning min hjärna gör som inte är helt rättvis. Även om den delvis är saklig, bygger den mycket på andra människor som på olika sätt varit en del av mitt liv men inte längre är det.
”The point is”, säger jag, ”that it made me realise, once again, how much I want what we have.”
”Good”, säger hon med eftertryck.
Tystnaden sjunker mellan oss. Den är behaglig, så som tystnad kan vara mellan människor som inte räds den.
”Being away”, börjar hon trevande, ”It’s almost like… being in an alternative reality. One where you’re so far away from normal life that eventually you start wondering which version of it is real and which one is made up, if that makes sense?”
”Go on”, manar jag.
”Tour life”, fortsätter hon, ”especially for longer periods of time, feels very much like fiction. Some days I feel like nothing I do here matters, yet simultaneously I have this feeling that nothing outside of tour matters either because I can’t reach that part of my life from here anyway. It’s a sort of limbo, I guess.”
”I wish there was something I could do”, säger jag, ”to make this easier.”
”I know you do”, säger hon.
”Time is behaving very strangely this time around”, säger jag. ”I feel as if you’ve been gone for years already, that surely you must be back soon.”
”Nine months is a long time”, säger hon, ”whichever way you look at it.”
”I’ve sort of reached the point where I don’t just miss you, you are actually missing”, säger jag. ”I haven’t experienced absence quite in this way before.”
”Will you tire of waiting?” frågar hon.
”I already have”, säger jag, ”but that doesn’t mean I won’t wait.”
”Thank you”, säger hon, och det hörs att hon ler.

Olika sorters luft

En helg på landet. Jag hälsar på Laura och Tim som hyr ett hus utanför Glastonbury. Promenerar över fälten, längs smala landsvägar, upp på Glastonbury Tor. Utsikten. Himlen hög och transparent. Återvänder till huset. Tänder en brasa i den stora spisen, raggsocksfötter, ylletröjor, rufsiga frisyrer. Ett ständigt tedrickande. Djupa andetag. Skratt.

De är så kära, det är så fint. Hur de är mot varandra, hur de ler. Han retar henne för hennes sätt att rynka på näsan när hon koncentrerar sig på korsordet, hon ger igen genom att lägga en iskall hand innanför hans skjorta. Vi lagar mat som får puttra länge, äter oss halvmätta på chips under tiden. Levande ljus, levande skuggor. Tuggar långsamt och tar om och om igen. Pratar, pratar, pratar.

Om kvällen flyter vi runt i vardagsrummet, håller oss nära elden och läser, skriver, är. Trötta av allt syre tidigare på dagen, trötta av syrebristen i rummet. Går och lägger oss när Laura nickar till i fåtöljen. Jag hör dem genom väggen i mörkret, hur de viskar, lakansprasslet, andhämtningen. Jag skriver till Ashley att jag älskar henne, displayens sken onaturligt blått. Somnar med telefonen i handen och vaknar till meddelandet Berlin, baby! Tänker på kontrasterna.

Train of thought

Jag åker tåg och lyssnar på Fleet Foxes. Tänker på Ashley. Utanför är det kolsvart novembermörker och jag är på väg hem. Det känns som en metafor, att resa i mörker. Destinationen höljd i skuggor, framtiden, oöverskådlig. Världspolitiskt, inrikespolitiskt, personligt. Att inte ha en aning. Tänker på levande ljus. Köper en silverljusstake i second hand-butiken på George Street. Tänder stearinljus i mörkret. Lyssnar på Fleet Foxes. Tänker på Ashley. Alltid på Ashley till If you need to, keep time on me. Hennes glödande blick. Eld i bröstet. Alltid den där elden. Hur den jagar och värmer.

Det som pågår i mig pågår inte utanför mig, förstås. Min känsla av avstånd är, förutom det fysiska avståndet, i huvudsak ett inre avstånd. Personligt. Hon är inte på väg bort, hon är borta. Jag är inte borta, jag är här. Vi upplever förmodligen avståndet olika, fysisk distans är lika mätbar som den är obetydlig. Vad som räknas, det mentala avståndet. Lika omätbart som det är oberäkneligt. Åtta månader så är hon hemma igen, men var är hemma om åtta månader?

Det låter mörkt, men det är inte alls svart, bara oformligt. Och november. Kanske främst november, på det där sättet november kan vara då man saknar en luftakrobat vid sin sida, en hand att hålla, en hunger att stilla.

Ornitologiska studier i centrala London

Half term och Den Lilla Katie är med mig en dag på jobbet. På lunchen strosar vi i Regent’s Park, tittar på joggare och hundar, barn och fåglar.
”Do birds have tongues?” frågar hon plötsligt.
Jag funderar på om jag någonsin sett en fågeltunga. Är inte säker.
”We can find out”, säger jag och fiskar upp telefonen ur kappfickan.
”Don’t google it”, säger Den Lilla Katie. ”I want us to find out for ourselves. Did we bring any bread?”

Vi går ut ur parken och köper en påse frallor i närbutiken vid tunnelbanan, vänder tillbaka mot dammen där Den Lilla Katie inleder efterforskningarna. Hon mutar några loja gräsänder med brödbitar och tittar noga medan de tuggar.
”It’s hard to tell”, rapporterar hon efter en stund. ”I need to study more birds to be sure.”
Hon försöker med ett par duvor, men de pickar i sig smulorna utan att avslöja om de har någon tunga eller inte. Kråkorna är för snabba, koltrastarna för skygga, gråsparvarna för små.
Först när ett gäng kanadagäss dyker upp till brödkalaset ger experimentet utdelning.
”Tongue!” ropar Den Lilla Katie. ”I saw its tongue!”
Hon ger gässen mer bröd och jodå, när man tittar noga kan man se att de har tungor.
”I wonder if all birds have them”, säger Den Lilla Katie. ”Or if it’s just some species.”
”That we could google”, föreslår jag. ”Since we don’t have access to every kind of bird right now.”
Hon nickar godkännande, och jag googlar mig till att alla fåglar har tungor. Den Lilla Katie delar ut det som återstår av frallorna. Kastar den sista biten till en ekorre som spanat på brödpåsen från under en buske.

”Do you think a person can know everything there is to know?” frågar hon när vi går mot rosenträdgården. ”Like, everything everything.”
”No, sugar”, säger jag. ”I don’t think that’s possible.”
”Not even if one tries really really hard?” frågar hon fundersamt.
”Not even if one tries really really hard”, säger jag. ”Would you like to know everything?”
Hon är tyst en stund.
”No”, säger hon sedan. ”Because then there would be no magic. But I would like to know almost everything.”
”You are a very, very smart person”, säger jag. ”And I think you will find ways of gathering all the knowledge you might want.”
Den Lilla Katie nickar.
”At least now I know that birds have tongues”, säger hon.

May We Stay

Sjuhundratusen människor går i Brexit-demonstrationen en solig lördag i oktober. Jag är en av dem, liksom Chris och Isa, Josh och Den Lilla Katie. Stämningen är god, ropen bestämda. Den Lilla Katie, fnittrig över att få använda ordet bollocks hur mycket hon vill, skanderar ”Bollocks to Brexit!” med klar stämma om och om igen. Människor omkring oss svarar henne som ett eko. På hennes plakat står det Marching for my future och det är vad vi alla gör. Marscherar för vår framtid. I vår lilla grupp om fem är det bara Josh och Chris som har rösträtt, men röster har vi allihop. Och vi låter dem höras, klart och tydligt.

One for sorrow, two for joy

Vi skickar bilder på sådant vi ser till varandra. Skator, sothöns. Trädkronor i brand. Soluppgångar. Solnedgångar. Vatten, alltid vatten. Holländska kanaler, tyska sjöar (hon). Themsen, The Serpentine (jag). Väderkvarnar. Gotisk arkitektur. Londons hustak, Hampstead Heath. Och arenorna förstås, så många europeiska arenor. Kulvertar, korridorer. Samma granitgrå linoleumgolv överallt.

”Where are you?” frågar jag ibland.
”I’m right here”, svarar hon.

Solo

Mina vardagliga rutiner. Löpningen, skrivandet, yogan, arbetet. Jag gör storkok för att slippa laga mat varje dag, tjusningen borta då det bara är jag som äter. Ensamheten smyger sig på om kvällarna, men det är mornarna som är värst. Att vakna utan henne. Vår morgonkoreografi i mitt minimala kök, framför spegeln i badrummet, ut genom dörren. Det är bara jag som utför den nu, ett solostycke.

Jag har så mycket längtan efter sådant jag inte har, jag har så mycket tacksamhet. Tillstånd som förstås kan parallellexistera, hjärnan är komplex. Liksom detta: jag är inte så glad, har så mycket att vara glad åt. Den är förutsägbar, förstås, min reaktion på denna nya tillvaro, jag skuggas mer än vanligt av de orosmoln som hopar sig vid horisonten. Om bara förutsägbarhet hade varit lika med lindring.

Gone girl

Dagen då hon reser, det är en söndag, pågår regnet oupphörligt utanför. Den första riktiga höststormen drar in och sveper henne med sig.

Ena stunden där, nästa borta.

Define fine

Förberedelserna. De praktiska, de emotionella. Lägenheten som visas och hyrs ut. Hennes tillhörigheter packade. Resväskorna som hon tar med sig hem till mig, där hon lever ur dem de sista veckorna innan avresa. Flyttkartongerna som körs ut ur staden och ställs hos hennes föräldrar för förvaring.

Nio månader, en evighet.

”I could get pregnant and have a baby while you’re away”, säger jag medan vi packar ner hennes garderob. ”That’s how long nine months is.”
”So could I”, säger hon och blinkar åt mig.
Stanna, tänker jag.
”Will you need this?” frågar jag istället och håller upp en av hennes sommarklänningar. Favoriten, i olivgrönt siden, som slutar en bit ner på låret och får hennes hud att se gyllene ut.
”Nah”, säger hon. ”I’ll be back before then.”­
Jag viker ner plagget i en av kartongerna, visualiserar hur jag hjälper henne packa upp lagom till sommaren. Hur vi kommer att öppna lådorna igen, hänga upp plaggen, komma av oss och hamna ovanpå sängen, balkongdörren öppen för brisen. Hur jag kommer att kyssa henne.
Jag kysser henne.
”We’ll be fine”, säger hon. ”Won’t we?”
Stanna, tänker jag.