Kategoriarkiv: Libertin

Sådant jag tänker på klockan 05:14 och skriver ner i tunnelbanan en timme senare

Ny vecka. Jag skriver så lite, längtar tillbaka in i texten, har inte tid. Och när jag har tid: ingen ork. Det kommer att vara så minst ett par veckor till, men jag längtar efter skrivandet så som jag kan längta efter människor. Som vore det en egen person, inte bara en del av mig.
”Har du planerat sommaren?” frågar folk jag känner. ”När ska du ha semester? Vad ska du göra?”
Och jag är hopplöst efter, överrumplas alltid av maj, snubblar in i juni.
Skriva, tänker jag. Bara jag får skriva bryr jag mig inte om något annat.
Det är inte helt sant. Jag hoppas förstås på hav och salt, långa lata lediga dagar i gräset, återseenden, samtal, ljumma kvällar. Att ha så mycket tid att jag inte blir irriterad över den knappa halvtimmen det tar att diska upp efter middagen. Att ha tid att spilla.

Annonser

Morgonstund osv.

Jag har sovmorgon. Jag vaknar fem. Jag brygger kaffe och går ut på terrassen.

”What are you doing up?” frågar Ashley nyvaken i dörröppningen timmar senare. ”Can’t you sleep?”
Jag har sett soluppgången, har hört staden vakna, har hunnit tänka långa tankar.
”Come here”, säger jag.
Hon går barfota över trädäcket och sjunker ner bredvid mig i rottingsoffan. Sömnvarm, sömnrufsig, gäspande.
”Lovely morning”, säger hon och kisar mot solen. ”You should have woken me up.”
Så sträcker hon sig efter min kopp, dricker det sedan länge kalla kaffet i två klunkar. Lutar sig tillbaka.

I morgon reser hon.

We are enough

06:10. Äter frukost vid köksbordet. Morgondiset, den tidiga tystnaden, skivat päron i gröten. Tänker på lyckan. Hur den smyger sig på. Hur den tar ett fast grepp. Hur den sipprar fram genom huden, ger lyster, smittar. Långt ifrån alltid har jag varit lycklig före sju om morgonen, men nu är jag det. Det är en märklig upplevelse. Stor.

Klär mig, pussar Ashley på pannan medan hon sover, stänger dörren tyst bakom mig, åker till teatern.

That tidal wave

”It’s too hot”, suckar Ashley i mörkret, det täta, kvalmiga. ”I’m burning up.”
Hennes ben snuddar vid mitt. Jag makar mig åt sidan. Natten kokar.
”No need to go abroad”, säger jag hoppfullt, en mindre subtil vädjan till den rastlöshet jag åter börjat skönja hos henne.
”Oh, L”, viskar hon.
Inget mer. Det räcker så.
”How long?” frågar jag.
”A couple of weeks”, säger hon. ”Maybe more.”
”When are you leaving?”
”Soon.”
Hennes arm om min midja.
Hettan, tyngden.
Jag nickar.
Det är såhär det är. Det är såhär det kommer att vara.
”I’ll be here when you get back”, säger jag.
Hon ler i mörkret.
”I know.”

We float

Och det blir äntligen helg. Värmen är tillbaka och med den återvänder Ashley från en veckas repetition i en annan stad. Hon för med sig en bris av hav och salt i kläderna hon packar upp ur väskan. Jag har sommarlängtan och känner mig rusig av trötthet och sol. Kan knappt vänta till månadsskiftet, då vi har premiär och produktionen avslutas för min del. Kan knappt tänka mig ett liv bortom den. Det är så lätt att leva i bubblor som den här. Varje produktion ett eget, slutet, universum. Hon i sitt, jag i mitt. Den ömsesidiga förståelsen inför långa arbetsdagar, stundvis frånvarande blick och trötta muskler.

Vi går till parken. Tar med oss böcker och lunch, blommar ut gräset. Hennes nakna fötter intill mina. Jag somnar till i skuggan, äppellundens vita tak ovanför. Syrendoften, grönskan, sömniga humlors surrande.

Vaknar när Ashley öppnar kaffetermosen.

”Can I read you something?” frågar jag senare, med handen vilande över den sista dikten i Autobiography of Red.
Ashley nickar. Hon plockar med tusenskönorna hon knipsat i kanten av filten. Vita kronblad, solbrända fingrar. Jag läser XLVII för henne, låter texten landa mellan oss, ser ur ögonvrån hur hon stillnar vid de sista raderna.

 

“And now time is rushing towards them

where they stand
side by side with arms touching,

immortality on their faces, 

night at their back.”

 

Så ler hon.
Petar in en av tusenskönorna bakom mitt öra.
”Side by side”, säger hon. ”Immortality on our faces.”

Och jag vet att hon ser oss.

Road once walked

Jag vacklar. Sömn tycks mig ett avlägset minne. Impulskontrollen flackar till i tröttheten uppstådd ur de långa arbetsdagarna. I tunnelbanan på väg hem, sent om kvällen, formulerar mina händer ett meddelande till Katie. Korta rader i ett obevakat ögonblick. Inget allvarligt, ett livstecken bara. Hjärtat genomborrat av en skärva nostalgi, skälvande i sin korg. Det är årstiden (det är alla årstider).

Men jag hejdar mig.
Skickar aldrig.

Återfår balansen.

Rader ur stulna minuter

Och dagarna, som korta sprintlopp på kolstybbsbanan. Det röda dammet, hastigheten, målmedvetenheten. Tröttheten efteråt. En vecka till tech, allt är kaos. Välorganiserat kaos. Det blir bra, allt blir bra.

Planerar in sena kvällar i förväg för att inte överrumplas av dem. Tisdag, onsdag, torsdag. Inte fredag, då har Den Lilla Katie dansuppvisning. Lördag tänker jag ligga utslagen under blåregn. Om det inte blommat över.

In the middle of happiness

Den sista helgen i april är våt och kylig. Vi sluter upp hemma hos Isa och Chris, slår läger i deras vardagsrum och dukar upp mat hämtad från två olika restauranger. Ingen av oss orkar laga, vi är tre veckor in i produktion och fullkomligt slutkörda.

”I think middles are my least favourite”, säger Chris. ”I do like beginnings, even endings, but middles… they’re just not my thing.”
”I agree”, säger Ashley som sitter på golvet med ryggen lutad mot soffan. Hon river en bit av ett naanbröd och stoppar den i munnen. ”Endings more so than beginnings, though.”
Hon tycker om avslut, känslan av att ha åstadkommit något och vara på väg mot något nytt, gärna obestämt, ännu hellre okänt. Friheten.
”That’s insane”, säger Isa och sträcker sig efter sitt glas med rödbetsjuice. ”There is nothing better than middles!”
Det blir min tur att hålla med.
”When the dust has settled a little and everyone knows what they’re doing”, säger jag. ”I like that part.”
Isa nickar, men Chris gör sig beredd att protestera.
”And”, fortsätter jag och avvärjer protesten med en loj handrörelse. ”You can sort of see the end from where you’re standing, but you still have time to enjoy the process because you’ve figured out where you’re going.”
Ashley lutar huvudet mot mitt knä där jag sitter ovanför henne i soffan.
”Look at you, being all patient”, ler hon.
Jag plockar med en slinga av hennes hår. Det börjar bli långt. Den skarpa pagen har vuxit nedanför axlarna på henne nu, får henne att se mjukare ut.
”Nah”, säger Chris. ”Beginnings are so much more exciting. I feed of the thrill of something new. Speaking of nutrition, is there more of that tabouleh?”

Vi tar om. Äter mycket och långsamt. Pratar oss ikapp veckorna som varit, låter samtalet glida in på stickspår efter stickspår. Landar slutligen i behaglig matkoma medan regnet smattrar mot fönstren. Ashley axlar ansvaret att brygga kaffe och försvinner ut i köket. Isa vänder lp-skivan med Lianne La Havas på grammofonen.

”If this is a middle”, säger Chris och sträcker ut sig på mattan, ”I think I could be persuaded to appreciate it.”

Minor mishaps

”Ha!” säger Chris när vi möts som hastigast vid sceningången, jag på väg ut, han på väg in. ”You’re still alive! I’m so pleased.”
Vi jobbar på olika ställen just nu. Fortfarande för samma kompani, men i olika, platsspecifika, produktioner, i olika delar av stan.
”How’s it going?” frågar jag.
Chris lutar sig mot receptionsdisken.
”Good”, säger han. ”I mean, it’s full-on panic, constantly, but that’s just how it is, isn’t it?”
”Tell me about it”, säger jag och gör en grimas.
”Yeah, I heard about the crap you had to put up with earlier this week”, säger Chris. ”People are idiots.”
”Amen”, säger jag, ryser nästan vid tanken på den besvärliga tisdagen.
”Last week I caught an intern trying to record one of the actresses while she was on the phone to her boyfriend”, säger Chris. ”He was going to put it on social media, I believe.”
”Oh gosh”, säger jag. ”That’s horrible.”
”Instantly blacklisted”, säger Chris lugnt.
”Yes, along with the one over at ours”, säger jag.
”For sure”, säger Chris. ”But everything’s back on track?”
”As of today”, säger jag.
”Excellent”, säger han. ”We should celebrate.”

Jag nickar och vi gör upp lösa helgplaner, optimistiskt konstruerade kring idén om värme och evigt blå himlar, innan vi rusar vidare åt varsitt håll.

Little else matters

Jag kommer hem. Trött, efter en eftermiddag som gått bortom min kontroll snett. Drar igen dörren bakom mig och blir stående på hallmattan, försöker låta dagen rinna av.

”Hey”, ropar Ashley från köket. ”I’m making curry!”
Jag kliver ur skorna och går dit. Hittar henne rörandes i en gryta. Köksbänken ren, take away-förpackningen synlig överst i återvinningen.
”Fine”, erkänner hon när jag pussar henne på kinden. ”I picked it up on my way home.”
”Thank god for that”, retas jag.
Hon grimaserar, men blåblicken glittrar.
”How was your day?” frågar hon och lägger armen om min midja.
Jag känner hur det trötta löses upp och försvinner.
”It’s definitely improving”, säger jag och lutar huvudet mot hennes axel, låter mig omslutas av matångorna och hennes starka armar.
Hon ler.
”Good.”