Kategoriarkiv: Libertin

När det vänder

Jag tar järntillskott i flytande form, mortlar zinktabletter och blandar med proteinpulver, får injektioner med D-vitamin, en remiss till kardiologen. Kräks av koppartabletterna, men kommer på hur jag kan ta dem med mosad potatis för att de ska stanna kvar i magen. Chris kallar mig kärleksfullt för Londons tunnaste body builder när jag ställer påminnelser i telefonen och dricker mina näringsdrycker på regelbundna klockslag.

Våren pågår omkring oss och jag kapitulerar och köper nya jeans eftersom jag inte står ut med hur alla kläder blivit för stora. Det går dagar, veckor, och jag tröttnar på jordgubbssmaken, byter den mot choklad och vanilj och kemisk banan. Och sakta, sakta vänder det. Ett hekto upp på vågen istället för tre ner. Två hekto upp, tre, fyra. Lite i taget, knappt märkbart, men ändå.

Ett halvt kilo upp. Vi går ut och firar, äter gourmetvegoburgare och dricker feta milkshakes. Chris klappar sig på magen och säger ”I’m only doing this in solidarity” och Isa skrattar och säger, ”Some kinds of solidarity comes easier than others.”

Annonser

Sista sträckan

Blott dagar senare.

”I have to go”, säger hon. Blåblicken allvarlig och närvarande.
”I know”, säger jag.
Hon nickar.
Jag följer henne inte till flygplatsen. Det är något med att komma hem till en tom lägenhet efter att ha skiljts åt som får det att eka inom mig på ett sätt jag inte står ut med. Istället kysser hon mig hej då i hallen, smeker min kind med tummen, tar sin väska och försvinner.

Igen.

Efter elva dagars klimatprotester

Vaknar av en av hennes sömnrepliker. En kommentar spilld ur drömmen. Ljuset som faller in. Mjuka skuggor i gryning och hennes sömnvarma hud. Långsamma, regelbundna andetagen. Ett personligt mirakel mellan lakanen.

Lämna mig inte, tänker jag.
Lämna mig aldrig igen.

If you tolerate this, then your children will be next

Att stå på Waterloo Bridge. Att stå på Waterloo Bridge i solnedgången. Att stå på barrikaderna på Waterloo Bridge i solnedgången. Att stå intill henne på barrikaderna på Waterloo Bridge i solnedgången, hennes hand i min.

Att stå där och veta att jag kommer att minnas detta ögonblick resten av livet. Att stå där och veta att vi åtminstone gjorde någonting, att vi åtminstone gör någonting. Att vi åtminstone står upp. Raka i ryggen, trötta i fötterna, står vi upp.

Jag ska skriva mer om klimatdemonstrationerna i London så småningom, men de pågår fortfarande och jag spenderar all min vakna tid med att delta i dem. Gör mig sällskap.

Coming home

Det ringer på dörren.

Jag jobbar hemifrån och det är vardag och klockan är halv elva på förmiddagen och posten har redan kommit, så det måste vara Jehovas och jag öppnar inte eftersom sist jag öppnade blev jag stående i sjutton minuter med två små tanter som ville veta om jag visste att gud har ett namn. ”I don’t believe in God”, sa jag och det var förstås ett misstag.
Misstag ska man lära sig av.
Alltså öppnar jag inte.

Det ringer på en gång till.
De är uthålliga, de där små tanterna.

Min telefon ringer.
Det är Ashley, så jag svarar.

”Where are you?” vill hon veta.
“I’m at home”, säger jag.
”Then why the heck aren’t you answering your door?”
“Because I don’t believe in God”, säger jag.
Hon skrattar och plötsligt fattar jag, tar trappan ner till porten i en hastighet som skulle kunna vinna ett distriktsmästerskap, minst.

”I tried you at work, but Chris said you were working from home”, säger hon och jag undrar hur Chris lyckades hålla sig från att ringa och berätta att hon var på väg.
Jag kramar henne. Hårt.
”Are you surprised?” frågar hon, men jag nickar bara.
Har inga ord.

Extra allt

Jag får näringsdryck utskriven på recept, i tillägg till min redan välbalanserade kost. Kalorier och näringsämnen i flytande form, artificiell jordgubbssmak. Som en efterrätt.
”You might want to change things up after a while”, säger apotekaren och viftar med samma produkt men med banansmak.
“Thanks”, säger jag, “I probably won’t be on this for that long.”
“There is a chocolate flavour as well”, säger han och ler, lite medlidsamt.
Det tar mig en sekund att inse att han tror att jag är jättesjuk. Receptet, min urholkade uppsyn.
”Oh”, säger jag. ”It’s not… I’m not…”
Och sedan hejdar jag mig eftersom jag inte vet vad jag ska säga. Vad är det jag inte är, när jag befinner mig i en situation som kräver att jag får näringsdryck utskriven på recept?

Livstecken

Så mycket går att vänja sig vid. Så mycket vänjer en sig vid utan att ens märka att en vant sig. Venösa blodprover ger mig till exempel inte längre hjärtklappning och tunnelseende, jag har lämnat så många det senaste året att jag blivit av med min stickrädsla. Att resultaten från dessa provtagningar kommer tillbaka med sämre siffror för varje gång har jag också vant mig vid. Liksom läkarnas förbryllade uttryck. Men hur mitt ansikte ser ut när jag möter det i spegeln kan jag inte vänja mig vid. Tröttheten i blicken, de mörka skuggorna.

Tillbaka igen

Helgen är så kort. Dagarna intill henne knappt dagar, bara hastiga timmar som flyr undan och plötsligt sitter jag på ett tåg igen. På väg bort. I rörelsen försöker jag koncentrera mig, försöker jag arbeta, försöker jag tänka. Det växande avståndet töjer och tänjer mig, snart rämnar jag. Blundar bort hennes ansikte för mig, stryker beröringen från huden.
Vad som var en efterlängtad respit från längtan och frustration, övergår med varje kilometer i akut ensamhet. En ensamhet som är svårare att befinna sig i än innan, den färska konstrasten till tvåsamheten så dominant.
Jag tänker på Tennysons rader om kärlek och förlust (I feel it, when I sorrow most; ‘Tis better to have loved and lost than never to have loved at all) och tänker att de tröstar, men trösten är mer intellektuell än något annat och hjärtat bultar hårt, tårar tränger heta bakom ögonlocken.

Stå ut.

Självreflektion med Munch

”I’ve finally figured it out”, säger Ashley när vi strosar genom Museum De Reede och tittar på utställningarna och folk. Hon mest på utställningarna, jag mest på folk.
”World peace”, frågar jag, ”or global warming?”
”You need to help me down from this pedestal that you’ve put me on”, säger hon. ”The high expectations are giving me vertigo.”
”Ha”, frustar jag, ”you’ve never had vertigo in your entire life. You’ll be fine.”
Vi stannar framför Munchs litografi av Skriet.
”An acrobat with acrophobia”, säger jag. ”Now, that would be something for the circus.”
Ashley skrattar och trycker min hand.
”You have a very British sense of humour”, säger hon.
”Sorry”, säger jag. ”I’m just very adaptable.”
Flera turister försöker ta selfies med litografin, imiterar det kända uttrycket framför sina mobilkameror.
”What I’ve figured out”, fortsätter Ashley, ”is that you actually enjoy being around other people. You may think that you’re a loner, a quiet introvert, but that is very far from the truth.”
Jag iakttar henne roat.
”Should I be sitting down for this?” frågar jag.
Hon ignorerar inpasset.
”The truth is”, säger hon, ”that you secretly love watching people.”
”When they act like that, I do”, bekräftar jag och nickar mot en man med selfiestick som han försöker hålla med knäna för att kunna ha händerna fria på fotot. ”People are hilarious!”
”You watch them, and you listen to them and you remember them”, säger Ashley. ”It’s as if you are building a world inside of you. Populated by people you’ve observed.”
”That’s poetic”, säger jag. ”And sort of true, I guess.”
”Sort of?” säger hon.
”Well, it’s true as long as I don’t have to interact”, säger jag. ”I’m a good observer, but that’s it. I’m terrible at interacting with strangers.”
Ashleys pekfinger far upp framför mig.
”Ah!” säger hon. ”That’s where you are wrong.”
”Really?” säger jag, fortfarande road.
”Yes!” säger hon. ”You’re actually good with strangers. Like, really good. As long as you never have to see that person again you’re swell. You’re friendly, polite, funny. Strangers love you.”
”You’re thinking of kids”, försöker jag. ”Kids love me.”
Ashley fortsätter analysen.
”It’s the next level that screws you over”, säger hon. ”Acquaintances, that’s so not your thing. Those interactions make you nervous because you want people to like you. And then you become very quiet. And very Scandinavian.”
”Scandinavians are terrible strangers”, suckar jag. ”I read an article on that recently.”
”Well”, säger Ashley. ”You’re the exception. You are a wonderful friend and a wonderful stranger, but a terrible, terrible acquaintance.”
Vi strosar vidare genom utställningen.
”I quite like the sound of wonderful stranger”, säger jag. ”It holds a story.”
Ashleys arm om mina axlar när hon pressar en kyss mot min tinning.
”Making my point”, säger hon.

Pillow fight

”You should have told me”, säger Ashley i morgonljuset. ”You should have called and told me and I would have…”
Jag vänder mig mot henne, stödd på ena armbågen.
”You would have what?” säger jag.
”I don’t know”, säger hon med frustration i rösten. ”I don’t know, but I would have done something. I would have worried.”
”And that’s exactly why I didn’t tell you”, säger jag.
Hon kastar en kudde på mig. Jag kastar samma kudde på henne.
Vi har varit igenom det här flera gånger sedan kvällen innan. Jag har redogjort för vilka prover som tagits och vad de visat och inte visat, förklarat att jag inte ville oroa henne. Jag har till och med erkänt att jag var rädd för att det skulle bli för mycket för henne, att hon skulle dra sig undan. Hon har alltid varit frisk. Hon har alltid varit stark. Hon har också flytt fältet för betydligt mindre än det här.
Hon brottar ner mig bland lakanen.
”I’m still mad about this”, säger hon nu. ”Don’t think I’ve forgiven you just because you’re here, in my bed, looking lovely. Admittedly too thin, but lovely. Because I haven’t.”
Hennes hand snuddar vid min midja, rör vid revbensradens nya skuggor. Under hennes fingrar känns förändringen så mycket tydligare. De förlorade siffrorna blir till kött, blir till kropp.
”I think you have”, säger jag och kopplar armarna om hennes nacke, drar henne till mig.
”I haven’t”, säger hon mot min hals, ”I haven’t, but I will.”
”Now?” säger jag, kilar in benet mellan hennes.
Hon skakar på huvudet, jag känner hennes utandning mot huden.
”Now?” säger jag.
”No.”
Jag trevar över hennes rygg. Varma, starka ryggen. Musklerna så tydliga under skinnet.
Hennes händer om mina höfter. Pirret.
”How about now?” säger jag.
Hon nickar.
Kysser mig.