Månadsarkiv: december 2017

Still standing

Strax innan julledigheten. En lång, lat lunch på teatern. Chris ligger på golvet med en halväten smörgås i handen. Han nynnar Maybe This Christmas mellan tuggorna.
”This frickin’ year, suckar Isa från soffan. ”Is it just me, or has it been particularly awful?”
Jag tänker på hur jag gick in i 2017 med ljus i blicken och kärlek i bröstet. Jag tänker på hur jag föll. Hur allting strax stormade omkring mig, min kropp ett skepp som slungades mot klipporna, krossades, förliste. Hur jag trots allt lyckades ta mig i land, hostandes, kippandes efter andan. Hur jag blev en annan, transformationen oundviklig. Hur livet är något som fortsätter hända, komplext och fullt.
”Awful, yes”, säger jag. ”But there were some good moments, too.”
Isa nickar.
Jag sträcker mig efter chipspåsen. Lättsaltade, vilket i England betyder knappt något salt alls.
”Food wise it’s been an excellent year”, säger Chris och slukar sista biten av sin smörgås.
Jag saltar chipsen. Chris stirrar.
”What are you doing?” frågar han.
”Putting salt on my crisps”, säger jag.
”That’s what I thought”, säger han. ”Weirdo.”
Det sista sagt med värme i rösten.

Jag tänker på hur jag går ut ur 2017 med ljus i blicken och kärlek i bröstet.

Annonser

Stranger / Lover

Det är några dagar före jul. Ashley sitter på sängkanten och trär benen i tunna nylonstrumpor. Hon bär nästan aldrig klänning, men på garderobsdörren hänger ett kort, svart sidenfodral med djupt skuren rygg. Nedanför står ett par pumps med röd sula och svindlande hög klack.
”Come with me”, ber hon. ”It will be boring as hell, but I promise I’ll make it up to you.”
Jag skakar på huvudet.
”I can’t”, säger jag. ”And, to be honest, I’m secretly relieved.”
Jag och Laura har biljetter till Hamilton, men även om jag inte vore upptagen skulle Ashley få svårt att övertala mig till att gå på det årliga julminglet hos det stora finansbolag som Ashleys mamma är chef för.
”Please?” försöker hon. ”I can’t bear having another suit ask me if I’m ‘still leading the circus lifestyle‘. I’ll go mad.”
”Sorry”, säger jag. ”But I promise I’ll make it up to you.”
Jag blinkar åt henne.
”‘So, Ashley, when are you going to follow in your mothers’ footsteps?'” fortsätter hon, imiterandes det något högtravande tonfallet hos en 40-talist i dyr kostym och slipsen stramandes om halsen.
”Every frickin’ year”, suckar hon och drar upp strumpbyxorna i midjan. ”Sorry, I must sound like a spoiled brat.”
”Yes”, säger jag och kysser henne kärleksfullt på pannan. ”But that’s okay. After all, you are a spoiled brat leading a circus lifestyle.”
Hon brottar ner mig på sängen. Det ilar till i magen när jag känner hennes tyngd över mig.
”Take it back”, morrar hon leende. ”Or I might have to kidnap you and force you to attend a thousand boring cocktail parties.”
Hon böjer sig nära och håret faller fram över axeln på henne, mjuka silkesgardinen, mjuka läpparna. Ögonblicket saktar in och jag fastnar i hennes blick och nylonstrumporna fastnar i låset till mitt armband och maskan kryper snabbt, bildar en stege uppför låret på henne.
”Oh shit”, svär hon och rätar på sig. ”I don’t have another pair, I don’t think.”

Vi letar. Överallt. Hittar till slut ett par med rätt denier längst ner i en ouppackad flyttlåda som blivit kvar på golvet i garderoben. Ashley trär dem försiktigt på sig, ålar sig i klänningen och kliver i skorna, målar läpparna röda framför spegeln i badrummet, fäster pärlörhängen i örsnibbarna, fäster ett allt mer stressat uttryck i ansiktet. Hon är vacker, men totalt olik den Ashley jag är van vid.

Vid dörren, när hon ska skynda sig ner till taxin som väntar på gatan, glömmer hon av sig och kysser mig så att läppstiftet smetar.
”Christ”, säger hon. ”I keep messing up. I’m no good at this charade.”
Jag torkar bort det röda som hamnat utanför.
”That’s one of the things I love about you”, säger jag. ”You’re a terrible pretender.”
Hon ler brett, plötsligt sig lik igen. Sedan försvinner hon nerför trapporna i en hastighet som gör mig rädd att hon ska kliva snett i sina höga klackar och bryta fotlederna. Eller nacken.
”You’re in a lot of trouble later!” ropar hon över axeln innan porten slår igen bakom henne.

It takes a village

”What if no one comes?” säger Den Lilla Katie bekymrat. ”What if everyone is busy?”
”I know at least one person who’s going to be there”, säger jag.
”Who?” vill hon veta.
”Me”, säger jag.

Den Lilla Katies dansskola ska ha juluppvisning, men Josh är bortrest och Joanna är hemma med babyn som blivit förkyld och de båda uppsättningarna far- och morföräldrar bor alltför långt borta. Alltså går jag dit, tar med mig Ashley. Och trots att det är kort varsel får vi med oss Laura, som tar med sig Tim, som tar med sig sin bror, som tar med sig sin flickvän. Chris och Isa lovar att möta oss där. Chris lyckas övertala Holly, som övertalar Chloé, som övertalar sin senaste flirt. Och tillsammans utgör vi en rätt bra hejaklack. När Den Lilla Katies årskull niger till avslutning står vi upp och jublar så högt att dansläraren blänger strängt åt vårt håll. Den Lilla Katie strålar, som den stjärna hon är.

”Did you see me!” hojtar hon efteråt, med lockarna som slitit sig ur håruppsättningen som en vild gloria runt pannan. ”Did you see when I…”
”Yes, darling”, säger Laura. ”We saw you, and you were wonderful.”
”You did really, really well!” säger Ashley.
”You were absolutely marvelous, sugar”, säger jag.
”Splendid!” säger Tim.
”Incredible”, instämmer Holly.
”Is this how you do it?” frågar Chris och försöker sig på en piruett, samtidigt som han lyfter upp Den Lilla Katie i en improviserad koreografi. Hon skrattar.
”Again!” ropar hon.

När vi går ut i vinterkvällen, där enstaka snöflingor faktiskt dalar från mörk himmel, elva vuxna och en åttaåring, känns det som om vi utfört ett litet julmirakel.

Dreams in blue

Jag drömmer om sommaren. Drömmer om långa, lata eftermiddagar på Hampstead Heath. Drömmer om solvarm hud. Ett fönster öppet för kvällen, ljumma brisen som rör vid gardinen. Så långt borta nu. Så långt borta. Jag drömmer om en kropp som sluter rofylld tystnad inom sig. Den är inte min längre. Jag bär alltför mycket ängslan under min vinterbleka hud. Allvaret som ett band kring pannan, hur det spänner.

What’s in a name

Joanna rullar barnvagnen över Highgate Cemetery. Löven prasslar under hjulen. Hon läser på gravstenarna.
”How do you feel about ‘Walter’?” frågar hon.
”You’re serious about picking your child’s name off of a tombstone?” säger jag.
Joanna skrattar.
”Maybe.”
”Walter is sweet”, säger jag. ”Walter and Katie, two syllables each and not to similar.”
Hon nickar.
”We were thinking of ‘Jack’ initially”, säger hon. ”And then we realised why it had such a familiar ring to it. ”
Den Lilla Katie springer framför, kryssar mellan gravarna. Tofsen på hennes röda mössa vippar.
”I saw her last week”, säger jag. ”She seemed… quiet, somehow.”
”Well, you’ve been kind of quiet for the past nine months”, säger Joanna.
”I guess”, säger jag. ”It’s been a strange year, this. In all aspects of the word.”
”How’s Ashley?” frågar Joanna.
”On her way home”, säger jag. ”Finally.”