Månadsarkiv: september 2015

Monday, Monday, can’t trust that day

Det vardagliga livet ockuperar mig. Det är en våldsam ockupation med beväpnade ockupanter och gummikulor som skjuts av ordningsmakten. En strid. Som andra strider, den utkämpas utan vinnare. Alla förlorar.

Jag vaknar och tänker var är strukturen? Var finns berättelsen i denna måndag? Ingen ringer. Telefonen ligger tyst och ostörd på soffbordet. Kaffet drar i pressokannan, brödet har blivit torrt i påsen. Det går fort eftersom man i princip köper det torrt här. Bröd är inte Englands främsta talang. Jag har inte räknat ut vad som är, än. Parkerna, kanske. Litteraturen. Pubkulturen.

Efter föreställningen igår gick vi och tog en öl i baren på Soho Theatre, där är trevligt och deras sceningång ligger nära vår. Över bordet tittade Isa på Chris och frågade vad han tänkt göra med sitt liv egentligen. De har någon sorts trasslig relation bakom sig och hon har tagit på sig ansvaret att uppfostra honom trots att han passerat trettiofem. Chris sa att han tänker vara glad om han inte behöver lämna London när nästa finanskris kommer. Jag tänkte att jag har nödutgångarna fria som alltid kan återvända till trygga Stockholm. Sedan tänkte jag att jag inte vet vem det är som flyttar hem, när den dagen kommer. Det kan omöjligt vara samma Libertin som flyttade bort. Därefter tänkte jag att det är en märklig fråga att ställa åt en helt okej skicklig skådespelare som spelar för utsålda hus i West End. Som om det inte räcker för att vara nöjd. Sedan tänkte jag att det är omöjligt att veta när man ska känna sig nöjd. De gick hem tillsammans senare, hans arm runt hennes axlar.

På väg till tunnelbanan tänkte jag på att ringa till Katie, men det var så gräsligt sent att jag lät bli och tog sista tåget på den blå Piccadilly-linjen åt mitt håll istället för åt hennes, och bytte som vanligt till gröna District i Hammersmith. Supermånen lyste över floden och när jag gick genom Kew på väg hem från stationen tänkte jag att jag måste börja skriva igen, jag blir galen av att inte göra det.

Idag är det måndag och spelfri dag och jag har ändå inte skrivit några andra ord än dessa.

Annonser

Time to commit

Jag har skaffat krukväxter. Det har jag inte haft några sedan jag flyttade till London. Min jätteorkidé står fortfarande inkvarterad hos Anna och mårbackapelargonerna gav jag åt Leonard redan förra sommaren. Kvar i den uthyrda lägenheten finns bara en murgröna som faktiskt fortfarande levde sist jag var där och hämtade post, kanske är det så man testar pålitligheten hos sina hyresgäster.

Nu har en fiolfikus flyttat in i sovrummet och en monstera i vardagsrummet. I badrummet har en ormbunke redan tagit över hela fönsternischen. Det är trivsamt. Jag är livrädd att jag ska råka ta kol på fikusen (den var dyr), läser forumtrådar och skötselråd som om mitt eget liv hängde på det. Hittills har det gått bra.

Stretch out and wait

Det har gått några veckor sedan jag läste Suzanna Dilbers Förlist. Den stannar kvar, rotade sig djupt och stadigt i sprickorna hos mig. Boken har gjort sig ett hem i mig och jag återkommer till den i tanken då och då. Tack.

Jag har återvänt till yogamattan. Det fanns ingen poäng med att ta vid där jag sist befann mig, jag är svagare än jag varit på många år, men även 30 minuter av den mildaste yoga man kan tänka sig får svarta prickar att flimra i synfältet. Jag ger mig inte.

Över London regnar det. Ett konstant strilande av vatten utanför, det är sommaren som sköljs bort nu. Det milda, gröna. Vissa nätter väcks jag av regnskurar som ökar i styrka tills de dånar mot takfönstret ovanför sängen. Nya färger skymtar varje morgon och en sorts krispighet har blandat sig i luften. Höst, misstänker jag.

I nöd och lust

Något jag gick miste om medan jag låg höljd i feberdimmorna var Stephanies bröllop. Nu är hon Johans äkta hustru och jag får ta vittnenas ord för att det verkligen hände, att hon verkligen sa ja. Jag tror att hon är lycklig. Jag hoppas att hon är lycklig.

If you were falling

Ashley bestämmer att min lunginflammation beror på för lågt intag av C-vitamin. Det är en nedärvd åsikt från hennes farmor, om alla sjukdomars och åkommors uppkomst. Således står hon utanför min dörr en eftermiddag och i famnen har hon en papperspåse från frukthandeln på Sandycombe.

Hon säger: ”I’m here to save your life.” och kliver in.
Jag ler och hostar och säger: ”When did you get back?”
Hon säger: ”This morning.”
Jag säger: ”I’m flattered to be your first stop.”
Hon svarar inte, flinar bara lite och packar upp frukten på köksbordet. Apelsiner, passionsfrukt, kiwi, ingefära, granatäpple och färska fikon.
Jag säger: ”This is so much better than chicken soup, thank you.”
Hon säger: ”I thought as much, especially with you being a vegetarian.”

Hon är solbränd och har fått längre hår, det snuddar nästan vid nyckelbenen nu. Själv är jag sjukdomsblek, det är som om sommarens nyanser hastigt runnit av mig.
Hon säger: ”You look like you should be in bed.”
Jag skakar på huvudet och sträcker mig efter vattenkokaren, plockar ner kopparna ur köksskåpet.

Vi dricker te och jag hostar.
Hon berättar om Berlin där hon varit de senaste veckorna och arbetat på cirkus, jag hostar. Jag berättar om den utsålda premiären (och hostar). Ashley berättar om sitt kommande jobb för en akrobatikföreställning som ska turnera i Asien (jag hostar).
Sedan går hon för att hinna till en middag hos sina föräldrar och jag förflyttar mig till sängen i alla fall. Vilar ovanpå överkastet och tänker att det inte riktigt räknas som sängliggande, jag är visst nästan frisk nu. Alldeles snart.

Otillräckligheten

Det är en långsam återhämtning som pågår här i Kew. Jag tar trevande promenader i trädgården och blir sittande på någon bänk tills jag orkar gå vidare. Det börjar skifta mot höst, blodröda lönnar, gula kastanjer. Gräset klipps inte längre i botaniska trädgården utan får växa sig vilt och frodigt inför hösten. Det är obeskrivligt vackert när solen silar ner genom träden och når allt det friska, fuktigt gröna.
Jag är en otålig patient. Betraktar mig själv som frisk ögonblicket då jag orkar kliva ur sängen. Blir frustrerad över orkeslösheten och motståndet i lungorna, över tankens långsamhet. Över tidens oförmåga att stanna upp och vänta in mig. Det blev ett sådant abrupt avbrott på det vansinniga tempo som definierade veckorna fram till premiären, veckorna fram till deadline. Jag klarade det, men har inte återhämtat mig från kollisionen mellan hög hastighet och den brutala, ofrivilliga stillheten.

Jag har knappt skrivit på veckor. Det känns som en evighet. Kanske har jag aldrig gått så länge utan att formulera text. Jag trodde att det skulle vara njutbart, en sorts semester. En paus. Istället märker jag att det gör mig nedstämd, jag känner mig inte som mig själv när jag inte skriver. När jag inte plågar mig. När jag inte ger mig njutningen det också är.

Katie är bortrest igen, hon hälsar på sin pojkvän på inspelningen av den dramaserie han arbetar med. De spelar in i Budapest och hon har varit borta länge. Jag får små glimtar av inspelningsplatser och vacker arkitektur, bilder skickade från hennes telefon till min, men för drygt en vecka sedan ändrades motiven och började skildra det hjärtskärande kaos som just nu är verkligheten på tågstationen Keleti.
Sedan hon funnit hjälporganisationerna och börjat volontärarbeta kommer meddelandena inte lika tätt, är inte lika förtvivlade. Jag är stolt över henne. Hon ger av sin tid och sin värme, där jag bara förmår att skänka pengar. Jag är orolig också. Anar att det är en förändrad Katie som så småningom kommer att återvända till London, förstår att ingen människa kan förbli intakt efter Keleti.

Drawn to the blood

Ibland är feber bara feber, bara tecken på utmattning, bara. Andra gånger är det lunginflammation och ett par dygn i en sjukhussäng. Efter sådana gånger kommer man hem och den egna sängen är världens bästa säng och den egna utsikten från fönstret är den enda utsikt man vill ha.

Allt har gått bra

Allt har gått bra.

Och eftersom allt gått bra slappnar kroppen av och febern hittar en spricka att ta sig in igenom och får mig att skaka i frossbrytningar som varar flera dagar. När jag vaknar till liv är det plötsligt lördag. Rösten är borta. Halsen är torr, huden än torrare och nagelbanden spruckna. Febern har torkat ut mig så som solen torkar ut flodbanken vid lågvattnet om sommaren. Här är det september och hösten sveper in i trädgårdarna. Jag öppnar balkongdörren och längtar genast ut, vill ströva genom parken och andas frisk luft. Orkar knappt stå upp, håller mig i dörrkarmen för att inte rasa ihop. Sjunker tillbaka ner i sängen. Blundar och ger mig hän åt huvudvärken som pulserar bakom tinningarna.

Where are you now?

Måndag. Det är sent, men inte för sent. Jag sitter och tittar på pappersbunten som är mitt manuskript. Det första svåra utkastet.
Jag vet inte vilken sorts känslor jag hade väntat mig skulle infinna sig i det här ögonblicket. Lättnad, kanske. Jublande glädje?
Det regnar. Smattrar mot takfönstren. Vad är det här? Det som påminner om lugn? Jaha, ja. Lugn. En smula tomhet, följd av djup beslutsamhet.
Listan med ändringar och förbättringar inför andra utkastet växte sig lång under mina sista skrivpass. En större omstrukturering väntar, liksom ett nytt sidospår med en (av mig och Anna omdebatterad) twist på slutet. Kanske ska en karaktär strykas, för enkelhetens skull. En annan behöver bli tydligare. Därefter en ordentlig genomskrivning.
Det är den 31 augusti och det första utkastet är färdigt. Jag dog inte, jag är i allra högsta grad levande.

Ikväll är det premiärkväll på teatern.