Månadsarkiv: augusti 2018

Adjö, Augusti

Sensommaren med dess svala mornar, fuktiga gräsmattor. Jag springer längs floden tidigt varje morgon, tänker att något så vackert kan finnas när tidvattnet väller in och för med sig saltdoften från havet, solen glittrande i krusningarna.

Ashleys arm läker som den ska, trots att hon förstås var tillbaka i luften redan dagen efter. Jag har svårt att se på stygnen och sårkanterna, men byter förbandet åt henne varje kväll. Hon tittar aldrig på skadan, ser istället på mitt ansikte medan jag tvättar rent och plåstrar om.

Jag rör mig genom dagarna i något utav en dimma. Väntar, men är osäker på vad.

Annonser

Bloody Saturday

Hon rör inte en min när det händer. Jag reser mig. Så fort jag ser den spända nylonremmen lossna och snärta tillbaka, skära djupt in i hennes arm där blodet genast väller fram, reser jag mig. Sicksackar mellan människorna i publiken medan Ashley gör numrets sista drop. Det sista våghalsiga fallet. Fyra meter ner till marken. Når fram just som hon knixar för applåderna. Röda stänk på stenläggningen, det gapande såret. Hennes sammanbitna ansikte, hårt spända käkar.
”It’s just a flesh wound”, säger hon bestämt och ser mig i ögonen, undviker att titta på skadan, pressar handen mot, blodet sipprar mellan fingrarna. ”Quite deep, but not muscular I don’t think.”
Hon börjar bli blek.

Vi tar en taxi till närakuten. Temporärt tryckförband om Ashleys arm. Hennes blodfläckade trikådräkt får föraren att kasta nervösa blickar i backspegeln. Jag kramar hennes hand, känner pulsen i handflatan. Våra hjärtan hamrar ikapp.

På sjukhuset, efter konstaterandet att hon hade både tur och rätt, inga muskelskador, är hon lättad och börjar återfå färgen. Fjorton stygn under lokalbedövning och jag sitter bredvid henne, tänker på tur och otur.

”This will leave a scar”, säger läkaren lugnt.
Ashley nickar.
”I have another show tomorrow”, säger hon. ”Is that alright?”
”I wouldn’t recommend it”, säger läkaren och klipper tråden.
 
Ibland oroar jag mig. När hon gör flera föreställningar per dag trots att hon bara sovit ett par timmar på ett flyg eller tåg på väg till nästa plats, oroar jag mig. När hon klagar över ledvärk men ändå måste träna, oroar jag mig. När hon vill uppträda dagen efter en skada, oroar jag mig. Men oftast oroar jag mig inte. När hon klättrar fyra, fem, sex meter över marken utan säkerhetslina oroar jag mig inte. Hon är inte en sådan som faller. Har aldrig varit. Dessutom tycks det aldrig vara det en oroar sig för som plötsligt inträffar, det är alltid något annat.

Så hastigt de passerar

Grå torsdag och flygplanen ovanför är spöklika skuggor mellan molnskikten. Jag tycker om dem så, eteriska, flyktiga. Jag ligger på rygg i gräset och drar djupa andetag som får bröstkorgen att häva sig, har sprungit mig trött i Richmond Park. Tänker på fästingrisken, men ligger kvar tills pulsen är normal igen. Kläderna klistrar mot kroppen. Vore det svalare hade jag behövt skynda mig hem för att inte bli avkyld, men augusti är generöst. Det känns som om det aldrig ska bli höst.

Det blir min femte höst i London, när den väl kommer. Jag tänker på hur jag och Sonya talade om tid, hur vi återkom till vår början när vi sågs förra veckan. Vi räknade åren på fingrarna och förvånades.
”Five years!” ropade hon. ”So much life has happened since!”

Ja. Så mycket liv.

Catch 22

Så mycket av augusti går åt till att vänta på Ashley. Att längta efter Ashley. Anpassa mig efter Ashley. Hon jobbar mycket, jag är ledig. Hon är trött, jag är rastlös.

Jag kan inte skriva när jag är rastlös. Bara skrivandet kan ta mig ur rastlösheten.

Jag träffar Sonya, vi promenerar över Hampstead Heath.
”Tell me about you”, säger hon. ”It’s been so long.”
Men allt jag kommer på att säga handlar om Ashley.

Att börja en dag

Jag vaknar intill Ashley. Hennes långa ben över mina, tyngden, värmen. Det vore så lätt att inte skriva, tänker jag där jag ligger. Det vore så lätt att bara vara, låta ögonblicken, tankarna, raderna försvinna iväg. Jag makar på mig, knuffar lätt mot hennes knä.
”No”, mumlar hon ”I’m dreaming.” Och jag stillnar, väntar tills hennes andhämtning är djup och regelbunden igen innan jag smyger upp. Låter henne drömma färdigt.

Jag mäter upp kaffe i pressokannan och går ut på altanen. Så många morgnar börjar här, så många förmiddagar har sträckt ut sig nedanför räcket. Hur jag betraktat dem ovanifrån. London framför mina fötter. Jag sätter mig i rottingsoffan, sjunker ner bland kuddarna. Jag är fortfarande lite vilsen efter försommaren. De senaste veckorna har jag börjat känna mig redo för något nytt, men nästa steg är långt ifrån uppenbart. Vissa dagar tycker jag mig skymta något vid horisonten, en kort glimt av något att gripa efter, en dörr på glänt. Men så råkar jag visst blinka och det är borta. Allt oftare tänker jag på framtiden som något bortom min kontroll, och visst är det så, men jag har aldrig tidigare känt mig så benägen att bara flyta med som nu.

Jag hör hur Ashley vaknat och sträcker på sig i sovrummet.
”Breakfast in bed?” frågar hon.
”Breakfast on balcony”, svarar jag. ”Well, terrace. Toast on terrace. Except for the fact, of course, that we are out of bread.”
Hon skrattar.
”I’ll scramble some eggs”, säger hon.

Och jag flyter med.

Myller

En helg då regnet överraskar i omgångar och den tryckande hettan känns avlägsen. Mellan skurarna; vit himmel, stenläggningen på South Bank som ljummen golvvärme under sandalerna. Myller av turister, myller av barnfamiljer, myller av mattält och glass. Sådan är den, sommaren i stan.
Ashley har turnéavslut på National Theatres utomhusscen. Vi flyter runt i utrymmet mellan föreställningarna, sträcker ut oss på betongen, barfotafötter grå av stadsdamm. Den Lilla Katie i mathimlen, provar allt som väcker hennes nyfikenhet bland tälten. Chris och Isa kommer förbi, Isa solbränd och fräknig, Chris med en ironisk tygpåse över axeln. Emotional Baggage studsar mot höften för varje steg. Joanna rullar barnvagnen i den något lugnare gränden vid sceningången, att söva en bebis på South Bank i augusti det svåraste uppdraget som finns.
Ashley värmer upp en kvart innan, tänjer och töjer, går några varv på händer. Den Lilla Katie, som precis har lärt sig, promenerar uppochner bredvid henne med klänningen nedhasad till armhålorna och prickiga underbyxor synliga. Vi applåderar. Makar oss tillrätta. Chris långa ben, Den Lilla Katie i hans knä. Isas lockar rufsiga i vinden. Joanna som gett upp och har Walter i famnen. Jag som följer Ashleys varje rörelse. Ashley, som klättrar högt över betongen. Hennes starka kropp i omöjliga konster, koncentrationen i ansiktet, frihet i blicken.

The new famous

Skolavslutning för Den Lilla Katie och vi firar det efterlängtade sommarlovet med glasstårta i familjens trädgård. Walter ser besviket på med en kladdig majskrok i ena handen, underläppen putar så rart att man nästan vill äta upp honom.
Vi pratar om värmeböljan och klimatförändringarna och det världspolitiska läget och hur Storbritannien kommer få svårt med matförsörjningen vid en hård Brexit. Den Lilla Katie lyssnar sporadiskt och smyger åt sin lillebror glass ur sin egen skål så fort Joanna tittar bort. När hon blir påkommen säger hon, ”What? The way you lot go on makes me think he might not grow up fast enough to get to enjoy ice cream later.”
Josh rufsar henne i håret och säger att hon inte ska oroa sig och Den Lilla Katie frågar varför hon inte ska oroa sig, och Joanna säger att det är vuxna människors jobb att oroa sig för världen, och Den Lilla Katie fnyser och säger, ”I know it should be, but they are not doing a very good job, are they?” och Ashley ger henne en high five över bordet.
”We’re doing what we can to change that, sweetheart”, säger Josh och först när vi alla nickar unisont slappnar hon av och lutar sig tillbaka i stolen.
”Good”, säger hon.
Och jag tänker att det är sant, runt trädgårdsbordet sitter fyra vuxna som faktiskt gör något när vi demonstrerar och skriver insändare och tar diskussionerna och uppfostrar medvetna barn. Även om det förstås inte är tillräckligt, är det ändå något.

Senare, med Den Lilla Katie i knät, ställer jag samma fråga som jag brukar vid den här tiden om sommaren, samlar hennes svar som små skatter genom åren.
”So, sugar, what would you like to be when you grow up?” frågar jag och förväntar mig vad som helst efter det legendariska ”mermaid” för tre år sedan.
Hon dröjer med svaret, kokar ner det till ett enda ord.
”Unforgettable”, säger hon lugnt.

Jag skulle säga att hon är på god väg.

Trapped light

Lägenheten som luktar lite damm och mycket sol, växterna som överlevt hettan tack vare Ashleys gröna fingrar. Själv är hon borta när jag kommer hem, på inspelning någonstans utanför stan och jag lämnar väskan i hallen, kastar mig raklång på sängen. Jag har så mycket hav i kroppen att saltet svider mot huden, så mycket sommar i huvudet att jag inte kommer ihåg att sätta på varmvattenberedaren förrän flera dagar senare. Vad ska en med varmvatten till när det är 32 grader varmt dag efter dag, varje dusch en sval omfamning.

Jag har semester ett tag till, har inga måsten som sliter och drar. Det är skönt, men jag finner rätt snart att jag inte blivit av med min inre press att ständigt vara produktiv. Utan egentlig tidspress eller styrfart fylls jag av ospecificerade impulser, infall efter infall av jag-borde-passa-på-att, och jag oroar mig åter över framåtrörelsen. Tänker vad ska det bli av mig?