Månadsarkiv: maj 2016

Relationen KOMPLEX

Katie gör mig sällskap till IKEA där jag bygger vidare på mitt Londonliv. Vi går runt bland hållbarhet och flexibla lösningar och jag kanske låtsas att vi planerar vårt framtida, gemensamma hem. Det är så svårt att låta bli när hon lägger huvudet mot min axel i soffan STOCKSUND och säger: ”This makes me wanna celebrate.”

Vi går förbi garderoben PAX. Jag tänker att hon har dubbelt så mycket kläder som jag.

Vi går förbi spjälsängen GONATT. Jag tänker på hur det skulle kännas.

I ett visningskök lutar hon sig mot diskbänken EKBACKEN och ser så hemma ut att hela illusionen slår runt och jag inser att det är lite deppigt att åka till IKEA tillsammans med någon man antagligen aldrig kommer att få flytta ihop med.

På sängkanten STOCKHOLM kysser hon mig och det får mig på bättre humör.

Jag kommer hem med lampskärmen KRUSNING, korgen SINNERLIG, och den blågula tröttheten man får på köpet.

Annonser

Home/Away/Move/Stay

Fredag morgon och jag är inte i Cannes. Jag är i trädgården, strosar genom daggvåta gräset och njuter av solen mot bara armar. Katie är i Cannes. Anna också. Och Stephanie. Det känns underligt att ha dem samlade på ett ställe utan att själv vara där.

Jag finns i känslan av att ha stannat upp en aning. Det är ovant. Den mentala stålsättningen inför att eventuellt behöva rycka upp mig själv med rötterna och flytta bort har lämnat en sorts lättad förvirring i mig. Att försvinna iväg hade varit mer naturligt. Istället har jag brutit mot mitt vanliga beteende att alltid vara i rörelse. Alltid framåt, bortåt. Nu ska jag för en gångs skull våga vara stilla. Bo kvar. Stanna. Allting tycks öppet. Blankt. Nytt, kanske.

Shine on you crazy diamond

Hur doftar en kropp som varit i parken en het dag i mitten av maj? Jo, gräs, förstås. Och äppelblom. Kanske lite kaffe. Solkräm. Varm hud. Pyttelite svett. Chloé by Chloé (jag), L’artisan Parfumeurs Thé pour un eté (Katie). Jord. Sol. Och senare, när vi skalat av lager av kläder bland lakanen i sängen, fukt och den sortens mättade doft som kommer av att för en stund vara en enda kropp.

Vi duschar och gör oss i ordning. Jag trär på mig den midnattsblå jumpsuiten, hänger tunga örhängen i örsnibbarna. Sitter stilla och ser på medan Katie målar sig. Vet att hon är nervös, vet också att hon kommer att vara strålande.

När vi är framme, precis innan vi går in och därmed måste släppa taget, kramar jag hennes hand och viskar: ”You can do anything.”

Vet att det är sant.

Molnen på en annars så klar himmel

På lördagen jagar jag runt i stan efter en klänning som passar årstiden, är uppklädd utan att vara för prålig (eller för stram), varken är helsvart eller kan klassas som ”office wear”. Det visar sig vara svårare än jag kunnat föreställa mig. Jag har Ashley till hjälp och hon är, om möjligt, ännu mer ointresserad av klädbutiker än jag.
”Can’t you just wear jeans and a nice blazer?” föreslår hon.
”I don’t know”, suckar jag och bläddrar bland galgarna. ”I should probably wear a dress.”
”What is this thing anyway?” frågar Ashley.
”It’s a screening”, säger jag. ”For the mini-series that Katie’s in.”
Ashley visslar till.
”And you’re invited?”
”Yes.”
”What about… him?”
Jag suckar.
”He’s away somewhere. Filming.”
Ashley nickar och gör någon sorts grimas.
”I just think…”, börjar hon, men jag håller upp handen och hon tystnar.
”I know”, säger jag. ”Don’t say it.”

När jag äntligen funnit en midnattsblå jumpsuit med smala axelband och så mycket vidd i benen att den i princip passerar för klänning, går vi till Green Park och sträcker ut oss i gräset. Där är fullt av folk.
”I’m thinking about leaving for a few months”, säger Ashley.
Det knyter sig i magen. Kroppen i motstånd. Hjärtat i panik.
”Are you running away with the circus?” försöker jag skoja.
Hon ler.
”Just for a little while.”
Jag tystnar. Vill protestera, men gör det inte. Det finns en oskriven regel att aldrig hålla någon kvar, att aldrig be någon stanna, inte göra det svårare än det redan är att försöka följa sin passion för… konsten, antar jag.
Så jag säger ingenting.

No one can stop us now

Samma helg som vi stänger produktionen i West End anländer sommaren. Sista kvällen på teatern, efter föreställningen, ligger vi på rygg på takterrassen och tittar på natthimlen ovanför London. Det är inte tillräckligt mörkt för att se stjärnor, men Chris bläddrar fram We are all made of stars i sin telefon låter den välla ut i natten genom raspiga högtalare. Ljudet dränks nästan av trafiken nedanför.

Jag tänker på allt jag inte vet om framtiden.

Slutgiltigt besked

Det blir klart att jag ska stanna i London. För en sekund tar förvåningen över, sedan besvikelsen och därefter landar jag i något som påminner om lättnad. Ser mig omkring i lägenheten, andas ut. Jag ringer ingen, sms:ar ingen, mejlar ingen. Låter bara dörren till detta andra liv glida igen bakom mig.

Jag stannar.

Skies will be blue

På min födelsedag har vi picnic i parken. Det är tjugo grader varmt och jag har bara ben till klänningen. Ashley och Katie sitter i varsitt hörn av picnicfilten, Laura och jag trängs i mitten. Joanna konverserar med Isa om den kommande folkomröstningen. Den Lilla Katie springer runt, runt i vild våryra och Chris ligger på rygg i gräset och sträcker sig efter hennes smalben varje gång hon springer förbi. Det får henne att skrika i skräckblandad förtjusning. Senare försöker Ashley lära henne att stå på händer, men Den Lilla Katie har fått spaghettikropp av allt skrattande och kan inte stå upprätt, än mindre på händer.
Vi dröjer oss kvar hela eftermiddagen. Maten är god och solen är het och det är något alldeles särskilt att ligga i gräset och titta upp i kronorna hos blommande äppelträd, omgiven av människor man tycker om.
De sjunger både ‘For She’s a Jolly Good Fellow’ och ‘Happy Birthday’. Den Lilla Katie frågar vad jag önskar mig och jag kan inte komma på en enda sak. Det är en bra födelsedag.