Månadsarkiv: juli 2018

The next station is

På ett tåg från Gatwick och juli som försvinner utanför fönstret, solen som försvinner bakom trädtopparna och jag, jag som kommer hem.

Annonser

Skamlös upplysning

Såhär är det:

Jag har skrivit ett manus. Inte ett jobbmanus, inte en pjäs, utan ett prosamanus. En roman, om man vill. Den är rätt fin. Den har en okonventionell form. Och den är klar. Åtminstone i bemärkelsen att den är genomarbetad i flera omgångar, läst och påhejad av den proffsiga textmänniska vars åsikt jag bryr mig mest om i hela världen när det gäller just text (och rätt mycket annat också).
Det knäppaste? Jag tycker om den. På riktigt, jag tycker om den. Och det är ovanligt för mig, efter så många turer, så många genomläsningar, så mycket petande. Så jag tänkte bara att jag skulle nämna här, att det finns ett manus, att jag har skrivit ett manus som vill ha ett förlag. För att liksom uttömma möjligheten att någon av alla ni som återkommande kommenterar att jag borde skriva en bok kanske råkar vara redaktörer eller förläggare och därför är intresserade av att veta. Att jag har gjort det nu.

Vatten

Med regnet kommer svalkan. En förmiddag på altanen, stickad tröja över shortsen. Att spendera timmar med att titta på vatten. Lyssna på vatten. Vågskvalp, stuprörens strilande, dropparnas hamrande mot plåttaket. En värld av vatten. Horisonten uppluckrad i fukten.

Ashley ringer på kvällen, men jag sover redan och hör inte vibrationerna mot madrassen. Jag ringer på morgonen, men hon har redan åkt till jobbet. Call time 05:30, långt utanför stan. Vi återgår till textbaserad kommunikation, små meddelanden som mest är signaler skickade ut i luften med förhoppning om att de ska studsa tillbaka, bära med sig lite bekräftelse. Jag behöver mindre och mindre ju mer jag landar på den här platsen. Klipporna släta under fötterna, havet högt. Här finns ett sorts lugn som jag aldrig finner annars, allting bleknar här. Ashley också. Om jag skrev det till henne skulle hon kanske komma sättande fortare än jag anar.

Jag tänker på London, på bruset, på myllret. På att stå på perrongen och vänta på tunnelbanan. Att stå i foajén och vänta på första ringningen. Att stå i mataffären och vänta på att transaktionen ska godkännas. Att stå i parken och titta på Den Lilla Katie som gungar sin lillebror. Att stå på Parliament Hill och se solen gå ner. Jag finns på så många platser. Så många platser finns i mig.

Hej från havet

Jag är i Sverige. Sitter på altanen vid det grå huset och tittar ut över havet. Vaknar och kliver rakt ner vattnet, simmar och simmar och simmar. Jag har badat från de här klipporna i hela mitt liv, men kan bara minnas iskallt vatten och hastiga, uppfriskande dopp. Aldrig såhär, aldrig simma längd efter längd längs med stranden, omsluten av 24 grader. Morgondopp, lunchdopp, eftermiddagsdopp, kvällsdopp. Kvällsdoppet är bäst. Saltet kvar i håret när jag somnar, havsdoften, sommardoften.

Jag skriver ingenting. Eller, på den vecka som passerat har jag inte skrivit en enda rad. Knappt ett meddelande, inga mejl. Det är semester och jag som annars alltid skriver har tyst inombords. Kittar fönster, betsar foder som bleknat, oljar däcket på baksidan. Valpen kring benen. Getingarna kring huvudet. Tankarna närvarande eller hos Ashley som är kvar i London. Ganska mycket hos Ashley. Jag drömmer om henne varje natt. Kanske gör jag det annars också, men i det här huset minns jag mina drömmar på ett sätt som jag inte gör någon annanstans. Kanske är det tystnaden, avsaknaden av trafikljud och flygplanens inflygning över västra London, att vaggas till sömn av vågskvalp. Jag drömmer om henne, ingenting annat, bara hon och oss och vi i vardagliga situationer. I drömmen är hon mildare, mjukare, mer försäkrande. Enklare, kanske. Som om tvåsamheten är det enda som finns, tillvaron kretsande kring denna. Min undermedvetna längtan efter trygghet. Vaknar och denna tycks så långt borta, det fysiska avståndet bara ett av alla avstånd. Vaknar och kliver rakt ner i havet. Det sköljer mig inte ny, men det svalkar.

Gold in them hills

Vissa uppbrott är långsamma. Andra klyver likt blixten. Ytterligare en sort är förhandlingsbara.
Jag och Ashley promenerar jämsides över Hampstead Heath varje kväll i en hel vecka, vadar genom det blonda gräset, hedens varma vindar rufsar om i håret. Vi gör inte slut, men vi löser upp banden runt relationen lite. Sätter ord på sådant som antagligen kommer att knuffa oss i olika riktningar så småningom. Vädrar oro och förhoppningar. Vi går där i solnedgångarna och jämkar, önskar, längtar. Och efter en vecka av detta finner vi båda något slags lugn och strosar äntligen tysta genom skymningen. Hennes hand i min, kolafärgade huden, sommaren som sträcker ut sig.

Apocalypse

Värmen! Jag säger bara det, värmen! Först så obekväm i sin kvalmighet, men nu! Innerligt älskad. De ljumma kvällarna där livet tycks expandera, timmarna tycks fler, nätterna längre. Vi går ut. Ser nya sidor av London, upptäcker nya platser att andas på, där huden känns ny och huvudet tyst. Äntligen tyst. Äntligen tyst.

Preaching to the choir

Jag får ett mejl. Från en mamma, vars dotter nyss kommit ut, som hittat den här bloggen och läst och läst och läst bakåt i arkivet och nu mejlar för att säga att det påverkat hur hon känner inför sin dotters homosexualitet. Att mina texter ingjutit hopp, men också en medvetenhet om att det fortfarande är skillnad mellan att leva som hetero och att leva som homo, att det är okej. Att lyckan finns, trots dessa skillnader. Och det gör mig glad, inte bara för att hon orkat ta sig igenom hela arkivet, utan för att hon redan insett att hennes dotter kommer att gå igenom andra saker än hon kanske hade förväntat sig.

Jag skriver sällan om min homosexualitet. Jag skriver om den hela tiden, när jag skriver om mina relationer, men jag skriver sällan om det som varit, eller är, svårt. Hur det påverkar mig i vardagen. Jag antar att det beror på att jag vill att det ska vara lätt, att det här ska vara en plats där min läggning inte kompliceras, där den inte komplicerar. Men det är förstås inte så enkelt. Jag vill att ni ska veta det. Att det finns nyanser och skiftningar i mitt liv, en återhållsamhet till följd av ständig avvägning, många gånger en aktsamhet, som bara finns där för att jag inte är heterosexuell. Jag vill att ni ska förstå, att vi fortfarande lever i en tid där sådana som jag bär erfarenheter som gör oss annorlunda. Inte för att vi är annorlunda, utan för att vi blivit det. Att släktskapet jag känner med andra HBTQ+ personer inte alls kommer ur att de (i vissa fall) också blir kära i människor av samma kön, utan ur att de delar de erfarenheter som kommer med att avvika från normen.