Månadsarkiv: maj 2015

There will be no white flag above my door

Det är lördag och Katie lirkar med mig till National Portrait Gallery vid Trafalgar. Vi strosar genom salarna i Tudorutställningen och jag blir sömnig av alla män som hänger i sina ramar och blickar framåt med allvarliga ögon. De är tunga och självsäkra. Jag finner ingenting i dessa mansporträtt att relatera till, de bär ingen ödmjukhet i sina blickar.
Det är historia som klär väggarna, men den är enkelspårig och mansdominerad. Och därmed sann, på sätt och vis. Dokumentationen av dessa viktiga män med medaljerna skramlande i långa rader på uniformerna, avsaknaden av kvinnor. Det är mannens bild av världen, kvinnan förpassad till osynlighet.

Om Katie inte hade varit en lika övertygad feminist som jag är, skulle hon antagligen himla med ögonen och dumpa mig i museibutiken på bottenvåningen när jag suckar över alla gubbar i uniform. Istället lägger hon armen runt mina axlar, leder mig bort till Wellingtonutställningen och parkerar mig framför porträttet av Harriet Arbuthnot som Sir Thomas Lawrence målade 1817, säger: ”I think the two of you should get to know each other. Harriet – Libertin. Libertin – Harriet.”
Jag är fast. Det är något med det flyktiga uttrycket och de diffusa konturerna som skapar känslan av att det är Harriet Arbuthnots ande som fångats inuti ramen. En lång stund blir jag stående framför Harriet. Sedan inser jag att jag låter mig blidkas av mannens bild av kvinnan, att jag fastnar för porträttet för att det föreställer ett mjukt, nästan överjordiskt väsen, en vacker kvinna, och då blir jag irriterad igen. Både för att jag låter mig övertygas och för att man aldrig kommer ifrån obalansen. Det är tröttsamt att alltid vara vaken. Ibland vill man bara låta sig uppslukas av ett vackert porträtt. Jag säger det till Katie. Hon lägger huvudet på sned och tittar på mig med ett uttryck som jag inte riktigt kan tyda, sedan drar hon med mig till Sir Philip Sidney som hänger i pipkrage och silverskjorta i sin svarta ram. Och visst finns det något mjukt hos honom också. Unknown artist, står det på skylten bredvid porträttet och Katie viskar hemligt i mitt öra att hon tror att det skulle kunna betyda att konstnären varit kvinna, trots att tavlan är målad 1576. Vi bestämmer oss för att låtsas att det är så.

Därefter räknar vi alla mansporträtt och alla kvinnoporträtt i hela National Portrait Gallery. Det tar nästan tre timmar och resultatet förvånar ingen. (Antal avporträtterade män: 523. Antal avporträtterade kvinnor: 133.)

Innan vi går tittar vi på Marc Quinns självporträtt som gjutits i 3D av hans eget blod och visas i en monter försedd med kylaggregat. Det skiftar i djupt rött, nästan svart, och ser ut som fuktig sammet. När jag inser att det är blod blir jag yr i huvudet trots att jag inte lider av blodfobi. Det är så makabert, så groteskt. Jag tittar på Katie, hennes ansikte har tappat all färg och hon ser matt ut, så vi går ut i solen på Trafalgar Square istället och tittar på turister. En kille med gitarr spelar White Flag bredvid en uppochnervänd hatt och Katie kramar min hand och jag tänker I will go down with this ship och kramar tillbaka.

Annonser

Retrospektiv

Det finns ögonblick som för alltid kommer att vara etsade i ditt minne. Sekunderna då allt förändrades och livet blev ett annat. Olikt sig. De finns där som revor i väven. Oåterkalleliga. Som när du står utanför Stadshotellet på din studentnatt och ser henne, hon som du är kär i, gå hem med någon annan. Som när du sitter i en bil på en parkering och pratar om hur du känner inför att ligga med honom (inte alls, du är homosexuell, förlåt) och det är sorgligt och det kanske kommer att förstöra er, men det går inte att inte vara uppriktig för du har gömt dig så länge. Som när du ligger bredvid henne i sängen en kväll och säger att du har tänkt. Du vill inte det här, du vill något annat. Som när du sitter i din soffa två år senare och telefonen ringer och den människa som tagit hand om dig ända sedan du var liten, som varit ditt hemma, plötsligt ska dö. Hur du kastar dig iväg, tar första bästa tåg och kommer fram och hon andas fortfarande, men slutar ett par timmar senare i en sjukhussäng som du inte minns hur den såg ut, men du minns hur hennes hand kändes i din och hur ljudet från apparaterna inte alls lät som på film utan alldeles tyst. Och dagarna efter, när du vet att allt har förändrats, men du vet inte hur. Du vet inte vilken effekt det kommer att ha på resten av ditt liv eller ens de närmaste veckorna. Du vet bara att det har det. Att allt kommer att bli annorlunda. Och du tänker att du kommer klara dig, du begriper inte hur, men du kommer klara dig. Du har klarat dig förut. Hon har lärt dig hur man klarar sig.

Och du klarar dig.

Att hantera dåliga skrivdagar

Ibland är det så långt till orden. Jag får slita och dra i dem. En sådan dag, en vanlig eftermiddag, går jag en sväng i stan istället för att sitta och våndas vid skrivbordet. Jag promenerar hela vägen från Guardian House i Farringdon till den stora Foyles-bokhandeln på Charing Cross Rd. Just den här Foyles har det bästa dramatikutbudet. Här har jag köpt min Jonathan Harvey-samling och flera av Bryony Laverys pjäser.
Vid dramahyllan fingrar jag på Buckets av Adam Barnard som har premiär på Orange Tree om bara några dagar, men vågar inte öppna den. Vill inte läsa den innan jag ser den, är rädd att sugas in mellan sidorna och sluka hela manuskriptet om jag så mycket som sneglar åt texten. Istället väljer jag Many Moons av Alice Birch och betalar i kassan på samma våningsplan. Sedan släntrar jag över Soho Square och dyker in på caféet i teaterns foaje för att vänta på att Katie ska bli klar med matinén. Hon kommer ut just som jag hunnit igenom första akten och min andra kopp kaffe.
”Hey, love.”
Hennes hand mot min nacke, sval och mjuk under den slarvigt uppsatta hästsvansen där hårslingorna slitit sig och spretar, hennes läppar mot min kind. Åh, där är du ju.
”I thought I’d take you to dinner”, säger jag och stoppar ner Many Moons i väskan. ”When do you have to be back?”
De spelar två föreställningar idag, en matiné och en kvällsföreställning, eftersom det är torsdag.
Katie tittar på klockan.
”Not until six”, ler hon.
Vi går till vegostället runt hörnet, det är nästan fullt. Vi får ett bord precis vid dörren.
”How’s the book coming along?” frågar hon när vi satt oss och beställt.
Jag gör en grimas.
”It’s rubbish”, säger jag. ”All of it. Every single word.”
Hon skrattar.
”It’s not”, säger hon. ”You know it’s not.”
Och visst vet jag, på något plan. Men det faktum att jag har en whiplashrelation till skrivandet kvarstår. Jag behöver Anna. Behöver att hon sitter i samma rum och knattrar på sitt eget tangentbord medan jag motvilligt suckar över mitt. Behöver att hon håller mig i handen, talar om för mig att jag kan skriva. Att jag ska. Det känns barnsligt. Jag säger det till Katie.
”You should go and see her”, säger hon. ”It would be stupid not to accept whatever support you can get.”
Jag tänker att hon kanske har rätt. Att jag kanske faktiskt borde åka och hälsa på Anna ett par dagar. Det stör mig att jag inte är oavbrutet självgående i mitt skrivande, oavbrutet säker. Ändå tror jag att det där tvivlet faktiskt gör mig till en bättre skribent. Även om jag hellre skulle se att det kom ännu senare i processen.
Vi får vår mat och äter snabbt, sedan följer jag Katie tillbaka till sceningången. Hon frågar om jag vill följa med upp. Det låter som en raggningsreplik ur en romantisk komedi på Channel 4 och jag skrattar, men låter henne ta mig i handen och leda mig upp till logen. Där blir jag sittande i fåtöljen vid fönstret och tittar på henne när hon byter om. Iakttar förvandlingen från min Katie till publikens Maggie. När inspicienten knackar på dörren en dryg halvtimme senare (”Five minutes, Katie!”) kysser jag den metamorfoserade Katie/Maggie och smiter iväg. I tunnelbanevagnen på väg hem tänker jag att jag ska ringa till Anna.

Låt mig presentera: Den bästa självplågerskan av dem alla

En misstanke om att det finns en konflikt mellan den sortens bok jag vill skriva och den sortens bok jag faktiskt skrivit börjar smyga sig på. Det är något som inte stämmer. Jag försöker foga samman ursprunglig tanke med resultatet i manuskriptet framför mig, men finner en glipa stor som en avgrund. Det upprör mig. Kanske har jag blivit blind, kanske är det här resultatet av att arbeta med en text under alltför lång tid. Att sluta se.
Jag skulle behöva någon annans ögon, någon annans blick som kunde läsa sig igenom materialet och tala om för mig vad det är. Hur det hänger ihop. Ber ingen. Inte ens Anna. Törs inte utsätta mig för risken att höra henne säga att det absolut inte håller. Att det är en omöjlig samling av ord som saknar innebörd. Att jag lika gärna kan kasta alltsammans. Jag är, med andra ord, rädd för att höra någon annan säga det jag stundvis själv tänker.
Instinktivt vill jag skriva om. Riva upp alltsammans och börja om från början. Det känns vansinnigt. Som om jag vore en sinnesförvirrad människa utan förmåga att skilja på himmel och helvete. En som tar plåga för njutning och tvärt om.
Det är nära nu. Tiden krymper och jag börjar få bråttom. Börjar bli skör och självmedveten. Det är farligt för texten. Man kan fatta så oerhört dumma beslut när man är stressad. Jag försöker sitta ner i båten. Den gungar oroväckande på det stilla blå.

Home is where the landline is?

Bredbandsleverantören kan inte flytta mitt bredband till den nya lägenheten. Det är fel sorts teknik för det nya huset. Jag får fiberoptik istället. Fiberoptik som inte är fiberoptik hela vägen, utan koppartråd den sista biten från gatan till huset och alltså en sorts hybrid som jag måste ha fast telefon för att kunna få. Tydligen. Det är första gången sedan jag flyttade hemifrån som jag har fast telefon. Hemtelefon. Det existerar knappt längre i Sverige, men här måste jag ha det för att kunna få Internet. Ja. När jag var yngre och inte hade flyttat bort än, tänkte jag ibland på hur jag skulle känna mig vuxen när jag fick ett eget, fast telefonnummer. Lite visste jag då att det skulle bli ett Londonnummer.

Planen var inte att bli kvar i England. Planen var att flytta utomlands ett år, jobba på teatern, upptäcka en ny stad, kyssa Katie i den blommiga soffan och sedan återvända. Men här är jag. Ett år har gått och jag har ingen längtan efter att flytta hem. Faktum är att tanken på att stanna har rotat sig. Jag har rotat mig, har skickat ut tunna små rötter i leran. Det är inte det att jag inte älskar Stockholm (gör jag det?), men det jag söker inte finns där. Inte än. Omslutande teater är inte ett koncept som tagit sig till Sverige, och jag har inte hunnit bottna tillräckligt i det för att framgångsrikt kunna ta det med mig hem. Jag har så mycket kvar att lära. Teaterkompaniet jag jobbar för har funnits i över femton år och det är först de senaste åren som produktionerna ibland går med vinst, som föreställningarna säljer ut. London har tio miljoner invånare och sjutton miljoner turister varje år, ett publikunderlag som behövs för att få den här sortens omslutande produktioner att gå runt. Om jag bara tittar på siffrorna kommer jag aldrig att kunna flytta hem. Om jag inte byter karriär förstås. Det känns osannolikt.

Av barn och dårar

Det blir inte jag som tillslut lyckas väcka Katie ut ur den milda depression som hållit henne i ett fast grepp sedan den där olycksaliga recensionen. Inte Jack heller. Eller någon av hennes vänner. Det blir någon helt annan.
En eftermiddag när vi äter sen lunch vid lavendelplanteringarna i Holland Park kommer en rödhårig flicka i skoluniform fram till oss. Hon är kanske fjorton år och stannar framför Katie, säger: ”Excuse me?” med ljus och klar röst.
Katie kisar i motljuset och väntar på att flickan ska fråga vad klockan är eller hur långt det är till Kyoto Gardens, vanliga frågor. Istället rodnar hon framför oss och undrar om hon kan få Katies autograf. Katie frågar vad hon heter och signerar ett blad ur en anteckningsbok med rosa hundar på. Skriver Lovely to have met you, Gracie och undertecknar med sin vanliga, spretiga namnteckning. Avslutar med två små x. Flickan knixar ett tack och stoppar ner anteckningsboken i sin ryggsäck.
Hon säger: ”I’m gonna be an actress, too.”
Katie har sitt artiga ansiktsuttryck, ler och säger: ”Best of luck.”
Gracie säger: ”Thanks, it means a lot.”
Så vänder hon sig om för att gå, men hejdar sig i steget och kommer tillbaka.
Hon säger: ”Please promise that you won’t stop doing what you’re doing, ‘cause I hope to be in a play with you someday.”
Katie skrattar till, tappar sitt artiga, något återhållna uttryck och säger: ”I’ll look forward to it.”
Flickan går och vi sitter kvar vid lavendelrabatten och jag märker att någonting skiftar inuti Katie, hur hon skänkts tillbaka det som rycktes ifrån henne för ett tag sedan. Hur recensionen som hängt i luften ovanför henne sedan den gick till tryck, liksom bleknar och försvinner. Man vet aldrig vad som hjälper. Jag tänker att jag alltid kommer att vara Gracie tacksam för att hon inte bara gick förbi.

Jag skulle kunna vänja mig

Jag upplever en perfekt dag. Vad jag kan minnas har det aldrig hänt förut. Inte såhär. Inte att vakna utsövd, ta en morgonpromenad genom Kew Gardens där fruktträden ännu blommar och gräset är fuktigt och temperaturen redan nått tjugoen grader. När jag kommer tillbaka till lägenheten skriver jag i tre timmar. Lagar mat. Äter. Får för mig att jag vill gå och se Katie spela. Bokar en biljett. Använder inte den vanliga koden för att få en av Katies reserverade ‘for friends and family’-biljetter. Säger ingenting. Tar tunnelbanan in till stan och strosar genom turistflockarna i Soho. London har försommar. Det är tidig kväll och varmt i luften, jag har t-shirt och jeans, bär skinnjackan i handen. I biljettkassan lyckas jag bokstavera mitt omöjliga efternamn på perfekt brittisk engelska utan att staka mig. Jag sitter på fjärde bänkraden, lite till vänster, och när mörkret sjunker i salongen pirrar det till i magen. Sedan står hon där, upplyst av strålkastarna och den där elden hon har i sin kropp och som jag älskar henne för.

Efteråt, när hon bugar för applåderna tillsammans med resten av ensemblen, sjunker jag djupare ner i stolen. Vill inte ge mig till känna. Så fort de lämnat scenen och ljuset i salongen tänds reser jag mig och går. Jag stannar inte till vid sceningången, vänder mig inte om. Istället promenerar jag till Leicester Square, vidare till Piccadilly, ner mot Green Park. Tittar på turister. Njuter. På tunnelbanan hem lyssnar jag på Winnerbäck i hörlurarna och när jag kliver av i Kew och går från torget och hem är det med känslan av total trygghet och ganska mycket lycka.

Together we will run

En sen kväll i början av maj. London doftar sommar. Varm asfalt, avgaser, grönska, solskyddsfaktor. Hud. Det är spelfri måndag på teatern och alla är samlade på De Beauvoir Arms i N1. Vi ska se Kath&Matt som har en humorshow ihop vid sidan av den vanliga produktionen. Jag har bara sett dem spela allvarliga roller tidigare och vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig, men skrattar tills tårarna strömmar ner för kinderna och kan ändå inte sluta. Jag är inte ensam om det. Chloe har vikt sig dubbel och Laura har så svår skrattkramp att vi antagligen kommer att få bära ut henne. Vi är alla lika röda i ansiktet och har glada pandaögon. Jag tänker att Katie borde ha följt med.

Efteråt står vi utanför puben med värkande magmuskler och Londonkvällen sveper ljumma vindar omkring oss, som ett löfte om någonting jag längtat efter. Jag vill inte att den här känslan ska ta slut. Chloe torkar bort det utsmetade sminket och snyter sig.
”This does not feel like a Monday”, säger hon. ”More like a Friday.”
”Exactly! Why stop here?”, säger Kath. Hon har fortfarande på sig den guldskimrande catsuit hon nyss stod på scen i (Matt sportar cykelbyxor och en matchande fluga). ”Anyone care for some dancing?”
Och så blir det. Vi hamnar på en klubb i Islington och dansar tills sista tunnelbanan går vid midnatt. Laura tvingar DJ-tjejen i rutig flanellskjorta att spela We Are Enough som allra sista låt och Kath får oss alla att falla in i den koreografi som avslutade föreställningarna på Studion varje kväll i över ett år. DJ-tjejen flinar förtjust från sitt bås åt denna galna ensemblen som ger allt på ett annars måndagstomt dansgolv.
Det känns som att bära sitt hem i hjärtat på dessa människor.

När alla samlat ihop sina väskor och tröjor och jackor och smartphones och snubblat ut på gatan i natten, skiljs vi åt i tunnelbanan. Jag och Chloe åker the slow milk float (District Line) hem till mig med varsin uppsättning trötta, glada fötter och svettblanka pannor. Hon är borta när jag vaknar nästa morgon.

Ofrivillig snobb

Laura kommer förbi teatern. Vi äter lunch ovanpå packlårarna med rekvisita som nyss lastats av vid sceningången. Exceptionellt trista smörgåsar och builders tea, men sällskapet är fint. Laura berättar om sin båt, den blå kanalbåten som hon bor på, säger att hon funderar på att ge upp sin permanenta båtplats efter sommaren och flyta runt på kanalerna ett tag. Jag berättar om den nya lägenheten, de 35 kvadratmetrarna vid Lion Gate som jag nu upplever alltid har varit mina. Att det kanske känns som att jag inte behöver flyta iväg på ett tag.
”So, you’re in love with Kew?” ler hon och puffar mig i sidan. ”And you’re not very fond of builders tea?”
Jag rycker på axlarna, båda påståendena har hög sanningshalt. Åtminstone av min knappt till hälften urdruckna temugg att döma, samt det faktum att mitt instagramkonto tycks ha kapats av magnoliaträden i Kew Gardens.
”You do know what that makes you, don’t you?” retas Laura.
Jag flinar.
”Lady Mary of Downton?”
Laura skrattar.
”That’s one way of putting it.”

”So, how is she?” frågar Laura en stund senare när vi ätit färdigt och det börjar bli dags för mig att gå tillbaka in genom sceningången. Jag berättar om den elaka recensionen, hur den tycks ha sipprat in i Katie som tjära och slutit tätt kring lungorna. Att jag inte vet vad jag ska göra, vad jag ska säga.
”Katie has been spoiled with good reviews”, säger Laura. ”And that does not make this particular one any easier to get past, I get that. Just tell her that we all think it was highly undeserved and that she’ll have to get over it.”

En metod jag inte rekommenderar

Jag försöker göra allting i rätt ordning och misslyckas. Jag sorterar mitt material och tänker att jag måste ha en plan, har en plan, måste ha en riktig plan, nedskriven på papper. Ett synopsis, en struktur. I vanliga fall är det så jag börjar, men inte med den här boken. Den här boken har gjort som den har velat från första ordet på första sidan. Den är en frihetstörstande historia och jag gör mitt bästa för att tämja den i efterhand. Tänker att den väl aldrig blir klar annars. Så jag samlar ihop alla mina anteckningar om den och tillbringar fyra dagar med att titta på dem, utan att förstå. Jag försöker tala om för mig själv vad boken handlar om, så att jag ska kunna läsa texten och ta reda på om den verkligen handlar om det. Eller om jag gått vilse. Jag har alldeles säkert gått vilse. Jag kan inte tala om vad boken handlar om, men jag vet vad den vill. Jag kan inte tala om vad den vill heller. Jag kan bara skriva den.
På den fjärde dagen gråter jag och förstör så några noteringar som gjorts med ovanligt flyktigt bläck. Sedan lägger jag anteckningarna åt sidan och läser min text. Etthundraåttio sidor. Den är ju där. Den står ju där och väntar på att jag ska fortsätta skriva, tålmodig som den är, medan jag snyftar över att jag inte lyckas fylla i ett synopsis.