Månadsarkiv: mars 2017

Rapport

”I saw Katie last night”, säger Laura och orden hugger till i revbenstrakten. Jag anstränger mig för att inte låta det synas. Kommer inte på något att säga. Har tusen frågor men orkar inte höra svaren.
”She’s… not doing very well”, säger Laura. ”I’d say you’re taking this whole thing a lot better than she is.”
”Well, I doubt that”, säger jag och blinkar diskret.
Om man tänker på vetemjöl går det fortare att få undan ansamlingen av tårar innan de börjar rinna. Jag är så trött på att gråta.
”Libertin, I’m not taking sides in this”, säger Laura.
”There are no sides”, säger jag. ”That’s the problem. I’m not mad, I’m not blaming her, I’m not blaming me. We’re both miserable, but there is nothing to be done about that.”
Laura suckar.
”You’re right”, säger hon. ”Of course you’re right. Katie doesn’t feel that way thou. She blames herself.”
Vetemjölstricket fungerar inte.
”Can we please talk about something else”, säger jag och snyter mig. ”Anything.”

Annonser

We’ll float

Ashley skickar mig en ny baddräkt. En klortålig, smidig, mörkblå baddräkt med tillhörande medlemskap hos simhallen vid Kew Bridge. På kortet står: ”You’ll be fine, I promise. P.S. No one can tell tears from water in a swimming pool.”

Jag går dit en kväll efter jobbet, sträcker ut mig i vattnet, simmar längd efter längd. Revbensflisan under huden gör sig påmind i varje simtag, men det är skönt att känna att jag flyter. Att kroppen vill flyta, trots allt.

Constant

Jag saknar henne på ett sätt som nästan inte är humant. Det sliter och river i mig och varje morgon när jag vaknar finns där en sekund av lättnad, då jag tror att den gnagande känslan kommer ur något jag drömt. Sedan minns jag. Och pulvriseras.

Safe and sound

”I’m fine. I wasn’t close by.” skickar jag i sms till Katie direkt efter terrorattacken i London. Hon vet att jag jobbar på South Bank i ytterligare några veckor och jag vill inte att hon ska oroa sig.
”Thank you.” svarar hon omedelbart. ”I mean it. Thanks for letting me know.”

Meningen upprepas under eftermiddagen, i telefon, i mejl, i sms.
”Are you safe?”
”Yes. Are you?”

Och till slut har alla de mina hörts av. Alla mår bra, ingen är skadad.
Lättnaden är så stor att den ger dåligt samvete.

Sent, när jag går och lägger mig, när jag äntligen stänger av tv:n där nyheterna pågått hela kvällen, där samma information upprepas och upprepas igen, smattrar ett stilla regn mot takfönstret. Jag ligger i mörkret och tänker på hur alla dagar tar slut. Det är en sådan välsignelse vissa gånger.

Ingen vann

”It’s her loss”, säger Ashley.
”Girl, she’s the one who should be crying”, säger Chris.
”Libertin, det är inte du som är förloraren i det här”, säger K.

Och jag nickar och ler lite och nickar igen, och låter dem tro.
Låter dem tro
att de har rätt.

Sedan går jag hem,
blundar och

vet

att förlusten,
den är min.

Don’t make it true

Jag väntar med att berätta för Ashley. Flera veckor. Varför är det ingen som vet. Kanske för att hon är så långt bort. Kanske för att jag inte vill att det ska vara sant. För varje gång jag yttrar det sjunker det lite djupare in i mig, befästs i sin brutalitet.

Kanske också för att jag inte vill ge henne något sorts hopp, när jag själv inget har.

Till slut blir det tvunget, även över dålig videolänk syns mörka skuggor, syns blekhet och desperation.

”You broke up with Katie, didn’t you?” säger Ashley från andra sidan jorden.
Blåblicken skarp och genomträngande.
”How did you know?” säger jag och låter axlarna sjunka. Försöket till en allt-är-som-vanligt-charad avslutas.
”It’s either that or you’re terminally ill”, säger hon.
”Do I really look that bad?” säger jag.
Hon ler lite.
”You look lovely”, säger hon. ”Only very sad. And it’s obvious that you’re not getting enough sleep.”

Hon ber mig inte redogöra för några detaljer. Jag ber henne inte komma hem.

Atlantis

”Your five senses”, skriver Marie Silkeberg i Atlantis. ”Your five open wounds.”

How’s your heart doing?

Jag går till jobbet. Går helt upp i jobbet. Går knappt hem från jobbet.

En eftermiddag i green room slänger sig Chris ner i soffan mittemot mig. Han är sitt vanliga obekymrade jag. Det gör mig blixtrande avundsjuk.
”Cheer up”, säger han. ”You look like someone’s just died.”
Jag brister i gråt.
”Oh God”, säger Chris förskräckt. ”Don’t tell me someone actually did?”

När jag svalt undan gråten och förklarat, suckar han och kramar mig hårt.
”I’m so sorry, L”, säger han. ”It seems to me that the best people always get the worst hurt.”
Det är snällt av honom.

På kvällen, medan jag borstar tänderna, stirrar jag på Katies kvarglömda hårborste och undrar om hon i samma ögonblick står i sin lägenhet och tittar på något föremål som jag glömt kvar.
Det känns så.