Månadsarkiv: augusti 2017

Sommarens sista värmebölja

Jag skriver färdigt förslaget med halva den röda måndagen tillgodo och korsar sedan London, som dallrar i sensommarhettan, för att äta en avslappnad August Bank Holiday-middag hos Josh och Joanna. Den Lilla Katie har dukat och vikt servetter, hon snurrar runt bordet och visar var jag ska sitta. Bredvid henne, förstås. Josh har hämtat libanesiskt från en restaurang längre ner på gatan och de många skålarna och faten skulle kunna räcka till tio, men vi sitter länge runt bordet och Den Lilla Katie äter sin vikt i tabbouleh, så när han till slut samlar ihop disken finns knappt några rester. Joanna går in för att sätta på kaffe. Jag sitter kvar på altanen, tar Den Lilla Katie i knät. Hon kurar ihop sig, plockar med hänget i den tunna guldkedja jag alltid bär om halsen.
”My grandmother gave that to me when I was born”, förklarar jag.
Den Lilla Katie nickar.
”When my baby brother arrives”, säger hon. ”Do you think he will know who I am right away?”
”Maybe not immediately”, ler jag. ”And I thought you were getting a sister?”
Ultraljudsbilden som föreställer Den Lilla Katies lillasyster sitter på kylskåpet, och Joanna har redan bett mig bidra med idéer till flicknamn.
Den Lilla Katie skakar på huvudet.
”It’s a brother”, säger hon. ”I’m sure of it.”
Hon har precis fyllt åtta och har lagt sig till med en liten rynka i pannan när hon vill framstå som extra bestämd. Den skymtar nu.
”No one believes me”, säger hon frustrerat. ”But sometimes, sometimes you just know, you know?”

Hon kommer att bli en oförglömlig storasyster.

Annonser

Take the leap

Jag jobbar helg med att skriva ett förslag till en produktion jag blivit tillfrågad om att skriva ett förslag till. Det är roligt och fruktansvärt. Mest fruktansvärt. Jag har sådan prestationsångest, trots att chansen att faktiskt få skriva själva föreställningen är så minimal att den knappt ens finns. Men jag har ändå (som en av tre eller fem eller kanske tio dramatiker, vem vet) blivit tillfrågad, och därför är det förstås värt våndan och tvivlet och mödan i att försöka. Så jag våndas och tvivlar och sliter, och Isa sitter vid skrivbordet mitt emot och det är bra, för när jag lutar huvudet i händerna och suckar om hur djupt vatten jag begett mig ut på, säger hon lugnt,
”You’re going to the cinema.”
Och jag, förvirrad, tittar upp och säger, ”No. No, I’m finishing this. I am. And then I’m going home.”
Och hon fortsätter, på sitt franska, bestämda sätt, ”No, listen. When people first went to the cinema, they did not know they weren’t going to die when a car came rushing towards them on the screen.”
”What are you…?”
”Quiet”, säger hon. ”Just listen.”
Så jag lyssnar.
”Turns out, they were fine. Terrified, yes. But fine.”
Och jag fortsätter lyssna.
”This is just like that”, avslutar hon. ”You’re going to the cinema. And you will be fine. Either way.”

Och så är det. Man klarar sig. Oavsett.

Prayer for the weekend

”The things I do for coffee”, säger jag.
Nakna fötterna mot köksgolvets svalka. Morgon i blicken och sömn i håret.
Ashley skrattar.
”Getting out of bed, you mean?” säger hon.
”Exactly.”
Jag lindar armarna om henne där hon står vid spisen och passar mokabryggaren.
De tidiga timmarnas släpande ljus och luftens kyliga underton, mild mot våra trötta kroppar.

Det har varit en lång vecka. Den är inte över än, långt ifrån.

I know all that so well

Jag grälar med Ashley. Det är förresten inte så mycket ett gräl som en tyst besvikelse över hur hon inför en tredje part låtsas att vi bara är vänner. En ljudlös sammandrabbning under ytan som slutar med att jag ursäktar mig och lämnar dem. Resten av dagen bär jag känslan av otillräcklighet blandad med skammen över att inte vara en person som hon alltid törs vara stolt över. Och jag kan inte vara arg, eftersom jag förstår. Jag förstår, eftersom jag ibland känner mig tvungen att göra samma val.

Det har blivit lättare. Att vara homosexuell. All statistik, alla rapporter tyder på att det har blivit lättare. Och ändå; det är inte alltid jag orkar, inte alltid hon orkar. Det är fortfarande så många situationer som är svåra, som kräver försiktighet, observans. Censur.

Det gör mig ledsen. Vilket i sin tur gör mig rädd, eftersom det brukade göra mig arg.

When roses are red

Det är sen eftermiddag och det gyllene ljuset sveper in parken i dis. Jag har slitit mig från manusarbetet, vilket är en uppenbar lögn. Jag har hela veckan sökt anledning att överge det för ett par timmar. Ashley är tillbaka. Hon anlände två dagar tidigt, knappt ett dygn efter mitt eget återvändande till London, och överraskade mig.

Vi har stulit oss tid igen. Slagit oss ner i rosenträdgården och där låter jag mig plågas av tanken på skrivandet, förundras över de återkommande svårigheterna i något som är så enkelt. Det är svårt att förklara, hur samma text kan tyckas omöjlig att skriva ena stunden, för att i nästa manifestera sig helt utan ansträngning. Ur tomma intet.

”It must be difficult to find words that are original”, säger Ashley och sträcker ut benen i gräset.
Jag kisar mot solen, skuggar ögonen med handen.
”Yes”, säger jag. ”’I love you’ is always a quotation.”
Hon skrattar till, förvånad.
”That’s genius”, säger hon.
”It’s Winterson”, säger jag.
”You’re always full of treasures”, säger hon.
That’s genius”, ler jag. ”If not original.”

Hur hon dröjer kvar i huden, som salt ur havet

Edinburgh är regnigt och svalt. Ashley jobbar mycket och vi äter middag sent om kvällarna, pratar till långt in på nätterna. Hon är en bra samtalspartner, har alltid varit. Med henne finner jag nya vindlande gångar att treva mig fram i. Hon utmanar och överraskar.

Det är första gången som vi är utanför London tillsammans i denna nya kontext och på hotellrummet kan jag inte låta bli att söka efter skillnaderna mellan nu och innan. Vi har alltid varit vänner, vi har alltid varit lite mer än vänner. Nu somnar jag med handen på hennes slanka höft, doften av hennes solbrända nacke följer mig in i drömmen. Det är nytt. Allting är nytt och, ändå, så välbekant.

En morgon efter alltför lite sömn tar vi oss ner till stranden, kastar oss i iskalla havet i hopp om att vakna till. Det är sommarens första havsdopp. Ashley skrattar högt när hon kommer upp och jag tänker på det grå huset på klipporna, föreställer mig henne där.

Dagen efter tar jag tåget tillbaka till London. Längtar henne till mig, hela vägen.

The longer the waiting

Det har bara gått några dagar, men jag kramar henne länge. Vi står stilla på perrongen, stationsutropen som skorrar i högtalarsystemet når oss inte. Jag borrar in näsan vid hennes hals och andas in Ashleydoften. Hon skrattar, kramar hårt tillbaka. Släpper inte. Jag behöver att hon inte släpper.

”Hey, you”, säger hon. ”I’ve missed you.”
”I was worried I’d imagined it all”, säger jag.
Hon tittar förvånat på mig.
”Honestly?”
Jag nickar.
Jag drömmer om nätterna att hon går ifrån mig. Att hon ångrar sig.
”Honestly”, bekräftar jag.
Hon smeker mig över kinden med tummen, ler ett av de där skeva leendena som jag tycker så mycket om.
”I’ve waited for you for a very long time”, säger hon. ”That should tell you something.”

Och det gör det, förstås.

No fear of heights

Så finner jag mig på ett tåg till Edinburgh. På stationen väntar Ashley med håret fuktigt av regn och blicken fuktig av längtan.

Sådana är de, de stulna dagarna.

And now time is rushing towards us

Det är den där tiden på året igen. The Fringe. I sista sekund blir Ashley bokad för jobb och hon reser till Edinburgh med första morgontåget. Sms:ar halvvägs att hon ångrar sig, att hon skulle ha stannat, att hon längtar.

Jag längtar också. Det tar sig uttryck i ödesdigra koncentrationssvårigheter och ett manuskript som har exakt samma teckenantal timme efter timme. En deadline som kryper närmare. Jag ligger i soffan och undrar varför jag skriver.

Förälskelsen är farlig, utraderar all mening, lämnar bara denna andra människa.

Loud and proud, babe

En söndag och Ashley gör sina konster på en festival i stan. Hon tvinnar sig högre och högre i tissutyget och jag ser på och ler så mycket att jag till slut brister i skratt. Hon är något så enastående att hon tar andan ur mig och stoltheten sipprar ut i varje cell i kroppen när jag tittar på henne.

I utrymmet mellan föreställningarna sitter vi på marken mitt på torget och delar en kartong jordgubbar. Hon flätar obesvärat in sin hand i min och jag ser mig omkring innan jag hastigt kysser henne på kinden. En av hennes cirkuskollegor buar och Ashley skrattar åt min försiktighet och kysser mig ordentligt. Och det slår mig att hon inte har någon anledning att dölja oss för omvärlden.

Det är en ny känsla.

a