En vanlig Londongata, maj 2017

Automatvapnen. De skottsäkra västarna positionerade vid tunnelbanans ingång. Sjuåringens hand i min. Surrealismen.

”I’m ready to adventure”, säger Den Lilla Katie och jag påminns om hur viktigt det är att inte stanna upp, men inte heller vänja sig. Det ska inte vara såhär. Hon ska inte växa upp i en värld där hotet om terror är vardag.

Strange, but not strangers

Jag äter middag med Ashley och hennes bror, Ewan. Vi går till The Gate i Hammersmith och Ewan berättar historier om Ashley som liten. Jag tänker på hur en människa vecklar ut sig framför en när man lär känna henne. Hur lager efter lager av person blottas genom samtal, situationer man försätts i, relationen till andra människor, familj, föräldrar, syskon, vänner.
Jag tänker på hur udda jag lärde känna Katie. Hur jag fick henne utan relationerna, utan många av de allra vanligaste ögonblicken, utan den yttre blicken på oss. Jag fick henne lager för lager, och visst vecklade hon ut sig, men det var knappt någon som såg på. Hon var min i relation till mig, i relation till rummet omkring oss, men inte världen utanför det.

Ett hav inte alltid ett hav

Jag genomlider en period av motstånd i skrivandet.
Den inträder i det smala utrymmet mellan acceptans och fortsatt förtvivlan.
I mellanrummet, där jag nästan känner mig som mig själv igen.
En period alldeles för kort för att förankra sig i,
tillräckligt lång för att påminna om hur jag brukade vara.
Vem jag brukade vara.
När detta andrum passerat, stannar motståndet kvar.

Ni ska inte tro att jag inte skriver, jag gör inget annat.
Men de ord jag lyckas föda fram hör endast samman med skeenden
mycket avlägsna mina egna.

”It’s me, I…”

Hon är en röst på min telefonsvarare.
Låter sprucken, låter rå och röd.
Jag lyssnar inte av hela meddelandet,
låter hennes röst brytas mitt itu och blundar
i tystnaden som väller in
sedan jag tryckt bort henne.

Still lost

Kvällen som sluter sig omkring oss är dunkel och svalnande. South Bank glittrar i skymningen, det är fullt av folk ute. I sorlet av alla röster stiger hennes som den klaraste, hon skrattar åt något jag sagt, rör hastigt vid min hand.

Vi går under träden, följer flodens mjuka form, och när Ashleys läppar i avsked snuddar vid min kind brister något i mig och jag drar mig långt in i mig själv, men min hud överger henne inte förrän hon retirerar och åter står rak framför mig.

På vägen hem är jag orolig över vem jag blivit, att aldrig mer få vara någon som står ut med beröring, en annans mjuka mun mot min.

Det måste bli bättre.

Fantomdrömmar

Drömmer om Katie. Vaknar och det är natt och jag vet att jag drömt, men faller tillbaka ner i sömnen och fortsätter. Det är så ljuvligt att få ha henne, att saknaden inte följer med som en faktor in i drömmen. Där det annars bara är tomrum, en ekande, ekande katedral, där passar hon in som den enda predikaren. Jag njuter av det. Tills jag vaknar på riktigt och det är morgon och hennes hud är borta och hennes ansikte är borta och värmen från hennes kropp intill mig är borta.

Har varit borta länge.

Happy Birthday, Libertin

Ashleys tissu-nummer får stående ovationer. När hon bugat för applåderna går hon inte av scenen, hon stannar kvar. Står på scenkanten och väntar medan de tonar ut.
“Thank you”, säger hon och skuggar ögonen med handen. “I actually have one more thing, if you would stay standing for just a moment. Can I have the house lights on, please?”

Och ljuset i salongen tänds.

“The thing is”, säger Ashley. “There’s a special person in the audience tonight. A person that has become one of my closest friends and whom I love very much. She’s had a rough few months so I thought we’d all try to cheer her up. Because, you see, today is her birthday. She’s turning twenty-nine, although no-one would believe it, and I’d like you all to join me in singing her Happy Birthday. I’ll lead and you can sing in whatever tune you’d like, okay? Okay. Libertin, you should sit down for this.”

Och jag sätter mig. Bland alla människor som står. Andas knappt, eftersom jag försöker att inte gråta. Ashley ler i en halo av ljus nere på scenen. Så räknar hon in och femhundra personer sjunger Happy Birthday, dear Libertin och en annan sorts tårar än de jag gråtit de senaste månaderna rinner nerför kinderna på mig. 

Fragrance free

Jag byter sköljmedel. Det påminner mig om Katie. När det inte hjälper byter jag tvättmedel också, tvättar om alla mina kläder. Alla lakan och handdukar. De torkar över varje tillgänglig yta i lägenheten. Det hjälper inte. Jag byter schampo. Tvål. Hudlotion. Slutar använda min parfym.
Jag vill bli en annan, dofta som en annan. Någon ny. Någon som inte saknar så att den tror att den ska dö.
Sist byter jag tandkräm. Går från Sensodyne till Colgate for Men, eftersom jag inte tror att hon någonsin använt just den. Känner mig nästan brottslig när jag ska betala den manliga tandkrämstuben i kassan. Det skulle kunna vara ett feministiskt ställningstagande.
Det är det inte. Det är bara tandkräm.

No drama, just dinner

”Hey”, säger Ashley och låter glad när hon svarar. I bakgrunden hörs koncentrerade dunsar på dämpande underlag och kommandon som ropas i god akustik. Cirkusljud.
”Hi”, säger jag. ”Are you busy?”
”Rehearsals”, säger hon. ”For this weekend. I was just about to call you and ask if you’d come if I put tickets aside for Saturday.”
”Sure”, säger jag och tänker på att lördag är min födelsedag. Jag har inte gjort några planer. ”That’d be great.”
”Good”, säger hon. ”I was hoping you’d say that.”
”Ash, I’m sorry about last night”, säger jag. ”It’s just that I’m so… far from myself.”
”Don’t worry about it”, säger hon. ”I should have realised you’d need some space.”
Jag andas ut, lättad.
”Listen, I’d better crack on”, säger hon. ”I’ll call you later? We could grab dinner?”
”I might work late”, säger jag, värjer mig åter.
”You still have to eat, don’t you?” säger hon och jag kan nästan höra hennes skeva leende, ser framför mig hur ena ögonbrynet är höjt.
Jag tänker på utrymme. Jag tänker på tid. Jag tänker på att tiden går så snabbt ihop med Ashley, att utrymmet jag behöver tycks krympa med henne.
”You’re right”, säger jag sedan. ”Lebanese?”
”I’ll pick you up at eight”, säger hon.

A bright blue sky is what I used to see

Vi går längs floden. Det är kväll och solen sjunker och luften börjar bli sval.
Ashley har fått längre hår och ett skrapsår i pannan som jag låter mina fingertoppar smyga över när hon möter mig utanför sceningången efter jobbet (”What happened?!” ”Oh, you know. Circus.”), men blåblicken är densamma. Leendet också.
Det är bara jag som är en annan.
Jag hoppas att hon inte ska märka det. Hoppas att jag lyckas lura henne.
Vi strosar i sakta mak längs South Bank och just som jag tror att jag lyckats passera som mig själv, kommer den. Frågan.
”Do you… want to talk about it?” säger hon, händerna i fickorna, blicken fäst någonstans i det brusande vattnet.
Jag skakar på huvudet. Inte nu, kanske aldrig.
”I want to talk about you”, säger jag. ”Or politics. Books. The weather. Circus. Anything, really.”
Hon nickar. Går tyst en liten stund.
”Trump’s an idiot”, säger hon sedan.
Jag skrattar till.
”That he is.”

Vi äter middag och pratar om det kommande valet. Om böcker. Cirkus. Teatern. Timmarna glider undan så som de gör när man trivs. Jag sitter mitt emot henne vid bordet och är lättad över att hon är tillbaka i London. Jag sitter mitt emot henne vid bordet och är livrädd för att hon ska försvinna. Det är en rädsla som jag lagt mig till med de senaste månaderna.

”How long are you staying for?” frågar jag när vi tar sällskap till tunnelbanan. Hon har inte nämnt när hon planerar att resa igen, har inte nämnt nästa turné, nästa projekt.
”How about forever?” svarar hon och blinkar åt mig, ett litet allvar i undertonen.
”Who are you and what have you done with Ashley?” retas jag.
Hon puffar till mig med armbågen, händerna fortfarande djupt nerstuckna i fickorna på kappan.
Det är kallt.

På perrongen, när hennes tåg rusar in före mitt och hon som vanligt böjer sig fram för att kyssa mig på kinden, vänder jag mig bort. Det sker omedvetet och reflexmässigt och jag ger henne en hastig kram istället, kan knappt se henne i ögonen. Skäms över att jag värjer mig. Skäms över att jag är så sprucken.