Storkens år

”I’m going to be a big sister”, säger Den Lilla Katie, bär sitt stoltaste ansiktsuttryck genom duggregnet hem från skolan.
Jag går bredvid, bär hennes bokväska i ena handen, håller hennes späda hand i den andra.
”So I’ve heard”, säger jag, up-beat, för att inte beaten up-tonen ska höras (den har ingenting med Joannas växande mage att göra). ”That’s wonderful, sugar.”
Den Lilla Katie skuttar fram längs trottoaren.
”Will you stop calling me ’sugar’ now?” frågar hon, liten oroston instucken i ljusa rösten.
”Only if you want me to”, säger jag.
”I want you to call me sugar until I’m all grown up”, säger Den Lilla Katie. ”Maybe until I die.”
Jag nickar.
”Then I will”, lovar jag.
Regnet tar i, vi har inte långt kvar hem.
”What will you call my baby brother?” vill hon veta. ”He needs a pet name.”
”Oh, I don’t know”, säger jag. ”Do you have any ideas?”
Hon rynkar ögonbrynen i koncentration.
”’Snickers’”, säger hon. ”If he’s sweet. Or ’cotton’, in case he’s very soft.”

Secretly waiting

Jag går ensam på teater.
Det är inget särskilt med det, jag gör det ofta.
Just den här pjäsen skulle hon ha sett intill mig.
Den tomma stolen bredvid,
jag kan inte ens förmå mig att ställa min väska på den,
lägger min noggrant hopvikta jacka i knät.

That season left the world and then returned

“I’m on my way home”, säger Ashley en eftermiddag i april. “I’ll be in London soon.”

Lättnaden, det första.
Glädjen, det andra.
Oron.
Hopp är så dyrt, en högriskinvestering.

Jag hoppas att hon vet det.

I am a world (self contained)

Jag är så trött.
Kroppen är svår att vara i.

Jag går till trädgården, försvinner under de enorma ekarna, smeker fingertopparna över blad och knoppar. Det är april och den första försiktiga sommardagen, människor tar av sig skorna i gräset och öppnar sig för värmen. Slår ut. I skuggan är det ännu behagligt svalt, men solen smeker huden och jag smyger ut i den, sätter mig och lapar i mig ljuset. Jag slappnar av, flyter ut i kanterna, men sluter mig åter innan jag reser mig och går.

Ingenting ska komma in.
Jag öppnar inte för någon.
Aldrig igen.

Terror är ett språk jag inte förstår

Stockholm, kära Stockholm.

Världen är en ljus och varm plats, minns det. Hopp bor i människan och varje blick du möter i myllret bär sin historia. Också den sjunde april förankras i oss. I den smala spricka där mörkret bröt sig in och gjorde sig påmint. Låt det inte få fäste, det är blott ett undantag. Minns det.

Var snälla, gå trygga.

Och tiden för mig allt längre bort

Och tiden för mig allt längre bort från oss.
Dagarna går, veckorna. Plötsligt har en större måttenhet blivit tillgänglig, en månad har passerat.
Jag skulle ljuga om jag sa att det blivit lättare.

Det händer att jag undrar om jag hade agerat annorlunda om jag vetat att de sista veckorna var just det? Om jag ansträngt mig för att bevara ögonblicken, konservera dem för en framtid utan henne?

Hur plågsamt hade det inte varit att se enheterna krympa.
De flyende dagarna. Varje timme en nedräkning.

Så outhärdligt.
Jag är min aningslöshet tacksam.

Vårt pågående intill varandra minns jag visst ändå. Det är präntat i mig så som bläck i huden, rörelser i muskelminnet. Det är vad jag söker varje gång jag okoncentrerat ser upp från texten och finner tomhet där hennes blick brukade vara.

Hennes blick.
Som jag ville leva i.

The Sunday life

Projekten som slukat mig de senaste månaderna börjar knytas ihop och bli färdiga. Långsamt kommer jag till ytan igen. I mina blåsvarta stunder har jag fruktat ögonblicket då tid ska spilla ut framför mig. I de ljusare har det känts som en befrielse.

Jag längtar ut i ljumma luften, gröna ljuset genom trädkronorna, mjuka gräset under fötterna, bakom ryggen utsträckt. Trevande ska jag känna på ledighet, ett litet tag åtminstone. Några eftermiddagar här och där som bara är mina. Jag tror att jag kanske behöver det.

Rapport

”I saw Katie last night”, säger Laura och orden hugger till i revbenstrakten. Jag anstränger mig för att inte låta det synas. Kommer inte på något att säga. Har tusen frågor men orkar inte höra svaren.
”She’s… not doing very well”, säger Laura. ”I’d say you’re taking this whole thing a lot better than she is.”
”Well, I doubt that”, säger jag och blinkar diskret.
Om man tänker på vetemjöl går det fortare att få undan ansamlingen av tårar innan de börjar rinna. Jag är så trött på att gråta.
”Libertin, I’m not taking sides in this”, säger Laura.
”There are no sides”, säger jag. ”That’s the problem. I’m not mad, I’m not blaming her, I’m not blaming me. We’re both miserable, but there is nothing to be done about that.”
Laura suckar.
”You’re right”, säger hon. ”Of course you’re right. Katie doesn’t feel that way thou. She blames herself.”
Vetemjölstricket fungerar inte.
”Can we please talk about something else”, säger jag och snyter mig. ”Anything.”

We’ll float

Ashley skickar mig en ny baddräkt. En klortålig, smidig, mörkblå baddräkt med tillhörande medlemskap hos simhallen vid Kew Bridge. På kortet står: ”You’ll be fine, I promise. P.S. No one can tell tears from water in a swimming pool.”

Jag går dit en kväll efter jobbet, sträcker ut mig i vattnet, simmar längd efter längd. Revbensflisan under huden gör sig påmind i varje simtag, men det är skönt att känna att jag flyter. Att kroppen vill flyta, trots allt.

Revbensdagar

Det sedan länge läkta revbenet värker.
Stundvis är det en skarp, genomträngande smärta.
För det mesta bara ömt.

När jag först upptäcker det finner jag det nästan underhållande.
Det är ett sådant övertydligt psykosomatiskt besvär.
Smärtan från ett fysiskt trauma som återuppstår i smärtan från ett känslomässigt.
Men när det kommer fram på jobbet
att jag har ont igen
tvingar Isa iväg mig till en läkare.
Han klämmer och känner och jag rycker till och ursäktar mig,
påtalar att det är psykosomatiskt, att jag vet att det är
i mitt huvud
smärtan sitter.
”I’d like you to have an x-ray”, säger han.
Och jag bråkar inte.
Tänker tyst
att det kan vara bra
att se
om hjärtat fortfarande sitter där
och slår.

Svartvita bilden av min bröstkorg.
Läkarens pekfinger på skärmen.
”There, can you see it? It’s small, but it’s there.”
En benflisa som ligger och flyter
i det svarta.
”You’re lucky, it seems to be making it’s way outwards”,
säger han.

Lucky.
I am lucky.
Smärtan
banar sin väg från insidan och ut.

”It will surface”, säger han.
”When?” säger jag.
”In time.”