It all feels like play

Ett skrivande tillstånd. Jag trevar i texten, min privata. Långsamt. Stormar igenom jobbets, lätt och snabbt. Slutar nästan gå på yogapassen som Sonya håller i, hon blir sur när jag antecknar något som far genom huvudet i downward facing dog, surare ändå om jag gör det i savasana.
Tvivel och tvekan har jag fortfarande, men jag är tryggare nu, bryr mig mindre om vad andra ska tycka om texten, mer om att jag själv ska gilla den. Eller åtminstone stå ut.

Våren har kommit. Gräsmattorna i trädgården svämmar över av krokus. Den Lilla Katie har ny skoluniform. Hon kan läsa nu, slukar bok efter bok, hungrar efter mer. Hon ber mig skriva bara för henne. Kanske gör jag det.

Fluke

Influensatider.
Londons tunnelbana, som att springa över fältet mellan två motstående skyttegravar, skyddslös.
Det är glest med folk på teatern. Isa insjuknar först. Sedan Chris. Och Pete, som har barn i skolåldern. Laura. Andrea. Alex. Chris, en gång till.
En morgon vaknar jag.
Katie kräks i badrummet.
Hon ropar: ”Don’t come in here. Stay away, darling. I don’t want you catching this nasty thing, it’s bloody awful.”
Jag backar ut.
Vet. Att om hon har den, har jag den också.
Du kan inte hångla dig fri från influensa.

Så jag väntar.
På min tur.
Och tur har jag, klarar mig mirakulöst.

Blue and gold

Katie ordnar ett hus vid havet. Vi reser dit på fredagseftermiddagen. Jag har jobbet med mig, ett par sidor som ska skrivas om, känner mig ändå ledig. Hon har solglasögon och julklappströjan och håret är rufsigt i nacken och den lågt stående solen färgar in allting i varma guldtoner.
Sydkusten är blåsig och när vi kommer fram har mörkret lagt sig. Vi somnar till det dova ljudet av vågor och när jag vaknar ser jag blått vatten sträcka sig längs hela horisonten.

”This is what’s defined as a ’perfect moment’”, säger jag när Katie släpper en av havet slipad sten i min kappficka. Den är silkeslen, liksom ögonblicket.
Det är eftermiddag på den andra dagen och vi strosar i ljumma februariluften. Vädret är klart. Solen har ingenstans att gömma sig och vi badar i den i brist på vänliga temperaturer i engelska kanalen.
Katie lägger armen om min midja, lutar huvudet mot min axel och det mörka håret stormar kring henne, slingorna retas över ansiktet.
”We could live like this”, säger hon allvarligt.
Jag vrider på huvudet och tittar på henne, letar fortsättningen i de där ögonen som jag trivs så bra i. Men där jag väntar mig en kommatering finns istället en punkt. Inget if only, inget but följer. Bara en möjlig framtid. We could live like this. Det är större än jag kan omfamna.
Jag kramar hennes axlar med ena armen, kramar stenen i fickan med andra handen. Tycker om tyngden.

”Do you ever wish I was someone else?” frågar Katie senare samma kväll.
Vi halvligger i soffan och lyssnar på vågorna som slår mot stranden i lugna, brusande andetag.
”Not for a second”, säger jag.
Hon fingrar på pärmen till boken hon har uppslagen i knät.
”Are you sure?”
Jag makar mig upp till nästan sittande.
”Of course I’m sure”, säger jag. ”Why do you ask?”
Hon dröjer lite.
”Because it would make sense”, säger hon sedan.
Jag skakar på huvudet.
”Don’t be silly”, säger jag.
Hon ruskar av sig ämnet.
”Sorry”, säger hon och leendet är halvt, skevt.
Hon återgår till boken. Jag blundar mig igenom känslan av att hennes ursäkt försöker sträcka sig över mer än hennes tvivel. Havet andas utanför.

Shore

”Babe”, säger Katie. ”Let’s get away for the weekend. Just you and me. Go somewhere. The seaside maybe?”
Jag tittar upp från skärmen, fingrarna stannar till på tangentbordet.
”It’s always just you and me”, säger jag. ”We don’t have to go away for that.”
Hon begrundar detta för ett ögonblick, tillräckligt kort för att jag ska förstå att hon redan har bestämt sig.
”I want to get out of London for a bit”, säger hon.
”I only just got back”, säger jag, lite otålig över att ha blivit avbruten i skrivandet. Vill tillbaka in.
”Please?” säger hon och jag vet inte alls varför jag satt mig på tvären, så jag viker mig. Mjuknar.
Låter henne ordna allt. Låter henne svepa mig med sig.

That circus tiger

Ashley ska resa igen. Långt bort, på obestämd tid. Hon gör sig nästan av med sin lägenhet, men ångrar sig i sista sekund och hyr ut den istället. Jag sitter i hennes säng och tittar på medan hon packar. Bokhyllorna är redan tömda. Allt ska bort ur skåp och garderober. Det hon inte viker ner i sina resväskor hamnar i kartonger som Ewan kör ut ur staden och ställer hemma hos deras föräldrar. Tillsvidare. Jag tycker inte om tillsvidare.

”Ash”, säger jag från sängkanten när garderoberna börjar bli tomma. ”You will come back, won’t you?”
Hon hakar av en skjorta från en galge.
”I think so”, säger hon.

Och jag får nöja mig med det.

”I want you to know”, säger hon när jag ska gå, det är kväll, sent. ”I want you to know that I’m not leaving because of you.”
”Of course not”, säger jag.
Självklart är jag inte en så stor faktor i hennes liv att jag kan driva henne bort från London. Inte heller förmå henne att stanna. Det handlar inte om mig. (Eller?)

Hon kysser mig på kinden, som hon brukar.

Jag tar tunnelbanan hem till Katie. Somnar med hennes arm om min midja.

Don’t wake me up

Vi går ut och firar. Äter middag på mitt favoritställe, går och ser en pjäs i West End.
Katie glittrar och säger: ”You’re growing up so fast.”
Jag skrattar, hon har den där tonen. Samtidigt är det sant.
Allting går så fort.

Upwards

”I love this”, säger Ruth Wilson och knackar med pekfingret mot det tunna manushäftet. ”It really hit a note with me. It’s so sparse, so clear-cut, which makes the whole thing feel very… definite.”
Pete, regissören, puffar till mig för att jag ska svara.
”Uhm, thanks”, får jag ur mig.
Jag är en smula paralyserad av hennes närvaro i den lilla ljudstudion, har inte riktigt landat i att Ruth Wilson just läst in en text jag skrivit för en av teaterns kommande produktioner.
Hon tittar på mig.
You wrote this?” frågar hon.
Jag nickar.
Wilson visslar till.
”Well”, säger hon. ”If you ever write a full-length script, make sure you send it to my agent.”

När Ruth Wilson tagit sin väska och sin kappa och svept ut genom dörren spänner Pete ögonen i mig.
”You have no excuses now”, säger han. ”Just finish that god damn script.”
Jag tittar på visitkortet jag håller i handen. Prestationsångesten har aldrig varit så stor, heller aldrig så sprittande härlig.

The sky is no limit

Annas bok kommer ut och jag flyger till Stockholm för releasefesten. Det är en privat tillställning, hennes vänner och familj och ett par förlagsrepresentanter. Ljuvlig stämning, eftersom alla som kommer dit gör det för att de tycker så mycket om Anna. Anna, som strålar. Som lyser upp hela rummet, hela festen, hela kvällen.
I timmarna som går med tal och högläsning och livemusik tittar jag på henne med jämna mellanrum, ser henne glittra med vinglaset i handen, breda leendet, varma blicken. Och jag känner mig så oerhört tacksam. Över att jag är där, att jag får fira det här med henne, att jag får se henne uppfylla drömmen, se henne lyfta, flyga.

Anna har skrivit en fantastisk bok, men viktigast av allt och det vi alla egentligen är där för att fira: hon är hon.

Silence is complicity

Och vi protesterar igen, utanför 10 Downing Street. Protesterar mot Trump och mot rasism och främlingsfientlighet. Protesterar mot att ondskan personifierad bjudits in att besöka England. Protesterar mot att historien tycks vara på väg att upprepa sig.
Tusentals människor samlas, igen. Sluter upp för varandra, igen. Står upp för dem som inte kan.
Kvällen är kylig på januarivis, men den värme som omger oss är oerhörd.

Tysta är något vi inte tänker vara.

Att stanna

Vintern tycks lång i år. Regnet och kylan håller mig inomhus. Jag förnyar kontraktet för lägenheten för andra gången, men istället för att skriva på för ytterligare ett år skriver jag på för tre. Det känns skönt. Som att ha upprättat en sorts treårsplan, nästan. När jag i förbigående nämner för Katie att jag förlängt kontraktet säger hon: ”But what if…” och jag stannar upp i rörelsen, diskborsten mot kniven, vattnet rinnande.
Hon avslutar inte meningen och medan jag diskar färdigt föreställer jag mig flera alternativa slut.

What if you can’t stay in England?
What if you’d want to leave?
What if I want you to move in with me?

De är ungefär lika troliga allihop.