We’ll meet again, don’t know where, don’t know when

Jag saknar teatern. Nej, fel. Jag förgås av längtan, drömmer om den om nätterna. Saknar mina kollegor, saknar rummen, salongerna, korridorerna. Mörkret och doften, fukten om vintern och den torra hettan om sommaren. Och skådespelet, förstås. Repetitionerna, berättandet, ljuden och gesterna. Den produktion jag jobbat med i nästan fem år, av och till, den jag längtat efter, sett framemot, levt för, skulle äntligen ha öppnat i höst.

Så blir det förstås inte.

Fem månader har gått sedan allting stängdes ner och vem vet när ett återseende är möjligt. Eller om. Fem månader har gått och jag har varit gravid varenda minut av de månaderna, räddningen från att inte bli galen, inte gå under; att ha en liten människa i magen, att bära framtiden, en annan sorts framtid, inom sig.

27 veckor

Det finns så många kritiska punkter att ta sig förbi innan man vågar hoppas. Innan man vågar tro att det faktiskt ska gå vägen. De där första veckorna när ett missfall nästan är sannolikt, för varför skulle man inte vara en av de där trettio procenten. Och sedan, ett första ultraljud där man förstås vill se hjärtslag och två armar, två ben. Där man, medan man håller andan och ultraljudsteknikern får påminna en om att andas, får se inte bara två armar, två ben, ett pickande hjärta, utan också två perfekt symmetriska hjärnhalvor hos en plommonliten människa som studsar upp och ner eftersom den tydligen har hicka. Hicka! Och sedan, att vänta minst två veckor på resultatet av blodprovet som ska utesluta eventuella kromosomfel. Risken som visar sig vara en på femtiotusen, försvinnande liten. Och man andas ut och sedan är det bara att vänta de där veckorna på det stora ultraljudet där det är möjligt att se om det finns några hjärtfel, njurfel, andra fel, vilka fel som helst som kanske måste åtgärdas, och man tar sig dit och… ingenting är fel. Ingenting. Är. Fel. Allt är normalt. Normalt! Och förresten är det en pojke, grattis. En pojke? Ja, en pojke.

Och plötsligt har långt mer än halva graviditeten gått och man ska få en pojke och man köper en pytteliten pyjamas och funderar på vad denna pojke ska heta och var han ska sova och hur man själv någonsin ska få sova igen. Och där är vi nu. Där går jag runt i värmeböljan med magen i vädret och någon som utför gymnastiska övningar strax under revbenen och jag lägger handen på och trycker försiktigt och omedelbart sparkar en liten fot mot min handflata.

Ingenting får hända dig, som Bodil Malmsten skrev. Nej, vad säger jag. Allt måste hända dig och det måste vara underbart.

Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske

”One could say that you’re a bit like Virgin Mary”, reflekterar Ashley några dagar senare.
”Ha!” säger jag.
Hon syftar på att graviditeten blivit till utan att något som helst sex har hafts med barnets far.
”That would make this baby the Jesus of modern time”, fortsätter hon.
”Oh gosh”, säger jag. “Imagine the pressure on that poor child.”
“Just sayin’”, säger Ashley. ”He or she might be the one to save us all.”

Men det här barnet är inget jesusbarn, även om jag (precis som alla andra blivande föräldrar) förstås är övertygad om att det är ett exceptionellt, enastående bra barn. En av mina allra närmaste vänner är biologisk pappa och inseminationsförsöken har pågått de senaste månaderna. Tre gånger har det misslyckats, den fjärde gick det vägen. På sätt och vis trodde jag att vi skulle ha mer tid. Att det skulle dröja länge, länge innan det där pluset. Att jag skulle behöva hoppas, längta, våndas i en evighet. Så lite vet man.

En tunn blå linje

En evighet sedan nu, i en parallell verklighet utan utegångsförbud och nedstängda samhällen. Medan teatrarna fortfarande var öppna, arbetet pågick som vanligt. Ändå bara i februari. Så märkligt.

Det är onsdag kväll och jag strimlar grönsaker till en improviserad wok vid köksbänken. Jag hör strilandet av duschen i badrummet, hör hur Ashley vrider av kranen, drar handduken från handdukstorken. Hör hur hon ger ifrån sig ett litet utrop.
”What happened?” ropar jag från köket.
”There is a line!” ropar hon tillbaka.
”Yes, I know”, ropar jag. ”One line means it’s negative.”
Hon kommer ut i köket, handduken om sig, vatten droppande från håret, den smala pappersremsan i pincettgrepp mellan tummen och pekfingret.
”And two lines…?” säger hon.
Jag torkar händerna på förklädet och tittar på det billiga graviditetstestet jag kissade på samma morgon. Det som absolut var negativt när jag la det på handfatet och sedan glömde bort.

Nu är det positivt.

”You shouldn’t read the result after the testing time has passed”, säger jag och viftar bort det hela. “It’s probably faulty.”
“I bet it’s not”, säger Ashley.

Och hon har rätt. Jag gör ett test till, och sedan ytterligare ett, och först när vi står där med tre positiva graviditetstest uppradade på handfatet kan jag tro på att jag faktiskt är gravid.

Här händer allt, här händer inget

Som det där sms:et en dröjt så länge med att svara på att det till sist blir omöjligt. Ett hej tycks allt för banalt. Jag har så mycket att berätta för er, så oerhört lite att säga. Glappet är så stort.

Kanske samlar jag ihop mig snart och tar det från början, fyller i luckorna. Har plötsligt all tid i världen att skriva. Skriver förstås inte.

Helig söndag

Veckorna är fyllda till bredden, helgerna en chans att komma i kapp sådant jag inte hunnit under veckan. Jag läser litteraturvetenskap vid sidan av mitt heltidsarbete. Det är roligt och intressant, men också krävande. Kräver tid, kräver fokus. Engagemang. Stundvis känner jag hur jag nästan slukas av alltihop, sväljs hel och försvinner in i den där tunneln av måste, borde, ska. Jag läser och läser och läser. Skriver och skriver och skriver. Uppsatser, jobb, hemtentor, mer jobb. Sms till Ashley de dagar vi inte hinner ses. Korta, sporadiska meddelanden till mina vänner. Jag menar inte att klaga, försöker bara beskriva tillståndet just nu. Studierna är självpåtagna, arbetet för det mesta roligt. Att vara upptagen är att inte hinna tänka på… annat. Men jag känner mig som en idiot under arbetsbördan. Det är för mycket, jag vet det. Ändå ska jag hålla på. Detta är förstås också anledningen till att det mer lustfyllda skrivandet, det egna, inte riktigt händer.

Ibland, sent om kvällarna, sedan jag somnat med en bok eller ett manus eller bara mitt i en mening, väcks jag av Ashleys rörelser när hon flyttar undan böcker, papper, pennor, vattenglas och släcker lampan. Ibland vaknar jag i natten, fortfarande med allt det där omkring mig, ljuset från golvlampan intill soffan obarmhärtigt skarpt för nyvaken blick. Staplar i säng.

Söndagsmorgnarna är våra. Då drar vi oss till halv nio, går upp och lagar pannkaksfrukost, brygger en omgång av det lyxigare kaffet som bara går att köpa i den där speciella kaffehandeln, i den där delen av stan som man inte ser särskilt mycket av som permanent boende i London. Pratar inte alls om allt vi har att göra, pratar bara om sådant vi tänker, känner, drömmer, vill. Dröjer länge vid frukostbordet, rufsiga i håret, sömngrus i ögonvrårna. Långsamhet ledordet, klädkoden pyjamas.

Chris frågade mig för ett tag sedan vad som är heligt för mig. Vi pratade om helighetens plats i en allt mer sekulariserad värld och jag hade inget svar åt honom då, men nu vet jag. De där söndagsmorgnarna så nära helighet jag kommer.

Så mycket kärlek

Ashley fyller år. Vi firar hennes födelsedag med mycket ögonskugga, eurodisco och stort hår. Ni kan antagligen räkna ut temat. Ashley studsar runt i lägenheten och hennes osvikliga energi får mig att inse att hon är den enda människa jag känner som inte åldras. Inte överhuvudtaget. Det hela är mycket märkligt. Alla våra vänner blir äldre, jag blir äldre, men Ashley ser ut exakt som hon gjorde för femton år sedan och har i stort också samma energinivå som då. I ett rum fyllt av trettioplussare är hon den enda som inte gäspar strax efter midnatt. Hon har dessutom samma fokus som i sina tidiga tjugo (rädda världen, skapa konst, vara en öppen och tolerant människa), medan jag kan känna hur mina egna prioriteringar försiktigt börjat skifta sedan jag passerat trettio. Jag tänker plötsligt mer på ett eventuellt föräldraskap, att kanske skaffa mig ett stabilare arbete med bättre sociala förmåner, spara energin till mina närmaste relationer. Det är som om mitt fokus skiftat från att ligga långt utanför mig själv till att nu ligga betydligt närmare. För sju eller fem eller två år sedan var jag fortfarande precis som hon, jag kastade mig ut och såg inte risker på samma sätt som jag gör nu. Eller, jag såg dem och struntade i dem. Hade ingenting att förlora. Nu har jag det och det gör mig försiktig och mer återhållsam. Vi står visserligen intill varandra på barrikaderna, men jag gör det med rädslan för att bli arresterad för civil olydnad, bli av med mitt uppehållstillstånd, förlora tillvaron så som jag byggt upp den under de senaste åren. Ashley bara gör det. Utan rädsla. Kanske är det så vissa människor går genom livet.

I natten, efter mat och samtal och vilda, hämningslösa rörelser på vardagsrumsdansgolvet, släcker vi belysningen och tänder tårtans trettiofyra ljus. Sjunger Happy Birthday dear Ashley, Happy Birthday to you medan Ashley fyller lungorna med luft. Jag betraktar henne när hon böjer sig fram, ansiktet upplyst av de små lågorna, det varma skenet som nästan tycks komma inifrån. Fylls av ömhet inför denna makalösa individ som kan göra mig så arg, så frustrerad, men också så lycklig.
Hon blåser ut ljusen. Trettiofyra små önskningar för framtiden, eller en stor.
Bara hon vet.

När det är skillnad på lust och behov

Jag kan sakna det vardagliga skrivandet, det ständiga nedtecknandet av tankar och skeenden. Känner mig nästan avtrubbad sedan detta blev något jag endast gör sporadiskt och knappt ens det. Känner mig definitivt inte som mig själv.

”You need to get back to writing”, säger Ashley sedan jag för länge sedan slutat tala om hur skönt det är att inte skriva om kvällarna, att kunna fokusera på annat (vad detta andra består i kan man undra), eventuellt hinna se en tv-serie. Sedan jag slutat vara avspänd och tillfredsställd.
”Hur ska jag veta om jag ens kan skriva längre”, säger jag. ”Eller om jag vill, för den delen.”
Ashley tittar på mig.
”Maybe it’s not even about wanting”, säger jag. ”Maybe it’s just something I need to do to function?”
Hon säger inget, är en tyst samtalspartner i vad som i stort är en verbaliserad inre monolog. Ofta är det så vi når insikt. En pratar, ställer på sin höjd retoriska frågor, den andra lyssnar.
”I’ve tried writing”, säger jag, ”and I’ve tried not writing.”
“Well”, säger Ashley, “I know which version of you I prefer.”

Hon sätter på vattenkokaren och plockar fram tepåsar, brer smörgåsar till kvällsfikat. Jag sitter tyst vid köksön och tänker på hur en hittar tillbaka till skrivandet, och kanske, i förlängningen, sig själv.

Att bo i en liten, liten by mitt i en världsmetropol

”Mornin’”, säger mannen som äger närbutiken i mitt kvarter när jag går förbi. Han staplar fruktlådorna utanför butiken och vevar ut markisen.
”Mornin’”, säger jag.

”Hello”, nickar den lokala polisaspiranten ute på patrull när vi möts lite senare.
”Officer”, nickar jag.

”Looks like rain”, säger kvinnan som har kemtvätten längre ner på gatan och spanar upp mot de grå skyarna.
”Any minute now”, håller jag med och viftar lite med det hopfällda paraplyet jag har i handen.

Några kvarter bort börjar det duggregna och jag fäller upp paraplyet.
”Good thing you’re prepared”, säger en av sopgubbarna i färd med att tömma återvinningsbehållare längs gatan.
”Always”, säger jag.

Det regnar av och till några minuter, jag möter en dam som tvekande fäller ihop sitt paraply för att omedelbart fälla upp det igen.
”Up or down”, säger hon just som vi passerar varandra på trottoaren. ”You just can’t be sure, can you?”
“Up”, föreslår jag. “For now.”
Hon nickar, grimaserar lite.
“You might be right, love.”

Jag dyker in på apoteket, det lokala, oberoende apoteket. Hämtar upp mitt recept. Byter några ord med apotekaren, en urgullig farbror i åttioårsåldern som bara tar kontanter och som absolut inte skulle vinna några priser för sin butiksskyltning, men som är överlägsen apotekskedjan vägg i vägg i alla andra avseenden.
”Now, you have a lovely day, miss”, säger han och lämnar över den prassliga papperspåsen.
“And you, sir”, säger jag.

Går förbi Starbucks och stannar till hos italienaren på hörnet istället. Får en high five när jag räcker fram min keepcup. Behöver inte verbalisera min beställning.

Går genom spärrarna och ut på tunnelbaneperrongen.
”Have a good one”, säger spärrvakten när jag passerar.
“You, too”, säger jag.

Tar tunnelbanan till jobbet. London brusar omkring mig hela dagen, som vanligt. Jag förundras över det där då och då, att det är möjligt att bo i en småstad mitt i en storstad, där man vissa dagar pratar med åtta olika människor innan man ens klivit på tunnelbanan. Hur vänligt det känns.
Hur milt.

Små ritualer och inte lika skeva leenden

Mitt ansikte har rättat till sig. Inte längre talar munnen snett, inte längre skevar leendet. Det är förstås skönt, men jag förvånas också över hur lite det brydde mig. Sedan en första förbättring kunnat skönjas lutade jag mig mot statistiken och kände tillit till att den tillfälliga förlamningen skulle vara just tillfällig. En minimal rest dröjer kvar två månader senare, en liten muskel som ännu inte vaknat, som antagligen gör det så småningom. Det stör mig inte nämnvärt, folk jag känner säger sig inte ens kunna se det. Jag ser. Ashley ser. Kanske måste man ha lagt timmar på att iaktta ett ansikte för att notera så subtila förändringar.

Ashley lägger ofta pekfingret mot den strejkande muskeln, befaller bestämt, ”Smile.”
Och jag ler. Har som vanligt svårt att låta bli intill henne.
Tittar på koncentrationsrynkan mellan hennes ögonbryn när hon försöker upptäcka rörelse, hur den slätas ut och försvinner när leendet hon bett om smittar. Så som leenden gör.
Tänker att den sista lilla muskeln kanske dröjer med att återgå till det normala för att den trivs med uppmärksamheten. Ett rimligt beteende, ändå. Jag kan inte klandra den.

Sådär står vi, eller sitter, eller ligger, och flinar mot varandra. Hennes pekfinger mot min haka. I en daglig ritual som uppstått ur det här märkliga tillståndet, en ritual som antagligen kommer att dröja kvar långt efter att den sista nervkopplingen har läkt.

”Smile.”