Dear shadow alive and well

”Do you… mind?” frågar Katie och gör en gest mot den tomma stolen på andra sidan bordet.
Hon är kliven ur min innersta längtan, en hägring, ett delirium. Måste vara. Men så lägger hon huvudet lite på sned, sådär som jag glömt att hon brukar, och jag inser att hon visst är verklig.
Så jag skakar på huvudet. En knappt märkbar rörelse, som om något alltför stort eller alltför hastigt trots allt skulle kunna få scenen att luckras upp och försvinna.

En lång stund är vi tysta. Tittar bara på varandra. Allvaret svept om axlarna likt varsin mantel. Jag finns i hennes ansikte och det känns som om jag kommit hem.

Jag har varit borta så länge.

Annonser

Home is just a state of mind

Novemberljuset mjukt genom fönstret, kaffekoppen på bordet nästan urdrucken, smulorna efter en croissant hopfösta på assietten. Jag vänder blad i manusbunten, vickar på ena foten som somnat. Från gatan hörs de vanliga ljuden. Trafiken, slamret, sorlet. Från bardisken hörs nästan ingenting, bara ångan från espressomaskinen då och då, det spröda klirrandet av ett glas eller en kopp som ställs ned på blankpolerad marmor. Jag sjunker djupare ner i stolen, djupare ner i texten, tappar en penna på golvet, tappar tiden en aning, det skymmer utanför fönstret och när jag tittar upp

står hon där.

Gröna glitterblicken
öppen, allvarlig.

Such ordinary waiting

”Read to me”, mumlar Ashley en kväll när hon halvligger på golvet och jag fortfarande sitter med fingrarna på tangenterna. Knattret påminner om regn, men mörkret utanför är klart och kallt. Hon sträcker ut en fot och snuddar vid min. Kanske är det detta jag räds mest, den uteblivna kontakten mellan hennes kropp och min. De små rörelserna, den mer eller mindre konstanta beröringen. Att sitta ihop med någon.
Jag lägger undan texten och läser Chen Chen för henne. Ashley blundar. Kvällen djupnar. Avgrunden mellan oss har ännu inte öppnat sig. I sovrummet väntar hennes resväska till hälften packad.

”Now that you are not even the rain, what train can I take? Remember
when we were morning after morning of such ordinary waiting.”

Melodramatica

Jag vaknar och kan inte skriva. För tredje gången på en vecka vaknar jag och kan inte skriva. Jag vet inte om det är hösten eller den stundande ensamheten eller tröttheten, men skriva kan jag inte. Så jag skriver.

Det finns ett motstånd i skrivandet. Jag skriver det till Anna och får tillbaka milda ord och ett fotografi från ett kvällsdopp i medelhavet. Purpurhimmel över mörkblått vatten. Här är kvällarna kyliga nu, om mornarna vaknar vi till kondens på insidan av fönsterglaset.

Ashley försvinner iväg tidigt till sin träning, hon lämnar efter sig en svalnande tomhet i sängen och jag förbereder mig på dess permanens. Det går inte att räkna dagarna till återvändandet, hon har inte gett mig något datum för det. Istället räknar jag ner till avresan, ser avståndet krympa. Krymper själv under dess oundviklighet.

Revbenskvällar

Det är ännu oktober när revbensflisan når ytan.
Vi ligger i sängen. Ashleys ben intrasslade i mina, hennes bröstkorg häver sig med min.
”Hey”, mumlar hon mot min axel, läpparna mjuka mot huden.
Utandningen. Pulsen, långsammare nu.
Hennes hand glider över mig, följer höftens rundning, rör sig upp, dröjer kvar vid midjan,
stiger,
stiger.

Stannar.

”You’re bleeding”, säger hon förvånat.
Lyfter handen, visar mig blodet i handflatan.
”Did I hurt you?”
”I don’t think so?” säger jag och vrider på huvudet, försöker se var det kommer ifrån.
Hon tar min hand, leder fingertopparna att snudda vid revbenskanten.
”Here”, säger hon.
Jag trevar, finner såret, finner det vassa, finner skärvan.
Benflisan som banat sig väg genom vävnaden, brutit sig ut.
”Do you think you could… remove it?” ber jag. ”Please?”
”What if I hurt you?” tvekar hon.
”You won’t”, säger jag.
Vet, hoppas.

Hon hämtar sårtvätt och pincett i badrummet. Återvänder till sängen.
Plockar ut skärvan och lägger den i min öppna hand. Den är större än jag trott. Som en lillfingernagel. Jag tittar på den. Det är alltså såhär min ömma punkt ser ut.

Ashley tejpar ihop såret.

Another eternity

Och plötsligt ska hon resa bort.

”But…” invänder jag bestört när hon berättar. ”You can’t go away now, I’ve just started reading House of Leaves.”
Ashley skrattar, kysser mig så att jag känner hennes tänder stöta i mina.
”You’re not scared of the dark, are you?” retas hon.
”Not yet”, säger jag. ”But I’m only on page 62.”
”You could come with me?” säger hon hoppfullt.
Jag grimaserar.
”I have work…”
”Well, it was worth a try”, säger hon, tvinnar en slinga av mitt hår mellan tummen och pekfingret.

Senare, mitt i natten, viskar jag,
”I’ll miss you terribly.”
till hennes sovande ryggtavla.
”And I’ll miss you, silly”, säger hon, vänder sig om och drar mig nära under täcket.

Golden

En skimrande söndag i mitten av oktober. Den sista sensommarvärmen, en sorts tillbakablick, ett undantag. Tjugotre grader och solen silar genom trädkronorna på Hampstead Heath. Vi gör en utflykt, flyger drake på toppen av Parliament Hill. Den Lilla Katie trasslar med linan, Ashley hjälper henne och jag står intill med kameran lyft, tar nästan inga bilder. Ler hela dagen, ler och andas och glömmer att fånga ögonblicket. Är i det, istället.

Vi tittar på hundar som jagar varandra i lövhögarna, hundar som går lydigt intill sina hussar och mattar, hundar som vallar barn och cyklar. Och senare, sedan vi återbördat Den Lilla Katie till hennes föräldrar, strosar vi tvärs över heden till den plats som skänker mig mest ro i hela London. Hittar ett enda ledigt bord i ett soligt hörn av trädgårdscaféet där jag sätter mig och lapar sol medan Ashley går in och beställer.

När hon kommer tillbaka ser jag på medan hon balanserar två cappuccinos fram till bordet, hur hon kryssar mellan blommande klätterrosor och söndagslediga Londoners. Duckar för en duva på genomfart.
Här kommer en som vet hur jag tar mitt kaffe, tänker jag.
Ashley ler när hon möter min blick.
Här kommer en som lyser upp när hon ser mig, tänker jag och blir mjuk inuti.
Hon ställer ner kopparna och sätter sig mittemot mig, snuddar hastigt vid min hand. Motljuset skänker hennes silhuett ett gyllene skimmer.

Här kommer solen, tänker jag.

Graceful in the morning light

Hon hänger upp och ner i tissutyget och Fleet Foxes spelar ur högtalarna på den dammiga stereoanläggningen i hörnet av replokalen. Jag stänger dörren bakom mig och går bort till traven av tjocka gymnastikmattor. Sträcker ut mig. Ser på medan Ashley tvinnar sig upp, högre, högre. Så lutar hon sig bakåt och tumlar genom luften, slår runt gång på gång innan tyget fångar henne en meter över betongen. Hon gör det igen. Och igen. Och igen. Rörelsen fulländad i varje repetition.

”Ash”, säger jag. ”I’m really sorry.”
Hon svarar inte, tar sig tyst loss och kommer bort till mig. Dimper ner bredvid mig på mattan.
”Have you had breakfast?” frågar hon, lutar sig på armbågen. En hårslinga har slitit sig ur hästsvansen.
Jag skakar på huvudet.
”Not even coffee?” frågar hon.
”Not even coffee”, säger jag.
Hon ler.
”You could have just called”, säger hon.
”I know”, säger jag.
”You didn’t have to come all the way down here”, säger hon.
”I know”, säger jag, fäster den förrymda slingan bakom örat på henne.
”I would have been back in a couple of hours”, säger hon.
”I know”, säger jag.
Hon skrattar till.
Blåblicken, silkeshåret, hennes hand på min midja.

Vi går hem och äter frukost.

Repetition

Jag vaknar.

Ashley står vid fönstret och klär på sig. Knäpper den ärmlösa blusen med snabba fingrar, kliver i jeansen. Håret faller fram och skymmer ansiktet, en silkesgardin i mjukaste hasselbrunt. Jag vill sträcka ut handen och röra vid henne.

”You did it again”, säger hon.
”Did what?” frågar jag.
”You spoke her name in your sleep.”

Someone new

Det är sen eftermiddag. Den Lilla Katie öppnar dörren och slår armarna om min midja, kramar hårt. Hon har fortfarande skoluniformen på sig, sidenrosetten i skolans färg på glid i håret.
”Hey, sugar”, säger jag. ”How are you?”
”We need to be as quiet as mice”, viskar hon och vänder upp ansiktet mot mig. ”She’s asleep.”
”He”, rättar Ashley automatiskt.
Den Lilla Katie fnittrar.
”No, I meant Mommy.”

Vi hälsar på Den Lilla Katies nya bror. Han är så liten. En liten, skrynklig person med fjunigt hår och pyttesmå fingrar med pyttesmå naglar. En liten, rosig mun som gäspar. Jag tänker på hur särskilt det är att få finnas i en människas liv från början. Han är så ny att han inte ens har ett namn ännu.
”Hi baby”, viskar Ashley när hon får honom i famnen. Hon är mjuk i blicken.

Josh brygger te och Den Lilla Katie lägger upp kakorna vi haft med oss på ett fat, äter tre i farten, och Joanna kommer sömndrucken ner från övervåningen lagom till fikat. Så sitter vi i vardagsrummet och småpratar och höstljuset faller in genom de glasade altandörrarna, trädgården på baksidan klädd i färg. Den Lilla Katie kurar i mitt knä och Ashley har fortfarande babyn i famnen och Joanna ser trött, men lycklig ut där hon sitter i fåtöljen med händerna om tekoppen. Josh gäspar där han halvligger på den mjuka mattan.
”Perfect moment”, mumlar Ashley just som babyn somnar på hennes arm. Hans lilla mun formad till ett O, de små händerna knutna.
Jag tittar på dem. Känner tyngden och värmen från åttaåringen i knät. Måste svälja undan flera stora känslor.