Let’s stay in August

Vit himmel över London, över Kew och över de där tidiga kvällstimmarna som alltid tycks glida en ur händerna. Jag lagar mat åt mig och Katie, hon sitter uppkrupen i soffan och läser manus. Prövar replikerna högt då och då, de låter mjuka när hon säger dem, ogestaltade. Hon läser med sin privata röst. Jag skär grönsaker och lyssnar på orden, tänker på hur hon formar munnen kring dem när hon läser. Som om hon vägt dem noga på tungan innan hon släpper dem ifrån sig. Varje kommatering, varje punkt, varje paus.

Senare går vi ut och luften är sval, trädgårdarna prydliga längs Ennerdale Road. Katie är tyst och jag är tyst och det är mycket behagligt. Vi går till Kew Palace, strosar över gräsmattorna, under ekarna, vidare längs The Boardwalk. Medicinalträdgården på baksidan har vuxit sig högre än hon är lång medan jag varit borta och längs de övervuxna grusgångarna finner jag den första förnimmelsen av årstidsskiftning. Jag säger det till henne, men hon viftar bort min känsla av stundande höst, säger ”Let’s stay in August as long as possible, darling”. Tar min hand just som de första regndropparna faller.

Vi blir fast under ett träd medan regnet vräker ner omkring oss, ursinnigt. Söker skydd och hon har armarna om min midja där vi står och tittar på ridån av vatten. Regnet stillnar så småningom, kvällen mörknar, hjärtat sväller. Vi går hem.

”This morning, with her, having coffee”

Vaknar av frukostljud från köket, avlägset klingande porslin, vattenkokaren, kylskåpsdörren. Kaffedoften. Smyger upp. Hennes hår i motljuset, den mörka glorian, morgonblicken. Att detta blivit någon sorts vana, hur svårt jag har att ta in det.

Vi äter vid köksbordet, smular ner morgonen, pratar fortfarande ifatt de förlorade veckorna, de avlägsna, långt borta, behövliga. Hon ler över kaffekoppen, snuddar mina nakna fötter med sina under bordet.

Hur jag älskar.

 

(Det är jag och Johnny Cash nu.)

Back where I belong

Och veckorna passerar, och med dem flera städer, människor, samtal. Stockholm skänker mig en ny vän och låter mig återse en handfull gamla. Jag lämnar staden just som de första kyliga vindarna sveper in. När jag landar i London är det fortfarande sommar och jag tänker att jag borde ha planerat för ytterligare några dagars semester innan återvändandet till teatern. Tid att sortera intryck, tankarna, tvätten. Tid att fylla sömnkvoten, kylskåpet, långa mejl.

Det blir en bra höst.

Sista dagarna vid havet

”Vad du står i, jänta”, säger Leonard när jag målar om utemöbeln på altanen en eftermiddag. ”En blir trött bara en ser dig.”
Han slår sig ner på trappsteget ner till klipporna. Valpen går ett varv runt den nymålade stolen, sticker nosen nära den torkande färgen och fnyser.
”Jag kommer ihåg när du var mindre”, säger Leonard. ”Hur du alltid ville vara med när jag skulle dona med båten.”
Jag stryker ur penseln mot kanten av färgburken. Vitt.
”Det vill jag fortfarande”, säger jag. ”Men du är ju alltid färdig när jag väl kommer hit.”
Valpen lägger sig tillrätta på däcket med en suck.
”Åhå, jag gör allt klart redan på vårkanten”, säger Leonard. ”I min ålder måste en ta vara på varenda minut av sommaren. Ja, om en inte skulle få någon mer sommar, menar jag.”
”Så gammal är du inte”, säger jag.
Han skrockar där han sitter.
”Det kanske är såndär fomo jag lider av. Heter det inte så?”
Djupa kråksparkar invid ögonen.
Jag ler.
”Jo, så heter det.”
”Ta du vara på livet, jänta”, säger han. ”En dag är det slut.”
Jag nickar. Jag försöker verkligen.
Ovanför oss cirklar måsarna.
Leonard ställer sig upp och Valpen lyfter genast på huvudet.
”Ska du följa med ut i båten?” frågar han. ”Vi kan ta en tur ut till fågelön.”

Att resa hit är att resa i tiden

Så faller regnet, tungt och ofrånkomligt. Från fönstret i vardagsrummet ser jag på medan klipporna antar en mörkare nyans och horisonten försvinner i dimman. Vädret agerar som en minnesförlust, en glömska av tiden som är nu, och insvept i den hör jag mig själv som liten. Skymtar siluetten av barnet nere vid vattenbrynet. Min ljusa röst genom allt det mjölkvita. Mormor? Mormor! Och det trygga svaret, alltid ett eko på mitt rop. Här, mitt lejon. Det grå huset som en kuliss längre upp på klipporna, konturen av barndomen. Så stadig.

Det är märkligt att hus överlever människor, att platser kan se likadana ut även när allting är annorlunda.

Temple

Jag blir lugn av att vara på den här platsen. Det är som om allting sjunker undan och stillnar. Känslostormarna (i den utsträckning jag har några) mojnar och det mesta spelar lite mindre roll. Jag bryr mig mer om eftermiddagskaffet på altanen, morgondoppet i havet och att en hängränna på framsidan av huset läcker. Små saker blir viktiga, de stora sakerna bleknar till skuggor vid horisonten. Jag har fortfarande riktning, men här ute på klipporna tillåter jag mig att vara stilla.

En förmiddag när det regnar vitkalkar jag den öppna spisen i vardagsrummet, målar om en flagnad golvlist i köket. Det är något med precisionen och de jämna rörelserna som får mig att hamna i mig själv. Förvånad över att det går så lätt att koppla bort, stänga av allt som är utom synhåll.

Jag hör av mig sporadiskt till människor jag bryr mig om, men kan inte komma ihåg något annat att säga än att det blåser upp lite längre ut och att det regnade tidigare på dagen. Mina andra ord har sjunkit djupare in i mig och jag når dem inte där jag sitter och förklarar dagen för Katie i telefon.
Hon säger: ”You feel so far away.” och det är tydligt att hon inte talar om den fysiska distansen. Jag sträcker mig genom väderleksrapporten som fallit ur mig och når henne, får tag om hennes hand långt därborta, trycker den full med försäkran. Hör hur hon andas ut.

Hello from the other side

Jag dricker mitt morgonkaffe på altanen på baksidan. Det finns något vilsamt i att återkomma hit varje sommar, jag har varit i det här huset om somrarna sedan jag var barn. Jag lärde mig simma här, lärde mig båtvett här, lärde mig att havet är otämjbart och vidunderligt och vackert. Här. Bland måsar och klippor och blåbärsris. Leonard i huset på andra sidan vägen. Larssons på andra sidan fiskeläget.

Den här morgonen sitter jag stilla i stolen med kaffemuggen vilande mot armstödet. Det har varit dimma, men spricker upp. Jag hör Leonards urgamla, hackande båtmotor närma sig ur tjockan. Ser båten dyka upp ur allt det vita. Valpen i fören, stolt, svarta nosen i vädret.

Jag tänker på mitt Londonliv och det känns så oändligt långt borta.

Fötterna i havets 15 grader

Jag söker bland orden, bläddrar bland etiketterna på jakt efter en beskrivning av det jag är. Fångar upp sådant som låter halvsant, sådant som knappt snuddar vid mig, som inte alls rör vid den hud som är min. Känslan av att allting kommer att bli tydligt om jag bara finner rätt kombination av kraftord och ursäkter. Som om en människa kunde skrivas med bokstäver.

Ur havet skimrar morgonen och ur den skimrande morgonen kommer ett eftertänksamt brev med ord om vår egen försvinnande storhet. Vi krymper mellan sidorna och raderna som burat in oss har spruckit upp för papprets dominerande vithet. Det finns en frihet där, bortom textgallret.

Jag har börjat tappa tecken här och där, små mellanord slinker undan där fingrarna slinter på tangenterna. Det är inte så noga längre. Om man stavar himmel lite annorlunda är färgen ändå densamma, riktningen fortsatt uppåt.

Are you coming back?

Som avslut på min stulna vecka hinner jag se Ashley uppträda i en cabaret på fredagskvällen. Föreställningen är en ganska tramsig hyllning till David Bowie, men hennes nummer står som vanligt ut från mängden. Svart spetsbody som ett extra lager hud och ett lika svart tissue-tyg till Weeping Wall och hennes precision i varje rörelse är så enastående vacker att jag blir vemodig. Där, inlindad i det purpurfärgade strålkastarljuset högt ovanför scenen, är hon exakt samma version av sig själv som hon är hemma i mitt vardagsrum eller med Den Lilla Katies hand i sin på London Zoo. En enda, hel människa. Ett enda ansikte. Och jag tycker så hemskt mycket om henne.

Det är sent. Vi tar sällskap ner i tunnelbanan. Några få minuter extra. Northern Line delar sig vid Euston och vi bor på helt fel sida om stan, båda två. Här finns ingen mer tid att stjäla. Där, på perrongen, i vinddraget från det annalkande tåget, lägger jag armarna om halsen på henne och kysser henne på kinden. Speglar den rörelse som hon alltid sveper in mig i.
”Gosh, I’ll miss you”, säger hon.
”I know”, säger jag. ”Me too.”
Tåget som rusar ut ur tunneln är det som går åt mitt håll. Skuggan över att vara den som lämnar faller på mig.
”Don’t be a stranger”, säger jag och det får henne att skratta till, ett hackigt andetag som fastnar i halsen.

Från min plats i den nästan tomma vagnen ser jag henne stå kvar på perrongen. Sedan försvinner tåget in i tunneln och jag är borta.

Every other freckle

”The thing about using the bed as your office”, säger Katie och fiskar upp en kulspetspenna mellan vecken i lakanet. ”Is that the ink stains are a pain to get out.”
Hon flinar.
”Sorry”, säger jag. ”It’s just that it’s such a good place to write.”
Hon rullar över på rygg.
”Also”, lägger hon till. ”It’s the antithesis of feng shui.”
”So, the bed is just for… sleeping in?” säger jag. ”Nothing else?”
Hon blinkar åt mig.
”Oh, I didn’t say that, exactly.”

Alla fönster i hela lägenheten är öppna på vid gavel. Korsdraget gör hettan nästan uthärdlig.