Grammar is your friend

”There it is”, säger Holly. ”That asterisk. After her name.”
”Again?” säger jag. ”You can’t be serious?”
”Look”, säger Holly och vinklar sin skärm så att jag ska kunna läsa.
”Well”, säger jag, ”at some point you’re going to have to ask her what it means.”
”Fill me in?” säger Isa, och Holly förklarar hur en person vi har att göra med i en av produktionerna konsekvent placerar en asterisk efter sitt förnamn i varje mejl, meddelande, pm hon signerar.
”It just makes it seem as if she’s not quite sure her name is really her name, if you know what I’m saying?” säger Holly.
”Maybe she’s going through a rough patch, existentially”, säger jag. ”It could happen to anyone.”
Isa skrattar.
”Maybe she’s just not that into grammar”, föreslår Isa.
”Hey”, säger Holly, ”grammar is your friend!”
”Maybe it’s meant to be a star”, säger jag.
”That’s even worse!” kvider Holly. ”What adult human being puts a star after their name?”
”It has an interesting meta-level to it”, säger jag. ”You try to express self-confidence by putting a star after your name, but that star then turns out to be the very symbol of doubt.”
”Very Freudian”, nickar Isa.
”So, what should I do?” säger Holly. ”Ignore it?”
”Ignore it”, säger jag.
”Yes, ignore it”, säger Isa.
Jag återgår till mitt, Isa vänder sig mot sitt excelark.
”It’s just…” börjar Holly.
”An asterisk”, fyller jag i. ”It doesn’t matter.”
”Fine”, suckar Holly. ”I’ll ignore it.”
”Good girl.”

Annonser

Decembermorgon

Försover mig. Vaknar då jag redan borde stå och trängas i en vagn på tunnelbanan, gärna halvvägs till Green Park. Den initiala paniken, ni vet, en rusar upp i förvirring och någon slags chock över att kroppen trott att det var okej att bara… sova. Är halvvägs i kläderna innan jag sansar mig och ser över kalendern, som för en gångs skull inte innehåller ett enda möte. Jag kan lika gärna jobba hemifrån. Stannar i pyjamas, brygger kaffe, brer smörgåsar. Andas ut. Andas.

Helgen var lugn. Det gyllene ljuset är tillbaka, mellan skurarna. Jag wokade grönsaker och nudlar och tände ljus, gick långa promenader längs floden, sträckläste Lisa Jewells The Third Wife. Ashley skickade ett foto som var så sexigt att jag eventuellt var tvungen att gömma ansiktet i kudden och jämra mig lite. Vi har inte träffats på över två månader, inte haft sex på över två månader. Nu tänker ni nakenbild, men så var det inte. Bara hennes rufsiga hår utslaget över huvudkudden, leendet stort och sömnigt, blottade nyckelben och kanten på en mörkblå pyjamas. Vardag. Vardag är sexigt.

Här var det muntert

Jag har något som påminner om skrivkramp, men som tycks gälla det mesta i tillvaron just nu. Livskramp, kanske vi kan kalla det, detta tillstånd som gör att precis allting (förutom att äta goda grejer) tar emot. ”Vinter”, kanske det också går att benämna det som, även om jag kan tycka att det känns lite nedrigt att skylla en årstid för samtlig leda. En del av den är förstås självförvållad då jag har svårt att säga nej, ofta tenderar att överskatta antalet timmar per dygn, och därför nästan drunknar i arbetsuppgifter. Det mesta andra är bortom min kontroll. Ni vet, regnet, mörkret, min frånvarande flickvän, Brexit, populismens framtågande världen över, människors ovilja att ändra sina levnadsvanor för klimatet, etc. Jag ska egentligen inte säga något, jag tänker nämligen flyga tur och retur till Sverige för att fira jul, nu när den ursprungliga planen grusats. Det är vidrigt av mig, jag vet. All denna koldioxid. Dessutom köpte jag mig ett par långkalsonger häromdagen. Tänkte att ett värmande lager möjligen kan föra mig genom vintern något gladare. Lustfylld okynneskonsumtion var det kanske inte, men ändå.

Vad plågas ni av?

When London was a tiny place

”Tonight was a rough one”, säger Ashley när vi hörs sent om kvällen. Det är nästan midnatt, hon har uppträtt, jag har varit på teater. Sett Maisie Williams och Zach Wyatt i I and You på Hampstead Theatre. Sprungit in i Katie i foajén.
”Yeah”, säger jag. ”It was.”
”Do you want to talk about it?” frågar Ashley.
”Not really”, säger jag. ”You?”
”Nah”, säger hon. ”I messed up one of my drops, got my foot stuck in the silk.”
”You okay?” vill jag veta.
”The only thing that’s hurt is my pride”, säger Ashley på bred, imiterad Texas-dialekt som får mig att le.
”I bumped into Katie”, säger jag. ”Met Jack as well.”
Ashley visslar till.
”First time, right?” frågar hon.
”First time”, bekräftar jag.
”Is he nice?” vill hon veta.
”Of course”, säger jag. ”Lovely, even. I knew he would be. We could probably have been friends. You know, If I hadn’t been sleeping with his girlfriend.”
”That must have been super weird”, säger hon. ”London is a tiny place, sometimes.”
”Freakishly so”, säger jag och byter ämne. ”Do you think your pride will recover?”
”Sure hope so”, säger hon. ”It was mainly surprise, I think. I haven’t made a mistake in so long.”
”Surprise, yes”, säger jag. ”I can definitely relate.”
”Wish you were here”, säger hon.
”Me, too”, säger jag.

Att refuseras

Jag suckar över refuseringarna som trillar in en efter en, några standardiserade och intetsägande i sina Tack, men nej tack. Andra positiva och uppmuntrande, men refuseringar likväl. Ett förlag skriver att det var ett av de bättre manus de någonsin refuserat, att det inte var ett enkelt beslut. Rakt. Ärligt. Frustrerande. Jag beklagar mig för Anna, som får något klurigt i blicken och säger,
”Men det är ju såhär, du vet ju det, det är såhär det börjar.”
Och visst vet jag, men jag är också naiv, och jag säger, ”Jag tänkte bara inte att den skulle bli refuserad”, och Anna ler.
”Det är såhär det börjar”, upprepar hon. ”Men det slutar inte här, förstår du väl.”
Och innerst inne tror jag att hon har rätt. Hoppas.

Jag ville bara att det skulle få gå lätt, nu när jag äntligen skrivit något som jag tycker om, som hon tycker om, som ni antagligen också skulle tycka om. Jag vill att ni ska få läsa den här fina, känsliga boken som jag har lagt så mycket själ i. Den är ju till er.

Olika sorters limbo

”I had a dream about you”, säger jag.
”Did I leave again?” frågar hon. I bakgrunden hör jag ljud från en stad jag aldrig besökt, lösryckta ord på ett språk jag inte talar.
”You did”, bekräftar jag. ”But that is not the point.”
Hon går alltid i mina drömmar, försvinner iväg. Places to see, people to meet. Det är en tolkning min hjärna gör som inte är helt rättvis. Även om den delvis är saklig, bygger den mycket på andra människor som på olika sätt varit en del av mitt liv men inte längre är det.
”The point is”, säger jag, ”that it made me realise, once again, how much I want what we have.”
”Good”, säger hon med eftertryck.
Tystnaden sjunker mellan oss. Den är behaglig, så som tystnad kan vara mellan människor som inte räds den.
”Being away”, börjar hon trevande, ”It’s almost like… being in an alternative reality. One where you’re so far away from normal life that eventually you start wondering which version of it is real and which one is made up, if that makes sense?”
”Go on”, manar jag.
”Tour life”, fortsätter hon, ”especially for longer periods of time, feels very much like fiction. Some days I feel like nothing I do here matters, yet simultaneously I have this feeling that nothing outside of tour matters either because I can’t reach that part of my life from here anyway. It’s a sort of limbo, I guess.”
”I wish there was something I could do”, säger jag, ”to make this easier.”
”I know you do”, säger hon.
”Time is behaving very strangely this time around”, säger jag. ”I feel as if you’ve been gone for years already, that surely you must be back soon.”
”Nine months is a long time”, säger hon, ”whichever way you look at it.”
”I’ve sort of reached the point where I don’t just miss you, you are actually missing”, säger jag. ”I haven’t experienced absence quite in this way before.”
”Will you tire of waiting?” frågar hon.
”I already have”, säger jag, ”but that doesn’t mean I won’t wait.”
”Thank you”, säger hon, och det hörs att hon ler.

Olika sorters luft

En helg på landet. Jag hälsar på Laura och Tim som hyr ett hus utanför Glastonbury. Promenerar över fälten, längs smala landsvägar, upp på Glastonbury Tor. Utsikten. Himlen hög och transparent. Återvänder till huset. Tänder en brasa i den stora spisen, raggsocksfötter, ylletröjor, rufsiga frisyrer. Ett ständigt tedrickande. Djupa andetag. Skratt.

De är så kära, det är så fint. Hur de är mot varandra, hur de ler. Han retar henne för hennes sätt att rynka på näsan när hon koncentrerar sig på korsordet, hon ger igen genom att lägga en iskall hand innanför hans skjorta. Vi lagar mat som får puttra länge, äter oss halvmätta på chips under tiden. Levande ljus, levande skuggor. Tuggar långsamt och tar om och om igen. Pratar, pratar, pratar.

Om kvällen flyter vi runt i vardagsrummet, håller oss nära elden och läser, skriver, är. Trötta av allt syre tidigare på dagen, trötta av syrebristen i rummet. Går och lägger oss när Laura nickar till i fåtöljen. Jag hör dem genom väggen i mörkret, hur de viskar, lakansprasslet, andhämtningen. Jag skriver till Ashley att jag älskar henne, displayens sken onaturligt blått. Somnar med telefonen i handen och vaknar till meddelandet Berlin, baby! Tänker på kontrasterna.

Train of thought

Jag åker tåg och lyssnar på Fleet Foxes. Tänker på Ashley. Utanför är det kolsvart novembermörker och jag är på väg hem. Det känns som en metafor, att resa i mörker. Destinationen höljd i skuggor, framtiden, oöverskådlig. Världspolitiskt, inrikespolitiskt, personligt. Att inte ha en aning. Tänker på levande ljus. Köper en silverljusstake i second hand-butiken på George Street. Tänder stearinljus i mörkret. Lyssnar på Fleet Foxes. Tänker på Ashley. Alltid på Ashley till If you need to, keep time on me. Hennes glödande blick. Eld i bröstet. Alltid den där elden. Hur den jagar och värmer.

Det som pågår i mig pågår inte utanför mig, förstås. Min känsla av avstånd är, förutom det fysiska avståndet, i huvudsak ett inre avstånd. Personligt. Hon är inte på väg bort, hon är borta. Jag är inte borta, jag är här. Vi upplever förmodligen avståndet olika, fysisk distans är lika mätbar som den är obetydlig. Vad som räknas, det mentala avståndet. Lika omätbart som det är oberäkneligt. Åtta månader så är hon hemma igen, men var är hemma om åtta månader?

Det låter mörkt, men det är inte alls svart, bara oformligt. Och november. Kanske främst november, på det där sättet november kan vara då man saknar en luftakrobat vid sin sida, en hand att hålla, en hunger att stilla.

Ornitologiska studier i centrala London

Half term och Den Lilla Katie är med mig en dag på jobbet. På lunchen strosar vi i Regent’s Park, tittar på joggare och hundar, barn och fåglar.
”Do birds have tongues?” frågar hon plötsligt.
Jag funderar på om jag någonsin sett en fågeltunga. Är inte säker.
”We can find out”, säger jag och fiskar upp telefonen ur kappfickan.
”Don’t google it”, säger Den Lilla Katie. ”I want us to find out for ourselves. Did we bring any bread?”

Vi går ut ur parken och köper en påse frallor i närbutiken vid tunnelbanan, vänder tillbaka mot dammen där Den Lilla Katie inleder efterforskningarna. Hon mutar några loja gräsänder med brödbitar och tittar noga medan de tuggar.
”It’s hard to tell”, rapporterar hon efter en stund. ”I need to study more birds to be sure.”
Hon försöker med ett par duvor, men de pickar i sig smulorna utan att avslöja om de har någon tunga eller inte. Kråkorna är för snabba, koltrastarna för skygga, gråsparvarna för små.
Först när ett gäng kanadagäss dyker upp till brödkalaset ger experimentet utdelning.
”Tongue!” ropar Den Lilla Katie. ”I saw its tongue!”
Hon ger gässen mer bröd och jodå, när man tittar noga kan man se att de har tungor.
”I wonder if all birds have them”, säger Den Lilla Katie. ”Or if it’s just some species.”
”That we could google”, föreslår jag. ”Since we don’t have access to every kind of bird right now.”
Hon nickar godkännande, och jag googlar mig till att alla fåglar har tungor. Den Lilla Katie delar ut det som återstår av frallorna. Kastar den sista biten till en ekorre som spanat på brödpåsen från under en buske.

”Do you think a person can know everything there is to know?” frågar hon när vi går mot rosenträdgården. ”Like, everything everything.”
”No, sugar”, säger jag. ”I don’t think that’s possible.”
”Not even if one tries really really hard?” frågar hon fundersamt.
”Not even if one tries really really hard”, säger jag. ”Would you like to know everything?”
Hon är tyst en stund.
”No”, säger hon sedan. ”Because then there would be no magic. But I would like to know almost everything.”
”You are a very, very smart person”, säger jag. ”And I think you will find ways of gathering all the knowledge you might want.”
Den Lilla Katie nickar.
”At least now I know that birds have tongues”, säger hon.

May We Stay

Sjuhundratusen människor går i Brexit-demonstrationen en solig lördag i oktober. Jag är en av dem, liksom Chris och Isa, Josh och Den Lilla Katie. Stämningen är god, ropen bestämda. Den Lilla Katie, fnittrig över att få använda ordet bollocks hur mycket hon vill, skanderar ”Bollocks to Brexit!” med klar stämma om och om igen. Människor omkring oss svarar henne som ett eko. På hennes plakat står det Marching for my future och det är vad vi alla gör. Marscherar för vår framtid. I vår lilla grupp om fem är det bara Josh och Chris som har rösträtt, men röster har vi allihop. Och vi låter dem höras, klart och tydligt.