Fullkomligt obegripligt

Och plötsligt är det bara en handfull dagar kvar. Baby på ingång vilken dag som helst, magen stor, men inte så stor att jag hunnit tröttna. Kroppen i stort sett som vanligt, inga gravidkilon som smitit ner på höfterna, inga svullna fötter, ingen foglossning. Bara denna magnifika mage, som rymmer en vilde.

Jag packar min BB-väska medan vilden rumsterar om under revbenen. Trots detta konkreta, trots vikandet av små, små kläder, traven av små, små blöjor, kan jag inte begripa att han snart kommer att vara på utsidan. Ta plats i världen, inte bara inom mig. Han kommer att heta något, se ut på något vis, likna mig eller sin pappa eller ingen av oss, vara ny och liten och här. Hur ska man kunna förstå det?

Inga hemligheter

Jag berättar förstås för Ashley om telefonsamtalet med Katie. Säger samma kväll att hon ringt, att jag svarat. Att det kändes bra att upptäcka att det kändes bra. Ashley nickar, kryper längre upp i soffan, makar sig till rätta.
”A lot of things are different now”, säger hon. “You’re different. She might be, too.”
“All true”, säger jag. ”For one, I’m happier now.”
Hennes arm ligger om mina axlar, passar där, hör hemma där. Jag lutar huvudet mot hennes. Det behöver inte vara komplicerat, det kan få vara enkelt. Att upptäcka det, äntligen. Att livet kan få vara enkelt.

Gamla spöken

Det går en vecka, det går två. Tre. Det kommer ett sms från Katie, ett vardagligt, odramatiskt, som om vi nyss träffats, som om inte flera år passerat, sms. Jag svarar. Det kommer ett till. Jag svarar på det också. Lika vardagligt, lika odramatiskt. Ytterligare någon vecka senare ringer hon upp. Vill bara säga hej. Vill bara ”you know, check in, see how you’re doing?”. Vi pratar en kvart. Allt och inget, högt och lågt. Jag tänker att det inte kan vara såhär enkelt, att det borde vara svårt, kontakten har varit bruten så länge. Bröts för att den inte under några omständigheter kunde fortsätta och jag förvånas över att något som en gång gjort så ont åter kan få vara mjukt och välbekant. Våra båda liv så annorlunda nu mot då, kanske var tid allt som behövdes. Det är en sådan klyscha att den läker, men det gör den. Jag är tacksam för det, tacksam över att ha läkt. Att kunna tänka på Katie, prata om Katie, prata med Katie utan att känna att jag står på kanten till samma avgrund som då.

Jag undrar om vissa människor alltid stannar inom en, om det finns något sätt att veta vilka som kommer att göra det, eller om det bara är något som märks med tiden. Länge trodde jag till exempel att Stephanie var en sådan som skulle dröja sig kvar, hon satt fast i mig under så lång tid. Men det hjälpte visst att flytta bort, att gå in i andra relationer, bygga en tillvaro utan naturlig koppling till henne. Det hjälpte. För ett par år sedan, jag minns inte längre exakt när det var, träffades vi i Stockholm och åt middag. Båda på genomresa, båda på besök. En lucka, ett undantag, en kantarellrisotto och en delad efterrätt. Och visst flöt samtalet, visst var hon samma kloka, charmiga som tidigare, men när vi skildes åt vid tunnelbanenedgången på Birger Jarlsgatan i vintermörkret fanns där ingenting hos mig som önskade dröja sig kvar. Jag behövde inte vända mig om sedan vi sagt hej då, behövde inte se över axeln om hon försvunnit ner i underjorden eller om hon stod kvar och såg efter mig. Behövde inte skicka något sms för att säga att det varit trevligt eller att vi borde göra om det snart. Vi har visserligen hörts då och då sedan dess, men där finns inget osynligt band längre. Hon är bara någon som glider in och ut ur mitt liv. Rör sig i utkanten av det, som vem som helst. Med Katie är det annorlunda. Med Katie känns varje kontakt fortfarande som att komma hem. Och det är okej. Jag bor någon annanstans nu, bildligt talat, snart också bokstavligt. Har någon annan. Är lyckligare på nästan alla sätt som går. Ändå är det en lättnad att upptäcka att vi kan tala med varandra utan att tillvaron går i bitar. Jag har saknat henne. Har aldrig slutat sakna henne.

There’s a place

Så finner jag den till slut. Min nya bostad. Ett kvarter bort, där villorna är större, dyrare, vackrare. Längs en annan gata, kantad av platanträd istället för björkar. En lite större, lite mer praktisk, lite mer nyrenoverad lägenhet. Men också lite mörkare, med helt normal takhöjd. Utan takfönster och franska balkonger, men med en liten trädgård på baksidan. Jag kan se mig själv där, kan se mig vanka av och an genom vardagsrummet med en nyfödd i famnen mitt i natten. Kan se mig breda ut en filt i gräset i aprilsolen.

Det är förstås något med att göra stora förändringar i anslutning till andra, ännu större förändringar som sätter mig lite ur balans. Jag antar att det har att göra med att jag är så oerhört medveten om att hela tillvaron strax kommer att vändas uppochner, vilket gör mig sådär halvsugen på att också byta bostad. Byta bort tryggheten av hemma. Det är fullkomligt logiskt. (Som om logik någonsin bitit på känslor.) Nå, ibland får man väl bara se till att hoppa, kasta sig ut.

Det blir nog bra, intalar jag mig därför när jag skriver på kontraktet. Det blir nog bra.

Andra platser, andra liv

Så många av mina vänner flyttar ut från London nu, köper hus och en annan sorts liv på andra platser där kvadratmeterpriset är lägre, luften renare. I första hand de som får barn, förstås, men också de som tröttnat på att inte ha råd, att allt en tjänar går åt till hyra och kollektivtrafik, att det är bullrigt och stökigt (och alldeles, alldeles underbart). För många är det ett offer, för andra en lättnad. Jag funderar på det där ibland, hur det skulle vara att bo någon annanstans. Trots att jag ju vet. Jag har bott på andra ställen, i småstäder, storstäder, och för sex år sedan flyttade jag hit och sedan dess har jag inte längtat till något annat. Det gör jag fortfarande inte, men jag tittar på lägenheter som är lite större än den jag bott i de senaste fem åren och undrar hur det ens ska vara möjligt att bo kvar. Och om det är möjligt, huruvida det är värt priset eller inte.

Nästa steg

Det börjar bli dags att flytta. Motvilligt inser jag att lägenheten, som jag älskar, är lite för liten. Inte för en bebis, nödvändigtvis, men för alla de prylar som tycks komma med en bebis. Mina drygt 30 kvadratmeter med sin generösa takhöjd, ljuvliga franska balkonger, fantastiska ljusinsläpp, har varit lagom för mig. Har tjänat mig så oerhört väl de senaste fem åren att jag inte haft en tanke på att bo någon annan stans. Men så kommer Ashley hem med ett babynest, jag fyndar en första säng åt min son på andrahandsmarknaden, en babysitter, en liten badbalja. Det börjar dyka upp små plagg från här och var som behöver en byrålåda. Jag börjar inse att det kanske vore skönt med en diskmaskin. Ashley frågar var jag ska göra av de matlådor hon tänker förbereda och frysa in inför den första tiden, den minimala kylens frysfack uppenbart för litet.

Folk flyttar hela tiden, upprepar jag för mig själv, som ett mantra. Det är bara en lägenhet (men det är min lägenhet). Det behöver inte vara sorgligt (men det är sorgligt). Det kanske rent av kan vara bra.

Och så, försiktigt, försiktigt, börjar jag titta efter en ny bostad. Det känns som slutet av en era. Jag kämpar för att komma ihåg att det också innebär början på en ny.

Constellations

“Hi”, säger hon.
Säger Katie, på min skärm, från den blommiga soffan vars klädsel jag vet exakt hur den känns under handflatan, nu placerad i ett rum jag inte känner igen.
”Hey”, säger jag. ”Where are you? I don’t recognise the background.”
Hon sträcker sig fram och vinkeln på bilden ändras, vrids till att visa ett fönsterparti med andra träd utanför, väggar i en annan färg.
”I’ve sold the flat”, säger hon.
”Wow”, säger jag. ”Where are you living now?”
”With Jack”, säger hon.
”Yes, of course”, säger jag. ”That makes sense.”
Hon nickar. Det mörka håret, trassligt som vanligt, faller fram över axeln på henne.
”We’re looking to buy out of London soon”, säger hon trevande. “Maybe create a commune for artists or something similar.”
“That’s great”, säger jag. “You’ve been wanting to do that for ages.”
“I have, yeah”, säger hon.
Det blir tyst.
”You could come and stay?” säger hon. ”I mean, once we’ve got it all set up.”
“Probably not the best idea”, säger jag.
“Maybe not”, håller hon med.
”Besides”, säger jag försiktigt, träder in på känslig mark nu, ”it wouldn’t be just me…”
Jag ställer mig upp framför webbkameran så att hon kan se gravidmagen som putar ut.
”Oh, L”, säger Katie, rösten knappt mer än en viskning. ”I don’t know what to say. That’s so amazing!”
Hon har handen för munnen och blicken är glansig. Jag sätter mig ner igen. Vi tittar på varandra ett par sekunder.
Tystnaden som en slöja.
Så mycket finns mellan oss i det ögonblicket. Så mycket hopp och längtan och saker som gått i kras och kärlek som brunnit och bränts och falnat. Jag känner så varmt för henne än, känner henne fortfarande så väl trots att flera år har passerat sedan vi delade något i egentlig mening.
Trots att det var så komplicerat var det alltid enkelt att vara intill henne.

”Tell Ashley I’m really, really happy for you guys”, säger hon till sist. “I mean it.”
“I know you do”, säger jag.
“She must be thrilled”, säger Katie. “I mean… a baby! Gosh!”
Jag dröjer med svaret, osäker på hur mycket information jag ska ge henne, osäker på hur allting ska bli.
”We’re not really doing this together”, säger jag sedan. ”She’s… not ready to have kids. And I didn’t want to wait, so this will be my baby. She’ll be the fun adult, not a parent.”
Katie nickar och jag kan inte läsa av hennes ansikte, vet inte vad hon tänker. Vet kanske exakt vad hon tänker.
”How about… you?” frågar jag och behöver inte specificera frågan mer än så, hon förstår.
”We did try again, after the… well, after the miscarriage”, säger hon, “a few times actually. But then I got offered that job and I was on set in Canada for almost a year and it all seemed like maybe it wasn’t… my time or whatever.”
“I’m not sure it’s my time either, or if there even is such a thing”, säger jag, “yet, here I am.”
“And you’re happy?” vill hon veta.
Om någon annan, vem som helst, ställt mig samma fråga hade svaret varit enkelt. Självklart är jag lycklig, en bebis, herregud. Men det är förstås inte så enkelt. Ingenting är någonsin så enkelt. Och hon är inte vem som helst.
”Mainly”, säger jag därför. ”But I am also slightly scared for everything I’m potentially sacrificing. And that makes me a little bit sad.”
Hon nickar. Vet att jag inte menar min “karriär”, eller min privatekonomi. Vet precis.
”I remember looking at that test that morning and feeling so… unhappy”, säger hon. “And then immediately feeling rubbish about feeling unhappy.”
Jag nickar.
“And then you and I… broke down, or broke up, or whatever”, fortsätter hon, “because it was inevitable, I guess, and you left and…”
“I know”, säger jag och vet att det verkligen var oundvikligt.
“Yeah”, säger hon.
Vi stillnar.

Jag tänker på hur hon blivit smalare och på hur den blommiga soffan inte riktigt passar ihop med färgen på väggen bakom henne.

”The miscarriage had nothing to do with anything”, säger Katie. “Just in case you thought that, you know, it happened because I was… well, heartbroken. It would have happened anyway.”
Jag nickar.
“It was just one of those things that happen”, fortsätter hon. “One of all the things that didn’t work out that year.”

Jag tänker på min bebis som ligger och guppar strax under mina revben. Hur den har tår och fingrar och ett perfekt litet hjärta som slår fort, fort, fort. Starka små ben som sparkar hårt, hårt. Hicka ibland. Undrar vem han är? Undrar vad jag skulle gå miste om, om han inte fanns? Tänk att han finns!

”Will you let me know when she’s born?” frågar Katie.
“It’s a boy, actually”, säger jag. “And yes, if you want me to.”
“I do”, säger hon. “I really do.”

Vem där?

”I wonder who is in there”, säger Ashley och rätar upp sig lite där hon halvligger i soffan. ”Who is this person, that is half of you and half of someone else?”
”Well, it’s either a MMA fighter or someone who will be really good at Riverdance”, säger jag.

Han lärde sig tidigt att göra riktiga karatesparkar och det syns tydligt på utsidan av magen så fort han rör sig där inne. Ett väldigt livligt barn, konstaterade ultraljudsteknikern i mitten av graviditeten. Det är märkligt att tänka sig, att jag som är så lugn och stillsam skulle få ett livligt barn. I det avseendet brås han desto mer på Ashley, trots att det förstås är genetiskt omöjligt.

Ashley lägger handen på min mage och möts genast av en spark.
”It might be a horse”, säger hon. ”Those kicks are no joke.”

Weird, weirder

Sen kväll i slutet av april. Det är så tyst utan flygplanstrafiken, så tyst utan biltrafiken, så tyst utan människor som rör sig på gatorna.

Vi tittar på Katies tv-serie på Netflix, den har fått fina recensioner och verkar spännande, men jag hade antagligen tittat även om den varit fullkomligt usel. Hon är bra, spelar bra, även om jag stundvis får för mig att hon nästan inte spelar alls, karaktären så nära den person hon faktiskt är. Fierce, i brist på ett svenskt ord, men sårbar.

”I think I need to tell her about the pregnancy”, säger jag till Ashley.
“Yep”, säger hon, behöver inte fråga vem jag menar.
“At least before it starts to show”, fortsätter jag.
“Totally”, säger Ashley, koncentrerad på tv:n.
”I think it’s the right thing to do”, säger jag. “Especially considering the circumstances leading to our break-up.”
“I agree”, säger Ashley.
“You don’t mind?”
“Of course I don’t mind.”
“Good.”

På tv:n klär Katie av sig. Starka, smala axlar, muskulös ryggtavla.
Hon har styrketränat sedan sist jag såg henne.

Jag iakttar Ashley ur ögonvrån.

“Are you sure?” säger jag, behöver dubbelkolla, trippelkolla. “It’s not weird for you if I call to tell her?”
“Not weirder than watching your ex-girlfriend undress on Netflix”, säger Ashley och ler ett av sina skevare leenden.
”So, not weird at all, then”, säger jag och försöker hålla mig för skratt. “Got it.”

We’ll meet again, don’t know where, don’t know when

Jag saknar teatern. Nej, fel. Jag förgås av längtan, drömmer om den om nätterna. Saknar mina kollegor, saknar rummen, salongerna, korridorerna. Mörkret och doften, fukten om vintern och den torra hettan om sommaren. Och skådespelet, förstås. Repetitionerna, berättandet, ljuden och gesterna. Den produktion jag jobbat med i nästan fem år, av och till, den jag längtat efter, sett framemot, levt för, skulle äntligen ha öppnat i höst.

Så blir det förstås inte.

Fem månader har gått sedan allting stängdes ner och vem vet när ett återseende är möjligt. Eller om. Fem månader har gått och jag har varit gravid varenda minut av de månaderna, räddningen från att inte bli galen, inte gå under; att ha en liten människa i magen, att bära framtiden, en annan sorts framtid, inom sig.