A Woolf kind of night

Vi skriver mejl nu. Långa, vindlande mejl från varsin sida kontinenten. Det är ett bra komplement till de korta, snabba sms:en, de oregelbundna telefonsamtalen, den aldrig sinande längtan. Jag berättar om hur januari kändes som en drivbänk, en rektangel fylld av jord där jag petade ner frö efter frö efter frö för framtiden. Hon berättar om hur januari kändes mild mot huden i den spanska vintern, men hård mot själen. Jag berättar inte om hur det oroar mig att höra henne reflektera över sin känsla av isolering. Hon berättar inte vad hon gör för att stilla denna. Istället berättar jag vad jag läser om kvällarna, och vad jag tänker på om mornarna medan jag förbereder mig för dagen. Hon skildrar vad hon gör i mellanrummen sedan hon tröttnat på att utforska dessa nya platser, vad hon längtar efter, vad hon drömmer. Ibland vaknar jag mitt i natten och letar fram hennes senaste mejl i telefonen, blåaktigt sken i rummet när jag läser orden, hur de transporterar mig närmare, närmare.
Då sms:ar jag, trots att klockan är halv fyra om morgonen. Skriver,

Just in case you ever foolishly forget;
I’m never not thinking of you.”

Ligger vaken tills hon svarar. De korta, mjuka orden följandes på mina lånade.

And you, my Virginia.”

Hur jag älskar att hon vet det. Våra referensramar som hakat i varandra, hjärnorna som delar så många nervbanor nu.

Annonser

Pretend parent

Jag och Chris äter lunch när Joanna ringer. Hon låter stressad och Walter avgrundsvrålar i bakgrunden och jag vet att Josh filmar utomlands i minst två veckor till och det är onsdag och på onsdagar har Den Lilla Katie balettlektion efter skolan.
”Hey”, säger jag och försöker förekomma henne. ”What a coincidence! I was just about to text you and ask if I could pick up Katie from dance class tonight? Maybe take her out for dumplings after?”
Jag hör hur Joanna andas ut i andra änden.
”I know that you literally just made that up”, säger hon, ”and that in itself makes me want to sob with gratefulness.”
”What’s up with Wally?” frågar jag. ”He doesn’t sound too happy?”
”Ear infection”, suckar Joanna. ”Third one in two months.”
”Fabulous”, säger jag. ”I’ll pick you up some dinner on our way back then, shall I?”
”Oh, now I’m actually crying”, säger Joanna.

Den Lilla Katie är en älva i dansdräkt och små mjuka balettskor. Det mörka håret i en stram knut, men vilt runt pannan. Jag står vid fönstret mellan korridoren och salen och tittar tillsammans med några av de andra föräldrarna.
”Which one is yours?” frågar en pappa och jag pekar på Katie genom glaset, känner mig varm inombords vid tanken på att ha ett barn som hon.
”Well, she’s not mine as such”, lägger jag till.
”No, I thought you looked a little on the young side to be a mum”, säger han.
Skenet bedrar, tänker jag. Om bara några år är jag uppe i åldern då en graviditet skulle räknas som geriatrisk.
”You’re the nanny, then?” fortsätter han.
Norra London och dess rikemansantaganden.
”Friend”, säger jag.
Han nickar.

”Eat in or take away?” frågar mannen bakom disken när vi beställer mat på den lilla kinakrogen runt hörnet från dansstudion.
”Eat in, thank you”, bestämmer Den Lilla Katie. Hon har dansdräkten på under kappan och trikåfötterna nerstoppade i vinterskorna.
Vi väljer ett fönsterbord under en klunga med papperslyktor och Katie dinglar med benen och pratar som ett höghastighetståg.
”We should do this more often”, säger hon och låter vuxen, och jag ler och säger att det borde vi absolut, hon är min favoritdejt, alla kategorier.
”It’s decided, then”, säger hon nöjt och bryter isär ätpinnarna.
Hon håller mig i handen när vi går hemåt, som hon brukar, och jag tänker att det kanske inte är så många år kvar som hon vill hålla en vuxen i handen. Hon börjar bli så stor nu.
Kramar den lite extra i min.

Klockan 17:04 var det fortfarande ljust

Fem månader. Jag tänker på Ashley och på hur hon tycks blekna inom mig, som om jag tvingats släppa taget trots att jag försökt hålla så hårt om henne. Det finns så mycket utrymme i mig nu, jag vet inte vad jag ska göra av det i väntan på henne. Vill inte råka fylla det med något annat, men det ekar så högt i dessa mina rum.

Det blir ett bättre år, sa jag till någon häromdagen. Jag kan känna det, sa jag. Det är mest en affirmation, när jag kryper in i mig själv sent om kvällarna känns det annorlunda. Ett litet korn som skaver och skaver. Sandkornet i musslan blir till sist en pärla, tänker jag, medan jag granskar min oro framför spegeln. Jag skulle hellre bära detta oroskorn som en pärla om halsen, istället för i den.

Tid, tänker jag så, och sträcker mig efter tandborsten. Det är sent, jag borde sovit sedan länge. Jag förstår rent intellektuellt att saker tar tid, att vissa saker löser sig med tid, att andra blir oviktiga. Förstår, men har svårt att acceptera detta väntande som en rimlig metod. Har aldrig varit särskilt tålmodig. Har aldrig heller varit i så många olika situationer där så mycket är bortom min kontroll.

Etnicitet, identitet, tillhörighet

Ett ögonblick ur tisdagskvällen, sittandes vid bardisken. Jag som frågar Claire, ”What about you? Will you apply for Settled Status or do you already have citizenship?” Claire som snurrar på sitt vinglas, skakar på huvudet, säger, ”Neither. I will not apply, because I think the whole thing is a disgrace. And I don’t have citizenship, nor do I want it. I don’t feel British, I feel French.”

Och med det sätter hon fingret på mycket av det som skaver i mig angående migrationsfrågor i allmänhet, nämligen denna förväntan att människor lättvindigt ska vilja släppa taget om sina etniciteter, sina identiteter, då de anpassar sig till ett nytt samhälle. Vi är människor, men vi är också en del av de nationer som format oss, även då vi hamnat någon annanstans. Jag kan inte säga att jag är stolt över att vara svensk, men så handlar det heller inte om stolthet utan om igenkänning. Och jag känner mig svensk. Antagligen på samma vis som Claire känner sig fransk. Som syrier känner sig syriska, amerikanare amerikanska. Och så vidare. En skulle kunna säga att det bara är ord, och så är det väl, men det är ord som beskriver minnet av en plats, språktillhörighet, igenkänning. Min svenskhet var aldrig något jag tänkte på innan jag lämnade Sverige, men efter snart fem år i Storbritannien är den en del av min identitet på ett sätt som den aldrig var förut. Det beror antagligen på att jag inte heller känner mig brittisk, även om jag känner mig hemma här, och därför har internaliserat frågan om nationell tillhörighet, etnicitet, och bottnat i svenskheten.

Claire ser mig rakt i ögonen.
”Do you feel British?” frågar hon.
”No”, säger jag. ”I don’t.”
”So you understand?” säger hon.
”I most certainly do”, säger jag.
Claire klingar sitt glas mot mitt.

Blötsnö och blödighet

Det snöar över London. Tunga, blöta flingor som fastnar på kläderna och kyler ner. Jag möter upp en handfull av Ashleys vänner på Southbank och vi går och ser en föreställning tillsammans. När jag sitter där i mörkret, med Claire på min ena sida och Helena på min andra, känns det nästan som vanligt. Som om Ashley bara är försenad och snart här.

Efter pjäsen går vi till den bar vid Borough Market där Michele, en annan av Ashleys vänner, är bartender. Han blandar alkoholfritt åt mig utan att jag behöver be om det och häller upp husets vita åt Claire och Mathilde, rött åt Helena. Gin och tonic åt Adam. Ytterligare en gin och tonic som han hinner ställa på bardisken innan han inser att Ashley inte är med, höjer glaset istället. Skålar för henne.
”Gosh, she’s not dead”, säger Helena. ”Don’t be so morbid.”
”She would love that”, säger Claire. ”Maybe that’s the theme we should pick for her birthday party this year, a pre-funeral?”
”A fake-wake”, säger Mathilde.
”That’s a brilliant idea”, säger Adam. ”Totally Ash.”

Vi pratar ikapp den senaste tiden. Byter höjdpunkter och livsleda. Jag har inte träffat Ashleys vänner på över ett halvår och märker att jag saknat dem. Deras självklarhet kring varandra påminner om den ur en dramakomedi om vuxen vänskap. De har känt varandra så länge, vuxit ihop, varit spridda över världen i omgångar, men de börjar landa här nu. Börjar hitta hem, i en stad som inte var deras från början. Ingen av oss är från London, ingen av oss är från England eller ens Storbritannien. Jag älskar den här staden för dess förmåga att föra människor samman, liksom jag avskyr den för hur den kan få en att känna sig ensam.

Jag ringer Ashley på vägen hem. Behöver höra hennes röst på riktigt och inte bara som en inbillning i mellanrummen där den skulle ha funnits om hon varit med ikväll.
”I’m so brutally homesick”, säger hon, ”Claire sent me a picture of you all and I cried.”
”We missed you tonight”, säger jag. ”Michele even made a toast.”
”That’s hilarious”, säger hon och det hörs att hon ljusnar lite.
”I’m getting on the tube now”, säger jag. ”I just wanted to hear your voice, really.”
”Get home safe”, säger hon.
”You too”, säger jag på reflex.
”Yeah”, säger hon. ”It’s just gonna take me a bit longer.”
”I’ll wait”, säger jag.

Blue Monday

Det är måndag i januari och appen för ansökan om Settled Status öppnar medan frosten ännu står som en stubbig päls över London. Jag läser nyheterna, som vanligt. Och allt jag kommer över om Brexit. Gör det i förhoppningen att hela fenomenet ska upplösas och försvinna så att ingen behöver oroa sig över huruvida de får stanna i sitt hem eller inte. Det känns så väldigt omodernt att ordet deportation återkommit i den allmänna vokabulären år 2019.
Det är samma måndag i januari och jag registrerar mig på den litteraturkurs jag sökt och blivit antagen till, i webbläsaren ser jag listan över namn på mina kurskamrater och undrar hur många av dem som egentligen drömmer om något annat.
Det är fortfarande samma måndag och jag scrollar mig igenom annonser för lägenheter på min egen gata som jag inte har råd att köpa. Jag borde skriva, men jag har glömt varför jag ville göra det och jag tror att det är samtiden, nutiden, där vi tycks ha tappat bort det där om människors lika värde och allt som borde vara självklart. Jag är så förvirrad av det att jag inte längre vet vem jag är eller vad jag brann för.
”Men du får ju stanna”, säger de flesta jag känner när vi pratar om Brexit, ”dig är det ju ingen som vill bli av med”, men det handlar inte om det (det handlar inte bara om det), det handlar om hur vi sprungit fel när vi hamnat på en plats där människor röstar på SD, röstar för Brexit, röstar för att dela in människor i kategorier efter önskvärdhet.
Jag är så jävla priviligierad och jag vet ändå inte vad jag vill bli när jag blir stor, trots att jag fyllde trettio i våras. Jag jobbar med kultur och tjänar därför väldigt lite pengar, ändå har jag mer än många andra. På min gata är det lugnt och tyst, folk krattar sina trädgårdar där snödropparna börjat titta fram, de rullar sina barnvagnar och bär sina kassar med åtminstone en del ekologiska matvaror i. Jag står vid fönstret och känner mig både lyckligt lottad och vilse. Det är en inre stress som inte går ihop med min trankila omgivning.

Homesick

”I’m sorry”, säger Ashley, när hon äntligen ringer, ”I’ve been a bit distant lately. The last few weeks have been kind of… vicious.”
Jag andas ut. Varje gång hon drar sig undan är det något som knyter sig inombords. Jag har så svårt att vänja mig, har så svårt att acceptera hennes periodiska frånvaro. Och med det menar jag inte den praktiska, rent fysiska frånvaron som kommer av att leva ett liv på turné.
”You can talk to me”, säger jag. ”Please, just… I’m right here.”
“I know”, säger hon. “I know. I’m sorry. I miss you.”
Jag tänker på hur det är sex månader kvar innan hon kommer hem. Sex jävla månader.
”So where are you?” frågar jag.
”Spain”, säger hon. ”Barcelona.”
”You like Barcelona”, säger jag, lite lugnare.
”Yeah”, säger Ashley. ”It almost feels like home.”
”Good”, säger jag. ”You needed that, a familiar place.”
”I did”, säger hon. ”I do. I…”
Jag väntar.
”I wish I could come home”, säger hon till slut.
Och jag får bita mig i tungan för att inte yttra det jag tänkt varje dag i snart fyra månader.
Gör det bara. Kom hem, kom hem nu.

Whirling Winds

Tillbaka i London och jag har så svårt att landa i vardagen, har inte huvudet med mig. Packar upp och står sedan stilla mitt i lägenheten, försöker minnas att jag bor i den. Sorterar min tvätt och bäddar rent, pysslar om växterna. Tänker på hur Stockholm hade något särskilt i sig den här gången, där fanns ett stråk av något spännande. En känsla av äventyr som svepte förbi mig på Nybroplan i snömodden, som lockade och drog i mig. Kom, sa den, kom, här finns något för dig. Kvällen mörk och isande kall, men inombords pirrade det till av förväntan.
Jag står i min lägenhet fjortonhundra kilometer bort och känner på känslan. Den är välbekant. Minns att senast jag kände så dröjde det knappt nio månader innan jag packade mina väskor och flyttade. Hit. Jag vet inte vad det betyder.

Mary Page Marlowe

Ser Mary Page Marlowe på Dramaten och älskar den. Älskar allt med den! Formen, temat och gestaltningen. Skådespelarprestationerna, scenografin och ljussättningen. Hur kronologin är oviktig, hur Mary Page i olika åldrar försiktigt hakar i varandra mellan scenerna, hur hon iakttar sig själv genom livet, det egna ögat på den egna personen sedan tiden lagt distans mellan henne och ögonblicken. En vanlig kvinna i ett vanligt liv, där frånvaron av antagonist är vilsam och riktig, för oftast finns ju ingen sådan och däri ligger också poängen. Oftast är livet bara en rad ögonblick och saker blir som de blir utan att det riktigt var meningen. Ett val leder till ett annat, som leder till ett tredje, och så fortsätter det. Ett lapptäcke av skeenden.

Det ickedömmande i Tracy Letts pjäs är förlåtande, och det som stannar kvar är inte nödvändigtvis hur det blev som det blev, utan mer bara hur det blev. Det är befriande att en sådan berättelse får ta plats på en stor scen, att ett liv som inte följer en klassisk dramaturgi skildras på det här viset. Att Mary Page får vara fin och ful, kärleksfull och arg. Skärpt och disträ. Skör och stark och rolig. Sorglig också, för den delen. Det är en öm gestaltning, av en fenomenal ensemble, och jag njuter av varje sekund. Kanske lite extra åt Emma Broomé och Karin Franz Körlof, de har båda något sprakande inom sig som får luften i salongen att knastra som av elektricitet.

Det enda jag inte älskar är översättningen, den känns styvmoderlig och lite styltig på sina ställen, men då det är det enda jag hakar upp mig på är det i sammanhanget en bagatell.

Mary Page Marlowe spelas på Dramatens stora scen månaden ut. Gå och se. 

Mellantid

Vinterledighet. Dagar av snöpromenader och havet fruset nedanför huset. Jag läser böcker och eldar i spisen, äter för mycket choklad. Går över till Leonard och Valpen, sparkar snön av kängorna mot trappan som förresten skulle behöva skottas. Hämtar skoveln och skottar rent från snö innan jag går in.
”Skotta kan jag göra själv, jänta”, säger han när jag kommer in i köket. ”Jag är väl inte lam heller.”
”Det kommer mer”, säger jag, kliar Valpen bakom öronen. ”Om du nu nödvändigtvis ska skotta själv.”
Leonard skrockar och mäter upp kaffe i kannan, kokar upp.

Jag tänker på platserna som bär mig, de som håller mig kvar, de som försiktigt knuffar mig vidare när det är dags att lämna. Kanske är jag bättre på att förhålla mig till platser än till människor, kanske öppnar jag mig mer för en välbekant klippa i havet än för den som skulle kunna stå där intill mig.

Senare ringer jag för att önska Ashley god jul, får inget svar. Hon är åter långt borta.