I huvudet kl 06:29

Och morgonen. Och regnet. Och hennes varma händer under täcket. Och att inte vilja vara någon annanstans, ingen annanstans, ingen annan plats är som denna.

Och väckarklockan.

Och en haiku om att stiga upp:

Nej nej nej nej nej
nej nej nej nej nej nej nej
nej nej nej nej nej

Stilla vardag

Kommer hem. Byter till shorts och går till parken. Klockan är halv sju. En timme senare är det mörkt, men det är varmt. Och jag tycker om hur luften sakta svalnar mot huden.

Möter Katie vid tåget, handlar mat, lyssnar på hennes referat av dagen under långsamt strosande längs Ennerdale Road. Hemma lagar jag rotfruktsgryta och toppar med smörstekt svamp och persilja, smular feta över alltihop och ställer ner tallriken framför Katie som fortfarande berättar om repetitionen och det svårgenomträngliga manuskriptet. Vi äter.

Hon diskar och jag tittar på, tänker att jag tycker om att ha henne här, i min lägenhet.

Om kvällen kryper vi ihop i soffan och jag borde skriva, borde sätta mig i det blåaktiga ljuset från skärmen och hälla ur mig några sidor av mitt eget svårgenomträngliga manuskript. Sitter kvar i soffan, försjunker i en bok och senare i henne.

Morning glory

Vaknar till oändligt hög himmel. Katie ligger på diagonalen i sängen och jag hopkrupen i ena hörnet. Hon är mindre än jag, men tar alltid mer utrymme. I sömnen, i rummet, i samtalet. Jag tycker om att hon är så stor (utstrålningen, hjärtat, leendet). Tycker om hur hon blinkar bort natten, gäspar, får syn på mig och säger: ”There you are.”

Som om jag varit långt, långt borta.

Road trippin’ weekend

I den exakta sekund som värmeböljan sjunker undan ringer hon. Säger hey, hi, hello och vill veta om jag har planer för helgen eller om jag vill följa med hennes bror till Bristol och titta när hon uppträder. Efteråt kan vi äta en evighetslång middag och efter det kan vi strosa genom staden jag aldrig varit i och kanske hitta detaljer att spara i minnet, små fragment av en plats som kommer att vara bara vår eftersom vi kommer att vara där tillsammans. För en kväll. Vem kan tacka nej till ett sådant förslag.

Jag packar en övernattningsväska och kliver in i Ewans bil när han tutar från gatan på lördagsmorgonen. Sitter sedan bredvid honom i framsätet och bläddrar bland cd-skivorna i handskfacket, en imponerande samling av topplistealbum från början av millennieskiftet.
”Oh, please, not that one”, suckar han när jag nostalgiväljer P!nk / M!ssundaztood. Jag dyker ner i tidskapseln igen och kommer upp med Avril Lavigne / Let Go. Ewan grimaserar.
”No, not that one either.”
”I used to love this album”, säger jag. ”When I was fourteen.”
”God, so did Ash.”
Jag lägger Avril Lavigne åt sidan.
”So, what would you like to listen to?” frågar jag och sedan retar jag honom för hans stereotypa val av Coldplay / A rush of blood to the head.
När vi kommit ut på M4 har vi enats om Norah Jones / Come Away With Me och hinner lyssna på albumet på repeat tre gånger innan vi kör in i Bristol. Flaggorna från cirkusområdet i Castle Park vajar i brisen.
Ashley sitter i gräset framför ruinerna av St Peter’s church. Hon läser en bok och är barfota. Hon ser oss inte förrän vi nästan är framme vid henne, men när hon tittar upp är det med ljus i blicken och det där skeva leendet som jag kommit på Ewan med flera gånger under bilresan.

Vi blir kvar i gräset hela eftermiddagen, sträcker ut oss i septembersolen, låter våra redogörelser för den enas frånvaro i den andras liv flätas samman till en strid ström av ord som Ewan tröttnar på att lyssna till efter ett tag. När han rest sig och försvunnit iväg för att köpa något att äta rullar Ashley över på mage och fixerar mig med blicken.
”You look different somehow”, säger hon. ”I just can’t pin down exactly what it is.”
”Clearly it’s this amazing tan”, säger jag och håller upp armen för henne att beskåda. Ashley skrattar. Min sommar med solskyddsfaktor har lämnat huden lätt kolafärgad, men inte mer än så.
”Nope”, ler hon. ”That’s not what it is.”
Jag stöttar hakan i handen och känner hur armbågen sjunker ner lite i gräset. Drar in doften av jord och fuktig grönska. Solvarm hud.
”Well”, säger jag. ”I suppose that difference must lie in the eyes of the beholder, then.”
Hon tittar på mig. Länge.
”I think you’re happy”, säger hon till slut. ”Genuinely happy. That’s what’s different.”

Senare utför hon sina cirkuskonster högt över marken och jag betraktar henne från publikhavet nedanför, tänker aldrig ens tanken att hon skulle kunna falla. Hon är inte en sådan som faller.

När cirkusområdet tömts på folk promenerar vi genom Bristol, hamnar så småningom på en liten italiensk restaurang. Där, över färsk pasta och långsamt smältande burrata, nystas samtalet upp till att handla om vad som helst förutom det faktum att tiden är så väldigt kort, denna lånade helg, att kvällen redan är sen och att den onämnbara längtan är stor, så stor, där den svävar ovanför oss.
Och vi går ut i natten, som doftar torra löv, och Ashleys arm ligger nonchalant om mina axlar. Jag tänker på den stundande hösten, den jag förnimmer i luften, i de allt mörkare kvällarna, de allt tystare nätterna. Och jag inser att jag hade hoppats att hon skulle vara tillbaka nu, att jag skulle få gå in i hösten ihop med henne, att vi skulle prassla genom de fallna färgerna i någon av Londons många parker tillsammans.

”What’s your next stop?” frågar jag.
”Sheffield.”
”And then?”
”Manchester.”
Vi viker av mot floden.
”London misses you”, säger jag.
Hon nickar.
”I’ll be back.”
Vattnet flyter lugnt och svart.
”It’s just… not the place. For me. Right now.”

Och jag frågar inte vad hon menar med det.

Söndag förmiddag. I bilen, längs M4 tillbaka till London, med fälten som sveper förbi utanför, molnen som sveper förbi ovanför, septembersolen som värmer genom glaset. Ewan trummar på ratten till Coldplay.
”You know”, säger han när vi kört en bit. ”She really likes you.”
Jag tittar ut genom fönstret, vill inte ha den här konversationen.
”I really like her”, säger jag lätt och försöker markera punkten i slutet av meningen.
”Yeah”, säger han. ”But she likes you, likes you.”
Åkrar, ängar, lövskog utanför.
”You do realize that if she was in this car right now, she would probably punch you”, säger jag.
Han skrattar till.
”Yeah.”
Kilometer passerar, mil.
”Did you know that when Ashley was little, she used to punch boys who were mean to me at school?” säger han. ”Older boys, boys my age. She’d just walk right up to the bullies and punch them. Not like an open hand slap on the face either, but a proper punch. Fists closed.”
Jag föreställer mig Ashley som liten, får upp en bild av en för stor skoluniform över en smal gestalt, knutna nävar, ett kompromisslöst ansiktsuttryck.
”It should have been embarrassing”, fortsätter han. ”Having your little sister defend you on the playground. But it wasn’t.”
Jag är tyst.
”I guess I’m just trying to return the favor”, säger han. ”Have her back, you know.”
”Of course”, säger jag diplomatiskt.
Tystnaden sänker sig över oss där vi sitter. Den är inte helt bekväm.
”What you’re saying”, säger jag tillslut, diplomatin försvunnen ur ögonblicket. ”Is that you think I’m a, well, not a bully maybe, but a tease. That I am somehow playing her.”
Han skakar på huvudet.
”Not at all!” säger han. ”I think you’re fucking great, pardon my french.”
Jag sjunker djupare ner i sätet.
”It’s just that you seem completely oblivious to the fact”, säger han. ”That’s why I thought I should tell you. That she likes you. So that you could… I don’t know, factor it in?”
Vi blir omkörda.
”It’s not that simple”, säger jag.
Han rycker på axlarna.
”Maybe not.”
Det uppstår en ny paus.
”Don’t you think that she should get to tell me herself if she wants to?” frågar jag, kan tydligen inte låta ämnet ligga.
”Probably.”
”And don’t you think she might have left it out because a, I am, in fact, not oblivious, and b, I’m sort of with someone?”
Han kliar sig i skäggstubben. Det besvärade, lite generade ansiktsuttrycket påminner så mycket om Ashleys.
”Ah”, säger han. ”Yes. That’s… well, that’s… you’re right. Sorry.”
Vi är tysta en stund. Passerar vindkraftverk, mjölkcicsterner, rapsfält.
”If you have to know”, säger jag. ”If circumstances were different…”
”Good”, säger han. ”I mean, not that I’d want you to break up whatever you’re currently in, but… yeah. That’s good.”

I bilstereon spelas Coldplays Warning sign.

”Hey”, säger Ewan när han svängt in till trottoarkanten utanför mitt hus och jag öppnat dörren på passagerarsidan för att kliva ur. ”Do you think you could… maybe forget to mention this conversation when you talk to her?”
”What conversation?”
Han ler. Ashleys skeva leende.
”Thanks.”

Reasons

Het eftermiddag och jag skriver, skriver, skriver medan solen gassar utanför. Ibland vet jag inte varför jag ska skriva, oftast vet jag inte varför. Bara att.

Vad jag saknar i mitt privata nedtecknande av ord: struktur, kanske. Vad jag saknar i livet överlag: struktur, kanske.

Ni talar om höst. Jag vet inte, här känns den avlägsen än. Jag antar att jag kommer att bli överraskad en dag.

Somersault

Ashley skickar en bild på sig själv utanför cirkustältet och jag tittar på hennes ansikte och försöker minnas hur hon rör sig, hur hennes hår doftar, minns bara hesheten i hennes röst och de skarpt blå ögonen i dagsljuset, kvällsljuset strålkastarljuset. Ljus, ljus, ljus.
Textraden that circus tiger’s gonna break your heart poppar upp i huvudet och jag höjer blicken från displayen och fastnar med den i Katies på andra sidan köksbordet.
”Would you like another piece of toast?” undrar hon och jag nickar, rör runt med kniven i marmeladburken medan vi väntar.

Smoke and mirrors

Lördag i Kew och regnet är en ridå utanför, pågående.

Kvällen smyger sig nära och jag försöker skaka fukten ur kläderna i den heta tunnelbanevagnen på väg in till stan. När jag kliver upp ur underjorden vid Waterloo har regnet upphört. Southbank glimmar i skymningen. Graffitiångorna hänger tunga i Banksy Tunnel. Dörren till The Vaults är stängd, men öppnar sig för mitt namn och låter mig glida in i de mörka valven, djupare, djupare ner under London.

Katies armar sluter om mig och jag vänder mig om, vänder mig in mot henne, in i hennes mjukhet och lena andedräkt. Vi hittar våra platser på första raden och förlorar oss i den dimhöljda illusion av fingerfärdighet och mentalism som Katherine presenterar från scenen.

”I know it’s mostly trickery”, säger Katie när vi applåderat och väntar i baren. ”But I’m actually a bit scared of her ability to read people.”
”She’s not that scary in person”, lovar jag och lutar mig mot väggen.
”You keep saying that”, säger Katie. ”However, I wouldn’t be surprised if she knew how I take my coffee. I mean, would I be shocked? Yes. Surprised? Not after this.”
Jag får syn på Katherine och vinkar. Den långa, blanka hästsvansen dansar mot ryggen på henne när hon banar sig väg fram till oss.
”Black, two sugars”, säger hon och blinkar åt Katie när de hälsar.

Katies chockade ansiktsuttryck.

Och kvällen sveper vidare in i natten, in i det ljumma strosandet över Westminster Bridge. Elizabeth Tower på avstånd, upplyst i mörkret. Big Ben som slår midnatt med sin tunga, dova klang. Katies hand i min, min ständiga förundran över detta.

Mitt på bron stannar vi och tittar ner i Themsens virvlande strömmar.
”This”, säger Katie och jag nickar.
”This,” säger jag.

Jag ska aldrig glömma hur ljuvt september pågår omkring mig i år.

Ett år av tystnad

Stephanie hör av sig. Ett sms från långt borta, där hon bor. Där hon lever nu, där hon vaknar och går genom sina dagar. Jag har ingen aning om hur hennes vardag ser ut längre. Det är skönt. Skönt att inte kunna föreställa sig exakt hur det är, att inte veta vilka tapeter hon har i hallen, vilken sorts soffa som står i vardagsrummet. Att inte veta vilken sida av sängen hon sover på.

”Jag tänker fortfarande på dig”, står det när displayen lyser upp. Jag tänker fortfarande på dig. Jag tänker sällan på henne. Hon har bleknat. Det är också skönt. Jag kan inte längre minnas exakt vad det var hos henne som fick mig att falla och slå mig nästan fördärvad. Det var visst något med rösten. Resonansen i kroppen, kanske. Den enastående hjärnan.

Vad jag tänker när jag läser sms:et är inte att det är fint att hon hör av sig, utan att det är fint att hon lämnat mig i fred så länge. Jag står i mitt kök och tänker att det är märkligt vad tid gör, hur man läker och blir en annan version av sig själv. Att det går så långsamt att man knappt märker när det händer. Och så plötsligt en dag, får man ett sms från det förflutna och så upptäcker man att det inte känns alls.

Luftfuktighet

73 %. Vaknar. Lakanen har smugit sig nära huden, bildat ett extra lager av fukt och kvalmighet. Det regnar. En sorts monsunperiod i förhandsgranskningsformat. En censurerad version, visst, men upplevelsen ger ändå en viss förståelse. Det är varmt.

68 %. Tandkrämsstänken på spegeln i badrummet håller minst tre olika DNA. Mitt, hennes, hans. Ansiktet är mitt, påminner om mitt, om mitt hade haft mörka, sömniga skuggor under ögonen och fuktlockiga skyar av hår kring pannan. (Det har det, tydligen.)

72 %. Tillbaka i sovrummet finns stillastående luft som bär både henne och mig, kanske honom också. Det är flera dagar sedan han var här, jag vet det, kanske över en vecka. Kanske mer. Kanske är hon ensam när jag inte är intill. Eftersom det regnar är fönstret stängt och luften förblir stilla.

64 %. Två rykande muggar på diskbänken, porslinsöronen vända åt olika håll. Hon lutar sig mot dörrkarmen. Väntar på att brödrosten ska fyra av frukostmackorna. Jag har ena handen kupad om min egen nacke, väger tyngden av mig själv från ena foten till den andra. Det är så mycket i det där köket som bara är olika former av vatten. Hon. Jag. De mikroskopiskt små dropparna i luften. Den halvtransparenta ångan ur muggarna. Det heta, svarta kaffet.

65 %. Vi dricker det med mjölk. Nej, jag dricker det med mjölk, hon dricker det med socker. Söt som, tänker jag, när hon i halvprofil blickar genom rännilarna på utsidan av fönsterglaset. Tunga ögonlock, sömnig mun.

89 %. Paraplyet är egentligen inte stort nog för två, men vi kurar ihop oss och blir våta om varsin axel på väg till tunnelbanan. Blir våta om fötterna i vattenpölarna på trottoaren. Blir fuktiga på ryggen av den kvalmiga värmen och hastigheten i stegen.

92 %. På perrongen, djupt nere under hennes del av London, djupt inbäddade bland alla ångande regnjackor, droppande kjolfållar, svettpärlande pannor (lätt rynkade), separerar jag henne från mig genom att kliva på det tåg som ska ta mig till teatern. Mind the gap. Vi har gjort det här så många gånger nu, men jag vänder mig ändå om och tittar efter henne när dörrarna stängs.

Make the best of this dance

En torsdag i produktionsmöte, i lunchrusningen på Pret, i den heta, kvalmiga luften i tunnelbanan. I huvudet. En fredag vid skrivbordet på jobbet, vid hennes matbord, med fötterna på soffbordets kant sent om kvällen. En lördag mellan lakanen, mellan hud och hud, mellan natt och morgon och natt igen. En söndag. En röd, röd måndag.

Alla dessa dagar.