Sex månader

Jag får ett barn och hjärtat, som alltid varit öppet, spricker upp ännu mer och blir en genomfartsväg, en tunnel av kärlek och rädsla. Skräck och förtjusning. Han är så fin. Han är så förbannat fin. Och han blir så sjuk. Så förbannat sjuk. Och det är sjukhus och sjukhus och sjukhus och ambulansfärder mitt i natten och det är en liten, liten kropp i en alldeles för stor säng och kallt, grått ljus utanför fönstret i gryningen och skräcken i mitt vidöppna hjärta går inte att hantera. Jag får ett barn och barnet blir sjukt och min relation går i bitar och jag märker det knappt, kan bara hålla detta lilla barn i famnen, och när jag inte får hålla honom i famnen håller jag honom i handen och jag ber. Förstår ni? Jag, som inte alls tror, ber.

Det är bättre nu. Men här går svallvågor och dessa vågor är fortfarande höga.

Så flyktigt

Han växer ur sina första kläder, de där pyttesmå pyjamasarna med fötter. En liten, liten yllekofta. Hans första mössa. Jag viker miniatyrplaggen och lägger dem åt sidan. Det känns sorgligt att den där allra minsta tiden redan är förbi, den försvann så fort. Han är en månad nu, jag kan knappt förstå det. Han tycks mig plötsligt så vuxen jämfört med de första dagarna, den där lilla nyfödda som bara sov och sov och som jag fick väcka för att han skulle äta.

Min mamma, som inte träffat honom än, avståndet för stort, riskerna med att flyga under en pandemi allt för stora, ber mig fotografera mycket, säger att han aldrig kommer att vara såhär liten igen. Hon har förstås rätt. Det är sorgligt. Men han är här, han kommer att fortsätta vara här, och det är underbart.

Prioriteringar

Jag hinner ingenting. Har fortfarande flyttkartonger i vardagsrummet, har ingen aning om var det jag packat upp hamnat, själva uppackandet en hastig och jäktad affär. Jag flyttade in i den nya lägenheten två dygn innan han föddes, flyttstädade den gamla dagen innan (vilket såhär i efterhand förstås framstår som rent vansinne). Kastade ner kläder i byrålådor en timme innan vi åkte till förlossningen. Så kan man också ge sig in i föräldraskapet, i full fart framåt.

Nu är det förstås annorlunda, nu handlar allt om honom, att se till att han är torr och trygg och mätt. Dagarna flyger förbi, nätterna tycks längre och långsammare. Jag njuter av honom, försöker fånga varje sekund. Blir sittande i timmar med honom i famnen, stryker pekfingret över hans mjuka kinder, den duniga hjässan. Andas in babydoften. Bryr mig förvånansvärt lite om hur trött jag är. Bryr mig inte alls om flyttkartongerna.

Hjärtat så fullt, så skört

Så kommer han. En onsdag i oktober som håller både klarblå himmel och skyfall. Höstsolen skimrar över Londons tidiga morgon. Han föds och jag gråter för att han inte längre finns i min mage, oron över att ha honom utanför kroppen så överväldigande stor. Sedan gråter jag för att han är så underbar, och senare ändå för att jag är så trött.

Han är förstås perfekt, världens finaste lilla bebis. Jag sover sporadiskt, klarar bara av sömnen om någon annan tittar på honom, ser till att han fortfarande andas. Att försöka sova medan han sover ännu uteslutet, alla hans små bebisljud, den snabba andningen, den tysta, lugnare andningen som knappt hörs, hans små snarkningar, grymtningar och plötsliga sömnrörelser håller mig vaken. Är han okej, andas han för snabbt, andas han alls, kräktes han nu, han kvävs väl inte? Min största rädsla inte den att livet aldrig mer ska bli som förut, utan att det skulle råka bli det.

Fullkomligt obegripligt

Och plötsligt är det bara en handfull dagar kvar. Baby på ingång vilken dag som helst, magen stor, men inte så stor att jag hunnit tröttna. Kroppen i stort sett som vanligt, inga gravidkilon som smitit ner på höfterna, inga svullna fötter, ingen foglossning. Bara denna magnifika mage, som rymmer en vilde.

Jag packar min BB-väska medan vilden rumsterar om under revbenen. Trots detta konkreta, trots vikandet av små, små kläder, traven av små, små blöjor, kan jag inte begripa att han snart kommer att vara på utsidan. Ta plats i världen, inte bara inom mig. Han kommer att heta något, se ut på något vis, likna mig eller sin pappa eller ingen av oss, vara ny och liten och här. Hur ska man kunna förstå det?

Inga hemligheter

Jag berättar förstås för Ashley om telefonsamtalet med Katie. Säger samma kväll att hon ringt, att jag svarat. Att det kändes bra att upptäcka att det kändes bra. Ashley nickar, kryper längre upp i soffan, makar sig till rätta.
”A lot of things are different now”, säger hon. “You’re different. She might be, too.”
“All true”, säger jag. ”For one, I’m happier now.”
Hennes arm ligger om mina axlar, passar där, hör hemma där. Jag lutar huvudet mot hennes. Det behöver inte vara komplicerat, det kan få vara enkelt. Att upptäcka det, äntligen. Att livet kan få vara enkelt.

Gamla spöken

Det går en vecka, det går två. Tre. Det kommer ett sms från Katie, ett vardagligt, odramatiskt, som om vi nyss träffats, som om inte flera år passerat, sms. Jag svarar. Det kommer ett till. Jag svarar på det också. Lika vardagligt, lika odramatiskt. Ytterligare någon vecka senare ringer hon upp. Vill bara säga hej. Vill bara ”you know, check in, see how you’re doing?”. Vi pratar en kvart. Allt och inget, högt och lågt. Jag tänker att det inte kan vara såhär enkelt, att det borde vara svårt, kontakten har varit bruten så länge. Bröts för att den inte under några omständigheter kunde fortsätta och jag förvånas över att något som en gång gjort så ont åter kan få vara mjukt och välbekant. Våra båda liv så annorlunda nu mot då, kanske var tid allt som behövdes. Det är en sådan klyscha att den läker, men det gör den. Jag är tacksam för det, tacksam över att ha läkt. Att kunna tänka på Katie, prata om Katie, prata med Katie utan att känna att jag står på kanten till samma avgrund som då.

Jag undrar om vissa människor alltid stannar inom en, om det finns något sätt att veta vilka som kommer att göra det, eller om det bara är något som märks med tiden. Länge trodde jag till exempel att Stephanie var en sådan som skulle dröja sig kvar, hon satt fast i mig under så lång tid. Men det hjälpte visst att flytta bort, att gå in i andra relationer, bygga en tillvaro utan naturlig koppling till henne. Det hjälpte. För ett par år sedan, jag minns inte längre exakt när det var, träffades vi i Stockholm och åt middag. Båda på genomresa, båda på besök. En lucka, ett undantag, en kantarellrisotto och en delad efterrätt. Och visst flöt samtalet, visst var hon samma kloka, charmiga som tidigare, men när vi skildes åt vid tunnelbanenedgången på Birger Jarlsgatan i vintermörkret fanns där ingenting hos mig som önskade dröja sig kvar. Jag behövde inte vända mig om sedan vi sagt hej då, behövde inte se över axeln om hon försvunnit ner i underjorden eller om hon stod kvar och såg efter mig. Behövde inte skicka något sms för att säga att det varit trevligt eller att vi borde göra om det snart. Vi har visserligen hörts då och då sedan dess, men där finns inget osynligt band längre. Hon är bara någon som glider in och ut ur mitt liv. Rör sig i utkanten av det, som vem som helst. Med Katie är det annorlunda. Med Katie känns varje kontakt fortfarande som att komma hem. Och det är okej. Jag bor någon annanstans nu, bildligt talat, snart också bokstavligt. Har någon annan. Är lyckligare på nästan alla sätt som går. Ändå är det en lättnad att upptäcka att vi kan tala med varandra utan att tillvaron går i bitar. Jag har saknat henne. Har aldrig slutat sakna henne.

There’s a place

Så finner jag den till slut. Min nya bostad. Ett kvarter bort, där villorna är större, dyrare, vackrare. Längs en annan gata, kantad av platanträd istället för björkar. En lite större, lite mer praktisk, lite mer nyrenoverad lägenhet. Men också lite mörkare, med helt normal takhöjd. Utan takfönster och franska balkonger, men med en liten trädgård på baksidan. Jag kan se mig själv där, kan se mig vanka av och an genom vardagsrummet med en nyfödd i famnen mitt i natten. Kan se mig breda ut en filt i gräset i aprilsolen.

Det är förstås något med att göra stora förändringar i anslutning till andra, ännu större förändringar som sätter mig lite ur balans. Jag antar att det har att göra med att jag är så oerhört medveten om att hela tillvaron strax kommer att vändas uppochner, vilket gör mig sådär halvsugen på att också byta bostad. Byta bort tryggheten av hemma. Det är fullkomligt logiskt. (Som om logik någonsin bitit på känslor.) Nå, ibland får man väl bara se till att hoppa, kasta sig ut.

Det blir nog bra, intalar jag mig därför när jag skriver på kontraktet. Det blir nog bra.

Andra platser, andra liv

Så många av mina vänner flyttar ut från London nu, köper hus och en annan sorts liv på andra platser där kvadratmeterpriset är lägre, luften renare. I första hand de som får barn, förstås, men också de som tröttnat på att inte ha råd, att allt en tjänar går åt till hyra och kollektivtrafik, att det är bullrigt och stökigt (och alldeles, alldeles underbart). För många är det ett offer, för andra en lättnad. Jag funderar på det där ibland, hur det skulle vara att bo någon annanstans. Trots att jag ju vet. Jag har bott på andra ställen, i småstäder, storstäder, och för sex år sedan flyttade jag hit och sedan dess har jag inte längtat till något annat. Det gör jag fortfarande inte, men jag tittar på lägenheter som är lite större än den jag bott i de senaste fem åren och undrar hur det ens ska vara möjligt att bo kvar. Och om det är möjligt, huruvida det är värt priset eller inte.

Nästa steg

Det börjar bli dags att flytta. Motvilligt inser jag att lägenheten, som jag älskar, är lite för liten. Inte för en bebis, nödvändigtvis, men för alla de prylar som tycks komma med en bebis. Mina drygt 30 kvadratmeter med sin generösa takhöjd, ljuvliga franska balkonger, fantastiska ljusinsläpp, har varit lagom för mig. Har tjänat mig så oerhört väl de senaste fem åren att jag inte haft en tanke på att bo någon annan stans. Men så kommer Ashley hem med ett babynest, jag fyndar en första säng åt min son på andrahandsmarknaden, en babysitter, en liten badbalja. Det börjar dyka upp små plagg från här och var som behöver en byrålåda. Jag börjar inse att det kanske vore skönt med en diskmaskin. Ashley frågar var jag ska göra av de matlådor hon tänker förbereda och frysa in inför den första tiden, den minimala kylens frysfack uppenbart för litet.

Folk flyttar hela tiden, upprepar jag för mig själv, som ett mantra. Det är bara en lägenhet (men det är min lägenhet). Det behöver inte vara sorgligt (men det är sorgligt). Det kanske rent av kan vara bra.

Och så, försiktigt, försiktigt, börjar jag titta efter en ny bostad. Det känns som slutet av en era. Jag kämpar för att komma ihåg att det också innebär början på en ny.