If you need to, keep time on me

Jag går genom februari med ekot av föregående år dånande i kroppen. De välbekanta årstidsskiftningarna, vetskapen om vad som kom sedan. Inte ens i efterhand tycks det mig ha varit lätt.

”This has been the longest year of my life”, skriver Katie. ”Yet it’s strange to think that only three hundred and sixty-five days have passed since that god-awful day.”
”You will be okay”, skriver jag. ”I will be okay, too.”
”I miss you”, svarar hon. ”Do you think we could be friends?”

Annonser

I ett enda långt andetag

Frukost i sängen där vi spiller yoghurt mellan lakanen och brödet smular och solen stiger upp över takåsarna och Ashleys morgonblick är blå och drömmande och det är en alldeles vanlig onsdag och trots att vi har så mycket vardag i våra liv känns alltihop som ett enda stort äventyr. Andas.

The art of longing

Chris ställer ner koppen ovanpå en nyprintad manusbunt på mitt skrivbord. Teet skvimpar över och den gula ringen blöder igenom flera sidor.
”Thanks”, säger jag och torkar upp det värsta.
Han viftar avvärjande med handen.
”Did you wash the cup?” frågar jag och tittar ner på den mörka kaffeavlagringen i botten.
”Nope”, säger Chris.
”But it had coffee in it”, säger jag.
”Barely”, säger Chris lakoniskt.
”Right”, säger jag.
Han suckar.
”You’re very high maintenance, you know”, säger han.
Holly frustar till. Det kvävda skrattet rycker i mungiporna på henne.
Jag pekar på extrastolen intill skrivbordet. Han sätter sig.
”So, when is Isa coming back?” frågar jag och lutar mig tillbaka, blåser på teet.
”Thursday”, säger han. ”It’s that obvious, is it?”
”It’s that obvious”, ler jag.

Långsamt framåt

”Jag funderar på att börja om”, säger jag till Anna i ett videosamtal. ”Skriva nytt, skriva annat.”
”Men Libertin”, suckar hon, puttar upp glasögonen som halkat ner över näsryggen.
”Jag vet”, säger jag. ”Jag vet. Egentligen betyder det bara att jag börjar bli klar.”
Hon hejdar sig. Förvånad över självinsikten, antar jag.
”Just så” säger hon.
”Nästan, åtminstone”, fortsätter jag. ”Jag har lite kvar. Det är bara så… långt tillbaka, om du fattar?”
”Du har gått förbi texten?” frågar hon.
”Ja”, säger jag och plockar med pennorna på skrivbordet, rättar till en papperstrave. ”Den rör mig inte på samma sätt längre, känns avlägsen. Som ett minne, nästan. Skimrar på avstånd, men när jag försöker kliva in…”
”För dig”, avbryter Anna.
”Ja, för mig”, säger jag.
”Du måste lära dig att se förbi din egen textupplevelse”, säger Anna. ”Inte hela tiden, förstås, men tillräckligt ofta. Du har ett egoistiskt förhållande till ditt skrivande, du förväntar dig att det ständigt ska underhålla dig.”
”Inte alltid”, protesterar jag och ordnar pennorna i en rät linje framför mig. Vet att det hon säger är sant.
”Jag vill bara att det jag faktiskt lämnar ifrån mig ska vara bra”, fortsätter jag. ”Riktigt bra.”
”Det är bra”, säger Anna. ”Riktigt bra.”
”Hur går det för dig?” frågar jag.
”Åh, du vet”, ler hon. ”Jag funderar på att börja om.”

Stillbilder

Ny månad. Åttaåringen i mitt liv säger ”I love Mondays!” och skuttar fram längs trottoaren, lockarna dansande mot ryggen. Himlen över London är sprucken, grå skärvor med ljuset skimrande i kanterna. Frostbitna vintermorgnar. Ashley fyller år. Chris får min influensa. Holly har slutat le åt meddelandena i sin telefon, den ligger tyst bredvid henne på skrivbordet och vi sluter upp kring hennes besvikelse, äter efterrätt till lunch. Isa säger, ”He was not good enough.” och Holly säger, ”At this point, I don’t really care whether he was good enough or not.”. Det är kallt. Krokusen blommar i parken, magnolieknopparna sväller. Jag glömmer mitt paraply på tunnelbanan. Får besked om att pjäsen jag eventuellt skulle ta tjänstledigt för att skriva gick till en annan dramatiker. Klass 1-varning utfärdas för snö som aldrig faller. Februari blir årets längsta månad, så motsägelsefullt.

Sickbed musings

”Did you know that when you have the flu, all of your white blood cells are diverted to fight off the virus”, säger Ashley från sängkanten. ”So they leave their normal duties, such as daily repair work on muscle fibres, and while they’re fighting they also produce a chemical that causes inflammation in your muscles and joints. That’s why you’re in complete agony right now.”
”Who are you?” frågar jag matt. ”Wikipedia?”
”The good news is that once that pain goes away it means your body has defeated the virus”, fortsätter hon och lägger handen på min panna. ”Jesus, you’re hot!”
”Thanks”, säger jag.
Hon ler, smeker min kind.
”Are you not afraid you’ll catch this?” säger jag.
”I have an excellent immune system”, säger hon och trycker två paracetamol ur tablettkartan. ”Plus, I had the jab in November. Always do.”
Hon räcker mig tabletterna.
”Intelligence in its purest form”, konstaterar jag och hostar. ”I’m clearly more of a learning by doing kind of person.”
”You’ll get there eventually”, säger Ashley och blinkar åt mig.

On hold

Influensan slår till över natten. Jag vaknar öm och matt med ett stålband kring pannan, febern likt en eld i kroppen. Medan jag brinner ligger Ashley intill mig i sängen och läser högt ur The Letters of Virginia Woolf. Jag driver in och ut ur halvslummer, in och ut ur det meditativa i hennes röst. Hon öppnar fönstren till korsdrag när jag ber henne, trots att det är kallt ute och huden knottrar sig på hennes armar känns januarivindarna som viner genom sovrummet för mig som en sommarbris.

Party people

”Look at him”, säger Ashley och nickar mot sin bror som står mitt i rummet och pratar avslappnat med någon han aldrig träffat tidigare. ”He knows how to talk to anyone. I wish I was more like that.”
Jag tittar på henne, ögonbrynen höjda, undrar om hon skojar.
”You’re exactly like that”, säger jag. ”I’ve never met anyone more competent in the field of socializing. It’s your superpower.”
Vi är på fest. En stökig, högljudd, rök gärna inomhus, behåll skorna på, sorts fest. Medan Ashley och Ewan båda har rört sig obehindrat genom småprat med idel nya ansikten sedan vi kom, fastnade jag som vanligt i ett enda långt samtal med någon jag redan känner.
Nu är det midnatt och vi står i ett platsbyggt kök med vackra, exponerade bjälkar i taket. Ashley har armen om min midja. Jag tycker om att känna den konkreta tyngden av hennes hand mot min höft, tycker om att vara den fasta punkt hon återvänder till. Hon lutar huvudet mot mitt.
”How about we get out of here?” föreslår hon.
Och jag nickar. För trots att jag tycker om att gå på fest, tycker jag ännu mer om att gå hem. Särskilt med henne.

Vi smiter ut i natten.

Process this

Januari flyter iväg utan att jag skriver särskilt mycket alls. Här finns ett liv som behöver levas, ett arbete som behöver arbetas, sömn som behöver sovas. Någon annans utandning som behöver inhaleras. Och så vidare.

Nu sitter jag med texten igen. Nej. Nu närmar jag mig texten igen. Cirklar kring den, slår små lovar i lägenheten, diskar frukostdisken, plockar undan. Skummar några sidor i dokumentet, bläddrar. Tar fram dammsugaren. Flyttar ett kommatecken, flyttar det en gång till. Tillbaka. Vattnar krukväxterna. Antecknar. Öppnar balkongdörren för vädring. Sätter mig. Tittar. Läser. Hör nyckeln i låset. Prassel och skoskrap i hallen.

”Babe? I bought dinner!”

Och där är det. Pågåendet, utanför texten. Den tuffaste konkurrensen. Den ljuvaste distraktionen.

Only water, after all

”What would you like to see?” frågar Ashley en fredag då hela veckan tycks ha regnat bort. ”If I could magically produce theatre tickets out of thin air?”
Jag tänker efter medan jag rör i frukostgröten på spisen.
”Something fresh”, säger jag. ”New writing, small stage.”
Hon skrattar.
”You’re just making it easy, aren’t you?”
”Well”, ler jag. ”To be fair, your magical powers are quite limited.”
”Try me”, säger hon.
”Network at the National”, säger jag. ”It’s been sold out for ages, though.”
”How about a musical?” säger hon.
”Lion King?” föreslår jag och serverar gröten.
”Again?” säger hon och sträcker sig efter havremjölken.
”Again”, säger jag.

 Och när linjen mellan arbetsvecka och helg passerats väntar hon på mig vid sceningången. Biljetter till Lejonkungen i ena handen. Jag tittar på dem.
”Stalls?” säger jag förvånad. ”How did you do that?”
”I have my ways”, säger hon och blinkar åt mig.

Vi kurar ihop oss i mörkret på Lyceum. Köper glass i pausen, betalar för mycket för programmet. Ger en stående ovation efteråt. Snubblar sedan ut i januarikvällen där regnet åter strilar, tar tunnelbanan hem. Rasar i säng. På kudden, just som jag ska lägga ner huvudet, får jag syn på dem.
Två biljetter till Network på National Theatre senare i vår.

”Magic”, viskar Ashley och släcker lampan.

Annonser