Och vore det en film skulle kanske eftertexterna rulla nu

Lördag och regnet får luften att kännas som höst. Jag och Ashley ser Wasted på Orange Tree och pjäsen är fin, språket lyriskt, skådespelarna skickliga. När vi kommer ut i kvällen har regnet upphört och vi går ner till floden. Under en gatlykta på Richmond Riverside, strax bortanför The White Cross, stannar vi till. Det är vackert med ljuspunkterna som dubbleras i det mörka vattnet.
”Do you remember?” frågar Ashley och gör en gest mot puben.
”’Course I do”, säger jag.
Hon nickar.
”You know, it’s been…” börjar hon.
”I know”, avbryter jag, står plötsligt inte ut med att påminnas om tiden som går, som rinner undan mellan mig och allt det jag inte kan förmå mig att gripa tag om. Eller släppa.
Ashley hejdar sig, förvånad. Den lilla rynkan mellan ögonbrynen framträder.
”Is this difficult for you?”
Jag öppnar munnen för att svara, men hon hinner före.
”Because if it is”, fortsätter hon. ”I’d rather you’d tell me.”

Vi strosar en bit, går under bron och fortsätter bort mot Richmond Hill. Den svala luften, fukten som en hinna, regnsvept grönska omkring oss.
”You know”, säger Ashley just innan vi viker av från floden och börjar bestiga backen upp till utkiksplatsen. ”We don’t have to rush things.”
Jag nickar.
”I’m actually quite patient, as a person”, fortsätter hon. ”One could say it’s a talent of mine.”
Hon ler och puffar till mig med armbågen och i mitt huvud ekar Katie, ekar I love you, ekar Please, darling, don’t go. Och jag tänker att jag måste gå nu. Jag måste.

Vi går tysta upp mot toppen. Först när vi står där uppe och tittar ut över dalgången och floden som slingrar sig bort genom landskapet kommer jag mig för att säga något.
”I don’t think I am”, säger jag. ”A patient person, that is.”
Hon skrattar till.
”Oh, I know that.
”Yeah?” ler jag.
”Yeah”, ler hon.

Jag kysser henne.

Where others see darkness

På väg från Holland Park, i nerförsbacken med Lansdown Road i ryggen, de vita villorna vars stadiga murar vittnar om förmögenhet bortom all rimlighet, reser sig plötsligt Grenfell Tower över hustaken. Svart och utbränt. Ett skelett och en grav, utan hud och utan glas i sina fönsterkarmar. Jag har sett bilderna, förstås. Sett nyheterna, läst artiklarna, följt debatten. Men verkligheten är något annat och kontrasten slår luften ur mig. Jag griper efter Ashleys arm och hon tittar upp och stannar. Vi står där på trottoaren och det blåser lite, man kan se hur sotbeklädda rester av något oidentifierbart rör sig i fönstren på avstånd.

”There will come a time”, säger Ashley lugnt. ”When equality is not something we fight for, but something that is.”
”Do you actually believe that?” frågar jag.
Hon ler.
”Well, the alternative isn’t really an option.”

Jag beundrar henne för det hopp hon besitter.

Så uppenbar

Det är sommar. Det är juli. Det är London. Vi tar en paus från alltsammans. Landar på en bänk vid den långa lavendelplanteringen i Holland Park, sparkar av oss skorna och tittar på folk som passerar. Barn på sparkcyklar, hundar i koppel. Ashley lutar huvudet bakåt och himlen är hög, eftermiddagen ändlös.

Bland fotografierna som tas den dagen hittar jag senare en film, bara ett par sekunder lång. Ashley håller i kameran och man hör henne säga ”Hi there”, ser mig vrida på huvudet och le mot henne.
I mitt ansikte ser jag svaret på allt jag undrat.

Never stop

Jag läser T.S. Eliots Old Possum’s Book of Practical Cats tillsammans med Den Lilla Katie. Hon blir bättre och bättre på att hitta rytmen i dikterna och minns varenda rad. Det roar henne, liksom det alltid roat mig, att läsa kan vara som att sjunga.

”L”, säger hon när vi tagit en paus. ”What do you think I’ll be when I grow up?”
”A lovely, loving human being”, säger jag. ”Just like you are now.”
”Yes, of course”, säger hon. ”But what do think I will do?”
”Many great things”, säger jag.
”Don’t make fun”, säger hon och rynkar pannan.
”Sugar, I’m not”, säger jag. ”I honestly think that you will go on to do so many great things, whatever profession you pick.”
”Good”, säger hon.
”Why do you ask?” frågar jag.
”Because I’m seven”, säger hon.
Jag tänker att pressen på unga verkligen måste ha ökat, om denna sjuåring oroar sig över vad hon ska göra med sitt liv.
”I’m supposed to ask questions”, förtydligar hon. ”It’s what seven-year-olds do.
Jag skrattar.
”Yes, that’s right”, säger jag. ”It is what seven-year-olds do. And I’ve heard that it’s also what eight-year-olds do.”
”Good”, säger hon. ”Because my birthday is really soon.”

Ghost

En torsdag i juli och hettan gör luften tung mot huden, den väger med sin fuktighet och sin brist på vind och jag går längs trottoaren på Shaftesbury Avenue, kryssar mellan turister, viker av in på Wardour och sedan Old Compton, men där är lika trångt, lika packat med folk.

Och plötsligt ser jag henne.

Trettio meter längre fram. Mörka håret, hållningen, höfterna.

Och jag får inte luft. Får inte tappa henne med blicken, hon får inte försvinna. Får inte. Gatan smalnar, perspektiven skevar, svetten rinner längs ryggen, kroppen iskall. Så vänder hon sig om, jag ser henne i profil och

det är inte hon.

Det är någon annan. Det är inte Katie.

Stay young

Jag får tag i biljetter till LPs spelning på Under The Bridge i Fulham. Står med Ashley framme vid scenkanten och sjunger med i Strange. Hon har armen nonchalant om mina axlar och jag blundar, lutar huvudet mot hennes. Kan känna förvåningen som en stöt genom hennes kropp. Hungrar.

Beginnings

”Do you realise”, säger Ashley en kväll när solen sjunker bakom hustaken. ”That it’s been two years since our first date?”
”It wasn’t a date”, säger jag. ”But yes, it has been two years.”
Ashley höjer ena ögonbrynet sådär som hon gör.
Vi sitter på den tomma terrassen som hör till hennes lägenhet. Där finns inga möbler än, bara nylagd trätrall som ännu inte grånat, len under fötterna.
”I remember being nervous”, säger hon. ”I remember drinking too much coffee and talking too fast.”
”I remember you flirting with the barista”, säger jag.
”I did no such thing”, protesterar hon.
”You did”, säger jag. ”You made that completely insane coffee order and he was really impressed.”
Hon ler.
”Well, he wasn’t the one I was trying to make an impression on.”
Himlen över London brinner i orange och rött, det har varit varmt idag. Jag lutar mig tillbaka.
”I remember looking at you while you were talking”, säger Ashley. ”And realising I hadn’t heard a single word of what you were saying. I was beating myself up over that all afternoon, because what if you’d said something brilliant and I just missed it?”
Hennes hand ligger nära min på däcket.
”I probably didn’t”, säger jag.
”You probably did”, säger hon. ”You always do.”
Det är stilla i luften. Jag tänker på åren, tiden som rusar. Är plötsligt vemodig.
”Time is a funny thing”, säger jag. ”A lot can happen in two years.”
Ashley svarar inte, blickar bara ut över taken och det sista av solnedgången. Jag tystnar också, och vi sitter där bredvid varandra, och det skymmer och natthimlen välver sig över oss, stjärnklar och svalnande.
”It was a date”, säger hon tillslut.

Jag tar hennes hand.

Skillnaden mellan personligt och privat

Du som stod och väntade med en skylt utanför stationen i Kew Gardens igår kväll, snälla låt bli det. Du är säkert harmlös och menar inget illa, men jag upplevde det som väldigt obehagligt. Vill man fråga något går det fint att mejla till den adress som finns angiven här i bloggen, men jag har valt att vara anonym och därför hoppas jag att du förstår att jag inte är bekväm med att någon står och väntar på mig i närheten av mitt hem.

Property ladder

”I’m viewing a flat”, säger Ashley. ”Come with me?”

Så jag tar ett par timmar ledigt och möter henne utanför fastigheten. Hon har nycklarna i handen och ingen mäklare syns till, och egentligen förstår jag redan då, men säger ingenting. Går bara efter henne upp för trapporna i det smala trapphuset. Allra högst upp finns en branddörr. Som hon låser upp.

Det är ett loft. Öppen planlösning och en liten takterrass som vetter mot kanalen. Nakna bjälkar i taket, uråldrigt trägolv under fötterna. Väggarna putsade men omålade, fönstren nyinsatta och enorma. Lägenheten saknar kök, saknar badrum, saknar egentligen allt. Är bara ett skal där ingen bott, en föredetta vind. Och den passar henne. En luftakrobat bör bo högt över takåsarna.

”What do you think?” frågar hon och håller sig allvarlig på ett sätt som gör att jag blir full i skratt.
”I think that you’ve already signed the tenancy agreement”, säger jag.
Hon ler.
”Nope”, säger hon.
”Well”, säger jag. ”Then I think you should.”
”I didn’t sign a tenancy agreement”, säger hon. ”Because I bought it.”

Supposed future

”Do you worry?” frågar Ashley på väg hem efter en kväll på Jacksons Lane. Vi har sett genrepet till Hangwire och jag är okoncentrerad och fjärran. Premiärminister Theresa May har precis publicerat det detaljerade förslaget för EU-medborgares framtid i Storbritannien.
”I do”, säger jag. ”I worry because Swedish newspapers report on this proposal as if it was a good one, as if it is a guarantee for everyone to stay.”
”Is that what they’re saying?” frågar Ashley.
”Basically, yes”, säger jag. ”And that means that people will think that it is a good deal, and it’s not. It’s a rubbish one.”
”Yeah, it really is a bad one”, säger Ashley. ”I’m surprised she thinks that she’ll get away with it.”
”That’s the thing”, säger jag. ”She probably will.”
Ashley suckar.
”When reading the details, and more importantly: when reading between the lines”, fortsätter jag. ”It becomes clear that this will be a case of if you can pay, you can stay. There will be fees to pay, just to apply for the settled status. There will be requirements on how much money you need to be earning to get your application approved, there will be impossible backlogs where people will lose their right to stay because the supposedly streamlined system is simply too slow.”
Ashley nickar.
”You’re probably right”, säger hon.
”And that’s if there is a deal”, säger jag. ”With a hard Brexit, even this rubbish one is likely to be out the window.”
Vi promenerar genom Highgate, ner mot Hampstead. Förbi alla vackra hus med blommande pioner och klätterrosor i sina trädgårdar.
”I worry because I don’t have a say in it”, säger jag. ”There is nothing I can do.”
”I’m glad you want to stay”, säger Ashley.