September, babe

”When are you coming back?” frågar Ashley i någon sorts omvända roller-situation.
Jag står barfota på klippan och pratar med henne, det är bäst täckning där.
”I’m not sure”, säger jag. ”Right now I can’t imagine leaving.”
Det är sant. Sommaren vid havet är mild och sval, jag tittar knappt åt telefonen, har bara öppnat datorn två gånger sedan jag kom. Jag kroppsarbetar, andas salt luft och sover som en död genom nätterna. Ingenting väcker mig, inga flygplan går ner för landning, inga grannar rumlar hem sent om natten. Jag följer nyheterna sporadiskt via Guardian, men har ingen tv, knappt internet, och njuter av radioskuggan. Jag pågår så ostört att jag glömmer bort att jag existerar, kanske är det den yttersta formen av avkoppling.

Nu hör jag på Ashley att hon vill att jag ska komma hem innan hon reser igen, och visst vill jag vara med henne, men samtidigt har jag inte alls lust att landa i London med dess heta augustidagar tidigare än jag behöver. Jag har fortfarande nästan tre veckor kvar av semestern. Hon har nästan tre veckors repetition framför sig.

”I get it”, säger Ashley med en suck och jag undrar om mina prioriteringar i detta ögonblick säger något om mig, säger något om oss, eller om det bara är som det är.

Den senaste månaden har jag upplevt att jag behöver tid, oklart till vad. Först upplevde jag det som om jag undermedvetet hämnades hennes långa frånvaro genom att vägra anpassa mig efter henne, men med tiden har jag insett att det inte alls handlar om det. Jag tror att jag försöker ta reda på hur jag vill att framtiden ska bli, och jag behöver göra det ensam för att vara säker på att jag inte kompromissar bort sådant som verkligen är viktigt för mig.

”We’ll always have September”, säger jag. Det känns sant. September är min bästa månad, jag är ofta lycklig i September. Det är en kravlös månad, fylld av möjligheter. En magisk kombination.

”September, babe”, säger Ashley.

Annonser

Semester

”Jaha”, säger Leonard, ”hur går det för Storbritannien nu, de är väl kvar i EU?”
”Uppskjutet utträde”, säger jag, ”till oktober, vi får se hur det går.”
Leonard nickar.
”Brexit”, säger han, ”det låter allt som en av dvärgarna i Snövit. Toker och Prosit och Twitter och Brexit, det hörde jag på radion. Toker, det är väl han den nya galningen, då. Johnson.”
Jag skrattar.
”You’re not wrong”, säger jag.
”Tala du svenska, jänta”, säger Leonard. ”Annars kanske du tappar den.”
Vi tittar ut över havet, stålgrått med vita gäss på vågkammarna. Jag kliar Valpen bakom örat. Blåbären har mognat i skogen bakom Leonards hus, det är mörklila blaffor på klippan. Jag har tänkt hinna plocka några liter, men blir ofta kvar med blicken på horisonten efter frukosten. Om eftermiddagarna röjer jag sly runt båthuset och tar korta, iskalla dopp från bryggan. Läser i solen på altanen, vinden är kylig i skuggan. I London repeterar Ashley inför Edinburgh Fringe, där dallrar hettan över asfalten och avgaserna stannar kvar mellan husen. Jag andas in. Salt och skog. Larsson drar igång sin grästrimmer, det ettriga ljudet ekar över klipporna.
Ännu en sommar.

Hit the ground running

Vi får en kväll och en natt. Sedan kontrollerar hon sin utrustning, packar ett nytvättat tissu-tyg och sin röda cirkusdräkt och reser till Glastonbury.

”Are you sure you’re not coming?” frågar hon flera gånger. “I’m only working a couple of hours each day, we’ll have oceans of time if you come with.”
Jag skakar på huvudet. Det är över en månad sedan jag bestämde att jag inte orkar med fem dagar i tält på en åker. Även om det är fem dagar med henne. Det känns fortfarande som rätt beslut, men Ashley är besviken. Jag begriper det.

”Okay”, säger hon till sist och hivar upp packningen på ryggen. ”You do you, babe.”
”And you be careful”, säger jag.
Hon svarar inte, ler bara. Som vanligt.

Allt är som vanligt.

Tid som går, månader, år

Sommaren som omsluter med sin kvalmighet och långa kvällar. Jag sitter i gräset i någon av Londons parker tillsammans med vänner efter jobbet, äter jordgubbar direkt ur kartongen och talar om den ovisshet vi står inför som kulturarbetare, som EU-medborgare, som människor. Som art i världen. Kanske allra mest som art i världen, faktiskt. Finner ändå hopp, där i gräset. Mina människor är så intelligenta, så beredda på att kämpa för livet. Så många är. Då finns det hopp.

När jag går hem i skymningen tänker jag på Ashley, tänker på framtiden. Hur relationen är, vad som ryms inom den och vad som behöver ta plats utanför. Vi har olika behov, vi är medvetna om våra olika behov. Senast hon var hemma, i samband med klimatblockaderna, noterade jag min sinnesstämning och hur det nästan brann inombords av att ha henne nära.

Flera dagar tillsammans, skrev jag. Obrutna och heliga. Lyckan är så nära, är där, uppstådd i luften mellan henne och mig. För mig. Om jag fick önska, om jag kunde bestämma precis hur tillvaron skulle se ut. Just så.

Jag mådde så bra av att hon fanns intill mig. Hade knappt ord att beskriva tillståndet, kände bara hur tillvaron åter stämde. Hur allting föll på plats. Hade glömt hur det kunde vara.

Sedan reste hon förstås, försvann och förvandlades till den något mer abstrakta gestalten någonstans ute i Europa igen. En röst i telefonen, ett meddelande i displayen. Jag återgick till att vara… ja, själv. En egen enhet. Som initialt alltid väntar på henne, men som sedan finner sig. Som längtar, men långsamt glömmer. Och till slut har glömt.

Nio månader borta blev till tio månader. Tio månader är en evighet. Strax kommer hon hem. Jag minns inte hur det känns.

Hur ska jag veta

Går på cellprov och min gynekolog, som är fertilitetsspecialist, frågar om jag funderat på det här med barn. Om jag vill ha barn.
”Well”, börjar jag, men hinner inte särskilt mycket längre innan hon avbryter.
”I’ll be frank”, säger hon, ”there is no right time to have children, so you might as well get on with it. It’s not going to get any easier, time is never really on your side when it comes to pregnancy.”

Hon har rätt, förstås. Och ändå… Min tvekan är så stor, tvivlen så starka. Kanske större än barnlängtan, om jag har någon sådan. Hur känns det att längta efter barn? Jag har föreställt mig ett slags jämmer i kroppen, en känsla av att något fattas, så stark att en inte förmår tänka på annat. Så känner inte jag, så kommer jag kanske aldrig att känna.
 
Ibland tänker jag att jag fortfarande väntar på att betrakta mig själv som vuxen nog att ta fullt ansvar för en annan människa. Andra dagar tänker jag att jag väntar på att nå en punkt i min ”karriär” (hahaha) där det känns som om jag inte kommer att förlora den om jag blir mamma. Ofta tänker jag att jag inte är beredd att ge upp min frihet. Sedan synar jag mitt resonemang och försöker sätta det i perspektiv. Det är svårt. Frihet, vad är det? Hur ska jag kunna väga något jag inte vet något om, mot något jag inte riktigt kan definiera?
Och hur ska jag våga, eller ens rättfärdiga, att försöka få barn mitt i pågående klimatkris? Hur törs en skaffa barn utan fast inkomst? Frilanslivet, hur kompatibelt är det med föräldraskap egentligen? Att vara mamma på kulturarbetarlön, går det ens? Kan jag bo kvar i London, där barnomsorg är helvetiskt dyrt och hyrorna skyhöga? Kliver jag rakt ner i kvinnofällan om jag får barn? Så många frågor. Så många osäkra kort.

Samtidigt vänder jag mig om efter bebisar, flirtar med ettåringar i kollektivtrafiken, i parken, på caféer. Blir varm inombords vid tanken på att ha en sju-, åtta-, nioåring. Tar varje chans att spendera tid med Den Lilla Katie och hennes bror. Prioriterar att träffa min guddotter framför alla andra varje gång jag besöker Sverige. Ibland önskar jag att jag inte behövde återbörda dessa ungar till deras föräldrar, men många gånger är det rätt skönt att kunna göra just det och sedan vara fullkomligt fri från ansvar, att bara rå mig själv.

Jag är också lite rädd för att jag plötsligt ska bli en annan person om jag blir förälder. Att mina drömmar, idéer och mål liksom ska glida iväg och lösas upp i tomma intet. Det är irrationellt, jag vet. De av mina vänner som blivit föräldrar har inte blivit mindre, har inte reducerats till att enbart spela föräldrarollen. De har istället blivit mer, större. Expanderat, fått fler sidor och nyanser, djupnat och vuxit. Lärt sig att prioritera, fokusera (och då inte bara på barnen).

Jag tänker på motsatsen till att ha barn. Att inte ha barn. Att aldrig ha barn.
Det känns tomt, men inte katastrofalt.

Jag tänker på varför. Varför vill jag ha barn, om jag nu vill det? Det har jag förstås inte heller något svar på. Varför vill någon ha barn, egentligen? Måste en veta varför? Vill jag verkligen vara förälder? Min tillvaro skulle bli hundra gånger jobbigare med barn. Jag har också en tanke om att den skulle bli rikare, på något vis. Roligare, kanske. Mjukare. Jag vet inte. Mer sömnlös.
Jag tänker på varför jag tänker så mycket på om jag vill ha barn eller inte. Tyder detta ältande på en undermedveten barnlängtan, eller bara på att jag befinner mig i den ålder då samhället gör sitt bästa för att projicera barnlängtan på kvinnor? Den biologiska klockan, tickar den verkligen eller förväntar jag mig bara att den ska göra det? Att ha barn, skulle det för mig kännas som om livet tagit slut trots att det knappt börjat? Eller skulle det kännas som om det äntligen började?

Jag känner mig snärjd av mitt eget resonemang. Min egen obeslutsamhet. Som ett olöst problem som ligger och gnager. Förstås. Hur jag än väljer formar det resten av mitt liv. Skulle jag bli lättad av att ta beslutet att inte ha barn? Skulle jag ångra mig om jag skaffade barn? (Bubblare: kan jag ens få några?)

På väg tillbaka till jobbet passerar jag en vägg med graffiti. Den fylls på och förändras för varje vecka, men en mening skonas alltid:

How do you swallow the doubt and just fucking do it?

När det vänder

Jag tar järntillskott i flytande form, mortlar zinktabletter och blandar med proteinpulver, får injektioner med D-vitamin, en remiss till kardiologen. Kräks av koppartabletterna, men kommer på hur jag kan ta dem med mosad potatis för att de ska stanna kvar i magen. Chris kallar mig kärleksfullt för Londons tunnaste body builder när jag ställer påminnelser i telefonen och dricker mina näringsdrycker på regelbundna klockslag.

Våren pågår omkring oss och jag kapitulerar och köper nya jeans eftersom jag inte står ut med hur alla kläder blivit för stora. Det går dagar, veckor, och jag tröttnar på jordgubbssmaken, byter den mot choklad och vanilj och kemisk banan. Och sakta, sakta vänder det. Ett hekto upp på vågen istället för tre ner. Två hekto upp, tre, fyra. Lite i taget, knappt märkbart, men ändå.

Ett halvt kilo upp. Vi går ut och firar, äter gourmetvegoburgare och dricker feta milkshakes. Chris klappar sig på magen och säger ”I’m only doing this in solidarity” och Isa skrattar och säger, ”Some kinds of solidarity comes easier than others.”

Sista sträckan

Blott dagar senare.

”I have to go”, säger hon. Blåblicken allvarlig och närvarande.
”I know”, säger jag.
Hon nickar.
Jag följer henne inte till flygplatsen. Det är något med att komma hem till en tom lägenhet efter att ha skiljts åt som får det att eka inom mig på ett sätt jag inte står ut med. Istället kysser hon mig hej då i hallen, smeker min kind med tummen, tar sin väska och försvinner.

Igen.

Efter elva dagars klimatprotester

Vaknar av en av hennes sömnrepliker. En kommentar spilld ur drömmen. Ljuset som faller in. Mjuka skuggor i gryning och hennes sömnvarma hud. Långsamma, regelbundna andetagen. Ett personligt mirakel mellan lakanen.

Lämna mig inte, tänker jag.
Lämna mig aldrig igen.

If you tolerate this, then your children will be next

Att stå på Waterloo Bridge. Att stå på Waterloo Bridge i solnedgången. Att stå på barrikaderna på Waterloo Bridge i solnedgången. Att stå intill henne på barrikaderna på Waterloo Bridge i solnedgången, hennes hand i min.

Att stå där och veta att jag kommer att minnas detta ögonblick resten av livet. Att stå där och veta att vi åtminstone gjorde någonting, att vi åtminstone gör någonting. Att vi åtminstone står upp. Raka i ryggen, trötta i fötterna, står vi upp.

Jag ska skriva mer om klimatdemonstrationerna i London så småningom, men de pågår fortfarande och jag spenderar all min vakna tid med att delta i dem. Gör mig sällskap.

Coming home

Det ringer på dörren.

Jag jobbar hemifrån och det är vardag och klockan är halv elva på förmiddagen och posten har redan kommit, så det måste vara Jehovas och jag öppnar inte eftersom sist jag öppnade blev jag stående i sjutton minuter med två små tanter som ville veta om jag visste att gud har ett namn. ”I don’t believe in God”, sa jag och det var förstås ett misstag.
Misstag ska man lära sig av.
Alltså öppnar jag inte.

Det ringer på en gång till.
De är uthålliga, de där små tanterna.

Min telefon ringer.
Det är Ashley, så jag svarar.

”Where are you?” vill hon veta.
“I’m at home”, säger jag.
”Then why the heck aren’t you answering your door?”
“Because I don’t believe in God”, säger jag.
Hon skrattar och plötsligt fattar jag, tar trappan ner till porten i en hastighet som skulle kunna vinna ett distriktsmästerskap, minst.

”I tried you at work, but Chris said you were working from home”, säger hon och jag undrar hur Chris lyckades hålla sig från att ringa och berätta att hon var på väg.
Jag kramar henne. Hårt.
”Are you surprised?” frågar hon, men jag nickar bara.
Har inga ord.