Constant

Jag saknar henne på ett sätt som nästan inte är humant. Det sliter och river i mig och varje morgon när jag vaknar finns där en sekund av lättnad, då jag tror att den gnagande känslan kommer ur något jag drömt. Sedan minns jag. Och pulvriseras.

Safe and sound

”I’m fine. I wasn’t close by.” skickar jag i sms till Katie direkt efter terrorattacken i London. Hon vet att jag jobbar på South Bank i ytterligare några veckor och jag vill inte att hon ska oroa sig.
”Thank you.” svarar hon omedelbart. ”I mean it. Thanks for letting me know.”

Meningen upprepas under eftermiddagen, i telefon, i mejl, i sms.
”Are you safe?”
”Yes. Are you?”

Och till slut har alla de mina hörts av. Alla mår bra, ingen är skadad.
Lättnaden är så stor att den ger dåligt samvete.

Sent, när jag går och lägger mig, när jag äntligen stänger av tv:n där nyheterna pågått hela kvällen, där samma information upprepas och upprepas igen, smattrar ett stilla regn mot takfönstret. Jag ligger i mörkret och tänker på hur alla dagar tar slut. Det är en sådan välsignelse vissa gånger.

Ingen vann

”It’s her loss”, säger Ashley.
”Girl, she’s the one who should be crying”, säger Chris.
”Libertin, det är inte du som är förloraren i det här”, säger K.

Och jag nickar och ler lite och nickar igen, och låter dem tro.
Låter dem tro
att de har rätt.

Sedan går jag hem,
blundar och

vet

att förlusten,
den är min.

Don’t make it true

Jag väntar med att berätta för Ashley. Flera veckor. Varför är det ingen som vet. Kanske för att hon är så långt bort. Kanske för att jag inte vill att det ska vara sant. För varje gång jag yttrar det sjunker det lite djupare in i mig, befästs i sin brutalitet.

Kanske också för att jag inte vill ge henne något sorts hopp, när jag själv inget har.

Till slut blir det tvunget, även över dålig videolänk syns mörka skuggor, syns blekhet och desperation.

”You broke up with Katie, didn’t you?” säger Ashley från andra sidan jorden.
Blåblicken skarp och genomträngande.
”How did you know?” säger jag och låter axlarna sjunka. Försöket till en allt-är-som-vanligt-charad avslutas.
”It’s either that or you’re terminally ill”, säger hon.
”Do I really look that bad?” säger jag.
Hon ler lite.
”You look lovely”, säger hon. ”Only very sad. And it’s obvious that you’re not getting enough sleep.”

Hon ber mig inte redogöra för några detaljer. Jag ber henne inte komma hem.

Phone calls

Hon ringer.

”I miss you, darling”, säger hon. “I miss you terribly.”
Hennes röst är insvept i mjuk förtvivlan.
”I… miss you too”, säger jag och försöker hålla rösten stadig. Misslyckas.
”Are you crying?” säger hon.
”Literally all the time”, säger jag.
”I’m so sorry”, säger hon. “So so sorry.”
”I know you are.”
”This is the way it has to be, isn’t it?”
”I’m afraid so.”
“I wish I could go back”, säger hon. “Have a do-over.”
Jag är tyst ett par sekunder. Blundar.
“I think maybe this is the kind of thing where you can’t have a do-over”, säger jag sedan.
“Yeah, I guess it is.”
“How are you feeling? I mean…” jag låter meningen tona ut.
“I know what you meant”, säger hon. “It’s fine. It’s just the nausea, really. And that’s nothing in comparison. To… this. Us. I… Sorry.”

Och hon gråter.
Och jag gråter.

När vi lagt på är jag åter i spillror. Ett förlist skepp som slungas mot klipporna, igen och igen.

Timmar senare, fortfarande under ytan, skickar jag ett sms. Skriver:
“I think I have to… not talk to you. At least for a little while. It’s simply too hard. I’m sorry. I love you.”

Hon svarar:
“I think you were the best thing that ever happened to me. I want you to know that.”

I sammanhanget tröstar det inte alls.

Atlantis

”Your five senses”, skriver Marie Silkeberg i Atlantis. ”Your five open wounds.”

How’s your heart doing?

Jag går till jobbet. Går helt upp i jobbet. Går knappt hem från jobbet.

En eftermiddag i green room slänger sig Chris ner i soffan mittemot mig. Han är sitt vanliga obekymrade jag. Det gör mig blixtrande avundsjuk.
”Cheer up”, säger han. ”You look like someone’s just died.”
Jag brister i gråt.
”Oh God”, säger Chris förskräckt. ”Don’t tell me someone actually did?”

När jag svalt undan gråten och förklarat, suckar han och kramar mig hårt.
”I’m so sorry, L”, säger han. ”It seems to me that the best people always get the worst hurt.”
Det är snällt av honom.

På kvällen, medan jag borstar tänderna, stirrar jag på Katies kvarglömda hårborste och undrar om hon i samma ögonblick står i sin lägenhet och tittar på något föremål som jag glömt kvar.
Det känns så.

Skriva rött

Min första instinkt är att skriva om det, min första tanke att inte göra det. Hur skriver man om sådant? Hur skriver man om smärta utan att det blir banalt i sin desperation? Hur skriver man om det råa, röda, utan att det kladdar ner hela arket? Inte vet jag. Ni får ta mig som jag är, tror jag.
Som ni alltid gjort.

Exit

“Are you sure?”

viskar jag.

“Completely sure?

There is no way you could have mistaken?”

I famlandet efter det sista frågetecknet bär jag ännu ett oresonligt hopp inom mig.

Hon är barfota och rufsig i håret.
Mörka glorian. Bleka huden. Gröna blicken våt och salt.

Och hon är tyst.

För, vad kan hon säga?

 

Jag säger ”You have to understand that I…”

Och ögonblicket då allt upphör hinner upp mig. Och

jag säger

”I can’t do this,

I love you,

I’m sorry.”

Och mellan varje brutalitet,

mellan varje slag,

en oformlig blå tomhet

som får mig att undra om det här verkligen

händer.

 

Hon kommer nära och jag

skälver,

säger

”It really hurts, this.”

Och hon, sprucken, viskar
”It really does.”

 

Och vi förliser.

It all feels like play

Ett skrivande tillstånd. Jag trevar i texten, min privata. Långsamt. Stormar igenom jobbets, lätt och snabbt. Slutar nästan gå på yogapassen som Sonya håller i, hon blir sur när jag antecknar något som far genom huvudet i downward facing dog, surare ändå om jag gör det i savasana.
Tvivel och tvekan har jag fortfarande, men jag är tryggare nu, bryr mig mindre om vad andra ska tycka om texten, mer om att jag själv ska gilla den. Eller åtminstone stå ut.

Våren har kommit. Gräsmattorna i trädgården svämmar över av krokus. Den Lilla Katie har ny skoluniform. Hon kan läsa nu, slukar bok efter bok, hungrar efter mer. Hon ber mig skriva bara för henne. Kanske gör jag det.