Månadsarkiv: januari 2014

Att landa

Planet som sänker sig över landningsbanan på Heathrow innehåller inga rädslor. Ingen tveksamhet. När det landar har jag redan förankrat mig vid känslan av total tillförsikt. Det är vår i luften, vår i kroppen. Hon ska möta mig på tågstationen inne i stan. Jag sa att hon inte behövde, insisterade på att jag är fullt kapabel att själv ta tunnelbanan till hennes lägenhet, men hon hade redan bestämt sig. Egentligen njuter jag av tanken på att bli mött av henne på en tågperrong. Det är något oerhört i känslan av att veta att någon står stilla och väntar på en, på en plats där alla människor är i rörelse och på väg någonstans. Som ett undantag.

Jag går genom passkontrollen, plockar upp min väska från bagagebandet, köper en kaffe att ta med och går ut i ankomsthallen. Ur ögonvrån ser jag hur någon rör sig mot mig. Sedan är hennes armar runt min hals, hennes ansikte alldeles intill mitt. Och jag glömmer bort att vara förvånad över att hon är där, på flygplatsen. Jag är så upptagen med att vara förvånad över att hon alls finns i mitt liv.

Annonser

En oerhört tunn linje

”Fattar du själv hur modig du är?”, frågar Saga och räcker mig ett champagneglas. Det är releasefest och jag har på mig klänningen jag köpte för ett par veckor sedan.
”Delvis”, säger jag. ”Det är en hårfin gräns.”
”Till galenskap?”
”Precis.”
Saga funderar.
”Jag tror att du har fel”, säger hon. ”Jag tror att galenskap och mod är exakt samma sak sett ur två olika perspektiv.”
Saga granskar mig noga.
”Du är rysligt fin i den där klänningen”, säger hon sedan. ”Men jag tycker att det är synd att du inte har pyjamas på dig, jag tror att det hade piggat upp den här tillställningen.”
”Tänk på den hårfina gränsen”, säger jag.
Saga skrattar.
”Det är precis det jag gör”, säger hon.

”När åker du?” frågar Saga lite senare. De flesta av gästerna har gått och vi sitter i varsin fåtölj i ett hörn av rummet. Jag har bytt mitt champagneglas mot en kopp te.
”Tidigt”, säger jag. ”Planet lyfter halv sju.”
”Du är inte det minsta rädd, eller hur?” frågar Saga.
”Nej, konstigt nog”, säger jag. ”Bara lugn.”
”Jag märker det”, säger Saga eftertänksamt. ”Hur kommer det sig?”
Jag rycker på axlarna.
”Det här är bara ett undantag”, säger jag. ”Att hälsa på Katie i London är en parentes i en berättelse där slutet redan är skrivet. Det är definitivt på ett näst intill befriande sätt.”
Saga väntar på att jag ska fortsätta.
”Jag har redan krossats”, förklarar jag. ”Jag har varit en blödande, mosig sörja och nu är jag ganska okej. Det är ingen hemlighet att jag tycker om henne, det är ingen hemlighet att hon tycker om mig. Det är heller ingen hemlighet att hon åker iväg om några veckor.”
Saga sitter alldeles stilla.
”Du fattar att det kommer att göra ont, va?” säger hon.
Jag nickar.
”Inser du ens hur mycket du tycker om henne?” frågar Saga. ”Eftersom du utsätter dig för samma brutala uppbrott en gång till?”
Jag nickar igen.
”Det är en hårfin gräns”, säger Saga långsamt.
”Alternativet är att stanna hemma och aldrig förlåta mig själv för att jag kunde varit där, men inte var det”, säger jag.
Saga suckar lite.
”Du har rätt”, säger hon. ”Jag är våldsamt imponerad. Och lite orolig.”

Lite senare dimper jag ner i Sagas röda soffa och kurar ihop mig i det hörn som inte är täckt av kläder.
”Har du tänkt på hur det kommer att kännas att kliva av tåget och se henne där, på perrongen?” frågar Saga och släpper ner en av kattungarna i mitt knä. Den trampar runt en stund innan den lägger sig till rätta och börjar spinna. Jag tänker efter. Manar fram bilden av Katie, känner med ens hennes doft i näsan och inser att det är tur att jag sitter ner. Doftminnet knockar mig. Jag har tänkt på henne. Jag har tänkt på att jag ska åka till London, tänkt på att vi ska ses. Men plötsligt slår det mig att hon kommer att vara där. Hon kommer att existera intill mig med sin kropp, sitt hår, sin doft och sin blick. Det är inte bara hennes tankar, inte bara hennes ord på en skärm eller i min telefon. Inte bara hennes själ. Hela hon kommer att vara där och jag kommer att kunna se hennes ansikte när hon har det där uttrycket som får mig att tänka: Det är såhär det känns att vara den hon är glad att se.
”Libertin?” säger Saga. ”Hallå? Var tog du vägen?”
Saga makar undan klädhögarna och sätter sig bredvid mig.
”Va?” säger jag.
”Har du tänkt på hur det kommer att kännas?” frågar hon igen.
Jag skakar på huvudet.
”Uppenbarligen inte”, säger jag. ”Jag har visst missat att informera mig själv om att hon faktiskt kommer att vara där.”

Inget du hittat på

När adrenalinruset klingat av känns London fortfarande som en bra idé. Jag hade inte riktigt trott det. Jag ser The Mental States of Sweden på Dramaten, sitter i mörkret och tänker på hur alla bär sina historier med sig i kroppen. Hela tiden. Vissa nästan utanpå huden. Det snöar när jag går hem från teatern. Ett tyst snöfall över Stockholms folktomma gator. För en stund minns jag hur det känns att älska den här staden. Jag trodde att jag hade glömt. Hur skulle det vara, kan jag inte låta bli att tänka, om hon vore här? På natten vaknar jag av telefonens display som lyser upp i mörkret.

”I will be seeing you.”
”Yes you will.”
”You do realize that that was me checking to make sure I didn’t just make it all up?”
”Clearly.”
”Good.”

Jag hinner nästan somna om.

”Did I wake you?”
”Twice.”
”Sorry.”
”Don’t be. I’m glad you did.”
”Me too. Now, go back to sleep.”

Just idag är jag ett geni

Med tjugonio timmar tillgodo skickar jag in mina sidor. Det är en triumf bara det, att känna mig så färdig med texten att jag inte behöver använda varje minut fram till deadline för att dubbelkolla varje ord eller tvångsmässigt flytta några kommatecken fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det är obeskrivligt skönt.

I det adrenalinrus som kommer ur lättnaden över att ha klarat av det som för ett par veckor sedan kändes så omöjligt bokar jag en flygbiljett.

Jag är faktiskt hellre stormande lycklig i fyra dagar, än ensam med tanken på hur jag kunde varit det. Även om det skulle råka göra ont efteråt. (Det kommer att göra så jävla ont.)

Stå inte stilla.

Dakapo

Katies Los Angeles-resa blir uppskjuten. Hon har förlängt sitt kontrakt med teatern och tänker stanna tre veckor extra i London. Att läsa det mejl där hon upplyser mig om sina ändrade planer och frågar om jag vill hälsa på henne gör mig både glad och lite orolig. Hennes fysiska frånvaro i mitt liv har just börjat kännas uthärdlig, jag går inte längre genom dagarna med ett uttryck av smärta präglat i ansiktet. Ingen kan längre ana sig till att det är ett sprucket hjärta som hamrar i bröstkorgen. Jag är osäker på vad som skulle hända om jag tvingades gå igenom ytterligare ett avsked. Jag misstänker att det inte skulle bli lättare än det förra. Jag misstänker också att jag inom överskådlig framtid kommer att sitta på ett plan till London. Självbevarelsedrift är visst inte min grej. I år heller.

”I know you’re busy. I just thought it would be… well, that it’d be lovely. To see you again, I mean. Before I leave.”

110 timmar

Deadlinen för det viktigaste jag kommer att skriva under hela året är bara fem dagar bort. Det gör mig frustrerad och stressad, lite arg och mycket beslutsam. Jag är långt ifrån färdig. December komplicerades av all längtan och införlivade känslan av att tiden var oändligt långsam, att jag hade en evighet på mig. Den evigheten har hastigt krympt.

Skadebedömning

Plötsligt är det januari och skolan börjar och flera deadlines tornar upp sig. Så jag vaknar ur mitt nästan förlamande tillstånd av längtan och förtvivlan och försjunker i ett annat sorts icke-medvetande för att skriva. Det går. Visserligen inte jättebra, men det går. Scenerna radar upp sig efter varandra och jag kan nästan sitta stilla och bara titta på medan sidor av dialog dyker upp och fyller skärmen. Och det gör mig förvånad. Jag har trott att det inte skulle gå alls, varit helt övertygad om att inte kunna få ur mig minsta lilla rad och därför skjutit försöket så långt framför mig som möjligt.

Stephanie skrev inte på tre månader efter vår stå på en altan och blicka ut över frusna fjordar-session i april. Jag minns knappt vad jag gjorde, men inte skrev jag särskilt mycket heller.

Det här är något annat. Jag undrar vari skillnaden ligger.

Glidande tankar

I provhyttens dämpade belysning provar jag en klänning som jag nästan bestämt mig för att köpa. Jag vrider på mig för att se hur den sitter, granskar gestalten som är jag i spegeln. Fastnar med blicken i min egen. Blir stående. Den här skulle Katie tycka om. Vänta lite. Katie? Klänningen är inte alls tänkt för hennes skull, den är vad jag planerar att bära på Sagas releasefest om ett par veckor. Katie kommer förmodligen aldrig att se mig i den, kommer förmodligen aldrig att se mig igen. Oceaner har en tendens att komplicera saker. Trots att de bara är vatten.

Jag drar ner dragkedjan och glider ur klänningen, hänger upp den på galgen igen. Det blir bra. Någon gång blir det bra.

Åtta mjuka tassar

Jag ligger på överkastet i Sagas dubbelsäng, en kattunge på magen, den andra strax under hakan. Två små, spinnande knyten. Saga visslar i köket medan hon diskar. När hon är klar har tevattnet just kokat upp på spisen.
”Bra terapi, eller hur?” säger hon och ställer två tekoppar på nattduksbordet.
”Den bästa”, säger jag och vill nästan spinna jag med. Tolv veckor gamla kattungar hjälper mot nästan vilken nivå av hjärtekross som helst, åtminstone i stunden.
Saga lägger sig bredvid mig på överkastet och jag lyfter över den ena pälsbollen till henne. Kattungen sträcker på sig och somnar om med nosen i Sagas halsgrop.
”Vet du”, säger hon. ”Jag tror att vi är samma sorts människa, du och jag.”
”Totalt hopplös?” undrar jag. ”Och fullkomligt förlorad när det kommer till djurbebisar?”
Saga skrattar.
”Ungefär”, säger hon. ”Lite för bra personer, var annars det jag tänkte. Med lite för lätt att älska dem som inte förtjänar det.”
”Jag vet inte det”, säger jag. ”För egen del upplever jag nog att hon, Katie, förtjänar att bli älskad av mig. Vad jag inte är lika övertygad om är huruvida jag förtjänar att älska henne. Om det nu är det jag gör, sådant är alltid svårt att avgöra.”
Saga är tyst en stund.
”Det stör mig att du är klokare än jag”, säger hon sedan och knuffar till mig där vi ligger.
”Äsch, lägg av”, säger jag. ”Jag har bara tänkt väldigt mycket på det där.”
”Vår lott i livet”, säger Saga. ”Hjärtan och hjärnor som inte går att stänga av.”
”Amen”, säger jag.

Senare, i Sagas hall, när hon övertalat mig till att lämna kvar båda kattungarna hos henne (långt ifrån ett självklart beslut) och fått mig att säga ja till att gå på hennes releasefest om ett par veckor (”Måste jag ha klänning på mig?” ”Ja.” ”På allvar?” ”Nej, såklart inte, du får ha pyjamas om du vill.” ”Okej.”) inser jag att Saga påminner om en person jag letat efter. Hon delar på sätt och vis min känsla för vad som är viktigt.

Välkomstkommittén

Det första som händer när jag kliver av tåget på Centralstationen i Stockholm igen är att jag springer in i Saga. Saga, som lappat ihop mitt sargade hjärta förut. Hon vet hur man gör. Själv lär jag mig aldrig. Inser knappt när det behövs. Saga var den som sopade upp resterna av mig i sin famn efter att jag och Stephanie konstaterat våra känslor för varandra, pratat ut och beslutat att det bästa vore att inte göra något åt dem. Jag vet inte säkert, men jag tror att hon har ett sätt att läsa av min blick och därmed få en omedelbar statusuppdatering av mitt känsloliv. En sällsynt egenskap. Det är, förutom Saga, bara Stephanie som tycks besitta samma övernaturliga förmåga. Det är egentligen lustigt att de båda dessutom känner varandra.
”Lilla Libertin”, säger Saga. ”Du vet väl att ett julfirande med familjen är förödande i ditt tillstånd?”
”Vilket tillstånd?” säger jag och ställer ifrån mig väskan på den torra trottoaren. (Vintern är helt uppenbart inte vad den borde vara.)
”Försök inte”, säger Saga. ”Vad heter hon?”

Jag ger upp, låter mig bjudas hem på te dagen därpå.