Månadsarkiv: februari 2016

For She’s a Jolly Good Fellow

”And so say all of us!”

Det är lördag. Kväll. Ganska sent. Ashley har precis klivit av scenen tillsammans med en handfull andra cirkusartister. Publiken har gått. Hennes vänner har stannat och nu sjunger vi för henne. Hon skrattar och begraver ansiktet i händerna. Tittar därefter upp på alla som samlats för att fira hennes existens. Trettio år. Hon är glad, det syns.

Bord och stolar bärs fram på scenen, maten dukas upp. Ashley träffar en strålkastare med champagnekorken. Chokladsuffléerna reser sig i ugnen. Och natten försvinner hastigt undan mellan leenden, dans och höga skratt.

I vargtimmen, till We Are Young, med Ashleys arm om mina axlar, tänker jag att jag har sådan obeskrivlig tur med människorna i mitt liv.

 

ash-flowerexplosion

Annonser

Salt

Det återgår, livet. Ni vet. Vissa veckor råkar man fria till någon, andra veckor låter man bli. Det är fortfarande februari. Det är fortfarande rätt kallt. Hon är fortfarande kvar. Vi är okej.

På teatern frestar jag Chris med nya matbilder. Han har blivit vegetarian, till min stora förtjusning och Isas minst lika stora förvåning. Ett nyårslöfte som gick att hålla, tydligen. Han lever fortfarande mest på yoghurt och hämtmat.

Ashley har fyllt år och vi ska fira hennes tre decennier i livet med stort knytkalas. Jag har trettioåtta små formar med chokladsufflé i mitt kylskåp och ingen riktigt bra idé kring hur jag ska frakta dem till festlokalen, men jag har åtminstone kontrollerat att där finns en ugn.

Anna skickar veckans finaste meddelande, det landar i min telefon på tisdagskvällen och lyder: ”Jag hade sagt ja.”

Freudiansk halka

”Det var hemskt”, säger jag till Anna i telefonen. ”Hon var så säker på att jag menade allvar.”
Utanför bussfönstret glider Houses of Parliament förbi.
”Gjorde du inte det, då?” frågar Anna.
Ibland behöver man se världen genom glas, utan att befinna sig omedelbart i den.
”Kanske”, säger jag. ”Lite.”
Sjukt stort är det, Houses of Parliament.
”Det är den bästa freudianska felsägningen jag hört”, säger Anna. ”Vad hände sedan?”
Människorna ser så små ut.
Jag suckar.
”Ingenting.”
Mycket turister.
”Libertin”, lirkar Anna.
Många färgglada dunjackor med japaner i.
”Vi åt färdigt, hon tog en dusch, jag åkte hem.”
Så himla kallt är det väl inte?
”Du åkte hem?” säger Anna.
Det är något med ljuset.
”Ja, jag åkte hem.”
Det är grått.
”Och sedan?” frågar Anna.
”Sedan, ingenting.”
Grått är inte en trevlig färg när det gäller ljus.
”Du tycker inte att ni borde prata om det?” frågar Anna.
”Det var ett skämt”, säger jag. ”Ett idiotiskt knock-knock-joke.”
Grått är en okej färg när det gäller hav och klippor och kanske som inslag i inredning.
”Fast det var inte riktigt ett skämt”, säger Anna. ”Eller hur?”
Grått, grått, grått.
”Nej”, säger jag. ”Det var till exempel inte det minsta roligt.”
Gråt.

The none-proposal

”Explain the whole knock-knock-joke-thing”, säger jag en söndag i februari. Jag har varit uppe ett par timmar och sitter vid köksbordet och skriver. Katie har sovit ut och vaknat sent.

Hon kom hem strax efter midnatt, kröp ner i sängen som jag värmt upp med min sovande kropp och kurade ihop sig intill mig. Jag vaknade inte av hennes fingrar som rörde sig över huden i små cirklar, tillslut väckte hon mig genom att bita mig försiktigt i axeln.
”Touch me”, viskade hon och var pigg och adrenalinstinn efter att ha stått på scenen i flera timmar.
”I’m asleep”, mumlade jag. Ansiktet begravt i kudden.
Hon satte sig över mig.
”No, you’re not”, log hon och smekte insidan av mina armar på det där sättet som hon vet att jag tycker om.
”Yes, yes I am”, sa jag, men vaknade till under tyngden av henne. ”It’s the middle of the night.”
Hon böjde sig fram och föste undan håret från min nacke, kysste. Nafsade. Jag kände hennes tänder mot min hud.
”Alright.” Jag vred mig runt under henne, hamnade på rygg, händerna på hennes höfter. ”You win.”
Hon krånglade sig ur tröjan. T-shirten under var skrynklig och varm, hon drog av sig den också. Knäppte upp behån, gled ur den och släppte den någonstans utanför sängen. De där brösten. Hennes vackra, mjuka bröst. Ett litet födelsemärke på det högra, ett tunt ärr vid sidan av det vänstra. Tyngden. Så jävla klarvaken.

Nu är det morgon.

”You really want to know?” frågar hon och sätter sig mitt emot mig, ena ögonbrynet höjt. Det är en perfekt bild. Hennes nyvakna uppenbarelse, förmiddagssolen som silar in genom fönstret, hennes vinterbleka hy, gröna glitterblicken.
”I really want to know”, bekräftar jag.
Hon gäspar.
”It’s basically a word joke”, säger hon. ”Something that sounds like something else when it is put into context.”
Hon gäspar igen. Jag kan se alla hennes tänder.
”How can you be tired?” säger jag. ”It’s almost lunchtime.”
”Someone made me work hard when I got home last night”, ler hon.
Jag puffar till henne med foten.
”Hey, I was deep asleep.”
Hon flinar.
”I remember.”
Jag känner hur jag blir lite röd om kinderna. Att hon fortfarande kan få mig att rodna. Det är egentligen ganska enastående.
”You were saying?” manar jag på.
Hon rättar till sitt ansiktsuttryck.
”Right, so, it’s a word joke in a role playing format”, förklarar hon pedagogiskt.
”Right”, säger jag. ”Try me.”
Hon funderar en kort stund, sedan skakar hon på huvudet. Flinar.
”It’s too childish.”
”Well,” säger jag. ”I need to be able to match a six-year old, childish is part of the deal.”
Hon suckar.
”Knock-knock.”
”Who’s there?” frågar jag.
”Theodore.”
”Theodore, who?” frågar jag.
”Theodore wasn’t open so I knocked.”
Jag skrattar. Hon skrattar åt att jag skrattar. Det är så dåligt.
”I knew this was your true sense of humor”, säger hon och pussar mig på näsan.
Hon reser sig för att göra kaffe.
”Another one”, säger jag.
Hon pussar mig igen. På munnen den här gången.
”Knock-knock”, säger hon.
”Who’s there?” frågar jag.
”Boo.”
”Boo, who?” frågar jag.
”Gosh, don’t cry. It’s just a knock-knock joke.”

Hon mäter upp kaffepulver i pressokannan och skakar på huvudet åt att jag försöker låta bli att skratta. Jag återgår till min text. Hon brer sina frukostmackor vid köksbänken. Tappar en tomat i golvet. Plockar upp den igen och skär den i skivor. Lägger skivorna på smörgåsen. Låter kaffet dra i kannan. Serverar i två muggar. Häller mjölk i min och släpper en sockerbit i sin egen. Rör om.
”Your turn”, säger hon och sätter sig vid köksbordet igen.
Jag funderar. Drabbas av en plötslig snilleblixt.
”Knock-knock”, säger jag.
”Who’s there?” frågar hon.
”Mary.”
”Mary, who?”
”Mary me.”

Hon är tyst. Ögonen allvarliga. Tiden stilla.

”Libertin, you know I can’t”, säger hon lågt. ”I’d love to, but I just can’t.”
Jag försöker le men får bara till ett slags grimas.
”No”, säger jag. ”I didn’t… It was just… That was the joke.”
Jag harklar mig.
”Guess I should have gone for ‘Mary Christmas’.”

Ridå.

Life on Mars

Det är half-term och min andra Katie, Den Lilla Katie, sexåringen, har lov. Jag tar ledigt en eftermiddag och vi går och ser The Wondercrump World of Roald Dahl på Southbank Centre. Den Lilla Katie tycker bäst om den uppochnervända korridoren ur The Twits och själv blir jag mest förtjust i den jättelika persikan. Vi gillar båda den enorma sängen där det hålls högläsning ur Matilda.

På vägen hem försöker hon inviga mig i konsten att berätta knock-knock-jokes.
Det går inte särskilt bra.
”Knock-knock”, säger hon.
”Who’s there?” frågar jag (så mycket har jag ändå snappat upp).
”Potato”, säger hon.
”Potato, who?” frågar jag.
”Potato, potato”, säger hon och skrattar så hon nästan snubblar sig ner för trappan vi går i.
Jag fångar upp henne innan hon ramlar, men skämtet faller platt.
Hon prövar mig igen, den här gången är det en fisk som knackar och jag begriper fortfarande ingenting. Det måste vara en kulturkrock, tänker jag, mellan mig och England. Eller mellan att vara uppvuxen på nittiotalet att växa upp på andra sidan millennieskiftet.
Hon försöker en gång till (”Strawberry, who?”, ”Yes, I’m happy!”) och jag känner mig som en utomjording, eller kanske bara som en riktigt trist vuxen. Jag vet inte vilket som är värst. Antagligen det senare.

När jag lämnat Den Lilla Katie i receptionen på teatern där hennes pappa repeterar, hör jag henne ropa efter mig.
”Next time, you have to tell me a joke”, ropar hon. ”A really good one.”
”Does it have to be a knock-knock-joke?” ropar jag tillbaka.
”No”, hojtar hon. ”It can be a joke from your planet.”

 

The dealmaker with a front row seat

Fredag
Jag kapitulerar och köper en brödrost. Drygt tjugo månader av förhoppning om att hitta åtminstone ett massproducerat bröd i England som är gott orostat, men nej. Den första rostmackan njuts tillsammans med skam över min envishet. Ibland är det så enkelt som att göra precis som alla andra.

Lördag
När jag kommer hem vilar en blomsterbukett mot min dörr. Det är rosa och röda och lila alstroemeria. De saknar avsändare. Jag ringer Katie men får inget svar.

Söndag
Ashley tumlar genom luften i det röda tissue-tyget. Hon gör det till Chinawomans I’ll Be Your Woman och kanske är det för min skull.

Måndag
Himlen ovanför sängen är klar och tanken är klar och kanske är jag klar. Färdig.

Fast forward

Isa har jagat mig i veckor, men jag har suttit fast i ett pågående kontrakt och dessutom inte varit alldeles säker på att ja var ett bra svar. (Hur ska man förresten någonsin kunna vara säker på det.)

Över en lunch för ett par veckor sedan sa jag ändå ja och igår återvände jag till West End.

Det är dags för andra akten.

Je suis là. Regardez-moi.

Hemma hos Ashley hänger ett av hennes tissue-tyg på tork. Nio meter röd lycra och det ser ut som om en tvättinrättning flyttat in. De provisoriska linorna spänner tvärs över rummet.

”I haven’t seen you use this color before”, säger jag och låter handen svepa över tyget.
Ashley fyller vattenkokaren, den stormar när vattnet kokar upp.
”It’s for Valentine’s”, säger hon.
”You’re working on Valentine’s Day?” frågar jag.
Ashley sträcker sig efter temuggarna i skåpet, de är blå, ojämna, vackra.
”Well”, säger hon. ”It’s not like I’ve got anything better to do.”
Hon håller upp två teförpackningar. Yorkshire Decaf och Twinings Pure Green.
Jag pekar på Twiningspaketet.
”How come you only have healthy teas when you’re such a badass when it comes to coffee?” frågar jag.
”I’m a complex person”, ler Ashley och lägger tepåsar i muggarna, fyller på med vatten, en tesked honung i min.
Vi sätter oss i soffan, framför oss: ett hav av rött tyg, höga vågor.
”What are your plans for Valentine’s?” vill hon veta.
Jag säger att jag inte har några. Katie har antagligen planer med Jack, och även om hon inte har det antar jag att hon vill vara tillgänglig för eventuella överraskningar. Hon har inte sagt något och jag har inte frågat.

På soffbordet ligger Nina Bouraouis Nos baisers sont des adieux. Jag tar upp den, bläddrar. Marginalerna bär Ashleys handstil, raderna vilar på hennes understrykningar.

”Toute notre vie consiste à se battre contre nous-mêmes.”
(Hela vårt liv består i att slåss mot oss själva.)

Ja. Jag vet.

”Shall I put your name on the guest list?” frågar hon när jag ska gå. ”For Valentine’s.”
”It’s not like I’ve got anything better to do.”
Krökta mungipor, ett återhållet leende som gör sitt bästa för att bryta igenom.

(Jag är här. Titta på mig.)

Tack

”Jag vill skriva, det är så svårt att skriva, jag vill absolut inte skriva, ändå måste jag skriva”, skriver jag till Bodil Malmsten. Det är 2003, jag är femton år och vill veta hur man gör. Varför. Om.

Det kommer ett svar.

Bodil Malmsten svarar ”Skriv!” och jag skriver och sedan dess har jag skrivit och ibland, när vi råkat vara på samma ställe, har vi pratat lite (sådär som hon gör med sina läsare och skrivande människor) och jag har varit glad åt att veta att hon finns med sin skärpa och sitt klokskap. Jag har varit glad åt att hon finns och nu finns hon inte.

Bodil Malmsten är död.

Det tycker jag är svårt.

Change is the only constant

The Rolling Stone, en pjäs om homofobi i Uganda, spelas på Orange Tree. Pjäsen är ett svar på den hatkampanj från 2010, då tidningen Rolling Stone publicerade en lista med namn, adresser och fotografier på 100 (misstänkt) homosexuella människor under rubriken ‘Hang them’.

Jag och Katie går och ser den tillsammans, vi har båda en varm relation till just Orange Tree. Katie har spelat i ett tiotal uppsättningar där de senaste åren och jag ser det mesta som sätts upp. Jag brukar oftast tycka om pjäserna de väljer och får alltid en varm, hemtrevlig känsla av att kliva in i salongen. Dessutom ligger teatern mindre än femton minuters promenad från min lägenhet och det gör det lätt att gå på dörren, vilket är smidigt eftersom det oftast är utsålt. Ofta till samma, trogna publik. De som kommit till varje uppsättning sedan 1971.

The Rolling Stone har fått fina recensioner. Fem stjärnor av en handfull tidningar, fyra av flera andra. Därför blir jag lite förvånad när vi kommer in i foajén och där knappt är någon publik alls. Dörrarna är öppna och jag förväntar mig en fullsatt salong, men där inne finns bara ett tiotal personer. Vi sätter oss. När dörrarna stängs och ljuset dämpas en stund senare är det inte ens halvfullt.
”Where is everyone?” viskar Katie och jag har inget svar, undrar samma sak.

Det är en bra pjäs. Jättebra. Viktig och gripande, extremt aktuell, plågsamt bekant. Skådespelarna är helt fantastiska. I applådtacket står vi upp, jag och Katie, liksom några andra runt om i salongen. Det är uppenbart att vi delar samma igenkänning, samma personliga koppling till texten, och det uppstår en oerhört skör och vacker känsla av samhörighet. Vi hör ihop, det känns viktigt. Du är inte ensam. Inte jag, eller du eller du heller.

Ute i februarikvällen är det ändå något som gnager. Varför var det inte fullt? Var fanns alla damer och herrar, alla tanter och farbröder som brukar befolka Orange Tree? De som till och med satt igenom Pomona, trots att de definitivt inte hörde till den tänkta målgruppen. Varför var de inte där?

Jag tänker att det har med fördomar att göra. Det är en fördom från min sida. Att äldre människor har svårare att acceptera homosexualitet. De som var unga medan det ännu var olagligt och mer bespottat än det är idag.

Men kanske var det inte alls på det viset. Kanske var det så att tre fjärdedelar av Orange Trees trogna besökare hade influensa just den här kvällen. Kanske var det så att det var något extra bra på tv.

Eller så var det så att det tog emot.