Månadsarkiv: maj 2018

Beyond reason

Och så, en ny sanning som placeras mellan oss. Min förvåning, hennes defensiv. Vår gemensamma oförmåga att ta oss förbi, att nå fram till varandra, att återta kontrollen över vad som vecklar ut sig framför oss. Känslorna så råa, rädslan så djup. Och detta skeende får mig att tro att jag kanske trots allt upplevde ett varsel, där i regnet. För plötsligt, utan att jag riktigt förstår hur det gått till, har världen kantrat. Och vi sjunker, sjunker.

Annonser

Give me your beautiful, crumbling hearts

Och sedan vi tagit oss hem genom åskvädret, skalat av våra genomvåta kläder på hallgolvet, öppnat alla fönster och släppt in natten i sovrummet, har vi livets bästa sex.

Efteråt, kroppen mätt och varm, mörkret nära. Hennes andhämtning intill mig och jag undrar om hon såg samma upplösning i min blick som jag i hennes. Om lyckan alltid är som störst precis på gränsen. Om kärlek växer i rädslan för att den en dag kan ta slut.

Men så vaknar jag morgonen därpå och finner att profetian bleknat med natten, och jag smyger upp och brygger kaffe, dricker det på terrassen där regnet torkat upp. Lyssnar på hennes sömnrörelser genom det öppna sovrumsfönstret. Skriver till er. Känner förundran över att ni finns där ute, människor jag inte känner, men som känner mig. Hur märkligt.

Here we are, dancing in the rumbling dark

Jag överraskar Ashley med biljetter till en semihemlig Kate Tempest-spelning. Leder henne ovetandes till den tunga branddörren på baksidan av Peckham Levels. Det ska bli åska, Londonluften trycker, bär dova toner av jasmin och mjuk asfalt, grillrök, avgaser. Hon har nyss återvänt hem och hennes hår ligger nytvättat fuktigt mot ryggen, resan bortsköljd, hennes axel åter så nära min när hon läser namnet på biljetterna.
”Is this for real?” säger hon och jag nickar, smyger armen om hennes midja. Hur hon tittar upp, ögonen stora och glansiga. Min fina, mjuka luftakrobat med känslorna så tydliga under huden.

När Tempest framför People’s Faces står jag intill henne, tårarna strömmande nedför våra kinder, i ett rum som tystnat, som stillnat, som vilar i denna enda människas sanning om samtiden. Mörkret som häver sig omkring oss, strimman av ljus vid horisonten.

Timmar senare, när vi omtumlade kliver ut på gatan igen, förändrade, injicerade med hopp och vemod, lyser den första blixten upp natthimlen. Den följs av tusen andra och ett skyfall som bara kan beskrivas som bibliskt. Ashleys nakna ben när vi springer genom regnet, tygpåsen som dansar mot höften, hennes ansikte upplyst av blixten när hon vrider på huvudet och möter min blick. Läpparna som ljudlöst formar orden, rösten som dränks av ovädret.

”Thank you.”

Och jag ser henne.

I ett enda hastigt ögonblick ser jag henne, våra vägar som korsats och flätats samman, men också hur vi plötsligt ska komma att gira åt varsitt håll.

Bilden som etsas på näthinnan. Hur jag vet att jag aldrig kommer att glömma den. Resten av livet skulle kunna vigas åt att åter få uppleva samma hundradels sekund av upplysning. Den våldsamma insikten om att vår tid intill varandra inte är evig, var kommer den ifrån? Varför slår den ner just nu, likt blixten klyvande? Varför ekar förlusten i mig, i ett ögonblick av total samhörighet?
Varför känns den sann?

Sådant jag tänker på klockan 05:14 och skriver ner i tunnelbanan en timme senare

Ny vecka. Jag skriver så lite, längtar tillbaka in i texten, har inte tid. Och när jag har tid: ingen ork. Det kommer att vara så minst ett par veckor till, men jag längtar efter skrivandet så som jag kan längta efter människor. Som vore det en egen person, inte bara en del av mig.
”Har du planerat sommaren?” frågar folk jag känner. ”När ska du ha semester? Vad ska du göra?”
Och jag är hopplöst efter, överrumplas alltid av maj, snubblar in i juni.
Skriva, tänker jag. Bara jag får skriva bryr jag mig inte om något annat.
Det är inte helt sant. Jag hoppas förstås på hav och salt, långa lata lediga dagar i gräset, återseenden, samtal, ljumma kvällar. Att ha så mycket tid att jag inte blir irriterad över den knappa halvtimmen det tar att diska upp efter middagen. Att ha tid att spilla.

Morgonstund osv.

Jag har sovmorgon. Jag vaknar fem. Jag brygger kaffe och går ut på terrassen.

”What are you doing up?” frågar Ashley nyvaken i dörröppningen timmar senare. ”Can’t you sleep?”
Jag har sett soluppgången, har hört staden vakna, har hunnit tänka långa tankar.
”Come here”, säger jag.
Hon går barfota över trädäcket och sjunker ner bredvid mig i rottingsoffan. Sömnvarm, sömnrufsig, gäspande.
”Lovely morning”, säger hon och kisar mot solen. ”You should have woken me up.”
Så sträcker hon sig efter min kopp, dricker det sedan länge kalla kaffet i två klunkar. Lutar sig tillbaka.

I morgon reser hon.

We are enough

06:10. Äter frukost vid köksbordet. Morgondiset, den tidiga tystnaden, skivat päron i gröten. Tänker på lyckan. Hur den smyger sig på. Hur den tar ett fast grepp. Hur den sipprar fram genom huden, ger lyster, smittar. Långt ifrån alltid har jag varit lycklig före sju om morgonen, men nu är jag det. Det är en märklig upplevelse. Stor.

Klär mig, pussar Ashley på pannan medan hon sover, stänger dörren tyst bakom mig, åker till teatern.

That tidal wave

”It’s too hot”, suckar Ashley i mörkret, det täta, kvalmiga. ”I’m burning up.”
Hennes ben snuddar vid mitt. Jag makar mig åt sidan. Natten kokar.
”No need to go abroad”, säger jag hoppfullt, en mindre subtil vädjan till den rastlöshet jag åter börjat skönja hos henne.
”Oh, L”, viskar hon.
Inget mer. Det räcker så.
”How long?” frågar jag.
”A couple of weeks”, säger hon. ”Maybe more.”
”When are you leaving?”
”Soon.”
Hennes arm om min midja.
Hettan, tyngden.
Jag nickar.
Det är såhär det är. Det är såhär det kommer att vara.
”I’ll be here when you get back”, säger jag.
Hon ler i mörkret.
”I know.”

We float

Och det blir äntligen helg. Värmen är tillbaka och med den återvänder Ashley från en veckas repetition i en annan stad. Hon för med sig en bris av hav och salt i kläderna hon packar upp ur väskan. Jag har sommarlängtan och känner mig rusig av trötthet och sol. Kan knappt vänta till månadsskiftet, då vi har premiär och produktionen avslutas för min del. Kan knappt tänka mig ett liv bortom den. Det är så lätt att leva i bubblor som den här. Varje produktion ett eget, slutet, universum. Hon i sitt, jag i mitt. Den ömsesidiga förståelsen inför långa arbetsdagar, stundvis frånvarande blick och trötta muskler.

Vi går till parken. Tar med oss böcker och lunch, blommar ut gräset. Hennes nakna fötter intill mina. Jag somnar till i skuggan, äppellundens vita tak ovanför. Syrendoften, grönskan, sömniga humlors surrande.

Vaknar när Ashley öppnar kaffetermosen.

”Can I read you something?” frågar jag senare, med handen vilande över den sista dikten i Autobiography of Red.
Ashley nickar. Hon plockar med tusenskönorna hon knipsat i kanten av filten. Vita kronblad, solbrända fingrar. Jag läser XLVII för henne, låter texten landa mellan oss, ser ur ögonvrån hur hon stillnar vid de sista raderna.

 

“And now time is rushing towards them

where they stand
side by side with arms touching,

immortality on their faces, 

night at their back.”

 

Så ler hon.
Petar in en av tusenskönorna bakom mitt öra.
”Side by side”, säger hon. ”Immortality on our faces.”

Och jag vet att hon ser oss.

Road once walked

Jag vacklar. Sömn tycks mig ett avlägset minne. Impulskontrollen flackar till i tröttheten uppstådd ur de långa arbetsdagarna. I tunnelbanan på väg hem, sent om kvällen, formulerar mina händer ett meddelande till Katie. Korta rader i ett obevakat ögonblick. Inget allvarligt, ett livstecken bara. Hjärtat genomborrat av en skärva nostalgi, skälvande i sin korg. Det är årstiden (det är alla årstider).

Men jag hejdar mig.
Skickar aldrig.

Återfår balansen.

Rader ur stulna minuter

Och dagarna, som korta sprintlopp på kolstybbsbanan. Det röda dammet, hastigheten, målmedvetenheten. Tröttheten efteråt. En vecka till tech, allt är kaos. Välorganiserat kaos. Det blir bra, allt blir bra.

Planerar in sena kvällar i förväg för att inte överrumplas av dem. Tisdag, onsdag, torsdag. Inte fredag, då har Den Lilla Katie dansuppvisning. Lördag tänker jag ligga utslagen under blåregn. Om det inte blommat över.