Månadsarkiv: januari 2015

Not as grey as you might think

Katie sitter vid köksbordet och muttrar över sin deklaration. Hon har ratat varenda kopp te jag försökt erbjuda henne den senaste timmen, svurit på franska fem gånger och på bydialekten hon har med sig hemifrån fler gånger än så. Jag har bidragit med tre lämpliga, något snällare, svordomar på svenska (järnspikar, jädrans och jäklar. ”Wait, they all sound the same?”) vilket fick mig att tänka på Svordomsvisan som vi sedan har lyssnat på fyra gånger och Katie har jämfört den med Jacques Brels Vesoul. Innehållsmässigt har de förstås inte särskilt mycket med varandra att göra, men omöjligheten i att hinna med i texten när man inte kan språket är densamma. Musiken är nu pausad och allt som hörs är prasslet av kvitton från köket. Själv skriver jag, parkerad i den blommiga soffan, med benen uppdragna under mig och datorn i knät.
”C’est des conneries!” kommer det från köket med jämna mellanrum. Jag känner igen frustrationen i hennes röst, den påminner väldigt mycket om min egen deklarationsångest som brukar göra entré i slutet av april varje år. I England deklarerar man i januari.
Jag hör ljudet av en stol som skjuts ut och en sekund senare står Katie i dörröppningen.
”This is the dullest question ever”, säger hon med trött röst. ”Do I include the VAT on my agent’s commission as an expense?”
”Not a clue”, säger jag.
Hon suckar.
”Did you include it last year?” frågar jag.
Hon ser ut som om hon ska börja gråta vilken sekund som helst.
”I can’t remember.”
Jag misstänker att det svenska Skatteverkets regler kanske inte är applicerbara på det brittiska skattesystemet, även om de i teorin skulle kunna vara det. Det är mycket som i teorin skulle kunna vara likadant här som hemma, men som inte är det. Personnummer, till exempel. En sjukt smidig detalj som inte alls existerar här. Eller det faktum att man, när man öppnar ett bankkonto här, får en papperslapp med bankens logotyp på där man ombeds skriva ner sitt kundnummer, kontonummer, pinkod och lösenord (”Just in case you’d forget”). Alltså raka motsatsen till förvara aldrig koden tillsammans med kortet. Eller att man är tvungen att uppge etnicitet och hudfärg när man ansöker om lånekort på biblioteket, listar sig hos vårdcentralen eller tecknar sig för ett gymmedlemskap. Jag är fortfarande, åtta månader senare, förvånad till en grad av förnekelse. Alltså är jag inte mycket till hjälp med Katies deklaration.
”Why don’t you pay someone to do your taxes for you?” frågar jag.
Katie tittar olyckligt på mig. Jag väntar.
”Jack usually does them”, säger hon tillslut. Pojkvännen. Självklart.
Katie mäter mig med blicken. Hon tror att det är svårt för mig att höra hans namn. Det är det inte. Det är att höra hans namn och låta hjärnan koppla ihop det med hans roll i hennes liv som är svårt. Att koppla ihop det med ett ansikte, en kropp, en person, vars händer och armar och hud ibland rör vid henne. Jag tänker ibland att det är tur att vi aldrig träffats, jag och Jack. Det här skulle vara så oändligt mycket svårare då.
”Call him”, säger jag när den ofrivilliga bilden min hjärna omedelbart konstruerar (Jack som kysser Katie) har bleknat från näthinnan. Katie tar upp telefonen som ligger på soffbordet. Hon tvekar.
”Go on, call him”, manar jag och hon böjer sig nära och pussar mig på kinden innan hon försvinner ut i köket.
Tjugo minuter senare är alla blanketter ifyllda och samtalet avslutat och det är en betydligt gladare Katie som återvänder till vardagsrummet och dimper ner bredvid mig i soffan. Jag har hunnit igenom min dagliga ordmängd.
”Sorry for making a perfectly nice Sunday that little bit greyer”, säger hon och lutar huvudet mot min axel.
”Don’t be”, säger jag. ”I did pick up a couple of things in french while you were at it, that’s always something.”
Hon skrattar till.
”I bet you did.”

Annonser

Lite mindfullness, tack

Januari är ett vakuum. En semestermånad i Londons teatervärld, ingenting händer. Jag ventilerar frustrationen för Laura över kaffe i pappersmugg på Richmond Hill en eftermiddag. Hon säger Oh honey, just enjoy the slowness, don’t stress it och det är så jag vet hur grön jag är, som inte har vett att uppskatta den enda lugna månaden på året då alla andra teaterarbetare njuter.
Sedan promenerar vi längs utkiksplatsen och blickar ut över de gröna kullarna och floden som slingrar sig fram genom landskapet som ett silverband i solen. Hon säger This really is something, isn’t it? och jag tänker att jag trots allt inte skulle vilja byta den här eftermiddagen mot en spenderad i ett kyligt rekvisitaförråd eller vid ett skrivbord på teatern.

Saker måste få ta tid.

 
Richmond Hill

Steg framåt, bortåt

Hon skickar ett meddelande. Det är förmiddag och jag sitter uppkrupen i sängen, under duntäcket (det är femton grader) och skriver. Tekoppen ångar på fönsterbrädan. Är du där? skriver hon. Skriver Stephanie.
Jag funderar en stund. Är inte helt säker på att jag är det, kanske har jag gått min väg. Lämnat henne. Jag vet inte, svarar jag tillslut, knappar med stela fingrar på telefonens tangentbord. Sanningsenligt.
Det blir tyst. Jag återgår till orden på skärmen, de som är mina, fyller på lite. Dricker upp teet. Försöker känna efter, ta reda på om jag känner något inför Stephanies meddelande. Känner inget. Går ut i köket och kokar ett ägg. Äter det stående vid köksfönstret. Fryser lite, men inte så farligt ändå. Det är soligt och jag tänker att jag ska ta en promenad runt parken sedan, se efter om krokusarna slagit ut. Eller åka in till stan och se en pjäs. Kanske den nya på Gate. Tänker att jag ska ringa Katie och fråga om hon vill följa med.

Nej, Stephanie, jag är nog inte där trots allt.

Jag är här.

Separation Rd

Katie ska resa bort. En månad på en scen långt från London. Hon berättar det när vi sitter kvar i salongen på Orange Tree en stund efter att ha sett Widower’s Houses. Låter ledsen och urskuldande, som om hon försöker be om ursäkt för att hennes karriär kommer emellan oss. Det är ju såhär det är, jag vet det. Jag har accepterat det. Rörligheten är en del av hennes liv, alltså är frånvaron av henne i perioder en del av mitt. Det är svårt bara, undermedvetet upplever jag det som om alla är på väg bort från mig.
Vi promenerar genom Richmond senare, tar en extra omväg i mörkret och går ner till floden. Väljer gångvägen mellan Twickenhambron och Richmondbron, fryser i blåsten. Themsen flyter svart och lugn intill oss. Jag frågar när? hon säger three weeks from sunday och det är närmare än jag räknat med.
Jag lyckas inte tänka positivt. Allt är så skört.

Du håller min penna i din hand

Nina Bouraoui skriver i Dockan Bella att somliga människor ger en skrivandet medan andra håller det tillbaka. Jag tänker på det och försöker dela in individerna i mitt liv efter dessa två ytterligheter. Inga överraskningar.
Bouraoui skriver också att hon inte vet om hon ska leva eller skriva, hon vet inte om kärleken är skrivandets offer eller om skrivandet utplånar kärleken. Jag undrar också, säker på att något offras för det andra, men inte vilket. Kanske båda. Kanske kan man aldrig få ha kärleken och skrivandet samtidigt. Är jag för lycklig skriver jag inte, är jag för dämpad skriver jag inte. Skriver jag är jag inte i kärleken, utan betraktar den lite utifrån. Som en åskådare bakom glaset. En aning voyeuristiskt.
Jag vet inte om man kan komma över kärleken, jag vet inte om man kan komma över skrivandet. Det ena föder det andra, föder det första. Det andra förtar det första och tvärt om. En samexistens mellan två magneter som aldrig kan pressas mot varandra ansikte mot ansikte. Bröst mot bröst. Den ena måste alltid hålla sig bakom den andra. Accepterar man det kanske man både kan skriva och älska.

Det perfekta alibit

Vi går och ser Golem. Det är den första måndagen i Januari och London har nästan minusgrader, andedräkten blir till rök ur våra munnar. Katie är vacker i gräddvit, välstruken blus och nya jeans. Hon bär en liten stjärna av guld runt halsen och jag tänker osökt på Stephanies kvinnosymbol som alltid vilar i hennes halsgrop och på den diskreta inskriptionen på baksidan. Ett ensamt L. Det fungerar, eftersom vi i verkligheten har samma initial i våra förnamn. I verkligheten heter Stephanie inte Stephanie. Att det är min bokstav hon bär i sin halsgrop är det därför ingen annan som vet. Det är ett perfekt alibi. Jag undrar om hon kommer att ta av sig halsbandet när hon gifter sig eller om jag kommer att vila mot hennes hud när hon säger ja?
I foajen till Young Vic är det packat med folk. Golem har fått lysande recensioner och spelas för utsålda hus. Katie släpper min hand innan vi går in och spanar runt bland människorna för att se efter så att där inte finns någon som inte får se oss så nära varandra. Hon hittar ingen och flätar in sina fingrar i mina igen. Jag har samma blå klänning som när jag åt middag med Stephanie för ett tag sedan, men andra skor, andra smycken, annan frisyr. Intill Katie känner jag aldrig för att bära klackar, jag vill behålla den perfekta längdskillnaden som gör att hennes huvud passar så bra mot min axel. Bredvid Stephanie är jag mer benägen att bli några centimeter längre, jämna ut skillnaden mellan oss. Hon är nästan ett huvud längre än jag, liksom Katie är ett huvud kortare.
I salongen omsluts vi av publiksorlet som brusar mellan väggarna innan ridån går upp. Jag älskar det ljudet. Så mycket förväntan. Jag vänder mig mot Katie och säger This is my favorite sound, of all sounds och hon ler och säger att det är därför hon hellre står på scenen än filmar, hon vill stå i kulisserna och lyssna på sorlet minuterna innan ljuset dämpas. Det är belöningen för allt hårt arbete. Jag tänker på hur lika vi är. Och hur olika.
Golem är bra, liknar ingenting jag sett tidigare, sliter med mig och får mig att liksom lätta ur kroppen och bara bli till ett medvetande som svävar i rummet. En modern saga i surrealistisk tappning, så välspelad att skådespelarna får stående ovationer. Efter föreställningen går vi till teaterbaren och Katie köper ett glas vitt vin, som vanligt. Jag beställer alkoholfritt och spanar på Benedict Cumberbatch som står i ett hörn tillsammans med sitt sällskap. Han är kortare än jag trott. Jag viskar till Katie att Sherlock’s in the house och hon frågar om jag vill att hon presenterar mig. Jag inser inte att det skulle vara ett alternativ förrän hon tar mig i handen och banar oss väg genom människohavet. Väl framme levererar hon ett oväntat avslappnat Bennie, you look fabulous och han säger as do you, my fair and tender och jag vet tillräckligt mycket om Katie för att begripa referensen men uppenbarligen inte tillräckligt mycket för att lista ut hur de känner varandra. Han böjer sig ner för att kunna kyssa henne på kinden. Katie ler och presenterar mig och Bennie Cumberbatch tar i hand och säger att det är vackert med klänningen som går ton i ton med mina ögon och Katie skrattar och lägger armen om min midja. Som om hon vill visa upp mig. Jag står där och lyssnar medan de pratar om vad hur julen varit och vad de båda har på gång just nu (han: ”Oh, you know, same old. We start filming tomorrow. Yes, back to Bristol.” hon: ”Yes, rehearsals are going well. It’s been a a bit of a challenge.”). Situationen är en aning surrealistisk, men Katie verkar inte tycka det så jag bestämmer mig för att det bara är i mitt huvud det är konstigt att hon känner Benedict Cumberbatch och att Golden Globe är ett fullkomligt rimligt samtalsämne att ventilera med någon som råkar vara nominerad.
Senare. När vi kommer ut på gatan och promenerar till tunnelbanan genom den enda minusgrad London lyckats uppbringa den här vintern, håller hon som vanligt i min hand. Jag tänker på hur det börjar bli en vana.
På perrongen i Southwark släpper hon hastigt taget, som om hon hade bränt sig, och tar ett halvt kliv bort från mig i samma sekund som en kvinna i sextiofemårsåldern vänder sig om och får syn på oss.
”Katie!” utropar hon. ”How lovely to see you.”
De kramar om varandra och Katie frågar hur kvinnan mår och säger att det var länge sedan sist och så presenterar hon mig som en väninna och berättar att vi precis varit på teater, sett Golem, och kvinnan nickar intresserat och tittar nyfiket på mig med snälla ögon och frågar vad jag tyckte och jag säger att jo, jag tyckte om den.
”Please tell Jack to give me a call”, säger kvinnan just som vårt tåg rusar in till perrongen. Katie lovar och vi säger hejdå och kliver ombord och när dörrarna stängts och tunneln omsluter oss så frågar jag Katie om det där var hennes svärmor och hon nickar och jag känner hur marken liksom öppnar sig och försöker svälja mig.
Katie ser lite blek ut, leendet hon försöker sig på är mycket svagt.
”You’re my perfect alibi”, säger hon.
Jag tänker att hon inte ska vara för säker på det, det syns i hennes blick vad vi är, det syns i min. Hon är inte en lika bra skådespelerska i det vanliga livet som hon är på scenen. Men visst är det lättare att passera som väninna istället för älskarinna, när man råkar vara av samma kön. Människors tankar tycks helt enkelt inte vandra den vägen, de tror inte att vi kysser varandra när de tittar bort. Det perfekta alibit. Alltid det perfekta alibit. Jag skulle vilja vara mer än så.

Grammatik i praktiken

Det är inte det att jag vill ha henne tillbaka. Eller ha henne, för den delen, jag fick henne ju aldrig. Det är bara det att hon har vuxit upp. Hon har gått vidare. Liksom jag gick vidare. På något vis är det dock värre att hon har gått vidare än att jag har gjort det, för jag får känslan av att hon blivit så mycket tryggare med sitt nya liv än vad jag är i mitt. Det kanske är den differens som tio års åldersskillnad gör. Jag vet inte. Hon ska i alla fall gifta sig. Med sin man. Alla bara gifter sig med sina män, jag vill gå på lesbiskt bröllop. En enda gång, åtminstone. Jag behöver se att det är möjligt.
De säger ja i augusti 2015 och jag vet att hon vet att jag drömde om ett sensommarbröllop (gör inte alla det?) och hon har valt ett datum som inte betyder något för oss. Det är sympatiskt. Det är inte särskilt svårt heller, eftersom vi träffades om vintern, möttes i försommaren och det var sent i april flera år senare som jag sa att jag är så jävla kär i dig, men det går inte, det här. Ingenting har hänt oss i augusti, om man inte räknar att jag längtade halvt ihjäl mig efter henne varje kväll som solen sänkte sig över Stockholm och hon bodde i samma kvarter av Södermalm som jag gjorde när jag först kom till stan. När jag kom ny till Stockholm från barndomen. Jo, vi dansade visst halvnakna på ett svettigt dansgolv i Roxys källare under Pride. Det kan ha varit i augusti. Det är länge sedan nu.
Jag undrar om hon verkligen kommer att sluta höra av sig, som hon sa att hon skulle. (Hon sa aldrig varför, men Stephanie, du, nu förstår jag allt.) Jag undrar om den allt mer sällsynta kontakten verkligen kommer att upphöra helt. Om hon ska bli ett tyst spöke i utkanten av min hjärna, en verklig vålnad. Någon jag skymtar ibland. Någon som min mamma nämner i förbifarten när hon ringer till mig. (”Jag såg Stephanie på teve igår, hon såg gladare ut än hon gjort på ett tag, tycker jag.”) Jag kan leva med det. Jag kan. Leva. Med det.
Det här är ett kommatecken i livet, en mjukare brytpunkt tecknad över månader och år. I teorin uppskattar jag verkligen idén om att man kan rita en liten markör i tiden, göra en liten kommatering, och från den sekund då pennan snuddar vid väven är något annorlunda. Det har bara aldrig fungerat i praktiken. Jag har sagt hejdå till Stephanie så många gånger att jag knappt kan räkna dem längre och därför borde inte det här avskedet, just det här kommatecknet, vara annorlunda. Men det är det. Det påminner mer om en punkt.

Like a virgin

Stephanie ska gifta sig.