Månadsarkiv: april 2016

Analysis paralysis

Jag befinner mig på en sådan märklig plats. Går och väntar på besked från mitt möte långt borta och kan inte avgöra vad jag hoppas att de ska landa i. Det finns fantastiska fördelar och sorgliga nackdelar med ett ja så väl som med ett nej. Om jag tänker på framåtrörelsen, karriären, hoppas jag intensivt på ett tydligt positivt besked. Om jag tänker på mina relationer och min känsla av hemma, lyckan rent av, ja, då är det ett nej jag drömmer om.
Jag förvånar mig själv med att plötsligt vara hungrig på förändringen, på det stora klivet framåt, uppåt. Jag trodde inte att det var så viktigt.

Medan jag väntar försöker jag röra mig i livet som vanligt, men det tar emot att göra upp planer för framtiden när jag inte vet om jag kommer att bli tvungen att justera dem om bara några veckor.

Annonser

Allt är nu

Jag finner ett djupt andetag i en ledig helg. En på riktigt ledig helg, en hel lördag och en hel söndag som bara är mina. Jag tar en promenad och säger åt mig själv att lägga märke till sådant jag tycker om. Blir stående med näsan instucken i äppelblom en lång stund. Sedan går jag hem och lagar en lasagne. Tycker om att det tar tid.

Katie kommer över och vi ser The Brink på Orange Tree. Tycker om den. Strosar genom Kew och den mörka, klara kvällen är sval och doftar lika ljuvt som mina minnen av förra våren. Katie krokar sin arm i min och trycker sig nära hela vägen hem. Jag fumlar med nycklarna när jag ska låsa upp porten. Tycker om henne.

Modet är livets enda mått?

Jag flyger från Gatwick och landar i en annan stad, i ett annat land. Äter annan mat, sover i en annan säng, träffar andra människor, pratar ett annat språk och återvänder sedan. Till London. Jag älskar London. På ett annat sätt nu, än då jag först kom hit.

När jag kliver in på teatern, direkt från flygplatsen, fortfarande med resväskan i handen, möter jag Chris.
”How did it go?” frågar han med uttrycket hos Mr Weasley i scenen ur Harry Potter and the Prisoner from Azkaban då sönerna stulit den flygande bilen för att hämta Harry från Privet Drive mitt i natten. Det är en perfekt imitation.
”Very well, unfortunately”, säger jag.
”I’m very sorry to hear that”, säger Chris och ler med hela ansiktet. ”That’s awful news.”

Ja. Det gick mycket bra. Det är inte direkt synd, men det är besvärligt. Innerst inne hoppas jag att det inte gick så bra som det kändes. Jag kan inte tacka nej, därför hoppas jag att jag inte behöver tacka ja. Inte nu. Inte än. Jag är inte redo, är inte klar med det liv jag lever här, det som känns som mitt. (Åter igen: är man någonsin redo? Handlar inte livet om att kasta sig ut? Jo. Nej. Jag vet inte längre. Det är en uppriktig fråga. Ibland tänker jag att det handlar mer om att hitta hem.)

Heart standing by

Jag putsar skor eftersom det är vad jag gör när jag är riktigt, riktigt stressad. Sedan tvättar jag till botten av tvättkorgen och stryker allt som inte mår direkt dåligt av att strykas. Det hjälper inte. Det är en jobbig vecka.

”You need to stay”, säger Katie när jag lyfter ner resväskan från översta hyllan i garderoben. Den minsta, jag ska bara vara borta i trettiosex timmar.
”I know”, säger jag.
Hon menar inte nu, hon menar för alltid.
Och jag tänker att hon har rätt, det resonerar sant i kroppen.
Ändå ska jag flyga till ett möte där den eftersträvansvärda utgången är synonym med att lämna London för flera år framöver.

Ibland vet en inte vad en ska hoppas på. Ett ja som förändrar allt, eller ett nej som tillåter livet att fortsätta ostört.