Månadsarkiv: oktober 2018

Ornitologiska studier i centrala London

Half term och Den Lilla Katie är med mig en dag på jobbet. På lunchen strosar vi i Regent’s Park, tittar på joggare och hundar, barn och fåglar.
”Do birds have tongues?” frågar hon plötsligt.
Jag funderar på om jag någonsin sett en fågeltunga. Är inte säker.
”We can find out”, säger jag och fiskar upp telefonen ur kappfickan.
”Don’t google it”, säger Den Lilla Katie. ”I want us to find out for ourselves. Did we bring any bread?”

Vi går ut ur parken och köper en påse frallor i närbutiken vid tunnelbanan, vänder tillbaka mot dammen där Den Lilla Katie inleder efterforskningarna. Hon mutar några loja gräsänder med brödbitar och tittar noga medan de tuggar.
”It’s hard to tell”, rapporterar hon efter en stund. ”I need to study more birds to be sure.”
Hon försöker med ett par duvor, men de pickar i sig smulorna utan att avslöja om de har någon tunga eller inte. Kråkorna är för snabba, koltrastarna för skygga, gråsparvarna för små.
Först när ett gäng kanadagäss dyker upp till brödkalaset ger experimentet utdelning.
”Tongue!” ropar Den Lilla Katie. ”I saw its tongue!”
Hon ger gässen mer bröd och jodå, när man tittar noga kan man se att de har tungor.
”I wonder if all birds have them”, säger Den Lilla Katie. ”Or if it’s just some species.”
”That we could google”, föreslår jag. ”Since we don’t have access to every kind of bird right now.”
Hon nickar godkännande, och jag googlar mig till att alla fåglar har tungor. Den Lilla Katie delar ut det som återstår av frallorna. Kastar den sista biten till en ekorre som spanat på brödpåsen från under en buske.

”Do you think a person can know everything there is to know?” frågar hon när vi går mot rosenträdgården. ”Like, everything everything.”
”No, sugar”, säger jag. ”I don’t think that’s possible.”
”Not even if one tries really really hard?” frågar hon fundersamt.
”Not even if one tries really really hard”, säger jag. ”Would you like to know everything?”
Hon är tyst en stund.
”No”, säger hon sedan. ”Because then there would be no magic. But I would like to know almost everything.”
”You are a very, very smart person”, säger jag. ”And I think you will find ways of gathering all the knowledge you might want.”
Den Lilla Katie nickar.
”At least now I know that birds have tongues”, säger hon.

Annonser

May We Stay

Sjuhundratusen människor går i Brexit-demonstrationen en solig lördag i oktober. Jag är en av dem, liksom Chris och Isa, Josh och Den Lilla Katie. Stämningen är god, ropen bestämda. Den Lilla Katie, fnittrig över att få använda ordet bollocks hur mycket hon vill, skanderar ”Bollocks to Brexit!” med klar stämma om och om igen. Människor omkring oss svarar henne som ett eko. På hennes plakat står det Marching for my future och det är vad vi alla gör. Marscherar för vår framtid. I vår lilla grupp om fem är det bara Josh och Chris som har rösträtt, men röster har vi allihop. Och vi låter dem höras, klart och tydligt.

One for sorrow, two for joy

Vi skickar bilder på sådant vi ser till varandra. Skator, sothöns. Trädkronor i brand. Soluppgångar. Solnedgångar. Vatten, alltid vatten. Holländska kanaler, tyska sjöar (hon). Themsen, The Serpentine (jag). Väderkvarnar. Gotisk arkitektur. Londons hustak, Hampstead Heath. Och arenorna förstås, så många europeiska arenor. Kulvertar, korridorer. Samma granitgrå linoleumgolv överallt.

”Where are you?” frågar jag ibland.
”I’m right here”, svarar hon.

Solo

Mina vardagliga rutiner. Löpningen, skrivandet, yogan, arbetet. Jag gör storkok för att slippa laga mat varje dag, tjusningen borta då det bara är jag som äter. Ensamheten smyger sig på om kvällarna, men det är mornarna som är värst. Att vakna utan henne. Vår morgonkoreografi i mitt minimala kök, framför spegeln i badrummet, ut genom dörren. Det är bara jag som utför den nu, ett solostycke.

Jag har så mycket längtan efter sådant jag inte har, jag har så mycket tacksamhet. Tillstånd som förstås kan parallellexistera, hjärnan är komplex. Liksom detta: jag är inte så glad, har så mycket att vara glad åt. Den är förutsägbar, förstås, min reaktion på denna nya tillvaro, jag skuggas mer än vanligt av de orosmoln som hopar sig vid horisonten. Om bara förutsägbarhet hade varit lika med lindring.

Gone girl

Dagen då hon reser, det är en söndag, pågår regnet oupphörligt utanför. Den första riktiga höststormen drar in och sveper henne med sig.

Ena stunden där, nästa borta.