Månadsarkiv: juni 2018

Far from home

Lördag och himlen är grå för första gången på flera veckor. Jag vaknar och lakanen känns svala, sängen enorm. Det blir inte lättare, tvärtom. Jag längtar efter Ashley på ett sätt som jag inte gjort tidigare, det är en längtan som sitter långt in i kroppen, en svultenhet på gränsen till undernäring. Vi har varit ifrån varandra förut, längre än såhär, men hon har alltid varit nära, tätt sammankopplad med mig, närvarande i sin frånvaro. Avstånden, hennes rörelser över världen, irrelevanta. Och nu, åter i samma stad, tycks hon mig så långt bort.

Annonser

Press Week

Vi får fyra stjärnor av Time Out. Fyra stjärnor av The Times. Fyra stjärnor av Evening Standard. En fin recension av The Stage. Blir hyllade i The Guardian.

Anslagstavlan ovanför Isas skrivbord fylls på med pressklippen och för varje ny recension utbryter kollektivt jubel. Den våg av sömnlöshet vi alla tycks rida på börjar tona av.

Jag får ett sms med texten Saw the Guardian review, well done babe! och tänker automatiskt att det är från Ashley, det borde vara från Ashley, och visar Chris som står bredvid mig i kaffekön till vårt stammisställe runt hörnet från teatern.
”At least she’s texting now”, säger jag.
”I didn’t know you had much contact with Katie nowadays”, säger han.
Jag tittar på displayen.
”Oh”, säger jag. ”Shit. I don’t. I thought this was from Ash.”
Han visslar till och vänder sig till baristan.
”Black filter, please. And a decaf cappu for her”, säger han och nickar mot mig samtidigt som han räcker över våra keepcups.
”Decaf?” säger jag. ”That’s the opposite of what I need.”
Han flinar.
”I’ve been getting you decaf all week”, säger han konspiratoriskt. ”Admit that you’ve slept way better?”

Tillbaka vid mitt skrivbord sms:ar jag Thanks, we’re all relieved by how well it’s been received. till Katie och det känns lite stelt, som om jag skriver till någon jag knappt känner. Men kanske är det som det ska, det har trots allt gått över ett år.

Vad som helst för dig

”We’re having a field day”, säger Den Lilla Katie* när vi ses på söndagen, ”in the Royal Botanic Gardens. Will you come and see me?”
”If I’m not working”, säger jag. ”But won’t you be busy with your classmates and teachers?”
Den Lilla Katie skakar på huvudet, hon har den där minen som hon alltid har när hon bestämt sig för något och försöker navigera sin väg dit. Beslutsam mun, lätt uppspärrade ögon.
”I was hoping you could sit on one of the benches, in the orchard maybe, and read a book. A paper book, not a book on your Kindle”, förtydligar hon. ”And when we walk past, you could wave. And maybe say ’Hello Katie, how lovely to see you here!’ What do you think?”
Jag ler. Hon har målat upp scenen framför sig och nu regisserar hon mig.
”I think that could be arranged”, säger jag.
Hon nickar.
”Good”, säger hon. ”I’ll get back to you with the final details.”
Jag får anstränga mig för att inte skratta, nickar bara.

”She’s been telling her classmates that she has a friend who is a ‘very cool grownup’”, förklarar Joanna senare. ”I think she wants to prove that you exist.”
”She’ll make an excellent director one day”, säger jag.
Joanna suckar och himlar med ögonen (just så som Den Lilla Katie brukar göra).
”She’s already making Walter take part in her pretend plays”, säger hon. ”She gets very frustrated when he underperforms.”
Jag skrattar.
”Wonder where she gets it from?”

 

 


* För er som nyss hittat hit: Den Lilla Katie är min åttaåriga bästis, icke att förväxla med exet Katie. Joanna är Den Lilla Katies mamma, Walter hennes lillebror.

Sleepless in West London

Det blir helg. Jag skulle ha jobbat, vi skulle alla ha jobbat, men tog oss en ordentlig titt på varandra under veckans sista produktionsmöte och bestämde unisont att det inte var värt det. En samling skuggor runt bordet.
”Get some sleep”, sa Isa när vi skildes åt på fredagskvällen.
”Have some fun”, rådde Chris.
”Sleep sounds a lot like fun at this point”, sa Holly och jag höll med.

Ändå vaknar jag alltför tidigt på lördagsmorgonen, ligger kvar, tittar i taket. Läser nyheterna i telefonen, scrollar igenom mitt instagramflöde. Masar mig upp så småningom, brygger kaffe, vattnar krukväxterna. Tittar på klockan som blivit tio över sex. Det här med sömnen börjar bli ett problem.
Ger mig ut och springer. Möter ingen, inte ens längs floden. Köper frukostbröd i ett av bagerierna på The Quadrant, de har egentligen inte öppnat än och brödet är så nybakat att det fortfarande är varmt när jag kommer hem. Äter det med smör som långsamt smälter över skivorna. Tänker på att skriva. Inser att jag inte tänkt på att skriva på nästan två veckor. Kanske har jag glömt hur.

Sätta kedjor på en Hurricane

Sms:et är kort.
Innehåller de där tre små orden som annars bär hela världen mellan sig, men som nu skulle kunna betyda vad som helst. Jag har väntat på livstecken från henne i över en vecka, när det äntligen kommer slappnar jag av tillräckligt mycket för att kunna blir arg över att hon låtit mig vänta så länge. 

I ilskan ringer jag upp. Förväntar mig inget svar, därför blir jag nästan chockad när jag hör hennes röst i andra änden.

”I’m at the airport”, säger hon. ”Boarding in a minute.”
”You’re at the airport?” ekar jag. ”Where are you going?”
”Ireland”, påminner hon försiktigt. ”You know, for work? Ten days of touring?”
Och jag andas ut, snyftar till. Hon flyr inte. Eller, det kanske hon gör, men inte längre bort än vad som redan var planerat. Jag inser att en del av mig trott att hon skulle vara på väg till Indien, att hon skulle ha rymt till Australien, att hon skulle försvinna långt, långt bort och att allt skulle bli för sent.
”Are you crying?” frågar hon.
”No”, säger jag, andetaget hackigt och ojämnt.
Och jag vill att hon ska säga något mjukt, säga något som får veckan som gått att blekna.
Men hon säger bara,
”I have to go. We’ll talk when I get back, okay?”

Och vi avslutar samtalet utan att överbrygga avståndet mellan oss.

Osammanhängande osv.

Jag springer och springer och springer. Om mornarna innan jobbet, om kvällarna efter. Jag behöver prata med Ashley, men jag måste vänta ut henne. Måste låta henne komma till mig om det inte ska bli värre. Under tiden springer jag. Sova har jag nästan slutat med. Det är ljuset och hettan i rummet om nätterna, lakanet som klistrar mot huden, gropen i madrassen som behöver vändas. Det är frånvaron i sängen, frånvaron av andetagsljud, frånvaron av kropp. Onyttjat utrymme, orört skinn, oerhört mycket plats. Sådan är frånvaron. Ovälkommen. Punkt.

Jag har frånvaro i pågående tillvaro, pågår ändå.

Most of all

Jag går och ser Ashley uppträda. Är en skugga i publiken, smiter ut innan numret är slut så att hon inte ska se att jag är där. Upptäcker en ny form av självplågeri när jag hör applåderna bakom mig. Jag ville bara se om hon är okej, men det är omöjligt att avgöra. Hon är för professionell, låter ingenting lysa igenom. Själv är jag sprucken och det märks. Chris smsar gråtemojin och en puss sedan jag lagt upp ett foto av mig själv på instagram. Han tog bilden dagen innan och jag trodde att jag såg normal ut, men Chris skriver att det syns i blicken att något är fel. När jag tittar på fotot igen ser jag att det stämmer. Jag frågar om han vill gå på bio, men han har rest med Isa till Paris. De sitter på ett café i Marais och Isa har förvandlats till sitt ursprungliga jag, hon röker och pratar fort på franska, gestikulerar mer än han är van vid. Jag går ut och springer. Det är andra gången idag, jag behöver endorfinerna, behöver rörelsen. Med hjärtat rusande efter löprundan skriver jag I love you till Ashley i ett sms och skickar. Det är det enda som känns både sant och möjligt.

Personen du försöker nå

”What you need to understand”, säger Chris när jag lutar pannan mot skrivbordsskivan, ”is that you cannot control this. You need to give it time.”
Jag stönar ner i pappershögen som mitt huvud landat på.
”I can’t stand the silence”, säger jag. ”It’s making me nauseous.”
”Oh babe”, säger Chris. ”It’ll be fine, I’m sure everything will work out.”
Men jag hör tvivlet i hans röst.
”Did you know?” frågar jag. ”Was I the only one who didn’t?”
Han sätter sig på skrivbordskanten.
”I didn’t know-know”, säger han. ”But there were times when I thought that she might be… you know.”
”God, I’m so naive”, jämrar jag.
”You always were a good girl”, säger Chris. ”But that’s a good thing, honey. Anyone who argues the opposite is a total idiot.”
”She thinks that I’m judging her”, säger jag. ”And she can’t stand that, so she’s pushing me away. That’s just how she works.”
Han nickar.
”Yes”, säger han. ”And you just have to stand there and take it.”
”I’m very far from standing”, säger jag. ”Can I take it lying down?”
Han ler och klappar mig på axeln.
”You do whatever you need to do to get through this”, säger han. ”Just remember that this isn’t something you did. This is about her.”
Och jag tänker den tanke jag värjt mig för i flera dagar. Låter den skölja över mig.
”Chris, what if this is it?” säger jag. ”What if this is how we end?”
Han säger ingenting på en lång stund.
”Then that would be very sad”, säger han så. ”Very sad indeed.”
Och hoppet sipprar sakta ur mig.

Out of orbit

Det ljusnar bortom hustaken, men åskan rullar fortfarande av och an, slamrar och smäller.

Jag ringer till Ashley, som inte svarar, som glidit undan i vad som kanske är besvikelse, kanske är skam, kanske är ilska. Jag tänker att hon tror att jag inte förstår henne, sedan tänker jag att jag faktiskt inte gör det och det förvånar mig. Jag måste ha trott att jag kände varje sida av henne, men det är förstås aldrig möjligt. Ändå känner jag henne tillräckligt väl för att inse att det hon värjer sig mot inte har särskilt mycket med mig att göra, katalysatorn just bara en katalysator för något betydligt mer komplext.

Men trots insikten; hennes tystnad som river och sliter i mig, som lämnar mig paralyserad i de allra mest vardagliga av sysslor. Slungar mig tillbaka till ett annat uppbrott, ett annat skeppsbrott.