Månadsarkiv: juni 2018

Quick fix

“I feel a bit sad”, säger Holly medan vi äter lunch. ”I feel like everyone I know is feeling a bit sad, currently.”
Jag nickar. Precis så känns det.
”These are such strange times”, fortsätter hon. ”So much uncertainty. So much harshness.”
”And yet”, säger jag och kisar i det starka solljuset, ”so much kindness, and so much love.”
Hon kontemplerar detta medan hon plockar tomatbitar ur sin medhavda sallad, sträcker ut benen framför sig i gräset.
”Is it enough, though?” säger hon. ”Is it really enough?”
Jag vickar lite på huvudet, en comme ci, comme ça-rörelse.
“Balance is not a fixed number”, säger jag och makar mig längre in i skuggan.
“When did you become so peaceful?” frågar hon.
“It’s all the running I’ve been doing”, säger jag. “Endorphins and exhaustion.”
Hon suckar.
“I might have to take it up.”

Annonser

Två människor

Jag läser Andrea Gibsons Take Me With You medan jag äter frukost. Ashley har rest till Paris och jag har blivit en annan version av mig själv.

Gibsons bok är en samling av ”quotable poetry”. Den första delen, On Love, initialt så grund och intetsägande att den torde nå samma breda publik som Rupi Kaur nått. (Bara för att du kan spegla dig i något eller vill skriva av det på en post-it och sätta det på väggen, betyder inte det att det håller någon sorts litterär kvalitet. En plattityd är en plattityd, även då du känner igen dig i den.) Men, där i morgonen, med håret sömnrufsigt och balkongdörren öppen för värmen, finner jag ändå lite tröst i Gibsons övertydliga rader. Nå, inte raderna i sig kanske, men i det uppenbara hjärtekross som breder ut sig över sidorna, den sorgdränkta längtan hos någon som älskat utan att detta varit tillräckligt. Släktskapet med orsaken till texten, snarare än de faktiska formuleringarna.

Gibson skriver, If love did not exist I would be so goddamn sane. Det är inte lyrik, men det är familjärt. Ibland är det tillräckligt.

Därför läser jag vidare och finner att den andra delen, On the World, håller mer relevans och ger röst åt den minoritet som Gibson (och jag) tillhör. Hennes blick på samtiden, hennes blick på sig själv, plötsligt skarp och klar. Hon har tagit ett steg tillbaka och betraktar sin omgivning med uppfriskande nykterhet. Undertonen en av självacceptans och lugn, en inre röst som mässar för världen: ”It’s not me, it’s you.” Och även om texten fortfarande är utan nyanser, har den stundvis tyngden hos ett välriktat knytnävsslag.

When the first responders entered the Pulse nightclub after the massacre in Orlando,
they walked through the horrific scene of bodies and called out,
”If you’re alive, raise your hand.”
I was sleeping in a hotel in the Midwest at the time but I imagine in that exact moment my hand twitched in my sleep – some unconscious part of me aware that I had a pulse,
that I was alive.

Hon avslutar diktsamlingen, som inte är en diktsamling, utan snarare en samling tankar, med, I am so grateful for having a mind that can be changed. Och det tar jag med mig. Jag tycker fortfarande inte om den, inte direkt, jag tycker att den spretar och upprepar sig och vägrar förhålla sig till någon som helst form, men jag förstår orsaken till den, och känner vad som skulle kunna beskrivas som acceptans och uppskattning för att den gör som den vill. För vad den försöker säga. För att den är sig själv. För att den är mänsklig.

Finner detta, ironiskt nog, mycket poetiskt.

 

PS. I övrigt tycker jag att alla med Netflix ska se Hannah Gibson: Nanette, en timslång stand-up-föreställning om identitet och acceptans, överlevnad, samtiden, framtiden. Viktig. Så jävla viktig. Amen.

Hur det blir

Trots att vi borde prata gör vi inte det, istället klär vi av varandra och försöker stilla den hunger som rivit oss de senaste veckorna. Och när vi är mätta känns samtalet för stort, som om jag behöver bryta det i bitar för att kunna ta orden i munnen, och jag kan inte förmå mig. Säger bara, ”We need to talk”, och hon ”I know”, och jag, ”I don’t want to right now”, och hon, ”Me neither”, och det är så vi hamnar tätt intill varandra i soffan, hennes huvud mot min axel, min hand i hennes. Och kanske gråter jag, heta tysta tårar som droppar ner i knät. Och kanske gråter hon, heta tysta tårar som rinner längs min arm, bildar en liten sjö i armvecket.

Och kanske ordnar det sig, kanske inte.

Som det är

Så står hon där, utanför min dörr. Hon har ringt på, trots att hon har nyckel, och jag öppnar med hjärtat hamrande i bröstet, tar in hennes allvarliga ansikte, vindrufsiga håret svept över ena axeln, ryggsäcken tung över den andra. Och någonting i mig krackelerar äntligen, jag faller ihop inuti mig själv, tar ett steg tillbaka i dörröppningen och släpper in henne. Känner hennes starka armar sluta sig om mig och kramar hårt, hårt tillbaka.

”I’m so mad at you”, viskar jag mot hennes hals.
”I know”, mumlar hon med läpparna mot min panna.

Far from home

Lördag och himlen är grå för första gången på flera veckor. Jag vaknar och lakanen känns svala, sängen enorm. Det blir inte lättare, tvärtom. Jag längtar efter Ashley på ett sätt som jag inte gjort tidigare, det är en längtan som sitter långt in i kroppen, en svultenhet på gränsen till undernäring. Vi har varit ifrån varandra förut, längre än såhär, men hon har alltid varit nära, tätt sammankopplad med mig, närvarande i sin frånvaro. Avstånden, hennes rörelser över världen, irrelevanta. Och nu, åter i samma stad, tycks hon mig så långt bort.

Press Week

Vi får fyra stjärnor av Time Out. Fyra stjärnor av The Times. Fyra stjärnor av Evening Standard. En fin recension av The Stage. Blir hyllade i The Guardian.

Anslagstavlan ovanför Isas skrivbord fylls på med pressklippen och för varje ny recension utbryter kollektivt jubel. Den våg av sömnlöshet vi alla tycks rida på börjar tona av.

Jag får ett sms med texten Saw the Guardian review, well done babe! och tänker automatiskt att det är från Ashley, det borde vara från Ashley, och visar Chris som står bredvid mig i kaffekön till vårt stammisställe runt hörnet från teatern.
”At least she’s texting now”, säger jag.
”I didn’t know you had much contact with Katie nowadays”, säger han.
Jag tittar på displayen.
”Oh”, säger jag. ”Shit. I don’t. I thought this was from Ash.”
Han visslar till och vänder sig till baristan.
”Black filter, please. And a decaf cappu for her”, säger han och nickar mot mig samtidigt som han räcker över våra keepcups.
”Decaf?” säger jag. ”That’s the opposite of what I need.”
Han flinar.
”I’ve been getting you decaf all week”, säger han konspiratoriskt. ”Admit that you’ve slept way better?”

Tillbaka vid mitt skrivbord sms:ar jag Thanks, we’re all relieved by how well it’s been received. till Katie och det känns lite stelt, som om jag skriver till någon jag knappt känner. Men kanske är det som det ska, det har trots allt gått över ett år.

Vad som helst för dig

”We’re having a field day”, säger Den Lilla Katie* när vi ses på söndagen, ”in the Royal Botanic Gardens. Will you come and see me?”
”If I’m not working”, säger jag. ”But won’t you be busy with your classmates and teachers?”
Den Lilla Katie skakar på huvudet, hon har den där minen som hon alltid har när hon bestämt sig för något och försöker navigera sin väg dit. Beslutsam mun, lätt uppspärrade ögon.
”I was hoping you could sit on one of the benches, in the orchard maybe, and read a book. A paper book, not a book on your Kindle”, förtydligar hon. ”And when we walk past, you could wave. And maybe say ’Hello Katie, how lovely to see you here!’ What do you think?”
Jag ler. Hon har målat upp scenen framför sig och nu regisserar hon mig.
”I think that could be arranged”, säger jag.
Hon nickar.
”Good”, säger hon. ”I’ll get back to you with the final details.”
Jag får anstränga mig för att inte skratta, nickar bara.

”She’s been telling her classmates that she has a friend who is a ‘very cool grownup’”, förklarar Joanna senare. ”I think she wants to prove that you exist.”
”She’ll make an excellent director one day”, säger jag.
Joanna suckar och himlar med ögonen (just så som Den Lilla Katie brukar göra).
”She’s already making Walter take part in her pretend plays”, säger hon. ”She gets very frustrated when he underperforms.”
Jag skrattar.
”Wonder where she gets it from?”

 

 


* För er som nyss hittat hit: Den Lilla Katie är min åttaåriga bästis, icke att förväxla med exet Katie. Joanna är Den Lilla Katies mamma, Walter hennes lillebror.

Sleepless in West London

Det blir helg. Jag skulle ha jobbat, vi skulle alla ha jobbat, men tog oss en ordentlig titt på varandra under veckans sista produktionsmöte och bestämde unisont att det inte var värt det. En samling skuggor runt bordet.
”Get some sleep”, sa Isa när vi skildes åt på fredagskvällen.
”Have some fun”, rådde Chris.
”Sleep sounds a lot like fun at this point”, sa Holly och jag höll med.

Ändå vaknar jag alltför tidigt på lördagsmorgonen, ligger kvar, tittar i taket. Läser nyheterna i telefonen, scrollar igenom mitt instagramflöde. Masar mig upp så småningom, brygger kaffe, vattnar krukväxterna. Tittar på klockan som blivit tio över sex. Det här med sömnen börjar bli ett problem.
Ger mig ut och springer. Möter ingen, inte ens längs floden. Köper frukostbröd i ett av bagerierna på The Quadrant, de har egentligen inte öppnat än och brödet är så nybakat att det fortfarande är varmt när jag kommer hem. Äter det med smör som långsamt smälter över skivorna. Tänker på att skriva. Inser att jag inte tänkt på att skriva på nästan två veckor. Kanske har jag glömt hur.

Sätta kedjor på en Hurricane

Sms:et är kort.
Innehåller de där tre små orden som annars bär hela världen mellan sig, men som nu skulle kunna betyda vad som helst. Jag har väntat på livstecken från henne i över en vecka, när det äntligen kommer slappnar jag av tillräckligt mycket för att kunna blir arg över att hon låtit mig vänta så länge. 

I ilskan ringer jag upp. Förväntar mig inget svar, därför blir jag nästan chockad när jag hör hennes röst i andra änden.

”I’m at the airport”, säger hon. ”Boarding in a minute.”
”You’re at the airport?” ekar jag. ”Where are you going?”
”Ireland”, påminner hon försiktigt. ”You know, for work? Ten days of touring?”
Och jag andas ut, snyftar till. Hon flyr inte. Eller, det kanske hon gör, men inte längre bort än vad som redan var planerat. Jag inser att en del av mig trott att hon skulle vara på väg till Indien, att hon skulle ha rymt till Australien, att hon skulle försvinna långt, långt bort och att allt skulle bli för sent.
”Are you crying?” frågar hon.
”No”, säger jag, andetaget hackigt och ojämnt.
Och jag vill att hon ska säga något mjukt, säga något som får veckan som gått att blekna.
Men hon säger bara,
”I have to go. We’ll talk when I get back, okay?”

Och vi avslutar samtalet utan att överbrygga avståndet mellan oss.

Osammanhängande osv.

Jag springer och springer och springer. Om mornarna innan jobbet, om kvällarna efter. Jag behöver prata med Ashley, men jag måste vänta ut henne. Måste låta henne komma till mig om det inte ska bli värre. Under tiden springer jag. Sova har jag nästan slutat med. Det är ljuset och hettan i rummet om nätterna, lakanet som klistrar mot huden, gropen i madrassen som behöver vändas. Det är frånvaron i sängen, frånvaron av andetagsljud, frånvaron av kropp. Onyttjat utrymme, orört skinn, oerhört mycket plats. Sådan är frånvaron. Ovälkommen. Punkt.

Jag har frånvaro i pågående tillvaro, pågår ändå.