Månadsarkiv: december 2014

Trådar

Mörkt hårtrassel på kudden. Hon sover med munnen lite öppen, lugna långsamma andetag. Ögonen rör sig under ögonlocken. Katie drömmer. Det är mörkt ute när jag viker lakanen åt sidan, glider ur sängen och lämnar värmen.
På tåget ut till flygplatsen är vagnen tyst av morgonen. Det är tidigt och solen går upp över taken på de oändliga raderna av bruna tegelhus vid Clapham. Decembergryning och jag lämnar henne för att återvända hem över jul. Hem. Det känns underligt att lämna henne för att åka hem. Mitt väsen tycker att de två är synonyma men där, på tåget, blir det så uppenbart att de inte är det.
När planet lyfter från Gatwick är det tidig förmiddag och jag tänker på att hon vaknat nu och är på väg till teatern. Kaffemuggen i handen, håret sömnrufsigt i nacken.
Över Skottland blir någon i planet sjuk och piloten frågar i högtalarna om det finns en läkare ombord. Det gör det. Det går några minuter och sedan kommer ett nytt utrop där piloten säger att situationen är livshotande och att planet kommer att nödlanda i Köpenhamn, där en ambulans väntar på landningsbanan. Det är alldeles tyst i kabinen medan planet sänker sig över havet och går in för landning på Kastrup. Jag tänker på Katie som i detta nu antagligen står i repsalen och är någon annan. Jag tänker på hur jag blir en annan version av mig själv när jag byter England mot Sverige, om så bara för en dryg vecka. Det är inte riktigt samma sak, men nära ändå. Jag tänker inte alls på döden.
När ambulanspersonalen kommit ombord och det, bortsett från deras dämpade röster, har varit knäpptyst i kabinen i över tjugo minuter, lyfts tillslut den sjuka passageraren av och lastas in i ambulansen. Kaptenen meddelar att planet kommer att taxa in till terminalen och att vi alla ska kliva av i väntan på en ledig tid att lyfta igen.
I väntutrymmet vid gaten finns ett litet café där de serverar beskt kaffe och där man har utsikt över landningsbanan. Det är där jag sitter när Johan kommer gående. Johan, som i Stephanies sambo. Mannen hon lever tillsammans med. Han pratar i sin iPhone och jag hör honom nämna att Stephanie är i Stockholm över helgen, men att hon kommer hem på söndag kväll och att han köpt en julgran som de ska klä då. Så mycket symbolik i ett enda träd, det är inte klokt.
Jag sitter där med mitt beska kaffe och tänker att han ser snäll ut. Att han ser ut som en kille som skulle bli en bra pappa. Att hon behöver någon som tänker på att skaffa julgran och kommer ihåg att köpa mjölk till kaffet, så att hon inte behöver dricka det svart. Jag tänker att jag hoppas att han förstår vilken tur han har, som får ha henne vid sin sida. Och jag tänker på hur rik jag känner mig, som ibland får låtsas att jag har Katie. När jag tänkt det har Johan avslutat sitt samtal och vänt sig om, och han har svept med blicken över väntutrymmet i jakt på en ledig sittplats och han har funnit mig där bland alla människor. Han höjer handen och vinkar lite, liksom osäkert, som om han inte är helt hundra på att jag känner igen honom. Det slår mig hur lite han vet, om han inte anar hur tätt sammanknutna vi ändå är. Jag vinkar tillbaka och tänker på Stephanies fokuserade blick när vi skiljdes åt utanför Paddington nyligen. Hur hon tycktes vara säker på att det skulle dröja länge till nästa gång, hur jag var lika övertygad. Är. Även om hon nu uppenbarligen befinner sig i Stockholm, där jag landar om drygt en timme. Men Stockholm är stort, oddsen att vi skulle springa på varandra är mycket små. Ungefär lika små som de att jag skulle möta hennes sambo på Kastrup när jag inte ens var på väg till Danmark.
Vi får boarda planet igen, jag slänger min take away-mugg med kallt kaffe i en papperskorg och återvänder till min fönsterplats ovanför vänstra vingen. Johan har klivit ombord på ett annat plan, på väg mot en annan destination. Jag undrar om han kommer nämna för Stephanie att han sett mig, då på söndag, medan de klär granen. Jag undrar om han vet att hon föredrar plastgran, eftersom hon inte tycker om att se på medan något levande dör.

Annonser

Ljusklara hägring

En svensk kyrkokör gästar St Mary’s Church. Jag sitter bredvid Katie i kyrkbänken och blundar till Sankta Lucia, Staffansvisan och Gläns över sjö och strand. Hennes hand är varm i min och jag tänker på hur mycket jag kommer att sakna henne, sedan, när hon är borta. Det finns inte med i min föreställningsvärld att hon kommer att bli kvar intill mig. Jag ser mig inte få leva med den lyckan, föreställer mig en annan sorts tillvaro. Mer anpassad efter rådande normer.
Hon lutar sitt huvud mot min axel och jag öppnar ögonen och tittar på kören framme vid koret. Deras munnar rör sig och runt omkring mig finns toner från min barndom. Jag sitter bredvid kvinnan jag älskar och delar detta ögonblick med henne, så att hon ska få ytterligare en pusselbit till den människa som är jag. Här, varsågod, det här är min upplevelse av julstämning, såhär låter den, såhär ser den ut. Här är sångerna jag blundar till i kyrkan strax före jul, här är min helighet. Den är din nu.
Katie kramar min hand. Hon är här. Varför kan jag inte förstå det? Varför accepterar jag inte bara lyckan, att den kom och att den kanske ändå kan tänka sig att stanna? Varför tror jag alltid att jag inte förtjänar känslan som sprider sig i bröstet på mig när hon är intill mig? Jag trodde att jag visste, men det beror inte bara på de dunkla förutsättningar vi andas under. Det är något annat också.

Tidvatten om natten

Jag drömmer att jag taturerar in Stephanies namn på min kropp. I typsnittet Mercury breder det ut sig över min bröstkorg, stort och svart. Hela vägen runt. Jag frågar tatueraren om det går att få tatueringen gjord i vitt bläck, han tittar trött på mig och tycker att jag är en mes. En bräcklig liten flicka bara. Så jag låter honom rista in henne i min hud med bläck svart som tjära. Det gör inte ont, men blöder mycket. Inte ens när nålen tuggar sig igenom huden alldeles ovanför revbenen känner jag någon smärta. Tatueraren blir lite imponerad och säger att han inte trodde det om mig, han trodde att jag skulle snyfta som ett litet barn. Jag försöker förklara för honom att tatueringen är vad som kommer efter att alla tårar runnit ur en, när det inte finns något kvar. Ett monument över något som gått förlorat. Han förstår inte. Säger att jag borde dricka mer vatten, att det låter som om jag är uttorkad. Jag säger att jag är fullkomligt torrlagd. Då lyfter han nålen och säger att han inte kan fortsätta. Eftersom jag låtit bli att upplysa honom om eventuella hälsoproblem kan han inte ta ansvar för min kropp. Det är en metafor, försöker jag säga, men ur min näsa har det plötsligt börjat rinna vatten. Grumligt och strömt, jag inser omedelbart att det är vatten från floden, från Themsen. Det smakar ingenting, men luktar exakt så som flodbanken gör när tidvattnet dragit sig utåt och blottlagt den. Unket. Jag försöker stoppa flödet, men det är som om någon vridit på en kran som jag inte kan nå att stänga av. Ljudet av vattenmassorna brusar i öronen. Tatueraren höjer händerna och backar ut ur rummet. Hans blick är fylld av avsmak och något annat, något som kanske är medlidande. Jag tittar ner på min bröstkorg och de stora svarta bokstäverna som tronar där, minst en decimeter höga. Stephan, står det och jag öppnar munnen för att ropa tatueraren tillbaka. Han får inte lämna mig såhär, med ett mansnamn som en löpsedel över min hud. Vattnet forsar omedelbart in i min mun när jag öppnar den och just som det väller ner i lungorna vaknar jag med ett ryck i min säng.

Morning has broken (everything)

Vi har aldrig vaknat bredvid varandra tidigare. Jag har aldrig slagit upp ögonen och mötts av hennes nyvakna väsen. Aldrig varit det första hon ser när hon vaknar. Stephanie har inte samma morgonblick som Katie, Katies är mer motvillig. Stephanie är morgonpigg. Katie har samma inställning till morgnar som de flesta andra kvällsarbetare i London.
”Hej”, viskar Stephanie. Hesheten i hennes röst påminner lite om Katies.
Jag sträcker på mig mellan lakanen. Sängen är bred, jag har inte ens råkat snudda vid henne under natten.
”Hej”, mumlar jag och försöker minnas hur mycket kläder jag har på mig under hotellakanet.
”Sovit gott?”
Jag känner efter. Kommer fram till att jag faktiskt har sovit gott, eller åtminstone sovit. Utan att vakna otaliga gånger, utan att minnas några drömmar.
”Djupt”, säger jag. ”Och du?”
Hon gör en grimas som kan betyda vad som helst.
”Jag vaknade ett par gånger”, säger hon. ”Men det gör jag alltid. Du gnisslar tänder, förresten.”
Jag kasar mig upp till en halvsittande position och stöttar mig på ena armbågen.
”Gör jag ju inte”, säger jag.
Hon nickar.
”Som ett tåg mot en järnvägsräls”, säger hon. ”Du borde nog skaffa en bettskena.”
Jag tror henne inte.
”Du tror mig inte?” säger Stephanie och föser undan en hårslinga ur ansiktet.
Jag skakar på huvudet.
”Snarkar jag också, eller?” frågar jag.
Stephanie ler.
”Som en liten gris.”

Jag duschar och lånar Stephanies tjärschampo. Det luktar gott, som hon. Jag klär på mig gårdagens kläder och följer med henne till frukostmatsalen. Över en kopp kaffe upptäcker jag att det känns bättre nu. Jag har sovit, jag har landat hos henne och nu ska hon åka. Jag ska inte följa med. Jag ska ta tåget till min förort, låsa upp dörren till min utkylda lägenhet. Och jag ska inte tänka på henne förrän hon hör av sig nästa gång. Fram till dess ska jag skriva.
”Jag saknar dig inte längre”, säger jag och slås av insikten att det både är sant och ganska oförskämt. Stephanie nickar. Häller upp te i sin kopp, ställer ner kannan igen.
”Jag saknar dig”, säger hon.
”Du hade mig aldrig”, säger jag.
”Jag vet”, nickar hon. ”Men man kan sakna sådant man aldrig haft också.”
”Jag brukade drömma om dig”, säger jag. ”Jag kände mig så naiv då, du fick mig att känna mig som ett barn.”
”Du fick mig att känna mig gammal”, säger hon. ”Du var så ung.”
”Jag är äldre nu”, säger jag. Det är sant. Jag har blivit många år äldre på bara ett par månader. Nästan ett decennium på de fyra år som gått sedan vi träffades. Jag är fortfarande ett barn.
”Jag med”, säger hon.
Jag tänker på att hon ska åka hem. Först till Oxford, till Teddy Hall, sedan till sin kille och deras bostadsrätt.
”Kommer vi alltid att hålla på såhär?” frågar jag.
Hon skakar på huvudet. Som om hon vore säker. Man kan inte vara säker, livet är för oberäknerligt. Fråga mig, jag borde veta. Alla dessa bergochdalbanor, alla toppar och dalar. Alla känslor. This too shall pass.
”Jag tror inte det”, säger hon. ”Jag tror att jag måste släppa dig.”
Jag nickar. Jag vill inte att hon ska släppa mig. Jag vill inte att hon ska hålla i mina trådar heller. Jag vill inte. Punkt.
”Jag blir för tung för mig själv när jag ständigt återvänder till dig”, säger hon. ”Även om det bara är i tanken.”
Jag undrar om det kommer att göra någon skillnad. Vi har inte hörts på flera månader, jag har knappt tänkt på henne. Ändå har hon varit en del av mig, funnits i mitt undermedvetna som en trygghet, en säkerhetslina, en värme att återvända till. Man kan aldrig återvända, alla vägar leder framåt. Tiden också. Nu är nu, men strax är det borta. Ersatt av en annan sekund, en annan omedelbarhet.
”Så när vi skiljs åt nu, är det…” jag kan inte säga det. Låter meningen tona ut och lägga sig platt på frukostbrickan.
”Jag tror det”, säger hon.
Jag nickar.
”Det var du som ringde upp mig”, säger jag. ”Jag har hållit mig borta.”
Hon nickar. Hundvalpsblicken. Den ledsna.
Jag tror ändå inte att det slutar här. På flera sätt skulle jag önska att det gjorde det. Att jag kunde bränna vår bro. Jag kan få panik av mänskliga kopplingar, särskilt de som inte är vad jag skulle vilja att de var. Ändå vill jag hålla dem kvar.
”Jag vet inte vad jag ska säga”, säger jag.
”With great power comes great responsibility”, säger hon och får mig att skratta trots att jag inte vill. Hon är en sådan klok idiot.
Hejdå Stephanie. Vi ses en annan gång, i en annan tid, ett annat liv.
Du måste gå nu.

När du får oväntat besök

Stephanie är i stan. Jag vet inte riktigt vad hon har för ärende, hon dyker bara upp. Ringer och säger jag bor på Shaftesbury Premier på Westbourne Terrace, vill du äta middag i kväll? Och jag är häpen och samtidigt inte alls förvånad, och säger visst, absolut, vi ses på Heddon Street halv sju och sedan lägger vi på och jag har inte ens frågat vad hon gör här, om hon är ensam eller om hon har någon med sig. Om det har hänt något.
Jag har klänning på mig. Den är blå. Det känns som om jag klätt upp mig utan att egentligen mena det, som av en olyckshändelse nästan. När hon kommer gående mellan uteserveringarna som kantar Heddon Street på båda sidor är det som om jag inte riktigt kan pussla ihop bilderna av vad det är jag ser. Där är Stephanie, min Stephanie. Och det här är London. Mitt London. De två tycks oförenliga. Det blir kortslutning i mitt huvud och plötsligt minns jag inte vilket språk jag ska prata med henne. Så jag säger hey you och hon kindpussar med en enda, lång puss. Och sedan säger hon hej mitt hjärta och då minns jag mer än bara vilket språk som är hennes.

Det kanske är hemlängtan, ändå. Nyförälskelsen jag kände för den här staden, för London, har tonat av lite. Den har lagt sig till rätta på botten av mig, bubblar inte upp till ytan var och varannan minut längre. Jag känner det tydligt när jag kramar om Stephanie, ett litet sting av hemlängtan. Efter mitt vanliga liv. Det jag hade så bråttom ifrån.
Stephanie har fått längre hår och ett något tröttare uttryck sedan sist jag såg henne. Hon har skaffat nya kläder och en bostadsrätt i Sverige, efter flera år utomlands. Den ligger inte i Stockholm.
”Du känns tunnare”, säger hon till mig när jag tar ett steg tillbaka ur hennes omfamning.
”Det är den här stadens fel”, säger jag. Jag är tunnare. Jag går mycket mer här än hemma, allting tar mer energi, längre tid, slukar mer av ens själ.
”Du är fin”, säger hon och granskar mig noga. ”Fast du ser lite skör ut.”
Jag blinkar undan något som stigit i ögonen, det kan vara tårar. Jag är inte säker. Det kan vara vinden också. Det finns ingen anledning att gråta. (Det finns tusen.) Hon sträcker ut handen och rör vid min kind. Att hon alltid ska lägga märke till precis allting.
”Du”, säger hon och drar in mig i en kram igen. ”Kom här.”
Rösten är mjuk. Jag kan inte. Vill inte. Behöver exakt den sortens trygghet som är hon, men det har aldrig varit min trygghet. Hon har aldrig varit den som stått intill mig. Aldrig varit den jag kunnat lita på. Till och med Katie har varit bättre på att stanna kvar.
”Jag är bara trött”, säger jag och harklar bort spåren av något skälvande i rösten.
Hon nickar.
”Trött”, upprepar hon.
Jag skärper mig.
”Får man vara det, eller?”
Hon är stilla. Gud så vuxen denna människa är, så sammansatt. Här finns inga synliga skarvar längre.
”Man får absolut vara trött”, säger hon lugnt. ”Man får till och med vara arg.”
Jag kommer av mig.
”Förlåt.”
Jag har varit så arg på henne. Det är en retroaktiv ilska, en opålitlig vulkan vars utbrott inte går att förutspå.
”Förlåt själv.”
Vi blir stående på gatan, utanför restaurangen. Hon ser trött ut. Trött och vuxen. Jag känner mig som det barn jag är intill henne. Blir jag aldrig äldre?
”Ska vi gå in?” säger jag.
Vi går in. Får ett bord vid fönstret. Jag är inte hungrig på mat, jag är hungrig på det välbekanta i situationen. Till och med ilskan som bubblar upp i mig när jag träffar henne är jag hungrig på. Jag kan den. Känner den. Den är en del av oss. Jag har inte förlåtit henne. Inte förlåtit mig själv. Det blev så tydligt när jag fick ha Katie i mitt liv, det hade kunnat vara såhär för oss också. Det hade funnits en chans. Vi hade kunnat känna något annat än frustration. Hur kan något som egentligen aldrig funnits fortfarande kännas så mycket. Jag har inget intresse av Stephanie längre, inte på det sättet. Det är länge sedan det gick över. Jag tror inte ens att jag behöver henne längre. Hon är någon välbekant som dyker upp ibland, någon som påminner om det som gick förlorat. Kanske är det exakt den funktionen hon ska fylla i mitt liv. Kanske är det hela anledningen till att vi inte bara packar ihop och försvinner ur varandra. Det behövs en länk. Vi spelar båda rollen av en återkommande påminnelse. Man måste våga. Jag har vågat så mycket mer sedan hon bleknade.
Jag vet ingenting om hennes liv längre. Det var länge sedan hon ringde till mig. Det sista smset från henne kom för flera månader sedan. Det löd: ”Nu förstår jag allt.” Sedan har det varit tyst. Fram till nu.
”Vad gör du här, Libertin?” säger hon och själ frågan ur munnen på mig.
”Jag bor här”, säger jag. ”Vad gör du här?”
Hon granskar mig noga, som för att bedöma vilket svar jag vill ha. Det måste inte nödvändigtvis överensstämma med det hon vill ge mig.
”Mellanlandar”, säger hon tillslut. ”Jag åker vidare i morgon bitti.”
”Var?” frågar jag, lika delar lättad och besviken.
”Oxford”, säger hon. ”Teddy Hall’s julbankett.”
Såklart. Jag andas ut. Hon har ett ärende. Vad trodde jag egentligen? Att hon var här för min skull?
”Jag skulle kunna komma tillbaka?” säger hon.
Jag skakar på huvudet.
”Det vore trevligt att träffa Katie igen”, säger Stephanie.
”Hon är bortrest”, säger jag.
Stephanie rycker på axlarna.
”Synd”, säger hon. ”Jag tyckte om henne.”
Jag snurrar på mitt vattenglas. Bubblorna i det stiger mot ytan i små strömmar.
”Hon är lätt att tycka om.”
Stephanie nickar.
”Verkligen.”
Det blir tyst. En minut passerar. Kanske två. Två minuters tystnad vid ett bord där maten inte burits in än är lång tid. Det naturliga vore att nämna en bok, vilken som helst. Det har alltid varit räddningen mellan oss. Vår gemensamma nämnare, ett aldrig bleknande litteraturintresse. På sistone har jag mest läst deckare. Slukat kriminalromaner med en i det närmaste provocerande hastighet. Det skulle inte provocera henne. Hon skulle bara nicka och förstå. Varför är jag så arg?
”Är ni…”, trevar Stephanie. ”Är hon… kvar?”
Jag skrattar. Högt. Förvånat. Slappnar plötsligt av. Känner mig en smula vansinnig, som om jag inte längre har något grepp om världen. Det är såhär det blir när allt för många spår korsar varandra, tågen krockar i mitten och blir till en sörja av förvriden metall och blödande kroppar. Klimax. Avtoning.
”Hon är kvar”, säger jag. ”Vi ses ibland, ganska ofta. Hon låter mig skriva. Jag låter henne andas. Det är lite samma sak, faktiskt.”
Stephanies blick är stadig, hennes ögon är lugna, men det finns något annat där också. Bakom kulisserna av vett och sans rör sig någon, en orolig skugga. Det är kanske hennes verklighetsförankring jag skymtar.
”Var försiktig”, säger hon.
Jag nickar. Nu förstår vi varandra.
”Det är inte så enkelt”, säger jag.
”Jag vet.”
Tystnaden är en färg som hänger i luften omkring oss. Grå. Som smolk.
”Jag hörde att du köpt en skuld”, säger jag och byter därmed ämne.
Hon ler.
”Det är exakt vad jag gjort”, säger hon. ”En tre komma fyra miljoner stor skuld med ekparkett och treglasfönster.”
”Mysigt”, säger jag och tänker på de fuktiga väggarna i min lägenhet några kilometer bort.
”Längtar du hem?” frågar hon.
”Ja”, säger jag. ”Hem och bort, hit och dit. Men jag vet inte var jag vill vara så jag kan lika gärna stanna här.”
”När du åkte var jag säker på att du aldrig skulle komma tillbaka”, säger hon.
Jag rycker på axlarna.
”Jag vet inte”, säger jag. ”Jag kanske kommer redan nästa höst.”
”Det skulle vara trevligt”, säger hon.
”Varför det?” säger jag. ”Du bor ju inte ens i Stockholm. Det har du inte gjort på flera år. Knappt sedan vi träffades.”
Hon suckar.
”Stockholm är inte min stad”, säger hon.
”Tur att vi aldrig behöver enas om en plats att existera på, då”, säger jag.
”Tur”, nickar hon eftertänksamt.
Jag behöver prata med henne. Behöver lägga den här ilskan åt sidan och sjunka in i hennes lugn. Hon skulle ta emot min rastlöshet och förvalta den på exakt rätt sätt, hon skulle ta den med sig när hon for. Stephanie är den som skulle kunna tala om för mig att jag överlever utan Katie, att jag inte dör om jag inte får ha henne intill mig. Hon är den som skulle kunna säga att jag måste vara mig själv tillräcklig, att det finns större saker i livet än att få röra vid en kvinnas hud. Jag är så förvirrad. Så svältfödd. Jag hör inte mina egna tankar i bruset.
”Du”, säger jag. ”Jag vet inte riktigt vad jag håller på med.”
Hon blir stilla. Till och med fräknarna i hennes ansikte kommer till ro. Det är allvar nu.
”Jag vet exakt vad du håller på med”, säger hon lugnt. ”Du hoppar.”
Jag vet.
”Tänk om jag bryter nacken i fallet?”, säger jag.
Hon skakar på huvudet.
”Det gör du inte.”
Konstigt nog tror jag henne. Hon har aldrig ljugit för mig.

När jag åker hem är London mörkt och dovt, insvept i en dimma som slukar alla konturer, som absorberar ljuset från gatlyktorna och lämnar mig i skugga. Jag låser upp dörren till lägenheten och slår på strömbrytaren till taklampan. Det som badar i ljus är mitt vardagsrum, men för en kort sekund är det fullkomligt främmande. Bor jag verkligen här, tänker jag. Plötsligt har jag ingen aning om hur det gått till eller varför. I Katies blommiga soffa vet jag varför jag är här, varför jag försöker kalla den här staden för hemma. I kulisserna på teatern har jag en vag aning, i parkerna, på gatorna, till och med i mataffären ibland. Men här, i mitt kala, opersonliga vardagsrum har jag ingen aning alls. Inte just ikväll, åtminstone. Inomhustemperaturen är sexton komma tre grader och händerna är iskalla när jag fumlar efter telefonen i väskan, får fram Stephanies nummer. Ringer upp. Väntar. Signalerna går fram. En. Två.
”Om jag tar tunnelbanan kan jag vara hos dig om fyrtiofem minuter”, säger jag innan hon ens hunnit säga sitt namn. ”Kanske en timme.”
”Stannar du?” frågar hon.
Jag släcker taklampan och går ut igen.
”Jag vet inte”, säger jag och låser dörren efter mig.
”Okej”, säger hon. Jag kan höra BBCs sena nyhetssändning i bakgrunden.
”Är det, det?” frågar jag.
”Vadå?” frågar hon.
”Okej?”
Jag hör att hon ler. Det är en något jag alltid varit bra på att urskilja, till och med ur total tystnad.
”Ja”, säger hon. ”Det är okej.”

Hon öppnar med ansiktet fritt från smink och håret tillbakadraget i en hästsvans. Jag blir stående utanför, i hotellkorridoren. På heltäckningsmattan. Inte alls lika säker på vad jag gör här längre. På bara ett par timmar har jag förlorat fotfästet, ingenstans tycks jag höra hemma ikväll. Jag avskyr hur hon ruskar om mig bara genom att dyka upp. Hur jag dras till henne. Såhär skör har jag inte känt mig på flera månader, kanske år. Och då har det ändå varit ett par händelserika år, de senaste.
”Katie är bortrest”, säger jag.
Stephanie nickar, hon har klivit åt sidan för att släppa in mig. Jag står kvar i korridoren.
”Du sa det”, säger Stephanie.
”Om hon hade varit hemma hade jag inte kommit hit”, säger jag.
Ny nick.
”Självklart.”
Jag nickar också. Självklart. Det här börjar likna en artig konversation två främlingar emellan.
”Jag bodde på det här hotellet för ett tag sedan”, säger jag. ”Eller, det är nog ett år sedan snart.”
Stephanie ser road ut. Hon håller fortfarande upp dörren.
”Tänker du komma in, eller?”
”Jag vet inte om jag stannar”, säger jag.

Rummet är inte större än vad ett genomsnittligt hotellrum brukar vara. En dubbelsäng, en garderob, ett litet skrivbord. Stephanies resväska öppen på golvet framför sängen. Hennes skor uppställda vid väggen. Hon stänger dörren efter mig.
”Jag vet inte hur jag ska ta hand om dig”, säger hon. ”Jag vet inte ens om du låter mig göra det.”
Jag står mitt i rummet och känner hur hela min kropp vill därifrån, hur hela min själ vill stanna.
”Jag behöver ingen som tar hand om mig”, säger jag. Det låter trotsigt.
Tonåringen har anlänt. Det utmattade barnet vill inte alls gå och lägga sig. Den emotionellt instabila tjugosexåringen kan ta hand om sig själv, särskilt i kväll av alla kvällar. Jag ger upp, lämnar över. Kliver rakt in i hennes famn.
”Klart att du inte behöver”, säger Stephanie mot mitt hår. ”Du klarar dig själv.”
Jag nickar mot hennes axel.
”Jag är bara så trött”, säger jag.
Det är sant. Det är mer sant än jag trodde att det var när jag sa det. Jag är fullkomligt utmattad.
”Jag vet”, säger Stephanie. ”Du får vara trött.”
Här finns ingen gråt. Här finns bara en kortsluten hjärna i en slutkörd kropp. Jag lutar huvudet mot Stephanies axel, hon känns så välbekant. Så hemma, trots att hon aldrig varit hemma för mig. Hennes doft är varm och söt. Kanel. Lite tjära från det där schampot hon använder.
”Hjärtat”, säger hon och pressar läpparna mot min panna. En kyss som är fullkomligt oladdad, nästan moderlig i sin självklarhet.
”Jag har skrivit en pjäs”, säger jag.
Hon skrattar till.
”Klart du har”, säger hon.
”Den handlar om dig.”
Jag känner hur hon lossar sitt grepp om mig en aning. Knappt märkbart. Men jag märker.

Lost inside a dream

Jag har tappat något. Mitt bland alla långa timmar och sena kvällar på teatern har jag tappat min länk till orden. Jag landade på Heathrow med en bunt korrektur i väskan och orkar inte ens titta på sidorna. Annas drivna handstil i marginalen. Gräsgrönt Stabilobläck. Så nära nu.

Jag har en skrivsvacka och trots att jag tänker att den inte alls beror på den senaste tidens känsla av att någon annan drar nytta av mitt arbete mer än jag gör, kan jag inte komma ifrån att det nog är så ändå. Det känns också lite äckligt. Hela grejen är lite äcklig. Det klibbar som kall havregrynsgröt och jag är ledsen, men jag vill inte lämna fler ord som denna andra kan stjäla till sina. Jag orkar inte vara så generös, det känns som att bjuda sin stalker på middag. Det är inte en komplimang. Så jag funderar på allvar på att stänga här. Öppna någon annanstans. Kanske. Jag vet inte än. Under tiden ger jag allt jag har till teatern. Höstens fjärde produktion rullar redan och på måndag har vi möte inför den första av vårens två stora uppsättningar. Ibland får jag nypa mig i armen för att vara säker på att jag verkligen är här och befinner mig mitt i denna cirkus. Det har gått så obeskrivligt fort. Ändå har jag jobbat så hårt för det.