Månadsarkiv: augusti 2014

Det kallas tvivel

Jag ställer inga krav på henne. Inte bortom hennes blotta närvaro i mitt liv och inte ens där är jag obeveklig. Det är som om hon skrämmer mig genom att existera, som om hennes väsen vore större än kroppen som bär det, men inte bara större utan oändligt. Jag är rädd för att hon ska sluka mig. Vad blir det av mig då?

Kanske anar jag ett uppbrott från vad det nu är vi har, denna svårdefinierade förekomst i varandras liv. Kanske backar jag en aning utan att riktigt vara medveten om att det är vad jag gör. Jag får svårare att skriva när hon är i närheten, just när hon försvunnit tycks det nästan omöjligt, sedan går det lättare. Efter ett tag. En vecka eller kanske bara några dagar. Min största rädsla är att inget ha att säga. Det händer allt oftare. Jag har svårt att se att något alls är relevant, orden som fyller sidorna är tomma och säger mig ingenting. Karaktärerna stumma och storögda, som om de också undrar över varför de finns. Det är för att jag inte förälskat mig i någon av dem så som jag förälskat mig i henne. Trots det är skrivandet det enda som är bestående, det som ingen kan ta ifrån mig. Trodde jag. Tror jag. För det måste vara sant. Det är hisnande att tänka på, att fiktionen är det enda som konkret kan stå intill mig var jag än befinner mig. Så motsägelsefullt.

Det tycks vara en fixidé att jag är tvungen att avstå från henne för att få behålla mina ord. Som om man alltid måste offra något för att få det man vill ha, för att nå fram till det man sträcker sig efter. Är det så?

Annonser

Bortom hud och hår

Ibland översköljs jag av känslan att allting kommer att bli bra, att alla beslut jag tagit och agerat på under det senaste året har varit rätt sorts beslut. Det är långt ifrån ofta, men tillräckligt för att jag inte ska gå under. Det tar tid att vänja sig vid något nytt. Jag söker ett sammanhang som är mitt, rutiner som är mina. Det är inte enkelt, men enklare än att stanna kvar. Under tiden tämjer jag min kropp, pressar den att klara sig bättre, försöker ge den mer muskler och en stadigare hållning. Vill att den ska stå rak även när själen den bär på stundvis viker sig under sin egen tyngd. Jag vill bli en kropp som orkar bära mig, som kan ta mig härifrån och någon annanstans, kanske tillbaka igen. Jag bryr mig inte om att den är smal och pojkaktig, jag vill bara att den ska orka mer. Visst hoppas jag att den för någon ska gå att älska, men eftersom det inte finns några mallar som garanterar detta aktar jag mig för att försöka pressa in den där den inte passar. Jag faller själv aldrig för kroppar ur ett visst register. De skal som bär själarna av Stephanie och av Katie, och för länge sedan; Olivia, är alla obeskrivligt olika. Där finns till det yttre inga gemensamma nämnare. Det som binder dem samman är deras unika röster, vackra hjärnor och skarpa, intensiva blickar. Alla har de kroppar som inte liknar någon annans, men det är inte heller det unika i deras höfter, magar, bröst eller armar som gör att jag faller. Jag har till det yttre ingen typ, inga ideal för en förälskelse att förhålla sig till. Alltså har jag äntligen slutat tvinga in min egen kropp i bojor, med förhoppningen att om någon, någon gång, ska komma att älska mig ska det inte vara för att jag är smal eller har starka lår, utan för att de förälskat sig i mitt väsen. Det som råkar bo i denna kropp.

Nothing personal

En måndag i augusti faller Katie av sin cykel och bryter armen. Det sker i korsningen mellan Liverpool Road och Ellington Street och när hon faller är det som om varje bildruta i skeendet spelas upp mycket långsamt.

När hon reser sig har armen fått en konstig vinkel, böjd på ett sätt som inte borde vara möjligt. I taxin på väg till sjukhuset säger hon att det inte gör ont och i samma sekund går det upp för henne att hon är i chock och så fort hon insett det kommer smärtan rusande och hinner ifatt henne. Hon biter ihop och blir blank i ögonen.

På sjukhuset frågar de vem som är hennes närmast anhörig, hon uppger namnet på sin agent. Ingen höjer ett ögonbryn.

Då, nu, sedan

2013. Het augusti. På randen till förändring av den sort man välkomnar och längtar efter, men samtidigt fruktar. Jag klänger mig fast vid sommaren som om den vore den sista av sitt slag. På sätt och vis är det sant, ändå inte. Det kommer alltid en sommar till. I huset vid havet, invid de röda klipporna, tillbringar jag timmar på trädäcket blickandes ut över vattnet. Det känns som att rusta för krig, ett efterlängtat återerövrande sådant.

365 dagar senare, i ett annat år, vet man hur det blev. Att segern firades av mig, en utbrytarrebell, men med de tunnare kedjorna kvar. Den sörjdes av ingen, så vitt jag vet. Allt är annorlunda nu. Het augusti igen och havet är fortfarande blått, klipporna fortfarande röda. Inget blod flöt, men själen sprack i tu under vintern. För hastig växling mellan varmt och kallt, tror jag. Den har börjat läka i en annan form. Jag krigar vidare. Snart är jag kanske min egen.