Månadsarkiv: juli 2017

Huvudet över ytan

Jag är ledig och jag skriver, i bemärkelsen att jag tittar på texten och tänker jo, det går nog och så tar jag en paus och tänker hur ska det här gå? och sedan återgår jag till orden på skärmen, de utskrivna arken på vardagsrumsgolvet och det är enda sättet. Att vara i texten hela tiden, liksom att ta paus och kliva helt utanför. Göra helt andra saker. Så jag ser en cabaret tillsammans med Ashley, badar på Hampstead Heath tillsammans med Den Lilla Katie, äter middag en sen kväll tillsammans med Chris. Går hem i regnet, i natten, i sommaren. Det är en underlig sommar. Jag gör inte som jag brukar, är inte den jag varit, följer inga årliga ritualer. Jag längtar efter det grå huset vid havet, men resan dit känns för lång, jag kan inte lyfta upp mig själv, vågar inte bryta den tunna linje av koncentration och normalitet. Är skör, men bara utanför detta pågående. Jag vacklar, men tillvaron här är tillräckligt befäst för att jag åter ska hitta balansen, bara korta stunder är jag fritt fallande. Sedan finner jag fäste, lugnar mig, stillnar.

Det är en långsam framåtrörelse, men jag rör mig åtminstone, just, framåt.

Annonser

Och vore det en film skulle kanske eftertexterna rulla nu

Lördag och regnet får luften att kännas som höst. Jag och Ashley ser Wasted på Orange Tree och pjäsen är fin, språket lyriskt, skådespelarna skickliga. När vi kommer ut i kvällen har regnet upphört och vi går ner till floden. Under en gatlykta på Richmond Riverside, strax bortanför The White Cross, stannar vi till. Det är vackert med ljuspunkterna som dubbleras i det mörka vattnet.
”Do you remember?” frågar Ashley och gör en gest mot puben.
”’Course I do”, säger jag.
Hon nickar.
”You know, it’s been…” börjar hon.
”I know”, avbryter jag, står plötsligt inte ut med att påminnas om tiden som går, som rinner undan mellan mig och allt det jag inte kan förmå mig att gripa tag om. Eller släppa.
Ashley hejdar sig, förvånad. Den lilla rynkan mellan ögonbrynen framträder.
”Is this difficult for you?”
Jag öppnar munnen för att svara, men hon hinner före.
”Because if it is”, fortsätter hon. ”I’d rather you’d tell me.”

Vi strosar en bit, går under bron och fortsätter bort mot Richmond Hill. Den svala luften, fukten som en hinna, regnsvept grönska omkring oss.
”You know”, säger Ashley just innan vi viker av från floden och börjar bestiga backen upp till utkiksplatsen. ”We don’t have to rush things.”
Jag nickar.
”I’m actually quite patient, as a person”, fortsätter hon. ”One could say it’s a talent of mine.”
Hon ler och puffar till mig med armbågen och i mitt huvud ekar Katie, ekar I love you, ekar Please, darling, don’t go. Och jag tänker att jag måste gå nu. Jag måste.

Vi går tysta upp mot toppen. Först när vi står där uppe och tittar ut över dalgången och floden som slingrar sig bort genom landskapet kommer jag mig för att säga något.
”I don’t think I am”, säger jag. ”A patient person, that is.”
Hon skrattar till.
”Oh, I know that.
”Yeah?” ler jag.
”Yeah”, ler hon.

Jag kysser henne.

Where others see darkness

På väg från Holland Park, i nerförsbacken med Lansdown Road i ryggen, de vita villorna vars stadiga murar vittnar om förmögenhet bortom all rimlighet, reser sig plötsligt Grenfell Tower över hustaken. Svart och utbränt. Ett skelett och en grav, utan hud och utan glas i sina fönsterkarmar. Jag har sett bilderna, förstås. Sett nyheterna, läst artiklarna, följt debatten. Men verkligheten är något annat och kontrasten slår luften ur mig. Jag griper efter Ashleys arm och hon tittar upp och stannar. Vi står där på trottoaren och det blåser lite, man kan se hur sotbeklädda rester av något oidentifierbart rör sig i fönstren på avstånd.

”There will come a time”, säger Ashley lugnt. ”When equality is not something we fight for, but something that is.”
”Do you actually believe that?” frågar jag.
Hon ler.
”Well, the alternative isn’t really an option.”

Jag beundrar henne för det hopp hon besitter.

Never stop

Jag läser T.S. Eliots Old Possum’s Book of Practical Cats tillsammans med Den Lilla Katie. Hon blir bättre och bättre på att hitta rytmen i dikterna och minns varenda rad. Det roar henne, liksom det alltid roat mig, att läsa kan vara som att sjunga.

”L”, säger hon när vi tagit en paus. ”What do you think I’ll be when I grow up?”
”A lovely, loving human being”, säger jag. ”Just like you are now.”
”Yes, of course”, säger hon. ”But what do think I will do?”
”Many great things”, säger jag.
”Don’t make fun”, säger hon och rynkar pannan.
”Sugar, I’m not”, säger jag. ”I honestly think that you will go on to do so many great things, whatever profession you pick.”
”Good”, säger hon.
”Why do you ask?” frågar jag.
”Because I’m seven”, säger hon.
Jag tänker att pressen på unga verkligen måste ha ökat, om denna sjuåring oroar sig över vad hon ska göra med sitt liv.
”I’m supposed to ask questions”, förtydligar hon. ”It’s what seven-year-olds do.
Jag skrattar.
”Yes, that’s right”, säger jag. ”It is what seven-year-olds do. And I’ve heard that it’s also what eight-year-olds do.”
”Good”, säger hon. ”Because my birthday is really soon.”

Ghost

En torsdag i juli och hettan gör luften tung mot huden, den väger med sin fuktighet och sin brist på vind och jag går längs trottoaren på Shaftesbury Avenue, kryssar mellan turister, viker av in på Wardour och sedan Old Compton, men där är lika trångt, lika packat med folk.

Och plötsligt ser jag henne.

Trettio meter längre fram. Mörka håret, hållningen, höfterna.

Och jag får inte luft. Får inte tappa henne med blicken, hon får inte försvinna. Får inte. Gatan smalnar, perspektiven skevar, svetten rinner längs ryggen, kroppen iskall. Så vänder hon sig om, jag ser henne i profil och

det är inte hon.

Det är någon annan. Det är inte Katie.

Stay young

Jag får tag i biljetter till LPs spelning på Under The Bridge i Fulham. Står med Ashley framme vid scenkanten och sjunger med i Strange. Hon har armen nonchalant om mina axlar och jag blundar, lutar huvudet mot hennes. Kan känna förvåningen som en stöt genom hennes kropp. Hungrar.

Beginnings

”Do you realise”, säger Ashley en kväll när solen sjunker bakom hustaken. ”That it’s been two years since our first date?”
”It wasn’t a date”, säger jag. ”But yes, it has been two years.”
Ashley höjer ena ögonbrynet sådär som hon gör.
Vi sitter på den tomma terrassen som hör till hennes lägenhet. Där finns inga möbler än, bara nylagd trätrall som ännu inte grånat, len under fötterna.
”I remember being nervous”, säger hon. ”I remember drinking too much coffee and talking too fast.”
”I remember you flirting with the barista”, säger jag.
”I did no such thing”, protesterar hon.
”You did”, säger jag. ”You made that completely insane coffee order and he was really impressed.”
Hon ler.
”Well, he wasn’t the one I was trying to make an impression on.”
Himlen över London brinner i orange och rött, det har varit varmt idag. Jag lutar mig tillbaka.
”I remember looking at you while you were talking”, säger Ashley. ”And realising I hadn’t heard a single word of what you were saying. I was beating myself up over that all afternoon, because what if you’d said something brilliant and I just missed it?”
Hennes hand ligger nära min på däcket.
”I probably didn’t”, säger jag.
”You probably did”, säger hon. ”You always do.”
Det är stilla i luften. Jag tänker på åren, tiden som rusar. Är plötsligt vemodig.
”Time is a funny thing”, säger jag. ”A lot can happen in two years.”
Ashley svarar inte, blickar bara ut över taken och det sista av solnedgången. Jag tystnar också, och vi sitter där bredvid varandra, och det skymmer och natthimlen välver sig över oss, stjärnklar och svalnande.
”It was a date”, säger hon tillslut.

Jag tar hennes hand.

Skillnaden mellan personligt och privat

Du som stod och väntade med en skylt utanför stationen i Kew Gardens igår kväll, snälla låt bli det. Du är säkert harmlös och menar inget illa, men jag upplevde det som väldigt obehagligt. Vill man fråga något går det fint att mejla till den adress som finns angiven här i bloggen, men jag har valt att vara anonym och därför hoppas jag att du förstår att jag inte är bekväm med att någon står och väntar på mig i närheten av mitt hem.