Månadsarkiv: december 2016

Sms i natten 

”Merry Christmas, darling.”

Annonser

På besök

Stockholm är kyligt och halt, men värmen finns i vännerna jag träffar. I samtalen över åtskilliga koppar te, middagar som spiller över in i natten, alla minutkorta timmar.
I en bil genom staden sent om natten passerar vi huset som håller min lägenhet. Jag pekar ut det men känner ingenting. Någon dag senare, på min gamla tunnelbanelinje, reser jag mig och kliver av på min hemstation. En reflex från förr. Inser på perrongen att jag skulle någon annanstans.

Jag återser den stad som varit min, tycker om den som vore den min egen, men konstaterar att nej, här finns jag inte längre.

Stay golden

December har svept in mitt vardagsrum i det varma skenet från julbelysningen i grannarnas trädgård. Nyss var vi ute och promenerade, hon och jag, en kvällspromenad genom den sagovärld som min lilla del av London förvandlas till inför jul. Det vackra torget där trädkronorna lyses upp av tusentals små ljuspunkter, konstgjord snö i bokhandlarens skyltfönster, hyacinter och kransar i blomsterhandelns. En mistel i dörröppningen till stationshuset. Det har förstås pågått i veckor, men har gått mig förbi i mina hastiga passeranden på väg hem eller bort, alltid i mörker, alltid trött. Men så plötsligt, med Katies hand i min, får jag syn på julstämningen. Nu är vi här.
”What do you think next year will be like?” frågar Katie och föser en mörk hårslinga bakom örat.
Jag sträcker mig efter tekoppen på soffbordet.
”Different”, säger jag. ”At least that’s what I hope.”
Hon nickar.
”It has been a pretty shit year”, säger hon. ”Not for me personally, but you know. For the world.”
”Personally it’s been a lovely year”, håller jag med. ”Personally I sort of wish that nothing would change. That things would stay exactly the way they are right now.”
Katie ler.
”Spoken like a happy person”, säger hon. ”A rare kind these days.”
”Or a true conservative”, säger jag. ”Not quite as rare, I’m afraid.”
Hon skrattar.
”I know you’re not”, säger hon.
”Happy?” ler jag. ”Or a conservative?”
”The latter”, ler hon.
Sedan rynkar hon pannan i låtsad bekymran.
”Actually”, fortsätter hon och lutar sig närmare. ”Come to think of it, I suspect that you might be deeply miserable behind that lovely smile. Let me see if I can fix that for you.”
Och hon kommer nära och kvällen välter och vi faller in i den som två lyckliga, rosiga.

Sms till en luftakrobat

Jag: ”Don’t let gravity get you down.”

Ashley: ”You’re such a dork. But thanks. That actually made me smile.”

Jag: ”Mission accomplished.”

The blushing colour of honesty

”What did you mean by that?” frågar Ashley lätt. ”‘If circumstances were different.’
”Ewan told you”, konstaterar jag och gör en liten paus i rivandet av rödbetor. Mina händer är djupt cerisefärgade av saften.
”Yeah”, säger hon. ”He felt like a complete idiot. He is a complete idiot, actually.”
”He’s your brother”, säger jag. ”He cares about you.”
”Well”, säger hon. ”He has the strangest ways of showing it.”
Jag återgår till rödbetsmassakern. Ashley lutar sig mot diskbänken.
”So”, fortsätter hon. ”What did you mean by that?”
Jag suckar.
”I don’t know”, säger jag och känner hur pulsen slår hastigare. ”I just… if I wasn’t with Katie, if this thing with Katie wasn’t so… If I hadn’t, you know, met her.”
Ashleys blå ögon smalnar en aning.
”You mean if you weren’t with someone whom you actually love”, säger hon.
”That’s not what I’m saying”, säger jag.
”No?”
Och i det lilla frågetecknet ser jag hur hon tar sats, hur hon gör sig redo att kasta sig ut. Hennes ansikte är koncentrerat på precis samma sätt som när hon just ska till att släppa taget om trapetsen.
”Ash, please”, säger jag. ”Don’t do this. Don’t ask me these questions.”
Men hon är skoningslös.
”Why?” säger hon. ”Why her and not me?”
”You know I can’t answer that”, säger jag.
Hon skrattar till.
”Because you don’t want to hurt me?” säger hon. ”Believe me, that train has left the station.”
”No”, säger jag och känner hur min haka darrar lite. ”Because I don’t have the answer. It’s not even a choice, it just is. You, of all people, should know this to be true.”
Ashley mjuknar, tystnar. Hon sätter sig vid köksbordet. Jag sköljer bort rödbetssaften från händerna. Knäcker två ägg, vänder ner dem i smeten.
”I hate that you love her”, säger Ashley efter en stund. ”I hate that you let her push you around, that you let her call all the shots, that you let her have a fucking boyfriend on the side.”
”I know”, säger jag.
”I hate that it’s her and not me”, säger hon.
Jag drar ett djupt andetag.
”Me too”, säger jag.
Hon suckar.
”I’m sorry, Ash”, säger jag.
”It’s fine.”
”Ash, I…”
”Can we just forget about this for a while?”
”If you want.”

Och jag steker rödbetsbiffarna, blandar en sallad, rör ihop en fetaostcreme. Och vi äter. Och när vi ätit sitter vi kvar vid bordet och kvällen sluter sig omkring oss och den är skör och mina händer skiftar fortfarande i cerise när jag sträcker mig efter hennes.