Månadsarkiv: december 2016

Let’s hope it’s a good one

Nyårsafton och isen har lagt sig blank. Den är så tunn att man ser vattnets rörelse inunder den, alldeles för tunn för att gå ut på. Jag står i strandkanten och lyssnar på knakandet och knäppandet. Jag hade kunnat vara tillbaka i London nu. Hade kunnat fira in det nya året tillsammans med någon. Istället är jag så långt ute i ingenstans att jag knappt är säker på att jag existerar. Molnet av andedräkt ur munnen och ljudet av min egen puls i öronen är det enda omedelbara beviset.

Jag minns från när jag var liten, hur mormor brukade blinka åt mig i nyårsdagens morgon och säga: ”Så som du spenderar dagen kommer du att spendera året.” Hur det blev viktigt att noga bädda sängen och sedan tillbringa timmar ovanpå överkastet, läsandes.
En liten orosbris kommer över mig när jag tänker på att jag kommer att inleda det nya året i ensamhet. Roas av att jag uppenbarligen någonstans långt inne fortfarande tror på förutsägelsen.

När det mörknat läser jag Vintergatan av Topelius högt för havet, min röst försvinner i den kraftiga vinden. Det är stjärnklart över isen.

Stay quiet

”Come spend New Years with me”, säger Ashley. ”You’ll cook, I’ll read you that poem that you like, the one that almost makes you cry. Then we’ll have champagne and watch the fireworks from Parliament Hill. Sounds good?”
Jag sitter i lugnet framför havet och tittar ut över vågorna som böljar tunga och långsamma under minusgraderna. I natt kanske isen lägger sig.
”Ash, that sounds like the perfect way to enter January”, säger jag. ”But I think I need the world to stay quiet for a few more days.”
Hon suckar.
”I know”, säger hon. ”I just thought I’d ask.”
”Maybe next year”, säger jag.
”Maybe next year”, instämmer hon.
När vi lagt på går jag en sväng ner till fiskeläget, men vänder tillbaka innan det skymmer.
Mörkret kommer så hastigt här.

Flykt från ljud och människor

Klipporna är frostklädda. Ett orört täcke av iskristaller. Det grå huset ligger ensamt framför havet där isen ännu inte lagt sig till ro. Mörka vågor böljar fram och tillbaka.
Jag går ett varv runt huset. De enda fotspåren i frosten är Leonards stövelspår som leder från båthuset och upp till ytterdörren. Intill dem syns Valpens tassavtryck. När jag famlat fram nyckeln och låst upp ser jag vedtraven bredvid spisen. Blir varm av omtanken.

Sms i natten 

”Merry Christmas, darling.”

På besök

Stockholm är kyligt och halt, men värmen finns i vännerna jag träffar. I samtalen över åtskilliga koppar te, middagar som spiller över in i natten, alla minutkorta timmar.
I en bil genom staden sent om natten passerar vi huset som håller min lägenhet. Jag pekar ut det men känner ingenting. Någon dag senare, på min gamla tunnelbanelinje, reser jag mig och kliver av på min hemstation. En reflex från förr. Inser på perrongen att jag skulle någon annanstans.

Jag återser den stad som varit min, tycker om den som vore den min egen, men konstaterar att nej, här finns jag inte längre.

Stay golden

December har svept in mitt vardagsrum i det varma skenet från julbelysningen i grannarnas trädgård. Nyss var vi ute och promenerade, hon och jag, en kvällspromenad genom den sagovärld som min lilla del av London förvandlas till inför jul. Det vackra torget där trädkronorna lyses upp av tusentals små ljuspunkter, konstgjord snö i bokhandlarens skyltfönster, hyacinter och kransar i blomsterhandelns. En mistel i dörröppningen till stationshuset. Det har förstås pågått i veckor, men har gått mig förbi i mina hastiga passeranden på väg hem eller bort, alltid i mörker, alltid trött. Men så plötsligt, med Katies hand i min, får jag syn på julstämningen. Nu är vi här.
”What do you think next year will be like?” frågar Katie och föser en mörk hårslinga bakom örat.
Jag sträcker mig efter tekoppen på soffbordet.
”Different”, säger jag. ”At least that’s what I hope.”
Hon nickar.
”It has been a pretty shit year”, säger hon. ”Not for me personally, but you know. For the world.”
”Personally it’s been a lovely year”, håller jag med. ”Personally I sort of wish that nothing would change. That things would stay exactly the way they are right now.”
Katie ler.
”Spoken like a happy person”, säger hon. ”A rare kind these days.”
”Or a true conservative”, säger jag. ”Not quite as rare, I’m afraid.”
Hon skrattar.
”I know you’re not”, säger hon.
”Happy?” ler jag. ”Or a conservative?”
”The latter”, ler hon.
Sedan rynkar hon pannan i låtsad bekymran.
”Actually”, fortsätter hon och lutar sig närmare. ”Come to think of it, I suspect that you might be deeply miserable behind that lovely smile. Let me see if I can fix that for you.”
Och hon kommer nära och kvällen välter och vi faller in i den som två lyckliga, rosiga.

All that softness

”Listen to this”, säger jag och Katie tittar upp från manuskriptet.
’I wonder if, when sketching the rough draft of the body’”, läser jag. ”’The Designer was afraid our lungs would be too much like wings and float away.
Utanför hörs sirener som närmar sig och det blå, flimrande ljuset kastas in genom fönstret och försvinner igen.
”That’s lovely”, säger Katie.
Hon sträcker ut handen och låter den snudda vid mitt nyligen brutna revben. Sex veckor har passerat och brottet har läkt. Regnbågshuden har återgått till normal vinterblekhet, andetagen har slutat hugga. När en förbättring sker gradvis märker man den knappt, ändå är lättnaden i kroppen påtaglig. Påtaglig, och mycket lik den lättnad som infinner sig varje gång hon återvänder.

Katie återgår till manuskriptet. Jag försjunker åter i Sierra DeMulders Today Means Amen.
Kvällen är silkeslen.

Maybe this Christmas

”What about Jack?” säger jag och sträcker mig efter Katie under täcket. ”When will you see him?”
Hon häver sig under min hand. Bröstkorgen i andetagsrörelse. Inte riktigt en suck, men nästan.
Hon tycker inte om när jag nämner honom.
”He doesn’t know that I’m back yet”, säger hon.
Hon makar sig närmare och jag slås igen av hur bra våra kroppar passar ihop. Min längd och hennes, mina försynta kurvor och hennes. Där hon buktar smalnar jag, där jag sväller är hon snäv och dit jag för följer hon.
”Sometimes I think that I’m your favourite”, mumlar jag och lutar pannan mot hennes tinning.
Hon ler och linjerna invid ögonen djupnar.
”Maybe you are.”

Night go slow

Och där, i slutet av den obestigbara veckan, på toppen av den, när jag äntligen tagit mig upp:
gröna glitterblicken och hennes vackra, mjuka mun som pratar och ler och kysser.
Och jag andas ut.

När skymningen faller den tredje adventssöndagen gör den det över oss.

#nofilter

Söndag morgon, tidigt, frostigt. Himlen rosa över mig när jag fryser mig till tunnelbanan. Tåget ensligt på väg till teatern. Dagen lång och hastig där den sveper undan fötterna på mig, får mig att tippa in i måndagen, in i nästa arbetsdag och nästa.
Tisdag och jag känner hur veckan är obestigbar, alldeles för brant och stålsättningen hamnar i käken, i trycket över tinningarna, i tanken om att inte gå på julfesten, jag måste få sova.
Onsdag gryning, där ingenting grytt än och mörkret sluter om mig när jag går till tåget. Luften är varmare och våtare. Jag är tröttare och mer slokande, men nyper mig i kinderna och blinkar mig vaken och leende innan jag går in genom sceningången.
Och dagarna går.