Månadsarkiv: januari 2018

Party people

”Look at him”, säger Ashley och nickar mot sin bror som står mitt i rummet och pratar avslappnat med någon han aldrig träffat tidigare. ”He knows how to talk to anyone. I wish I was more like that.”
Jag tittar på henne, ögonbrynen höjda, undrar om hon skojar.
”You’re exactly like that”, säger jag. ”I’ve never met anyone more competent in the field of socializing. It’s your superpower.”
Vi är på fest. En stökig, högljudd, rök gärna inomhus, behåll skorna på, sorts fest. Medan Ashley och Ewan båda har rört sig obehindrat genom småprat med idel nya ansikten sedan vi kom, fastnade jag som vanligt i ett enda långt samtal med någon jag redan känner.
Nu är det midnatt och vi står i ett platsbyggt kök med vackra, exponerade bjälkar i taket. Ashley har armen om min midja. Jag tycker om att känna den konkreta tyngden av hennes hand mot min höft, tycker om att vara den fasta punkt hon återvänder till. Hon lutar huvudet mot mitt.
”How about we get out of here?” föreslår hon.
Och jag nickar. För trots att jag tycker om att gå på fest, tycker jag ännu mer om att gå hem. Särskilt med henne.

Vi smiter ut i natten.

Annonser

Process this

Januari flyter iväg utan att jag skriver särskilt mycket alls. Här finns ett liv som behöver levas, ett arbete som behöver arbetas, sömn som behöver sovas. Någon annans utandning som behöver inhaleras. Och så vidare.

Nu sitter jag med texten igen. Nej. Nu närmar jag mig texten igen. Cirklar kring den, slår små lovar i lägenheten, diskar frukostdisken, plockar undan. Skummar några sidor i dokumentet, bläddrar. Tar fram dammsugaren. Flyttar ett kommatecken, flyttar det en gång till. Tillbaka. Vattnar krukväxterna. Antecknar. Öppnar balkongdörren för vädring. Sätter mig. Tittar. Läser. Hör nyckeln i låset. Prassel och skoskrap i hallen.

”Babe? I bought dinner!”

Och där är det. Pågåendet, utanför texten. Den tuffaste konkurrensen. Den ljuvaste distraktionen.

Only water, after all

”What would you like to see?” frågar Ashley en fredag då hela veckan tycks ha regnat bort. ”If I could magically produce theatre tickets out of thin air?”
Jag tänker efter medan jag rör i frukostgröten på spisen.
”Something fresh”, säger jag. ”New writing, small stage.”
Hon skrattar.
”You’re just making it easy, aren’t you?”
”Well”, ler jag. ”To be fair, your magical powers are quite limited.”
”Try me”, säger hon.
Network at the National”, säger jag. ”It’s been sold out for ages, though.”
”How about a musical?” säger hon.
Lion King?” föreslår jag och serverar gröten.
”Again?” säger hon och sträcker sig efter havremjölken.
”Again”, säger jag.

 Och när linjen mellan arbetsvecka och helg passerats väntar hon på mig vid sceningången. Biljetter till Lejonkungen i ena handen. Jag tittar på dem.
”Stalls?” säger jag förvånad. ”How did you do that?”
”I have my ways”, säger hon och blinkar åt mig.

Vi kurar ihop oss i mörkret på Lyceum. Köper glass i pausen, betalar för mycket för programmet. Ger en stående ovation efteråt. Snubblar sedan ut i januarikvällen där regnet åter strilar, tar tunnelbanan hem. Rasar i säng. På kudden, just som jag ska lägga ner huvudet, får jag syn på dem.
Två biljetter till Network på National Theatre senare i vår.

”Magic”, viskar Ashley och släcker lampan.

Sekunder

Jag tänker på varandet. Blivandet. Pågåendet. Följer mina mönster, noterar cyklerna, månaderna, skiftningarna. Att vara slav under sin kropp, att vara fågel under sin himmel. Oljespillet som fläckar fjäderdräkten. Vinden under vingarna. Jag fyller jämnt i vår. Det går så fort.

”When I grow up”, säger Den Lilla Katie och fyller på med ändlösa önskningar. Framtiden som inte kan komma henne till hastigt nog. Jag gräver ner hälarna i marken, bromsar, håller tillbaka. Inte fortare nu, inte plötsligare. Hennes lilla hand i min när vi går genom parken en soldränkt eftermiddag, hennes fötter som dinglar från min skrivbordsstol på teatern en annan. Snart når hon ner. Snart går hon med händerna i kappfickorna, två meter före.

Jag dröjer i varje ögonblick. Tittar noga på Chris och Isa vid fönstret i lunchrummet, hur han värmer deras gemensamma matlåda, hur hon bläddrar i dagstidningen medan hon äter. Hur Holly ler när hon läser meddelanden från ”no one special” i sin telefon.
Intill Ashley vaknar jag tidigare och tidigare om mornarna, ligger stilla och tittar i taket, lyssnar på andhämtningen, lyssnar på duvorna som kurrar på fönsterblecket. Sätter mig upp när det börjar ljusna, ser solen komma upp bakom takåsarna.

Sea of clouds

Är inte januari en oändlig raksträcka, där ansträngningen att pågå utan särskilt mycket dagsljus kastar allt annat åt sidan? Jag går genom dagarna med färre reserver än vanligt, det är kylan och gråheten, ingenting annat. Bara hur Londonvintern i år påminner om västkustvintern, om Stockholmsvintern, slaskvintern. Om isande vindar trots plusgraderna, fukten som kryper in.

Jag tar på mig kashmirtröjan jag fick av Ashley i julklapp nästan varje dag. Den har blivit min vinteruniform, dess dimgrå färg, mjukheten hos en kattunge. This way, I’ll always be within hugging distance, stod det på kortet. Känslan av att ständigt bära en omfamning.

Wish you a pleasant journey

Tidig morgon och tunnelbanan är tapetserad med affischer för Katies senaste film. Jag står på perrongen och minns henne. Tänker på hur hennes telefonnummer fortfarande bor i min kontaktlista. Tar upp telefonen ur kappfickan, bläddrar fram det. Ringer inte, lyfter bara blockeringen jag la över numret för många månader sedan.

De gör inte så ont längre, tankarna på henne. Skaver inte, ömmar bara.