Månadsarkiv: januari 2016

En sådan som hon

”Madison only wants to talk about boys”, säger Den Lilla Katie och suckar dramatiskt på en sexårings vis.
”And what do you want to talk about?” frågar jag.
Den Lilla Katie sparkar på en sten som far iväg över trottoaren.
”I don’t know”, säger hon. ”But not boys. I’m only six.”
Jag tänker på Archie. Den lilla killen i randig Nemo-kostym på hennes födelsedagskalas, den första pojkvännen. Hon var bara fem då.
”How old is Madison?” frågar Ashley.
”Seven”, suckar Den Lilla Katie, som om sju är ett oändligt stort tal.
Vi går förbi teatern (New London) och runt hörnet, till sceningången på Park Mews. Vi är på väg till Den Lilla Katies försenade julklapp. Ashley har mutat sin kusin som jobbar med War Horse och fått honom att lova oss ett besök bakom kulisserna. Det är lördag, mellan matiné och kvällsföreställning.

Grinden är låst, så vi väntar utanför. Den Lilla Katie spanar in mellan spjälorna, men ser ingenting annat än en vanlig bakgata.
”What did you promise in return?” frågar jag Ashley medan vi väntar.
Hon rycker på axlarna.
”Nothing big”, säger hon. ”I did my silks routine at the cast’s Christmas party.”
”Free of charge?” frågar jag.
Hon nickar och det sjunker långsamt in att hon avstått från drygt trettontusen kronor för att Den Lilla Katie ska få komma hit och klappa Joey på mulen.
”Stop looking so worried”, ler Ashley. ”I was happy to do it.”
Jag är inte helt övertygad och hon hittar bevisen för det i mitt ansikte.
”I didn’t lose any money over this”, säger hon. ”They would never even have given me the gig if it wasn’t for Ian.”
”You’re right about that, cuz”, säger en röst bakom mig och Ashley skiner upp och jag vänder mig om.
Ian har rött hår och ett fräknigt ansikte och är lite lik Ashley runt ögonen. Han håller upp grinden för oss och föser oss mot sceningången och Den Lilla Katie säger inte ett ljud när vi går in, håller bara hårt i min hand och ser sig omkring med stora ögon.

Ian visar oss runt. Han guidar oss bakom kulisserna, låter Den Lilla Katie fingra på kostymer och rekvisita, demonstrerar rökmaskinen och lär henne till och med att styra en av de mindre marionetterna: en kaxig, men mycket charmig, vit gås.
(”What’s its name?”
”Goose.”
”Oh, hello Goose.”)
Sedan får vi gå upp på scenen och när Den Lilla Katie rör sig över scengolvet med gåsmarionetten finns det ingen tvekan om att hon också kommer att fastna i den här världen. Hon är liksom född in i den.
När vi står där kommer den absoluta höjdpunkten: Joey äntrar scenen. Den Lilla Katie fryser mitt i en rörelse och hennes ansikte är så häpet att jag nästan är rädd att hon ska svimma. Hon står alldeles stilla och tittar på hästen som långsamt går fram och puffar till henne med mulen. De finner omedelbart varandra.
Jag lutar mig lite mot Ashley och vi tittar på den enorma hästmarionetten och skådespelarna som finns där inuti och lyckan som liksom bubblar över i Den Lilla Katies kropp och gör att hon tillslut inte kan stå stilla. Det känns fint och lite magiskt att få vara med om att göra någon så glad.

Den Lilla Katie charmar till sig en ridtur på Joey. Hon får sitta upp och skritta flera varv innan vi måste utrymma scenen inför kvällens föreställning. I kulisserna sitter hon av och tackar ordentligt, men det är tydligt att hon gärna skulle ha stannat längre. Helst för alltid. En och en halv timme går så väldigt fort.
”Would you like to stay for the show?” frågar Ian när vi ska gå. Den Lilla Katie nickar ivrigt och drar i min arm för att jag ska säga ja.
”What about the age restriction?” frågar Ashley tveksamt.
”I could easily pass for seven”, säger Den Lilla Katie genast.
Hon övertygar ingen, är liten och späd för sin ålder.
”Yes, but you’d have to be ten for this one, sugar”, säger jag och Den Lilla Katie ser ut som om hon ska brista i gråt vilken sekund som helst.
Ian tvekar lite och Den Lilla Katie, som vet vad som står på spel, vänder sig till honom med stora, tårfyllda ögon.
”Please”, säger hon och darrar på rösten. ”I promise I’ll shut my eyes if it’s too scary.”
”You know, we’re closing in about a month”, säger Ian. ”There might not be another chance.”
Ian tittar på mig och jag tittar på Ashley, men hon vill inte blanda sig i beslutet, och så råkar jag titta ner på Katie och då går det helt enkelt inte att säga nej.
”We would have to ask your parents first”, ger jag med mig och Den Lilla Katie jublar och slår armarna om min midja.

Joanna säger ja och Ian ordnar platser åt oss på parkett, andra bänkraden. Den Lilla Katie sitter mellan mig och Ashley. Redan innan tio minuter har passerat och Joey är ett litet föl, skrämt och ensamt i världen, är jag tvungen att blinka bort den första omgången tårar. Jag sneglar på Katie, men hon verkar okej, sitter stilla längst ut på sätet och följer skeendet med spänd koncentration.
Sedan blir det värre. War Horse är ingen ljus historia. Det är krig. Nästan alla dör. Våldsamma, hjärtskärande dödsfall. Lika många hästar som män. Jag biter mig i kinden och tänker att vi kommer att ha gett det här barnet men för livet innan föreställningen är slut. Det blixtrar från pyrotekniken och smäller från kanoner och pistoler och hästarna stegrar sig i fasa och faller döda till marken med sina ryttare på ryggen. Den Lilla Katie, som för länge sedan övergett sin egen stol och krupit upp i mitt knä, snyftar mot min axel. Ashley flyttar över till den tomma platsen bredvid oss och stryker henne tafatt över ryggen.
”Should we leave?” viskar jag till Ashley när ljuset tänds i pausen.
”The worst bit is probably over”, säger hon. ”Plus, it might help if she sees that it ends well.”
Så vi stannar och Ashley har rätt, Den Lilla Katie hämtar sig lagom till det (relativt) lyckliga slutet, och jag är lite extra tacksam över att Goose också överlevt och far runt scenen som en stämningshöjande symbol för att livet går vidare även när det tycks alldeles orimligt.
Efter applåderna går vi bakom scenen och tackar för föreställningen. Den Lilla Katie kramar en av marionettspelarna (Joeys huvud) och han ser förvånad men glad ut.

När vi kliver ut i London igen är det sen kväll. Långt efter tio. På tunnelbanan somnar Den Lilla Katie i mitt knä och när vi ska kliva av lyfter Ashley upp henne och bär henne hela vägen hem. Jag sneglar på dem där vi går längs villagatorna. Ashleys avslappnade uttryck, lugnet i de blå ögonen, de starka armarna. Hon bär barnet som om det inte vägde någonting alls i hennes famn. Den Lilla Katie, sovande, med kinden mot tyget i Ashleys mörkblå jacka, rosig och varm. Det mörka håret som ett lockigt kaos runt ansiktet. Hon ser ännu yngre ut när hon sover.
En enda tanke: jag önskar att jag får ett barn som påminner om detta och det är första gången som jag önskat mig ett barn över huvud taget.

Josh öppnar dörren till det lilla radhuset och tar emot sin sovande dotter. Joanna vill bjuda in oss, men det är sent och vi avböjer. På vägen tillbaka till tunnelbanan går vi tysta. När vi skiljs åt en stund senare viskar jag thank you i Ashleys öra och hoppas att hon förstår hur mycket jag menar det.

Annonser

Vi får inte glömma, särskilt inte nu

Jag läser The Nightingale av Kristin Hannah och gråter mig igenom den. Det är berättelsen, visst, men också hur den djupnar av sin förankring i historien. En skärva av något fruktansvärt, som en skugga över livets alla nyanser.

På tunnelbanan från jobbet, jag borde inte läsa här, borde lägga boken ifrån mig, men Vianne och Isabelle, jag kan inte överge dem. Så jag läser. Från sätet intill sträcks en pappersnäsduk fram. Jag tar emot den, eftersom jag gråter, tackar och gestikulerar mot boken. Kvinnan som räckt mig näsduken ler och säger ”I know, I read it myself last week. Beautiful book, isn’t it?”

Och det är det.

Ni får ta det här som någon sorts boktips.

Sådant jag aldrig skulle erkänna

Katie går på premiären. Röd matta, höga klackar, kravallstaket, kamerablixtar som lyser upp hela Leicester Square. Det är i mitten av december och hon går i egenskap av Jacks flickvän.

Själv har jag inte tänkt gå alls, varken på premiären eller någon annan kväll. Jag har aldrig sett en Star Wars-film i hela mitt liv, varför börja nu? Men det visar sig att Ashley är en äkta starwoid (och att jag inte alls är särskilt svårövertalad), så en kväll finner jag mig i en biofåtölj intill henne med en popcornbägare i famnen. Det känns som om jag gör något förbjudet.

När Jack dyker upp på duken en bit in i filmen böjer sig Ashley nära och viskar:
”Good looking bloke, he is.”
Jag vill omedelbart kasta en näve popcorn på henne, men låter bli eftersom jag 1; inte är fem, 2; inte är Julia Roberts (Notting Hill, bio, cyklop), och 3; håller med. Jack är snygg.
Istället väser jag tjurigt: ”I thought you were gay”, och Ashley frustar till i ett försök att kamouflera skrattet och vänder sig mot filmen igen. Det fortsätter att rycka i mungiporna på henne en lång stund.

Jag vet inte riktigt vad jag trodde skulle hända, men vad det än var så händer det inte. Jag når inga nya, djupare insikter. Det tycks mig totalt främmande att min Katie skulle kyssa den här tjusige mannen i en galaxy far far away (även om jag förstås inser att hon gör det betydligt närmare än så). Efter ett tag sjunker jag djupare ner i biomörkret och slutar försöka foga samman min verklighet med den av en fiktiv karaktär i Star Wars. Ashley lutar sig närmare och vi delar på popcornen och Jacks roll visar sig vara en riktig elaking och allting är okej.

May the force be with me, och allt såntdär.

There and back again

Jag är här. Krukväxterna hade överlevt. Kylskåpet var just så tomt som jag lämnat det. Sängen stod bäddad med rena lakan. Jag gick och lade mig nästan direkt, handlade bara det nödvändigaste hos Tescos först, åt en hastig middag. Slocknade vid tiotiden och vaknade till en hög, klar himmel ovanför sängen strax efter åtta imorse. Det är skönt att vara här. Jag tänker hemma och det förvånar mig en aning. Så minns jag att man kan ha flera hem.

I parken blommar snödroppar, kamelia och krokus. Liksom en hel del annat som jag inte vet namnet på. Jag går en lång promenad, det tar över två timmar för jag stannar till hela tiden. Det finns så mycket att titta på. Magnolian har just slagit ut. Det är antagligen en tidig sort, men ändå. När magnolian blommar finns det hopp.

I morgon kliver jag in i en ny produktion, med allt vad det innebär.

Sonntag

Tillbringar veckor i norr. Skriver. Tittar på snö, går i snö, skottar snö. Det blir inte lugnt i mig. Det blir tyst, men inte lugnt. Möter en deadline, är tre dagar tidig. Får därför en torsdag, en fredag och en helg utan någonting som måste ske. Klär om en karmstol. Lyssnar på Tanis. Skottar mer snö. Tänker på knarret under skorna, hur jag brukade tycka att det var pinsamt. Pinsamt att påminnas om sin tyngd, sin kropp, sitt varande. Det var i åldern då allt är pinsamt. Nu tycker jag att det är härligt. Jag går där i snön och njuter av att den knarrar under mig. Det känns bra med tyngden, att vara kopplad till marken. Att finnas, att höra att man finns.

Om tjugo timmar återvänder jag till London. Det känns som att trycka på play igen.

Bonne chance

Det är nytt år och på min nyss så öppna horisont börjar det dyka upp små skepp. Jag skymtar seglen på flera skutor och har redan skrivit på kontrakten för ett par kortare produktioner i början av året. Jag blir erbjuden det längre kontraktet också, det som sträcker sig över mer än fem månader, men tvekar. Att säga nej innebär att vända ryggen åt nästan ett halvår av trygg inkomst från ett välrenommerat teaterkompani. Att säga ja innebär att säga nej till en del annat, sådant jag gärna vill göra. Rena passionsprojekt. Underbetalda. Osäkra, på det där kommer jag att kunna betala hyran-viset. Lockande.

Innan jul frågade jag Katie vad hon skulle välja, men avbröt henne sedan genom att lägga fingertopparna mot hennes haka och kyssa munnen just som den skulle svara. Någonstans vet jag att det här är ett beslut jag måste fatta helt på egen hand. Det känns viktigt, trots att det inte är ens i närheten av att vara livsavgörande. Eller så är det just det, livsavgörande. Sådant vet man ju sällan i förväg. Ja eller nej.

(Nej.)

Nej.