Månadsarkiv: juni 2016

This is personal

Nyheten om masskjutningen på gayklubben i Orlando slår ner i världen och i mig. Jag vet inte vad jag ska säga. Det är så fruktansvärt. Så onödigt. Så idiotiskt.

Jag ringer till Katie som gråter och säger: ”What is wrong with the world?”

Som gråter och säger: ”Why are you so far away right now?”

Gråter och säger: ”This is personal, don’t you feel it too?”

Annonser

Trådarna

Jag reser bort. Eller hem, jag vet inte längre. Det känns mest som bort. Stockholm har sommar och den skarpa kant som blir av ljuset och något obestämbart i människors blickar när de tittar rakt fram och går med hårda, snabba steg i sina snygga kläder och dyra frisyrer. Jag kommer inte in i dem, kan inte läsa av deras ansikten, alla deras berättelser. Stockholm är vackert och sammanbitet, en sorts karghet. Plötsligt förstår jag världens fascination inför Skandinavien.

På kvällen, medan Anna blandar en sallad, bläddrar jag genom bilderna i min telefon. Den Lilla Katie uppflugen på lejonstatyerna på Trafalgar, Den Stora Katie lutad mot Turners Oak i Kew Gardens. Ashley i skenet av en gatlykta på Southbank. Mat jag lagat, blombuketter jag köpt, böcker jag njutit. Utsikten från tunnelbanetåget en tidig morgon över floden. Alla rykande temuggar på scenkanten. Ett liv levt.
Jag sitter vid Annas köksbord och känner att jag har svårt att hålla ihop, det finns så många trådar. Så mycket att räcka till för.

Vackert, är det.

Otillräckligheten

Jag hinner inte med. Jag har en generös period av tid, men räcker inte till. Det är något annat. En sorts uttänjning av jaget, kanske. Jag känns tunn och inflexibel under kläderna, under solskyddsfaktorn och rougen. Jag tänker att jag ska skriva en lista, få lite översikt. Förmår mig inte. Går istället varv efter varv i botaniska trädgården. Tar in det gröna med blicken, tar in det sköra med själen, det växtkraftiga med fingertopparna. Når fragmentarisk distans till mig själv. Det handlar inte om to do-punkter i en effektivitetsapp i telefonen, inte om ärenden, fixa, ordna. Det handlar om människor. Om de jag tycker om. Om jag i relation till andra, de i relation till mig. Om min oförmåga att sträcka mina armar tvärs över världen om omfamna de som betyder mer än bara ett födelsedagskort, ett grattis till examen, grattis till bebisen, grattis till bröllopet. Ett peppigt det ordnar sig, du blir snart frisk, med den outtalade undertexten snälla, dö inte.

Three thousand miles, that’s how far you’ll go

Jag drömmer om en egen trädgård. Det har gått så långt att jag tecknat en prenumeration på Gardens Illustrated och slaviskt följer Monty Dons trädgårdsprogram på BBC. Det tycks vara ett drag av paradoxalitet som är genomgående för min person, detta att vilja motstående saker. Jag vill bo i stan, jag vill bo på landet. Jag vill slå mig till ro, jag vill för alltid vara i rörelse. Jag vill ha en stor familj, jag vill vara fri att bara rå mig själv. Jag vill skriva, jag vill absolut inte skriva.

Ashley säger: ”I don’t understand your indecisiveness.”
Jag säger: ”Me neither.”
Ashley säger: ”Just, you know, go where you wanna go, do what you wanna do. It’s that simple.”
Jag säger: ”With whoever you wanna do it with.”
Hon säger: ”Exactly!”
Jag säger: ”The Mamas and The Papas.”
Hon säger: ”Sorry, what?”
Jag säger: ”It’s the lyrics for one of their songs. Do what you wanna do.”
Ashley skrattar.
Hon säger: ”Gosh. Your brain. It’s something else, isn’t it?”