Månadsarkiv: december 2015

Oh, this town kills you when you’re young

Ellen Jelinek dyker upp som lesbiskt intresse i Fröken Frimans krig. När hon och Sofia Ledarp kysser varandra på juldagen måste jag göra en spontan segergest. Det är något särskilt med att se attraktion jag kan identifiera mig med skildras på tv. Det händer fortfarande alldeles för sällan. Det är 2015. Jag är tjugosju år.

För femton år sedan var jag tolv. Det enda lesbiska som fanns att se då var Fucking Åmål, och jag såg Fucking Åmål. Om och om igen. Men Fucking Åmål slutade innan oboyen var urdrucken och man fick aldrig se Elin och Agnes bli vuxna, ha vuxna relationer, komma ut för sina familjer, komma ut igen och igen och igen. Leva vanliga liv. Man fick aldrig se att de verkligen var okej, om de blev lyckliga.

Jag står inte längre ut med att höra Foreingers I want to know what love is. Där, inkapslade i melodin, finns de. Mina diskreta förälskelser, blickarna jag så gärna ville ge men aldrig gav, det skymda hjärtat. Där finns min rädsla att aldrig få älska och älskas av en och samma person. Att gå miste om kärleken. Det var så svårt att vara ung. Staden var så liten och mallen var så trång och pulsen var så rädd och snabb där under huden. Snart kommer de på mig, snart förstår de att jag inte är som dem.

Jag tittar på Fröken Frimans krig och tänker att det har blivit lättare. Det har tagit mig så oerhört lång tid, men jag börjar bli okej med att inte vara heterosexuell. För varje år, varje lesbisk kyss på tv, varje skildrad tvåsamhet, blir det lite lättare.

Annonser

Facetime

Katie ringer på juldagen. Hon står ute på fältet bakom sin mammas vitrappade hus, där inne finns systrarna och deras respektive, systersonen, mamman, Jack.
Katies ansikte fyller displayen och jag blir nästan arg när jag tänker på risken hon tar, arg och glad på samma gång.
”Merry Christmas, darling”, säger hon.
”You’re late”, ler jag.
”And you’re totally gorgeous”, säger hon och jag rodnar lite. Runt omkring henne ser jag den lätta dimman, soldiset och de vintergröna buskarna. Hon passar så bra där, i det lugna lantliga.
”I miss you”, säger jag och tänker att det känns som om jag alltid saknar henne.
”I love you”, svarar hon.
That’s not the same thing, tänker jag.

Vi pratar en stund, men till sist måste hon gå tillbaka in. När vi lagt på tänker jag på världarna. Hur de krockar. Ibland känns det som om jag har flera liv, ett för varje plats jag befinner mig på, ett för varje uppsättning människor omkring mig. Jag är aldrig bara en.

Hon kom från männen som man kommer från ett land

Ashley har inte läst Nina Bouraoui. Jag avundas henne, som har upplevelsen kvar, och bestämmer att det får bli min julklapp till henne. Letar efter Våra kyssar är avsked och Dockan Bella i engelsk översättning, men förgäves. Bara Pojkflickan har getts ut på engelska och det är inte där jag vill att hon ska börja. Just som jag ska överge julklappsidén minns jag att Ashley har något annat som jag också avundas henne, nämligen mer än okej franskakunskaper.

Jag får böckerna inslagna, vitt papper, svart rosett. Fäster en penna under rosetten, har lagt märke till att Ashley är en sådan som antecknar i marginalen.

Bortåt, framåt

Ett annat teaterkompani vill träffa mig, de har en produktion på gång som öppnar till sommaren och nu vill de att jag ska dricka te och berätta om mig själv. Det passar bra eftersom mitt kontrakt i West End går ut på onsdag. Det passar dåligt eftersom jag är så extremt trött. Jag har nog aldrig varit såhär trött i hela mitt liv. Och aldrig så osugen på att prata om mig själv, heller. Däremot är jag sugen på snö. Och stjärnklara kvällar. Böcker, hyacinter, Aladdinask. Stilla natt, heliga natt.
Egentligen vill jag skjuta upp mötet till januari. Jag kommer att vara en bättre version av mig själv då, ha lite mer färg på kinderna och en något klarare blick. Men eftersom det är en bra chans, ett bra kompani, säger jag ja, visst, absolut, hemskt gärna, det låter spännande. Och så öppnar jag min garderob och plockar ut en ren blus och stryker den och sedan putsar jag mina svarta stövletter. Allting går så fort, den som inte tar chanserna när de erbjuds blir utan. Och vem vill vara utan?

Mutual friends

Ashley uppträder i Camden på min lediga måndag. Jag ligger i soffan större delen av dagen och deltar efter bästa förmåga i hennes övertalningskampanj för att få mig att åka dit och titta. Det går okej. Jag kommer iväg. Överger hela konceptet med lagad middag och låter henne lova att ta med mig ut för en portobelloburgare senare. Sitter i publiken och låter mig hänföras av henne, av hur skicklig hon är. Önskar att ni kunde se henne.
Efteråt packar hon ihop sin utrustning och så går vi till Haché några kvarter bort. Vi hamnar vid ett bord längst in i lokalen, beställer mat och pratar ovanligt lite. Jag känner mig ömtålig, som om en enda plötslig sinnesrörelse skulle kunna få mig att rämna.

Ashley har ett färskt skrapsår på axeln, det glänser rött i den dämpade belysningen och jag vill sträcka ut handen och röra vid det men låter bli. Hon frågar hur det känns att spelperioden nästan är över och jag säger it’s fine och tänker att det är både sant och inte, så jag ändrar mig och säger att jag inte vet. Att jag är så glad. Och så ledsen. Att jag är så trött. Att jag inte kan föreställa mig hur det ska kännas när det faktiskt är över. Att det är likadant varje gång. Jag vet ju det. Hon vet ju det.

Maten kommer in och vi äter. Det känns bra. Allting känns egentligen väldigt bra, det är bara det att jag är så trött. Kanske har jag någon form av järnbrist. Ashley säger att hon är glad över att jag kom, jag säger me too, och sedan pratar vi om annat, pratar om böcker och jag tänker att det är vad alla mina bästa människor har gemensamt, de läser. Vi upptäcker att vi båda känner June och Finn från Tell the Wolves I’m Home, liksom Marie-Laure och Werner från All the Light We Cannot See, och det känns som om vi har en hel drös gemensamma vänner och det tycker jag om.
Hon tipsar mig om Kim Echlins The Disappeared, vilken jag redan har läst och älskat, och jag tipsar henne om Eleanor Cattons The Rehearsal. Hon fiskar fram sin telefon och först tror jag att hon ska skriva ner rekommendationen, men istället bläddrar hon fram en anteckning där hon sparat ett utdrag. Och jag läser det.

”What’s the likelihood? That the one girl who makes my heart race is the one girl who wants me in return? That the accident of my attraction coincides with the accident of hers?”

Och det får mig att uppleva en märklig blandning av känslor, där skrattet bubblar upp inom mig samtidigt som jag känner för att gråta. För jag fattar. Vi har varit unga på samma sätt, vi har burit med oss samma känsla av att sannolikheten för att vi ska få uppleva en besvarad kärlek är nästan lika med noll, och det har gjort oss både sköra och kantiga på ett sätt som fortfarande definierar oss. Det har gett oss känslan av att allt bra som händer är lite för osannolikt för att vara riktigt sant. Och återigen vill jag sträcka ut handen och röra vid henne, men att göra det vore grymt och jag får inte. Så jag bläddrar fram samma utdrag i min egen telefon och visar henne det och hon skrattar. Och under finns ett par andra stycken, också ur The Rehearsal, som lyder:

”Theatre is a concentrate of life as normal. Theatre is a purified version of real life, an extraction, an essence of human behaviour that is stranger and more tragic and more perfect than everything that is ordinary about me and you.”

Och:

”The stage is not real life, and the stage is not a copy of real life. The stage is only a place where things are made present. Things that would not ordinarily happen are made to happen on stage. The stage is a site at which people can access things that would otherwise not be available to them. The stage is a place where we can witness things in such a way that it becomes unnecessary for us to feel or perform these things ourselves.”

Och Ashley säger: ”That’s my reason.”
Och jag nickar. Vet.

Senare tar vi sällskap till stationen vid Camden Road. Väntar på gångbron mellan de båda perrongerna och Richmondtåget rullar in först. Ashley har sin stora väska slängd över axeln och hon böjer sig nära och kysser mig på kinden. Det finns inget sydeuropeiskt över den där kyssen och jag kysser inte tillbaka.

Trots att jag kanske vill.

Stå inte så nära kanten

Jag vaknar och känner det sträva ytskiktet på den mentala väggen snudda vid pannan. Jag har haft en vansinneshelg där jag jobbat dubbelt. Förutom föreställningen i West End har jag hjälpt mitt gamla teaterkompani att installera en av sina turnerande produktioner i en ny lokal i östra London. Det har varit roligt, men jag kämpar mot utmattningen, håller den ifrån mig med koffeintabletter och mörk choklad. Tar spjärn på yogamattan och försöker vara medveten om min andning. Upptäcker att jag knappt andas alls.

Vi är inne på den sista spelveckan nu. Jag tänker inga hela tankar längre, de bryts ständigt mitt