Månadsarkiv: juli 2019

September, babe

”When are you coming back?” frågar Ashley i någon sorts omvända roller-situation.
Jag står barfota på klippan och pratar med henne, det är bäst täckning där.
”I’m not sure”, säger jag. ”Right now I can’t imagine leaving.”
Det är sant. Sommaren vid havet är mild och sval, jag tittar knappt åt telefonen, har bara öppnat datorn två gånger sedan jag kom. Jag kroppsarbetar, andas salt luft och sover som en död genom nätterna. Ingenting väcker mig, inga flygplan går ner för landning, inga grannar rumlar hem sent om natten. Jag följer nyheterna sporadiskt via Guardian, men har ingen tv, knappt internet, och njuter av radioskuggan. Jag pågår så ostört att jag glömmer bort att jag existerar, kanske är det den yttersta formen av avkoppling.

Nu hör jag på Ashley att hon vill att jag ska komma hem innan hon reser igen, och visst vill jag vara med henne, men samtidigt har jag inte alls lust att landa i London med dess heta augustidagar tidigare än jag behöver. Jag har fortfarande nästan tre veckor kvar av semestern. Hon har nästan tre veckors repetition framför sig.

”I get it”, säger Ashley med en suck och jag undrar om mina prioriteringar i detta ögonblick säger något om mig, säger något om oss, eller om det bara är som det är.

Den senaste månaden har jag upplevt att jag behöver tid, oklart till vad. Först upplevde jag det som om jag undermedvetet hämnades hennes långa frånvaro genom att vägra anpassa mig efter henne, men med tiden har jag insett att det inte alls handlar om det. Jag tror att jag försöker ta reda på hur jag vill att framtiden ska bli, och jag behöver göra det ensam för att vara säker på att jag inte kompromissar bort sådant som verkligen är viktigt för mig.

”We’ll always have September”, säger jag. Det känns sant. September är min bästa månad, jag är ofta lycklig i September. Det är en kravlös månad, fylld av möjligheter. En magisk kombination.

”September, babe”, säger Ashley.

Annonser

Semester

”Jaha”, säger Leonard, ”hur går det för Storbritannien nu, de är väl kvar i EU?”
”Uppskjutet utträde”, säger jag, ”till oktober, vi får se hur det går.”
Leonard nickar.
”Brexit”, säger han, ”det låter allt som en av dvärgarna i Snövit. Toker och Prosit och Twitter och Brexit, det hörde jag på radion. Toker, det är väl han den nya galningen, då. Johnson.”
Jag skrattar.
”You’re not wrong”, säger jag.
”Tala du svenska, jänta”, säger Leonard. ”Annars kanske du tappar den.”
Vi tittar ut över havet, stålgrått med vita gäss på vågkammarna. Jag kliar Valpen bakom örat. Blåbären har mognat i skogen bakom Leonards hus, det är mörklila blaffor på klippan. Jag har tänkt hinna plocka några liter, men blir ofta kvar med blicken på horisonten efter frukosten. Om eftermiddagarna röjer jag sly runt båthuset och tar korta, iskalla dopp från bryggan. Läser i solen på altanen, vinden är kylig i skuggan. I London repeterar Ashley inför Edinburgh Fringe, där dallrar hettan över asfalten och avgaserna stannar kvar mellan husen. Jag andas in. Salt och skog. Larsson drar igång sin grästrimmer, det ettriga ljudet ekar över klipporna.
Ännu en sommar.