Månadsarkiv: februari 2020

Helig söndag

Veckorna är fyllda till bredden, helgerna en chans att komma i kapp sådant jag inte hunnit under veckan. Jag läser litteraturvetenskap vid sidan av mitt heltidsarbete. Det är roligt och intressant, men också krävande. Kräver tid, kräver fokus. Engagemang. Stundvis känner jag hur jag nästan slukas av alltihop, sväljs hel och försvinner in i den där tunneln av måste, borde, ska. Jag läser och läser och läser. Skriver och skriver och skriver. Uppsatser, jobb, hemtentor, mer jobb. Sms till Ashley de dagar vi inte hinner ses. Korta, sporadiska meddelanden till mina vänner. Jag menar inte att klaga, försöker bara beskriva tillståndet just nu. Studierna är självpåtagna, arbetet för det mesta roligt. Att vara upptagen är att inte hinna tänka på… annat. Men jag känner mig som en idiot under arbetsbördan. Det är för mycket, jag vet det. Ändå ska jag hålla på. Detta är förstås också anledningen till att det mer lustfyllda skrivandet, det egna, inte riktigt händer.

Ibland, sent om kvällarna, sedan jag somnat med en bok eller ett manus eller bara mitt i en mening, väcks jag av Ashleys rörelser när hon flyttar undan böcker, papper, pennor, vattenglas och släcker lampan. Ibland vaknar jag i natten, fortfarande med allt det där omkring mig, ljuset från golvlampan intill soffan obarmhärtigt skarpt för nyvaken blick. Staplar i säng.

Söndagsmorgnarna är våra. Då drar vi oss till halv nio, går upp och lagar pannkaksfrukost, brygger en omgång av det lyxigare kaffet som bara går att köpa i den där speciella kaffehandeln, i den där delen av stan som man inte ser särskilt mycket av som permanent boende i London. Pratar inte alls om allt vi har att göra, pratar bara om sådant vi tänker, känner, drömmer, vill. Dröjer länge vid frukostbordet, rufsiga i håret, sömngrus i ögonvrårna. Långsamhet ledordet, klädkoden pyjamas.

Chris frågade mig för ett tag sedan vad som är heligt för mig. Vi pratade om helighetens plats i en allt mer sekulariserad värld och jag hade inget svar åt honom då, men nu vet jag. De där söndagsmorgnarna så nära helighet jag kommer.

Så mycket kärlek

Ashley fyller år. Vi firar hennes födelsedag med mycket ögonskugga, eurodisco och stort hår. Ni kan antagligen räkna ut temat. Ashley studsar runt i lägenheten och hennes osvikliga energi får mig att inse att hon är den enda människa jag känner som inte åldras. Inte överhuvudtaget. Det hela är mycket märkligt. Alla våra vänner blir äldre, jag blir äldre, men Ashley ser ut exakt som hon gjorde för femton år sedan och har i stort också samma energinivå som då. I ett rum fyllt av trettioplussare är hon den enda som inte gäspar strax efter midnatt. Hon har dessutom samma fokus som i sina tidiga tjugo (rädda världen, skapa konst, vara en öppen och tolerant människa), medan jag kan känna hur mina egna prioriteringar försiktigt börjat skifta sedan jag passerat trettio. Jag tänker plötsligt mer på ett eventuellt föräldraskap, att kanske skaffa mig ett stabilare arbete med bättre sociala förmåner, spara energin till mina närmaste relationer. Det är som om mitt fokus skiftat från att ligga långt utanför mig själv till att nu ligga betydligt närmare. För sju eller fem eller två år sedan var jag fortfarande precis som hon, jag kastade mig ut och såg inte risker på samma sätt som jag gör nu. Eller, jag såg dem och struntade i dem. Hade ingenting att förlora. Nu har jag det och det gör mig försiktig och mer återhållsam. Vi står visserligen intill varandra på barrikaderna, men jag gör det med rädslan för att bli arresterad för civil olydnad, bli av med mitt uppehållstillstånd, förlora tillvaron så som jag byggt upp den under de senaste åren. Ashley bara gör det. Utan rädsla. Kanske är det så vissa människor går genom livet.

I natten, efter mat och samtal och vilda, hämningslösa rörelser på vardagsrumsdansgolvet, släcker vi belysningen och tänder tårtans trettiofyra ljus. Sjunger Happy Birthday dear Ashley, Happy Birthday to you medan Ashley fyller lungorna med luft. Jag betraktar henne när hon böjer sig fram, ansiktet upplyst av de små lågorna, det varma skenet som nästan tycks komma inifrån. Fylls av ömhet inför denna makalösa individ som kan göra mig så arg, så frustrerad, men också så lycklig.
Hon blåser ut ljusen. Trettiofyra små önskningar för framtiden, eller en stor.
Bara hon vet.

När det är skillnad på lust och behov

Jag kan sakna det vardagliga skrivandet, det ständiga nedtecknandet av tankar och skeenden. Känner mig nästan avtrubbad sedan detta blev något jag endast gör sporadiskt och knappt ens det. Känner mig definitivt inte som mig själv.

”You need to get back to writing”, säger Ashley sedan jag för länge sedan slutat tala om hur skönt det är att inte skriva om kvällarna, att kunna fokusera på annat (vad detta andra består i kan man undra), eventuellt hinna se en tv-serie. Sedan jag slutat vara avspänd och tillfredsställd.
”Hur ska jag veta om jag ens kan skriva längre”, säger jag. ”Eller om jag vill, för den delen.”
Ashley tittar på mig.
”Maybe it’s not even about wanting”, säger jag. ”Maybe it’s just something I need to do to function?”
Hon säger inget, är en tyst samtalspartner i vad som i stort är en verbaliserad inre monolog. Ofta är det så vi når insikt. En pratar, ställer på sin höjd retoriska frågor, den andra lyssnar.
”I’ve tried writing”, säger jag, ”and I’ve tried not writing.”
“Well”, säger Ashley, “I know which version of you I prefer.”

Hon sätter på vattenkokaren och plockar fram tepåsar, brer smörgåsar till kvällsfikat. Jag sitter tyst vid köksön och tänker på hur en hittar tillbaka till skrivandet, och kanske, i förlängningen, sig själv.