Månadsarkiv: augusti 2015

No rest for the wicked

Det är fredagskväll. Klockan är 22:40 BST. Jag har nyss kommit hem från teatern. Nu ska jag skriva. Varje minut räknas.

Annonser

Namaste

Det är sju dagar till premiär. Sex dagar till deadlinen för det där första utkastet av den där hopplösa boken. Jag är åtta dagar in i den trettio dagar långa yogakurs jag anmält mig till. Ett pass om dagen. Jag måste vara galen, tänkte jag när jag klev in i tadasana den första dagen. Men ju fler timmar av andning och töjning av muskler och sinne, desto lugnare blir jag. Nu tänker jag att de dagliga yogapassen är vad som kommer att rädda mig från att knäckas under tyngden av allt.
(Eller så hittar ni mig gråtandes på yogamattan redan till helgen, vem vet.)

A submarine birthday party

Den lilla Katie fyller år. Ett inbjudningskort till hennes födelsedagskalas landade på dörrmattan för ett par veckor sedan. Temat är ubåtar (det står textat med spretiga bokstäver) och havet (det senare skrivet med Joannas prydliga handstil). Jag har ansträngt mig lagom och hittat en sjömansklänning i femtiotalssnitt att låna ur kostymförrådet, har nålat upp håret i en klassisk femtiotalsfrisyr och toppar med matroshatt.

Grinden till Josh och Joannas radhus pryds av ett knippe ballonger. I trädgården på baksidan är det fullt av folk. Den lilla Katie ser ut som en havsgudinna där hon håller hov på gräsmattan. Hon har en krans av sjögräs och snäckskal i håret och den havsgröna klänningen är draperad med fisknät där det sitter små fiskar och sjöstjärnor. Hon har sina gula gummistövlar på sig.
”You’re all sea monsters now”, hör jag henne ropa till de andra barnen. ”And I am your queen!”
Fantastiska unge.

Josh är utklädd till hummer, okokt, med spröt på huvudet och skal på ryggen. Han balanserar en speedad sexåring på varje arm. Joanna står vid grillen och vaktar grönsaksspett med gula cocktailtomater och zucchiniskivor skurna som sjöstjärnor.
”Glad you’re here”, säger hon när jag lagt ifrån mig den lilla Katies paket på presentbordet. ”She’s been asking for you.”
”You’ve kept busy”, säger jag och ser mig omkring. Muren längst ner i trädgården pryds av en stor tecknad ubåt omgiven av havsdjur i alla tänkbara färger. ”Everything looks amazing.”
”I think we went slightly overboard”, säger hon och jag kan inte låta bli att le åt ordvalet.
”I’m guessing she picked the theme?” säger jag.
Joanna ler.
”I’m just glad she didn’t want a Frozen birthday party”, säger hon. ”We’ve probably been to ten of those in the last year alone.”
”She’s not the Disney princess kind of girl, is she?” säger jag.
”Thankfully not”, säger Joanna.
Den lilla Katie kommer springande och kastar sig upp i famnen.
”Hey, sugar”, säger jag. ”Happy birthday.”
”Thanks”, säger hon. ”Would you like me to show you how to use the bubble gun?”

När vi ätit grönsaksspett och potatissallad och den lilla Katie ställt sig upp på sin stol och deklarerat vattenkrig mellan havsmonstren och landkrabborna (de vuxna), bär Josh ut tårtan. Ett sandslott med flaggorna hissade. Vi sjunger Yellow Submarine (till den här melodin) och den lilla Katie tar i mest av alla. Hon är så fin och trygg och jag blir rörd och tacksam över att vara här, över att få vara en liten liten del av hennes liv.

Efter tårtan kopplar Joanna in vattenspridaren, till alla havsmonsters stora förtjusning, och Josh representerar landkrabborna i sin hummerkostym och jagar dem genom vattenstrålarna. Jag sitter bredvid Joanna i trädgårdsmöbeln på altanen och tittar på medan den lilla Katies sjögräskrans blir större och större och tillslut glider ner över huvudet på henne.

När den yngre uppsättningen av gäster, samtliga genomblöta, börjar droppa av någon timme senare kommer den lilla Katie och sätter sig i mitt knä.
”Where’s Katie?” frågar hon. ”Didn’t she get her invitation?”
”She’s on tour”, säger jag. ”She would have loved to be here.”
”What do you think she would have dressed up like?” frågar hon.
”A mermaid”, gissar jag. ”What do you think?”
”A pirate”, säger den lilla Katie. ”With a peg leg.”
”I’ll tell her to dress up like a pirate next time you see her”, säger jag.
Den lilla Katie nickar.
”Which one is Archie?” frågar jag.
Hon ser sig omkring. Pekar på en liten mörkhårig pojke i apelsinfärgade shorts, randig t-shirt och ryggfena.
”The clownfish”, säger hon.
”Like Nemo?” frågar jag.
Hon nickar.
”We’re not an item anymore”, säger hon och låter vuxen.
Jag höjer ögonbrynen.
”Why not?” frågar jag.
”Well, sometimes things just don’t work out”, förklarar hon tålmodigt och pillar på sjögräskransen som hänger runt halsen på henne. ”It’s no one’s fault, really.”
Jag nickar. Självklart.

Sådant jag inte hittar:

De vita linnegardinerna
Min svarta pepparkvarn
Den lilla pressobryggaren från Bodum
Pärlörhängena
Mitten av berättelsen
Hem

Metoder

Bra text. Dålig text. Text som varken är bra eller dålig, som bara är. Text som är bra för någon är dålig för någon annan och därför kan man inte prata om bra och dåligt när text och författarskap nått en viss nivå. Då är det en smakfråga.
Jag träffar Julia från min klass på dramatiklinjen och vi pratar om just det, om valideringen av författarskapet, den icke avlagda examen, resultaten. Hon är snabb. Produktiv. Kan finna en situation hon tycker är intressant, fylla den med karaktärer på en sekund bara, ge dem motstående egenskaper och omgående bygga ett drama. Hon är skicklig och hon fäster sig inte så mycket. Jag är skicklig och jag fäster mig. Fastnar. Det är skillnaden mellan oss.
Anna säger att Julias metod definitivt är att föredra, själv är hon som jag. Hon vet vad det innebär. Hon vet också att det inte är möjligt att välja.
Jag tänker på Oliver Sacks som hade sådana problem att få ur sig Migraine att han tillslut bestämde sig för att han skulle ta livet av sig om han inte hade skrivit klart boken inom tio dagar. Det tog honom nio dagar att få den färdig. Extrema ultimatum är uppenbarligen effektivt för vissa.

Inre och yttre väderleksrapport

När horisonten mörknar och havet lägger sig stålgrått nedanför huset går jag in. Kokar tevatten och sätter mig i fåtöljen vid fönstret. Det är en sval sommar, jag har sagt det förut. Det är fortfarande sant.
Det regnar mycket. Jag bär gummistövlar oftare än jag är barfota. Det är kanske bra för himlen inom mig, att också de mörkare tonerna speglas där ute.
Jag är inte så glad som jag vill vara.

Ljus ljus ljus

Vitt morgonljus över havet. Havet. Havet havet havet. (Ursäkta, det är bara så vansinnigt vackert.) Femton grader och jag klär mig för höst och dricker dagens första kaffekopp på altanen. Vi är i mitten av augusti och det blev ingen värme i år. Det blev okej ändå.
I skogen bakom har blåbären mognat, jag har inte plockat ett enda ett. Är invaderad av boken och teatern och lyckas inte släppa taget. Är det inte då man behöver gå i skogen?
Dagarna liknar varandra så mycket att jag har svårt att hålla isär dem. Tankarna likaså.

Nedräkning

Jag sitter ute och äter frukost även när det råkar regna. Fäller bara upp parasollet och kurar ihop mig med kaffemuggen och smörgåsarna. Knappar lite på texten. Det är skönt att vara nära havet, att kunna doppa tankarna när som helst. De klarnar under ytan, blir skarpa och tydliga. Jag har saltvattenhår och solbrända fötter. Benen är inte lika bruna, det har inte varit så varmt.
Det ljusnar borta vid horisonten, ett gulvitt band av himmel. Ovanför mig finns bara tjocka moln i en obestämbar gråblek färg. Smatter mot taket, mot segelduken i parasollet. Smatter mot tangentbordet där fingrarna manar fram ord, meningar, liv.

Femton gastar

Altanen behöver oljas på havssidan. Jag knäskurar alltihop en mulen dag och får spaghettiarmar (al dente) och en sticka under pekfingernageln. Det känns som att skrubba däcket ombord på en stor skuta. Havet slår mot klipporna nedanför och jag inbillar mig att det är skrovet som bryter dem. Vinden rycker i segelduken. Det doftar salt.

Aye, aye captain.

Som ni vet

Det är en sval sommar vid havet. Ingen tryckande värme att söka svalka ifrån, bara ett ständigt påklätt tillstånd och korta stunder på havssidan. Resten av tiden tillbringad i lä på den lilla uteplatsen bakom huset. Eller inomhus, långsamma tankar vid fönstret i vardagsrummet.
Jag skriver inte mycket alls.