Månadsarkiv: oktober 2014

Skin

Vissa sekunder orkar jag inte längre. Andra skulle jag kunna fortsätta för alltid. Jag är oövervinnerlig och krossad. Hel och splittrad. De första veckorna efter flytten träffade jag inte Katie alls. Det fanns ett motstånd i mig som jag inte begrep mig på. En sorts självbevarelsedrift nästan. Som om jag skymtade mitt framtida jag i spillror i ett hörn av rummet och visste att det var en utgång som jag plötsligt hade gjort möjlig genom att packa mina väskor och flytta hit. Till hennes stad.
Innan jag träffade Katie var London mitt. Här har jag vuxit och längtat. Hit har jag flytt från hopp och förtvivlan, här har jag landat och läkt. Gråtit, men inte så mycket ändå. London har aldrig varit en plats för tårar. Sedan Katie klev ut på scenen (och in i mitt liv) har London tagits ur händerna på mig. Det är inte längre staden dit jag flyr, det är platsen där allting händer. Livet landade mig här, på Heathrow, och alla nödutgångar försvann. Gatorna andas inte av min frihet längre, de andas hennes namn. Om jag krossas här förlorar jag mer än bara intensiteten i min puls.
Hon skulle kunna göra det. Hon skulle kunna ta mig mellan fingerspetsarna och smula sönder mig, om hon ville. Hud är en hopplöst ineffektiv rustning. Mjuk och varm, till och med skör. Inte alls det skyddande skal den skulle behöva vara.
Ibland tänker jag på att min rädsla för att bli lämnad av henne är tillräckligt stor för att få mig att gå. När hon är intill mig begriper jag att det förmodligen skulle krossa henne på samma sätt, när jag är ifrån henne kan jag inte förstå hur det skulle vara samma sak. Min känsla av att hon är för bra för mig, för bra för att ägna mig så mycket som en tanke, stör ut möjligheten att det faktiskt skulle kunna vara så att hon känner samma sorts känslor för mig som jag för henne. Det verkar inte rimligt.

Annonser

Make it count, för fan

Jag hålls tillbaka av oron för att aldrig nå fram. Att jag ska råka ut för något på vägen som gör att livet tar en annan riktning. Jag har sett det hända på så nära håll. Skräcken fjättrar mig till händer och fötter. Paralyserar mig, gör mig till exakt den jag är rädd för att bli. Jag måste inleda varje dunkel dag med att bryta mig loss.
Jag känner ingen annan drabbad av något som ens kommer i närheten av mitt dåliga tålamod, allting måste hända precis just nu. Ändå har jag så nära till att halka ner i ett ingenting av apati. Ett tillstånd där jag inte skriver utan bara sitter uppkrupen i soffan och stirrar på texten. Det är uppenbart att mina känslor inför den inte har någonting med de faktiska orden att göra. En och samma paragraf pendlar mellan att vara det allra bästa och något som man besvärat försöker skrapa bort från sina skosulor. Det beror alltid på ur vilken nyans av grått jag betraktar den.

I utkanten av oss

Det är lördag eftermiddag och jag ruskas om av Shannon Tarbets gestaltning av 16-åriga Bernadette under en sjuttiofem minuter lång enkvinnasföreställning. Scenen är liten och tillhör Gate Theatre, den ligger inklämd en trappa upp bakom Jamie Olivers restaurang vid Notting Hill Gate. När jag kommer ut ur salongen är världen samma plats som när jag gick in, men jag har blivit en annan. Det tar en dryg timme att få sitt perspektiv tiltat en aning.
 
Efteråt dröjer en konversation kvar vid mig, den mellan en medelålders man och sextonåriga Bernadette, i en bar på Manhattan. Tarbet gestaltar båda sidor av samtalet.
 
Han säger: Är du lycklig?
Hon frågar: Vad menar du?
Han säger: Med ditt liv?
Hon säger: Hur då, på en skala från ett till tio?
Han säger att det är en ja- eller nejfråga.
Hon säger: Jag är lycklig.
Han frågar om hon är säker.
Ja, säger hon. Jag är säker.
Han frågar: Fullkomligt säker?
Hon säger: Fullkomligt säker, ja.
Han säger: Totalt säker, ett hundra procent?
Hon säger: Jag är fucking lycklig, okej?
Han säger: Så varför gråter du?
 
Det är en liten salong. Knappt femton personer i publiken, men vi ger henne stående ovationer och applåderar henne tillbaka in på scenen om och om igen. Bakom henne är scenografin en värld av speglar.
 
Jag kommer ut på gatan och går runt hörnet, till busshållplatsen utanför Holland&Barrett, och medan jag väntar på bussen tänker jag på hur det då och då dyker upp människor i ens liv som får det att förlora sina trådar för ett ögonblick och sväva alldeles fritt mitt i ingenstans. Ibland alldeles tillfälligt, men det händer att man möter någon och hur ingenting blir sig likt igen. Förändringen är permanent, skadan eller lyckan är skedd och det finns ingenting att gå tillbaka till. Man märker knappt när det sker. Men efteråt, efteråt kan man alltid identifiera exakt när det hände.

We are such stuff as dreams are made on

Ibland när jag sitter på tåget in mot stan, in till Farringdon eller London Bridge eller Highbury & Islington, och det är eftermiddag och solen just ska till att sjunka bortom takåsarna och himlen är sådär pastellfärgad som den blir om hösten. Då inser jag att jag är lycklig. Det kan gå över fort, vissa dagar finns ingenting som ens påminner om lycka i mitt liv, vissa dagar är misär och fukt och kyla och en utmattad kropp, ganska ensam. Andra dagar är allting precis rätt och jag vet exakt var jag är och var jag är på väg, och även när jag inte vet det så är det okej, för att platsen jag befinner mig på, sammanhanget, är av sådant material att man vill stanna. Stanna. Jag kan titta ut genom fönstret på förorterna som flyger förbi utanför och tänka Minns att du är lycklig nu. Minns, den sextonde oktober 2014 var du lycklig. Trots allt som snurrade med ljusets hastighet omkring dig. Det är något att hålla i handen sedan, när höststormarna viner runt knuten och man fryser hela vägen in i själen.

Någon som fryser redan nu är Katie. Hennes uppenbarelse är ständigt insvept i lager och åter lager av kläder. Vill man henne något får man linda av henne minst två sjalar för att hon ska ha en chans att höra vad man säger. Det är inte ens särskilt kallt än, hennes frusenhet tycks komma inifrån. Hon har ständigt händerna virade runt en rykande temugg och när jag håller om henne i den blommiga soffan gnäller hon så fort jag reser mig för att hämta något, sträcka på benen eller bara byta skiva i grammofonen. Vi lyssnar på Into the wild, LP, på (just det) lp. Hon värmer sina händer under min tröja och hennes fingrar är is mot min hud.

Hon ska inleda en ny repetitionsperiod om bara några dagar. Vi sitter i hennes vardagsrum, och jag läser motspelarens repliker ur manuskriptet. Det gör mig inte längre nervös och hackig att läsa mot henne. (Det skulle definitivt göra det om det vore Shakespeare på originalvers.)
”Your english is much better”, säger hon när vi tar en paus. ”You should be proud.”
”Your swedish still needs some work”, säger jag.
Hon skrattar.
”It’s lagom”, säger hon. ”Like semi-skimmed milk, right?”
”There’s nothing semi-skimmed about you.”
Hon ger mig den där blicken. Den som får mig att förstå vad jag gör här. Inte bara i hennes soffa, utan på Jorden.

Thank God she was born in a time when something new was about to start

Den lilla Katie (minityrkopian, klonen, barnet) tillbringar eftermiddagen tillsammans med mig på Theatre Delicatessen. Den vuxna Katie är inte med, det var jag som var förstahandsvalet när det blev aktuellt att ha barnvakt ett par timmar. Josh ringde till Katie och bad om mitt nummer, hon blev förvånad men gav det till honom och här är vi nu. Jag och femåringen. Barnet som ser ut att vara dotter till kvinnan jag älskar, men som inte är det. Så kan det vara.
Vi provar hattar i kostymförrådet och sedan tittar hon på Peppa Pig medan jag skriver en halvtimme. När hon tröttnat springer vi fram och tillbaka i korridorerna tills teaterchefen sticker ut huvudet ur sitt rum och säger att han faktiskt försöker tänka, skulle vi kunna vara lite tysta?
”Just close your eyes, then”, säger den lilla Katie. ”You can’t think properly if they’re open.”
Teaterchefen kommer av sig.
”Why not?” frågar han henne.
Hon sätter händerna i sidorna, en riktig power pose, och tittar på honom som om han inte begrep någonting alls om livet.
”‘Cause you have to have your eyes closed to go between the worlds”, säger hon trött. (Vuxna fattar verkligen ingenting.)
Teaterchefen tittar frågande på mig, ögonbrynen höjda och förvåningen som ett moln runt huvudet. Jag rycker på axlarna. Jag har redan insett att jag numera är en av de där korkade vuxna som inte begriper ens de enklaste av saker. Som att man, till exempel, kan förflytta sig mellan den inre och den yttre världen bara genom att blunda.
Den lilla Katie har redan hunnit bort till andra änden av korridoren. Den rosa tyllkjolen vippar runt midjan på henne när hon springer. Gummistövlarna, solgula, kippar. Hon ser ut som en superhjältinna.
”Tiny genius, that one”, säger teaterchefen, som plötsligt insett innebörden instruktionerna. ”Can we recruit her?”

Det är den lilla Katies mamma som kommer för att hämta henne strax före sju. När hon dyker upp i dörröppningen tar det minst ett par sekunder för mig att förstå att det inte är min Katie som skaffat sig en ny frisyr och annan klädstil och nu står framför mig. De är lika. Väldigt lika. Joanna är bara lite längre, lite yngre, har lite mer grått i sina gröna ögon. (Oh, Josh, I see what you did there.)
Den lilla Katie ligger på golvet och äter bokstavskex. Gummistövlarna ligger avsparkade en bit bort. Hon har inte bråttom.
”Thank you for looking after her”, säger Joanna. ”We didn’t know what to do. It’s hard sometimes, you know, getting the pieces to fit together. Especially when you don’t have any immediate family in the city.”
”Anytime”, säger jag och menar det verkligen. Det här barnet har omedelbart gjort sig en plats hos mig.
”Come on, Katie”, säger Joanna. ”Put your wellies on.”
Den lilla Katie suckar och tittar upp på sin mamma som står med trenchcoaten på och paraplyet i handen i dörröppningen.
”I’ve decided to stay, actually”, säger hon. ”I’ll see you tomorrow.”

Hallelujah moment

Det är i de korta sekunderna mellan som man kan lösa de stora frågorna. Hitta strukturen för en text eller lösa ett dramaturgiskt problem som tagit en månader av grubblande. Helt plötsligt dyker det upp, svaret på frågan.
Det händer medan jag borstar tänderna samtidigt som jag packar min väska. Det är åtta minuter till pendeltåget går och det tar fyra minuter att gå till stationen (det är nedförsbacke), jag har fortfarande inte klätt på mig. Allting har hakat i vartannat den senaste veckan, varje sekund har varit bokad och dedikerad, möten och människor har avlöst varandra. Jobb, liv, skrivande. Jobb, liv, skrivande.
När jag står i mitt vardagsrum med tandborsten i munnen och jeansen i handen händer det. Lösningen på det strukturella problem min pjäs haltat runt med i över ett år dimper ner som en present i huvudet på mig. Självklart! Rörelsen är cirkulär! Den måste börja och sluta i samma andetag, det är ingen båge, ingen kurva, det är en cirkel.

(Jag hinner precis med tåget.)

Early October, early in life

Katie lutar huvudet bakåt och blickar upp mot molntussarna som far förbi ovanför. Hon har ett fridfullt uttryck i ansiktet. Det är oktober men varmt som i juni och även om det blir mörkt tidigt om kvällarna känns just den här dagen fortfarande som sommar. Som en andra våg. Innergården till Victoria & Albert Museum är nästan tom. Det är vardag och turistsäsongen är slut, då kan man sitta i varsin bekväm stol i solen och dricka eftermiddagskaffe utan att behöva konfronteras med allt för många människor. Så vi gör precis det. Förutom att Katie dricker te. Since it’s too early for a glass of wine, sa hon när vi beställde. Hon skrattade. Jag fick känslan av att det inte var ett skämt.
Jag har anteckningsboken uppslagen i knät och försöker fylla i det synopsis jag går och grunnar på. Det går sådär. Egentligen skulle jag vilja gå ett varv till på teaterutställningen, särskilt den del som bygger på intervjuer med regissörer, scenografer och skådespelare som nyligen arbetat med olika Shakespeareproduktioner.
”It’s about stretching yourself in a way you haven’t been stretched before, that’s what being an actress is”, sa Cush Jumbo i ett videoklipp som projicerades på väggen i utställningen. Jag tänker att det är exakt det som skrivande handlar om också. Kanske all sorts konst. Jag säger det till Katie.
Hon rätar upp huvudet och fäster sin blick på mig istället för bland molnen. Hon har det där uttrycket som antyder att hon är lite missnöjd. Något hårt kring munnen, en extra linje mellan ögonbrynen.
”I haven’t been stretched in months”, säger hon. Jag minns vagt hur det känns. Jag vet att man måste göra något åt det när man känner så, det går inte att bara låta det vara. Ofta blir det något radikalt. Efter mitt eget åtgärdspaket känner jag mig fortfarande lite tunn. Lite uttänjd. Overstretched. Därför är jag här nu. I London. På Victoria & Alberts innergård. Bredvid henne. För att fylla i konturerna av mig själv med något som är varmt och mjukt och fylligt.
När man sitter stilla i solen är det för varmt för att ha långärmat på sig. Det är tveklöst en del av behållningen med att inte bo i Sverige. Jag krånglar mig ur min stora stickade tröja och fastnar med ena örhänget i en tråd.
”Help, please.”
Genom maskorna från insidan ser jag hur det rycker i Katies mungipor innan hon reser sig för att hjälpa mig loss. Hur hon försöker låta bli att skratta åt den trassliga tjugosexåring som uppenbarligen inte ens klara att klä av sig själv. Hennes händer är svala mot huden. Hon pillar loss örhänget och drar tröjan över huvudet på mig. Ler. Den hårda linjen mellan ögonbrynen tycks aldrig ha funnits.
Hur ska man kunna göra en annan människa lycklig? Är det ens möjligt? Ska man det, förresten? Eller är det upp till var och en? Om jag kan sudda ut linjerna i hennes ansikte och få henne att känna sig mindre bekymrad för en stund, inte glad kanske, men mindre ledsen. Är inte det bra? Om att vara intill henne kan göra mig lugnare, om så bara för ett ögonblick, är det då inte mer värt än oron som kommer efteråt? Kanske. Jag vet inte. Jag vet inte hur stora krav man ska ställa på enskilda delar av sitt liv, hur mycket oro och sorg man ska stå ut med för att få uppleva den där jublande lyckan. Men jag vet att jag hellre har både sorg och lycka i mitt liv, än ett utan vare sig toppar eller dalar.
Katie slår sig ner i stolen på andra sidan bordet igen. Hon skuggar ögonen med handen.
”You know”, säger hon. ”I actually have been stretched, now that I’ve come to think of it.”
”Is that so?” säger jag.
”Yeah”, säger hon. ”Being with you is like bending over backwards everyday.”
Jag fnyser lite och stoppar ner den överblivna tröjan i min väska. Hon är inte den enda som sträcker sig för vår skull.
”I mean that in a good way”, skyndar hon sig att förtydliga.
”That’s not what it implies”, säger jag med leendet hängande i ena mungipan, jag är inte riktigt där än.
”Oh, screw it”, säger hon. ”I’ve never been any good with metaphors.”
”I know.” Jag flinar. Hon himlar med ögonen och kastar en hopknycklad pappersservett åt mitt håll.
”All I’m saying is that this, us, keeps me flexible”, säger hon och återgår till att betrakta molntussarna ovanför.
Jag studerar hennes avslappnade ansikte. Där finns nu ett sorts lugn som jag alltid uppskattar. När hon ser ut på det viset känner jag det nästan som om vi satt ihop rent fysiskt, som om vi delade samma blodomlopp, som om det jag upplever när jag tittar på henne faktiskt är det hon känner just i den sekunden. Det är värt att böja sig i omöjliga vinklar för det.
Lite till.