Månadsarkiv: september 2017

Don’t fall in

Innan jag reser, men inte anledningen till:

Jag och Isa som lapar eftermiddagssol på teaterns terrass. Chris som kommer med te och en genombläddrad, tummad tidning. Uppslagen och vikt på mitten, en halvsidesintervju med Katies porträtt över två kolumners bredd.
”I think you should read this”, säger han, sticker in tidningen mellan mig och tekoppen.
”What does it say?” frågar jag, för trots att jag enkelt skulle kunna ta reda på det vill jag först ha hans försäkran om att det inte är något farligt.
”Just read it, will you?” insisterar Chris och sätter sig vid bordet. Väntar.
Jag tittar på bilden. Den är gammal och från hennes agentur, ett foto i färg med hennes ljust gröna ögon fångade skarpa och klara i studioljus. Tillräckligt professionellt för att inte hjärtat ska göra kopplingen mellan fotot och min glitterögda längtan fullt ut, det bara skaver lite.
Jag läser.
En ny tv-serie som ska spelas in på en annan kontinent, en roll med tyngd som hon ser framemot att gestalta. Karaktärens namn. Jag tittar upp.
”Am I reading this right?” frågar jag Chris.
Han nickar.
”You are”, bekräftar han.
”Did she…?” trevar jag.
”Yep”, säger han. ”She did. It’s there, if you keep reading.”
Men jag fortsätter inte läsa. Jag vänder på tidningen, bilden mot bordsskivan, vill inte mer.
”It’s kind of romantic”, säger Chris. ”Isn’t it?”
”No”, säger jag.
”You don’t think that choosing your name for the character she’ll be playing, in what could potentially be a huge success, is romantic?” frågar han.
Jag skakar på huvudet.
”I think it’s stupid”, säger jag.
”Why?” vill han veta.
Jag sväljer.
”What if this show does become one of those never ending ones?” säger jag. ”What if it extends for five seasons, or ten?”
”So?” säger Chris.
”She will be stuck with that character, with my name, a constant reminder of this… misery.”
Chris lägger huvudet på sned, tittar på mig med hundvalpsblick.
”Oh, L”, säger han.
”What?” biter jag av.
”That’s not what she’ll be stuck with, and you know it”, fortsätter han. ”It’s just… she’ll have a reminder of you, of the two of you, and what was probably the happiest she’s ever been. Don’t you find that sweet?”
Jag suckar.
”No, I still think it’s stupid.”

Annonser

Tidsresenären

Jag landar i Stockholm, på väg någon annanstans. Som alltid är det första jag bekantar mig med Dramatens aktuella repertoar. Det enda som lockar mig är Anna Karenina och jag sitter i salongen likt den hemvändare jag på sätt och vis är, skymtar mitt yngre jag på raden framför, framåtlutad och uppslukad. På scenen är Livia Millhagen enastående i sin gestaltning, den klarast lysande stjärnan i vad som utan henne hade varit något av en besvikelse.

Någon gång ska jag skriva en berättelse så rätt att hon vill låna den sin röst.

Tanken är en upprepning. Samma impuls födde utkastet till den pjäs som banade mig väg in på dramatiklinjen, som i översättning senare också blev min murbräcka i London. Den blev aldrig helt färdig och har aldrig spelats. Men jag skrev den och kanske var dess enda funktion att den blev skriven. En barnslig, lustfylld nyck som i ett längre perspektiv skänkte mig det liv jag lever nu. Skänkte mig allvaret i skrivandet. Det är jag tacksam över, det har jag också tackat för. I ett naivt och övermodigt brev, formulerat för länge sedan, som jag retroaktivt skäms lite över. Just för att det var så naivt och övermodigt. Men jag har blivit äldre, jag har blivit tryggare i min ton, jag försöker vara lojal med mitt yngre jag. Och kärnan är ändå densamma, nämligen; skrivandet handlar alltid om människorna.

Allting handlar alltid om människorna.

And I think it’s gonna be a long long time

”So…” säger Chris drygt tre veckor efter att jag flytt från vår afterwork i Soho. ”Are you ready to talk about it?”
Vi står i lunchkön på Pret och Chris placerar en extra smörgås ovanpå min pyts med soppa.
”Not really”, säger jag och fiskar upp en tiopundssedel ur jeansfickan.
Han nickar.
”When you are, will you let me know?” säger han.
”Maybe”, säger jag ärligt.
”Jesus”, suckar Chris och betalar för både min och sin egen lunch. “I’m surrounded by introverts.”

“I keep having dreams about her”, erkänner jag medan vi strosar tillbaka till teatern. “Dreams in strange locations where I’m trying to ask her things that don’t matter anymore.”
“What kind of things?” frågar Chris.
“Like… what has she been up to, is she still living in her flat, is she still with him, is she seeing someone else.”
“Mhm”, säger Chris.
“The other night I was asking her all these questions in the foyer of a skiing resort in the Swiss Alps”, säger jag. “As soon as I did, an avalanche came down outside.”
“You don’t have to be Freud to figure out what that means”, säger Chris.
“I guess not”, säger jag.
Vi viker om hörnet på Bateman Street.
“I think she’s doing a tv series overseas soon”, säger Chris. “There was an article… I can try and find it for you if you’d like?”
Jag skakar på huvudet.
”It doesn’t matter”, säger jag, försöker låta säker.
Han väntar ut mig några sekunder innan han instämmer.
”I guess it doesn’t.”

Now, focus

Söndag. Jag vaknar i Ashleys säng. Ljuden från Regents Canal spiller in genom den öppna balkongdörren. Joggare, cyklister och deras ringklockor, sothöns. Bruset från trafiken över bron en bit bort. Platsen intill mig i sängen är tom.

”Ash?” säger jag, men får inget svar.
 
Jag hittar henne på terrassen, armarna vilande på räcket. Morgonrufs i håret. Chopin i hörlurarna. Jag vet att det är Chopin eftersom hon blundar, gissar av sättet hon rör huvudet att det är Nocturne No.2 in E Flat. Över hennes bara axlar breder blånader i olika stadier av mognad ut sig.
Jag blir stående i dörröppningen till dess att hon märker att hon är iakttagen och sträcker ut handen.
Kom till mig.
Och jag kommer till henne.

Söndagen är en utandning. Vi lämnar knappt loftet. Vilar högt över takåsarna. Jag läser Virginia Woolfs The Waves medan Ashley stretchar sina ömma muskler. Hon läser Brand New Ancients av Kate Tempest medan jag lagar middag. Jag tycker om hennes röst, hur den passar till Tempests otvungna versform, tempot som flyttar in i henne. Tonen som mjukar upp textens hårdhet.

På måndagsmorgonen tar jag tunnelbanan till teatern med Ashleys spellista i öronen. Chopins Prelude in D Minor mellan St Paul’s och Holborn.
Andas in.

Blod, svett och tårar

Det är lördag och jag åker direkt från jobbet till en annan av Londons teatrar där Ashley ska genomföra sista föreställningen av sin produktion. För nu. Hon har fått fantastiska recensioner och en längre spelomgång är redan planerad till vintern.
Jag kommer fram med en halvtimme tillgodo. Ashley släpper in mig via sceningången, kollapsar mot min axel. Gråter. Hon är så trött, har ont överallt.
”I don’t want to do this”, snyftar hon. ”It’s too hard.”
Och jag säger ingenting, håller bara om henne. Släpper inte. Lyssnar på publiksorlet från foajén. Känner hjärtslagen genom kläderna, hur de hamrar hårt mot bröstkorgen.

På utsatt tid går hon upp på scenen.

Det kommer en tid då vi kan berätta andra historier

Klockan är fem över åtta och jag står i en tunnelbanevagn på District Line på väg till jobbet. När vi åker över floden tänker jag på hur ljuset faller så vackert genom dimman som stiger upp ur vattnet, när tåget saktar in vid Turnham Green tittar jag ut över hustaken, trädkronorna som börjat skifta försiktigt i färg, och tänker att jag älskar den här staden, jag gör verkligen det. Till och med tio minuter över åtta en fredagsmorgon, mitt i den värsta rusningen.
Tjugo över åtta byter jag tåg tvärs över perrongen vid Earls Court och tre stationer bort sker en explosion i en annan tunnelbanevagn där en hemmagjord bomb antänder utan att detonera.

När tar våldet slut?

Lost and found

”How about this?” säger jag och sträcker fram ytterligare en pappersremsa för Ashley att dofta på.
”Maybe”, säger hon tveksamt. ”It’s not quite right.”
”I give up”, säger jag. ”You pick one.”
Vi har doftat oss igenom Libertys parfymavdelning, neutraliserat med kaffebönor i kristallglas. Den bästa doften är fortfarande den jag försöker ersätta.
Ashley plockar upp en flaska på måfå, luktar på den. Ler.
”This”, säger hon. ”I’m sure. This is you. Give me your wrist.”
Jag sträcker fram armen, blottar handleden. Låter henne applicera parfymen. Låter doften komma till ro mot huden.
Ashley böjer sig nära, hennes nästipp snuddar vid pulspunkten.
”Yes”, säger hon. ”I think we’ve found the one.”
Jag drar in doften.
Jasmin, apelsinblom, en underton av något svalt, rent.
Ja.

Let your road be unnamed

Det är en sorts underlig mellantid. Jag väntar. På besked om föreställningen jag eventuellt ska skriva, hintar om framtiden, vår kommande premiär, provsvar, recensionerna av Ashleys nya föreställning, Den Lilla Katies nya lillasyster, respons på ett manuskript, lugnet.
Men lugnet är här, jag omsluts av septemberljuset, silat genom lövverken, det milda, mjuka. Ändå väntar jag på att låta det smälta in i mig. Går genom dagarna likt en osalig ande. Väntar.

Come undone

Alla samtal jag låtit ringa ut, meddelanden jag raderat olästa. De hemsöker mig nu, ett efter ett.

Mellan lakanen sent om natten, när jag ligger vaken och stirrar ut i mörkret, är jag tacksam över att vara ensam i sängen. Tacksam över att Ashley inte ser mig när skuldkänslorna klamrar sig fast, tunga och kvalmiga, som en extra filt i sensommarnatten, trots att jag för länge sedan sparkat av mig täcket.
Till slut griper jag efter telefonen, låter dess blåaktiga sken lysa upp vargtimmen, låter fingertopparna sväva över Katies namn i kontaktlistan. Men klockan är halv fyra på morgonen och jag vet inte vad jag vill säga, ser bara på medan displayen skymmer och slocknar.

Det var jag som gick, jag som lämnade. Jag som kapade varje fiber i bandet mellan henne och mig. Hon sträckte sig efter mig och jag,

jag var inte där.

Flightless bird

Och just som augusti når sin kvalmigaste kulmen sveper den isande vinden in och fryser mig, mitt i rörelsen.

Det är en onsdag och arbetsdagen har spillt över in i kvällen, dröjt sig kvar så länge att vi bestämmer oss för att avsluta i baren på Soho Theatre. Vi strosar längs Dean Street och Chris drar dåliga skämt som får Isa att rynka på näsan och mig och Holly att skratta högt. Chris håller upp den tunga glasdörren och vi stiger in i sorlet, omsluts av det varma ljuset och

där är hon.
Katie.

Hon står med ryggen åt, till hälften skymd av andra människor, men jag vet att det är hon och rummet vinglar till. I huvudet dånar hjärtslagen, öronbedövande i sin intensitet. Tiden sträcker ut sig, sekunder som töjs till bristningsgräns, snart ska de snärta tillbaka som gummiband mot själen.

Jag står orörlig och väntar på att hon ska vända sig om. Väntar mig hennes svällande silhuett. Väntar mig nästan en gloria runt henne, en haloeffekt. Väntar mig glitterblicken, leendet, handen som ska vila beskyddande ovanpå magen, ovanpå dottern som jag föreställer mig där inne. Barnet som kommer att ha hennes ögon och hans spretiga charm. Barnet, som fick henne.

Jag väntar mig henne så som jag drömmer henne om nätterna. Men när hon äntligen vänder sig om är ingenting så som jag föreställt mig.

Katie är blek och tunnare än hon någonsin varit, tycks nästan urholkad. Hon glittrar inte, påminner knappt om sig själv och i blicken, den mörka, skymmande blicken, förstår jag. Och jag vacklar för hennes skull. Briserar i tusen små skärvor som sprider sig över golvet, som studsar och klirrar när de faller.

Jag måste ut, så jag går ut. Rakt ut, tillbaka ut på Dean Street, ut i Londons kvällsljud och den fuktiga luften och avgaserna och neonet och ut, bara. Knappt en minut har passerat, men ibland är det allt som krävs för att verkligheten ska bli en annan och du med den.