Månadsarkiv: november 2016

Sms i natten

”There’s a bookshop here that I know you’d fall in love with. It contains a magnificent poetry section.”

”As do you, darling. As do you.”

Annonser

You’ll get lost in her mystery

Chris ordnar biljetter till This House (han spelar) och jag, Ashley och Isa går och tittar. Efteråt väntar vi på Chris vid sceningången. Medan vi står där dyker de upp, en efter en, med travar av wellpapp och trasiga täcken, lägger sig tillrätta för natten. Det är åtta grader och kontrasten är så stor. Glimmande West End med sina pampiga teatrar, och i de smala gränderna: de hemlösa.

”Nightcap?” föreslår Chris när han äntligen kommer ut med ryggsäcken slarvigt hängd över ena axeln. I handen har han en pappersmugg med rykande varmt te. Han ger den till mannen som kurat ihop sig precis intill sceningången.
”Here you go, Phil.”
”Thanks, Chris.”

Vi går till Soho Theatre som har den bästa baren. Åtminstone i den bemärkelsen att de känner oss och brukar hålla öppet efter stängningsdags för vänner och kollegor. I en av de röda vinylsofforna ventilerar vi Chris prestation och pjäsens historiska förankring, sedan glider samtalet över i vardagligt skvaller. Vem dejtar vem, vem jobbar var, vad händer bakom kulisserna i den och den produktionen, hur har folk råd med sina hyror, är Nathaniel Parker lika trevlig i verkligheten som på tv och borde inte Isa och Chris flytta ihop snart.
”So, Ashley”, säger Chris och lutar sig intresserat framåt, hakan stödd i handen, glimten i ögat. ”Are you seeing anyone?”
Hon skakar på huvudet och pillar koncentrerat på etiketten på sin ölflaska.
”Oh, come on”, lockar Chris. ”There must be someone special? Someone that makes your heart beat a little faster?”
Ashley svarar inte och Chris, som är synnerligen begåvad i att hålla en konversation helt på egen hand, fortsätter pressa henne. Utan resultat.
”I don’t mean to pry”, säger han urskuldande när hon inte ger honom några svar.
”You never intend to”, flikar Isa in. ”Yet, somehow, you always manage to stick your nose where it doesn’t belong.”
Chris kastar en ironisk slängkyss till henne.
”Yes, that is a talent of mine”, säger han. ”Honestly, Ashley darling, let me just say this: You could probably have anyone you wanted.”
Ashley ler roat och tittar på mig.
”Obviously not”, säger hon och jag måste titta bort.

Sms i natten

”It’s cold and dark and you’re not here. Canada sucks.”

Giving up your heart

Sista kvällen innan hon reser slowdansar vi i vardagsrummet. Hon lutar huvudet mot min axel och jag blundar kanske och Adele sjunger One and only och det är lite ironiskt, men vi låtsas inte om det. Så mycket.
”I wish”, börjar Katie men avbryter sig.
”Me too”, mumlar jag.
”I just…”, trevar hon.
”I know”, viskar jag.
”Someday, maybe”, säger hon.
”We’ll see”, säger jag.

På morgonen när jag vaknar är hon borta.

Ljus

Soluppgång över takåsarna. Londonhimlen, den skrytsamma, kaxiga. Här kan man älska, här kan man hoppas. Här kan man gråta, visst, men ibland räcker det med en hastig regnskur på vägen hem för att återställa balansen. Jag trodde inte att det var såhär det skulle vara, livet. Att jag skulle få landa i att göra något jag älskar, att jag skulle finna en människa att åtrå som åtrår mig, att jag skulle få bli lycklig. Nu är jag det, vilket gör mig ödmjuk och rädd mitt i allt. Tacksamhet, tror jag att den sammantagna känslan kallas.

Jag gör mitt bästa för att hålla mörkret ute.

I’ve got sunshine

”Hello?”
”It’s me.”
”Come home, please. I really miss you.”
”I miss you more.”
”It’s funny, you know, when people ask me about you they go ‘so, what’s Ashley up to?’ and I say ‘oh, she ran away with the circus’.
”That’s not the full story.”
”I know, but the full story is… not quite as amusing.”
”Well, I’ll be there soon. I promise.”
”I can’t wait.”
”So, what are you doing today?”
”Not much. It’s my first day off in what feels like forever. I’ll probably just stay in. Plus, it’s pouring outside.”
”You should put the kettle on.”
”Good idea. Hey, can you hang on for just a second, there is someone at the door.”

Och jag går för att öppna, handen på låsvredet, ett varv åt höger, klick, en knuff med höften och dörren glider upp. Jag väntar mig brevbäraren eller en granne eller vem som helst, men när jag tittar upp

”Ash!”

Hon är våt av regnet och när jag kastar mig om halsen på henne blir jag också regnvåt och hon skrattar och jag drar in hennes doft och sedan drar jag in henne i hallen och när vi står där och tittar på varandra märker jag hur mycket jag längtat efter att hon skulle komma tillbaka. Hur mycket jag längtat efter henne.

”You’re back!”
”Yeah, it was time.”
”It really was.”