Månadsarkiv: november 2016

All that light

Dimma har svalt huset. Jag vaknar till mjölkvitt och stiger upp. Tänker på snö. Tänker på text som faller isär och landar i det kalla, vita. Blundar och ser orden begravas under flingorna. Tänker på mina anteckningar och på tiden som virvlar förbi. Det är knappt fem veckor kvar av året och jag har hunnit med så mycket arbete i år, så mycket liv, så försvinnande lite av mitt eget skrivande.

Sms i natten

”There’s a bookshop here that I know you’d fall in love with. It contains a magnificent poetry section.”

”As do you, darling. As do you.”

You’ll get lost in her mystery

Chris ordnar biljetter till This House (han spelar) och jag, Ashley och Isa går och tittar. Efteråt väntar vi på Chris vid sceningången. Medan vi står där dyker de upp, en efter en, med travar av wellpapp och trasiga täcken, lägger sig tillrätta för natten. Det är åtta grader och kontrasten är så stor. Glimmande West End med sina pampiga teatrar, och i de smala gränderna: de hemlösa.

”Nightcap?” föreslår Chris när han äntligen kommer ut med ryggsäcken slarvigt hängd över ena axeln. I handen har han en pappersmugg med rykande varmt te. Han ger den till mannen som kurat ihop sig precis intill sceningången.
”Here you go, Phil.”
”Thanks, Chris.”

Vi går till Soho Theatre som har den bästa baren. Åtminstone i den bemärkelsen att de känner oss och brukar hålla öppet efter stängningsdags för vänner och kollegor. I en av de röda vinylsofforna ventilerar vi Chris prestation och pjäsens historiska förankring, sedan glider samtalet över i vardagligt skvaller. Vem dejtar vem, vem jobbar var, vad händer bakom kulisserna i den och den produktionen, hur har folk råd med sina hyror, är Nathaniel Parker lika trevlig i verkligheten som på tv och borde inte Isa och Chris flytta ihop snart.
”So, Ashley”, säger Chris och lutar sig intresserat framåt, hakan stödd i handen, glimten i ögat. ”Are you seeing anyone?”
Hon skakar på huvudet och pillar koncentrerat på etiketten på sin ölflaska.
”Oh, come on”, lockar Chris. ”There must be someone special? Someone that makes your heart beat a little faster?”
Ashley svarar inte och Chris, som är synnerligen begåvad i att hålla en konversation helt på egen hand, fortsätter pressa henne. Utan resultat.
”I don’t mean to pry”, säger han urskuldande när hon inte ger honom några svar.
”You never intend to”, flikar Isa in. ”Yet, somehow, you always manage to stick your nose where it doesn’t belong.”
Chris kastar en ironisk slängkyss till henne.
”Yes, that is a talent of mine”, säger han. ”Honestly, Ashley darling, let me just say this: You could probably have anyone you wanted.”
Ashley ler roat och tittar på mig.
”Obviously not”, säger hon och jag måste titta bort.

Sms i natten

”It’s cold and dark and you’re not here. Canada sucks.”

Giving up your heart

Sista kvällen innan hon reser slowdansar vi i vardagsrummet. Hon lutar huvudet mot min axel och jag blundar kanske och Adele sjunger One and only och det är lite ironiskt, men vi låtsas inte om det. Så mycket.
”I wish”, börjar Katie men avbryter sig.
”Me too”, mumlar jag.
”I just…”, trevar hon.
”I know”, viskar jag.
”Someday, maybe”, säger hon.
”We’ll see”, säger jag.

På morgonen när jag vaknar är hon borta.

That leaving feeling

Dagarna innan. Jag bygger separationsångesten i min kropp, muskel för muskel.
Spänner och drar åt.

Katie packar.

Hypernova

Där Finchley Road och Avenue smälter samman mullrar marken under fötterna när tågen tränger sig igenom tunneln. Det regnar. Är nattsvart, trots att klockan bara är halv sju. Jag kommer direkt från jobbet, bär dator och manuspärmar och gårdagens övernattningsväska tung över axeln.
Framme vid Hampstead Theatre beställer jag kaffe och croissant i baren och föser fuktiga lockar ur pannan. Sveper espresson och smular ner blusen med smördegsflingor medan jag väntar.

När Katie kommer tar det exakt femton sekunder innan det första huvudet vänds, den första halsen sträcks. Hon hämtar ut våra biljetter, fribiljetter till en föreställning som varit utsåld i månader, och vi retirerar till ett undanskymt hörn.
Jag kramar hennes hand i skydd av min kappa. Håret faller fram som en slöja och döljer hennes ansikte från sidan. Jag böjer mig nära och kysser henne på kinden. Kan inte låta bli. Tycker om rodnaden som blossar upp under mina läppar. Utifrån ser det förhoppningsvis bara ut som om jag böjt mig fram för att viska något.
”Stop that”, ler hon. ”You’re going to get us caught.”
”Maybe that’s been my plan all along”, säger jag. ”The big revelation, right here, right now. In the foyer of Hampstead Theatre. Such drama, much wow.”
Hon skrattar.
”I always knew you had a little troublemaker tucked away under that serene exterior of yours”, säger hon.
”You have no idea”, säger jag och dröjer kvar vid hennes mjuka kind retsamt länge innan jag drar mig tillbaka.
Gröna glitterblicken, hennes hand som smyger ner längs min korsrygg och världen runtomkring glider undan, suddas ut till ett avlägset brus.

Vi väntar till strax efter sista ringningen innan vi går in, når fram till dörren samtidigt som ett annat sällskap också dyker upp ur skuggorna. Kvinnan i sällskapet nickar igenkännande.
”Oh my god”, väser jag i örat på Katie när vi går in i salongen där ljuset redan dämpats.
Hon skrattar och föser mig framför sig mot våra platser.
Vi sätter oss. Det gör Lady Mary Crawley of Downton Abbey också.
Precis innan det blir helt mörkt lutar sig Michelle Dockery mot Katie och säger: ”I hear you and I share a husband*.”

Du lilla, knäppa värld.

* de har båda spelat äkta makor till samma skådespelare, men i olika tv-produktioner.

Oh the unspeakable things

Tidig morgon. Katie smyger fingertopparna över regnbågshuden.
”I could really hurt you if I wanted to”, mumlar hon frånvarande.
”You won’t”, säger jag, vet.
Hon fortsätter treva över blånaden. Lätta, mjuka fingrar.
”You were lucky”, säger hon. ”Laura told me how god damn lucky you were.”
Det hugger till, men inte i revbenen utan någonstans strax bakom. Det är sant. Det är i det närmaste ett mirakel att det inte gick värre. Så många omständigheter mildrade olyckan, så många slumpartade små detaljer som hade kunnat vara lite annorlunda. En centimeter hit eller dit, en inandning istället för en utandning i exakt rätt ögonblick, vinkeln på kroppen, träffytan, underlaget. Den totala oförbereddheten. Slump, slump, slump. Jag försöker att inte tänka på det.
(Jag tänker på det.)
”Please stop”, säger jag. ”It was just… you know, an accident.”
Jag vänder mig om i sängen och hennes hand halkar av mig. Jag sträcker mig efter en t-shirt, drar den över huvudet.
Katie nickar, pussar mig på axeln.

A snowflake fell and it felt like a kiss

Anna skickar ett foto av Stockholm inbäddat i snö(kaos) och det sticker till av längtan efter att stå i precis det ögonblicket. I nyfallen snö, luften krispig omkring mig. Jag säger det till Katie som sitter mittemot mig, uppkrupen i soffhörnet, att jag saknar snön. Inte slasket, inte kylan. Men det vita, fluffiga. Att vakna till nysnö, världen dämpad och vacker.

Några dagar senare vaknar jag och på nattduksbordet står en snöglob.
Jag vaknar till nysnö.

Ljus

Soluppgång över takåsarna. Londonhimlen, den skrytsamma, kaxiga. Här kan man älska, här kan man hoppas. Här kan man gråta, visst, men ibland räcker det med en hastig regnskur på vägen hem för att återställa balansen. Jag trodde inte att det var såhär det skulle vara, livet. Att jag skulle få landa i att göra något jag älskar, att jag skulle finna en människa att åtrå som åtrår mig, att jag skulle få bli lycklig. Nu är jag det, vilket gör mig ödmjuk och rädd mitt i allt. Tacksamhet, tror jag att den sammantagna känslan kallas.

Jag gör mitt bästa för att hålla mörkret ute.