Månadsarkiv: november 2015

It’s a superhero thing

Vi har bråkat om fjärrkontrollen ett tag, vilket oftast resulterar i att vi inte tittar på något alls eftersom den andra alltid reser sig och lämnar soffan när valt program inte faller i smaken. Jag står inte ut med True Detective. (Låååååångsamheeeeeteeeen.) Katie avskyr Nurse Jackie (”She’s messing up her life! I can’t just sit here and watch her do that.”). Vi är båda barnsligt förtjusta i Downton Abbey (Hon: ”Thomas!” Jag: ”Mary! Maggie Smith!”), men sedan säsongen nådde sitt slut har vi inte varit överens om vad vi ska se. Sedan upptäckte vi Marvel’s Jessica Jones och nu låter konversationen ungefär såhär:

Jag: ”I should really get some writing done before I leave for work.”
Hon: ”Yes, you probably should.”
Kort paus, i vilken jag gör en ansats att närmar mig datorn.
Hon: ”We could, you know, watch another episode?”
Jag: ”Mhm, I guess… But just the one.”
Hon: ”Yes, definitely, just the one. Or two.”
Jag: ”No more than two.”

Annonser

A bit overstretched

Jag tror att jag kanske är stressad. Jag märker det inte direkt, allt är ju som vanligt. Jag håller samma tempo som tidigare, jobbar på teatern sex dagar i veckan och skriver vid sidan av. Jag försöker hålla liv i mina relationer, försöker att inte såra någon.

Och så en dag. Jag kliver upp. Det är strax före åtta, jag kom hem senare än vanligt i natt, en av skådespelarna skadade sig i föreställningen. Jag har sovit nästan sex timmar. Jag går in i badrummet, kliver in i duschen. Vrider på vattnet. Det är kallt. Jag kan inte minnas hur man gör för att få det varmt. Jag står i duschen och tittar på vredet som reglerar temperaturen, tittar på märkningen från blått till rött, men kan inte komma ihåg åt vilket håll jag ska vrida. Orkar förresten inte lyfta handen och testa, heller. Duschar likgiltigt i svalt vatten, frotterar och klär på mig.

Jag har fått ett mejl från min hyresvärd som vill veta vilken dag hon kan komma förbi och lufta elementen. Om onsdag eller fredag förmiddag passar bäst. Jag kan inte välja, lyckas inte fatta ett beslut. Det är inte beslutsångest, det är bara omöjligt och jag är märkligt ointresserad inför det faktum att jag inte kan bestämma mig. Så jag googlar. Svårighet att ta beslut och sökträffarna säger stress, säger utmattningssymtom, säger väggen, akta dig för väggen. Och jag reser mig ur soffan och går ut i köket och brygger en kopp kaffe och när jag druckit den känns det lite bättre och jag mejlar tillbaka till hyresvärden och säger att onsdag passar bäst. Sedan går jag ut i badrummet och tittar på duschvredet och vet att varmt är åt vänster och kallt åt höger. Så jag skakar av mig känslan av att jag befinner mig i någon sorts riskzon och senare på dagen, på jobbet, är allt som vanligt och alla är okej och det är sju föreställningar kvar till den allra sista.

Och allt som händer är att vi dricker te, vanligt te, trots att det nog hade behövt vara decaf

Ashley landar på Heathrow och ringer mig från ankomsthallen. Hon har avslutat del två av Asienturnén, med fyra stopp på sex dagar och under tiden har Paris hänt och allt är lite annorlunda.

Hon talar hastigt med orden flytande i en jämn ström, hon säger: ”I wanted to call you but my cell couldn’t get a signal in Shanghai and when we got to Bangkok it was the middle of the night back here so I didn’t want to wake you and then we did the show in the evening and in the morning we were rushed off to Mumbai and I must have left my charger at the hotel and everything was a bit crazy and I didn’t manage to get hold of a new one until we got to the airport to go home and we were running so late and we had to board the plane and then I obviously couldn’t call and I just… Can I see you?”

Jag nickar. Nickar och tänker att jag är glad åt att hon ringer, trots att hon låter exakt så som jag måste ha låtit när jag ringde till Stephanie och Utöya hade hänt och jag bara ville veta att hon var okej. Trots att hon inte befann sig i Norge när det hände, vi hade båda lämnat Oslo en knapp vecka tidigare. Och det gör mig kanske lite orolig, att höra Ashleys flod av ord, eftersom hon reagerar som jag reagerade, hon reagerar som man gör när något fruktansvärt inträffar och man befinner sig långt bort från den man… Ja, den man älskar. Och jag vet inte om jag vill att Ashley ska känna så för mig, eller om hon ens gör det.
(Antagligen inte.)

Hon säger: ”Hello? Are you still there?
Och jag kommer ihåg att jag inte svarat och säger: ”Yes, yes I’m here. Shall I meet you somewhere? How about Workshop in Marylebone?”
Och hon säger: ”How about your place?”

Och jag tänker att det inte är en bra idé, men säger ja, visst, absolut, och vi lägger på och jag går runt i lägenheten och plockar i ordning, packar min väska till jobbet, diskar, tar ut soporna, bäddar sängen. Tills det ringer på dörren. Och jag blir lite mjuk i knäna på ett sätt som jag inte borde vara och jag tänker att jag måste ta fler yogaklasser. Som om det skulle hjälpa. Och jag öppnar.

Och hon är där.

Och med sig bär hon doften av flygplats och regn och kollektivtrafik och magnoliatvål och kaffe.

”Hej.”
”Hi.”

Och jag tänker att det är väldigt dåligt med skiljetecken i mitt liv just nu. Och jag tänker att vi trots allt bara är människor, med hjärtan som slår och blod som pumpas runt i kropparna och håller oss varma, håller oss vid liv, håller oss levande. Och det är så lyxigt. Och lyxigare ändå, att tycka om en annan människa, med ett annat hjärta som slår och en annan blodgrupp på det blod som pumpas runt och en annan, lika vackert intrikat, hjärna. Och sedan slår det mig att Ashley just haft en nio timmar lång flygresa. Så jag kliver åt sidan och släpper in henne.

Where does it hurt?

Dagen efter, lördag den fjortonde, spelas föreställningen som vanligt. Stämningen i green room är dämpad och försiktig, på gränsen till inåtvänd, och ingen tycks riktigt veta hur de ska närma sig Isa. Isa, som är från Paris och som hade vänner inne på Bataclan (samtliga bland de överlevande).
Efter jobbet är det heller ingen som föreslår en avslutande öl någonstans, trots att det är lördag. Istället sprids vi åt olika håll för att ta oss hem genom novembernatten och jag tar sällskap med Isa och Chris ner i tunnelbanan vid Leicester Square. Tvekar i flera minuter om jag ska ta det östgående eller västgående tåget. Om jag vill sova i Katies säng eller i min egen.
”This is what they want”, säger Isa argt när vi står på den östgående perrongen. ”They want us to be scared to go out for drinks on a Saturday night.”
Chris har armen om hennes axlar.
”It’s barely been 24 hours”, säger han. ”Give it some time. We’ll get drunk next weekend.”
Isa fnyser.
”It’s not about getting drunk”, säger hon. ”It’s about the freedom to make choices not based in fear.”
Just som tåget rusar in ser jag sms:et från Katie, skickat tidigare på kvällen. I’m sorry, darling. Jack’s here. Och jag ändrar min slutdestination och säger hej då till Chris och Isa, kramar dem båda lite extra. På den andra perrongen väntar jag med händerna djupt i kappfickorna och blicken fäst i kaklet bakom spåren. Tänker på rädslan som svept in över oss den här helgen och hur den inte får ta över. De får inte vinna.

Rise again, Marianne, rise again

Ni vet hur de placerar sig i minnet, ögonblicken. Hur de får fäste i oss och sjunker djupare, djupare, tills de är en del av kroppen. Ni vet hur man år senare kan återkalla varje liten detalj. Var man befann sig, vad man gjorde, vad man sa, vad man tänkte, hur det kändes. Ni vet, jag vet.

Teatern är en skrockfull plats, så skrockfull att när den trettonde november råkar infalla på en fredag låter vissa produktioner bli att lägga en föreställning just den kvällen. Därför är den trettonde november min första lediga fredag på nio veckor.

Plats: Katies vardagsrum. Det är mörkt utanför och rummet är upplyst av golvlampan och ett par värmeljus i sina lyktor. Regnet smattrar mot fönstret.
Hon: utsträckt i den blommiga soffan, halvvägs genom Vogues decembernummer.
Jag: tillbakalutad i fåtöljen med det sista avsnittet av The Black Tapes Podcast i hörlurarna, Katie tycker att den är för obehaglig att höra på. Jag tycker att den är rysligt spännande och kan inte stå emot.
På soffbordet: Mina fötter, en kopp grönt te med honung, ett glas rött vin med läppstiftsmärke.
Vi har precis ätit. Jag har ansträngt mig och lagat lasagne, det har tagit tid eftersom jag bränner den första omgången beachamelsås när Katie låter sina händer vandra över min förklädesklädda kropp. Disken står fortfarande i diskhon, där kommer den att bli stående.
Ljudläggning: Soundtracket till filmen Perfume snurrar på låg volym på grammofonen i hörnet.

Katies mobil ringer i köket, hon lägger ifrån sig tidningen och reser sig ur soffan. Går genom rummet.
Jag säger: ”Bring back some chocolate.”
Hon ler och snuddar vid min arm på vägen till köket.
Jag hör hur telefonens ringsignal bryts itu och hur hon säger: ”Hello?
Sedan säger hon: ”Oh, God.” och jag pausar podcasten och väntar på att hon ska säga något mer, men hon är tyst och lyssnar på personen i andra änden och tillslut säger hon ”Oh, God.” en gång till och det låter som om marken försvunnit under henne.
Hon säger: ”Yes, you too.” och avslutar samtalet och sedan står hon i dörröppningen mellan köket och vardagsrummet och är alldeles blek. Det röda, lite skavda, läppstiftet har plötsligt onaturligt mycket färg i förhållande till hennes ansikte.
Jag lossar hörlurarna ur öronen.
Hon säger: ”Something terrible is happening in Paris.”
Hon går fram till tv:n. Bläddrar bland kanalerna. BBC. Live från Paris. Kaos och gråt på franska. Chockade nyhetsankare som försöker samla sig i direktsändning. Människor som flyr för sitt liv. Våld och blod och död.

Vi sitter uppe långt in på natten, säger inte mycket. Sirener och allvarliga ansikten på tv. Ljusen brinner ut, grammofonen slutar snurra, teet kallnar på soffbordet och regnet fortsätter sporadiskt att smattra mot fönstret. Katies hand i min och hon släpper inte taget ens när hon somnar mot soffans armstöd.

Jag tänker att terror är ett språk jag inte förstår.

”Thought you ought to know.”

Ryktet sprider sig som eld genom korridorerna och exploderar i green room tolv minuter innan tisdagens föreställning.
Jag har precis räckt min telefon till Chris.
”No”, säger han. ”Don’t show me that. It’s not fair. I had nothing but yoghurt for dinner today.”
Matbilden frestar med svampragu och salviastekt gnocchi, toppat med parmigiano reggiano.
Isa går förbi oss.
”You’ve totally ruined him”, säger hon till mig. ”He’s a proper foodie now, very high maintenance.”
Jag slår mig ner i en av sofforna och blåser på mitt te.
”I wouldn’t exactly picture myself as a foodie”, säger Chris fundersamt.
Isa skrattar rått.
”If you look up ‘foodie’ on Urban Dictionary, I’m pretty sure you will find a picture of your face”, säger hon.
Chris googlar foodie + urban dictionary och läser de mest osmickrande beskrivningarna högt.
”Wow, you’re mean today”, säger han till Isa.
”Just today?” svarar hon och ger honom ett ljuvt leende.
Jag iakttar dem roat från soffan.
Dörren till korridoren smälls upp på vid gavel och James liksom snubblar in i green room med uppspärrade ögon. Det hela är en perfekt imitation av när Professor Quirrell, i den första Harry Potter-filmen, rusar in i The Great Hall och ropar ”Troll in the dungeon! There’s a troll in the dungeon!” för att sedan falla avsvimmad till marken. Skillnaden är att James inte träder in i medvetslöshet, och istället för troll i källaren är det Benedict Cumberbatch i foajén han annonserar.
The Benedict Cumberbatch?” frågar Chris. ”Are you sure?”
”You really think there is another Benedict Cumberbatch worth mentioning?” frågar Isa.
Chris blänger på henne.
”Of course I’m sure”, säger James. ”He must be here to see the show.”
”Oh”, säger Isa. ”Is that your best guess? ‘Cause, you know, he might be here to have dinner. Or to borrow an umbrella.”
”Ha, ha”, säger James surt. ”Very funny.”
Stämningen lugnar ner sig lite.
”Didn’t he receive a CBE from The Queen earlier today?” flikar Holly in borta från tevagnen.
Chris googlar.
”That’s correct”, säger han. ”He is, as of today, a Commander of the Most Excellent Order of the British Empire.”
Jag måste ha skakat lite förundrat på huvudet, för Isa tittar på mig och mimar Ridiculous, right?

Prick klockan 19:30 kör vi igång föreställningen och ingen svimmar, ingen kommer av sig och ingen ropar ”Sherlock’s in the house!”. Åtminstone inte så att publiken hör. Efteråt dröjer sig folk kvar lite extra i green room, ifall The Commander skulle behaga titta in och tacka för föreställningen. Och det gör han. Han kommer in tillsammans med sin fru och ser sig omkring och säger hej och tack och hälsar varmt på alla som sträcker fram handen.
Till mig säger han: ”Haven’t we met before?” och jag nickar och säger att det var i vintras på Young Vic.
”Right!” säger han. ”Blue eyes, blue dress!”
När de gått nyper Chris mig i sidan.
”You lucky sod!”, säger han. ”I can’t believe you didn’t mention that you’d already met him. I’ll never forgive you.”
”God”, suckar jag. ”It’s not like we’re facebook friends and I forgot to introduce you.”
Chris surar lite.
”Alright”, säger han. ”Just hand over the recipe for the gnocchis and we’ll be square.”
”I picked them up from the ‘freshly made’ aisle at Sainsbury’s”, ler jag. ”But I’ll tell you how to make the mushroom ragu.”

Sista paret rena strumpor

Det regnar. Ett ljummet strilande i den artongradiga luften. Jag får en hopplös lejonman av fukten, men det vägs upp av att det känns som om vintern är oändligt långt borta. Om den ens kommer.

Igår kväll, på Bonfire Night, sköts fyrverkerier över hela London och i pausen gick vi upp på teaterns takterass och stod där och tittade på glittret och gnistorna. Fyrverkerier gör mig lycklig på ett barnsligt vis och får mig att tänka på framtiden som ljus och löftesrik. Som ett hologram av nyårsafton där krutröken dröjer kvar i luften långt in på natten.

I dag var min plan att ta mig igenom tvättberget innan jobbet, men det är antagligen ett omöjligt företag att få tvätten torr när luftfuktigheten närmar sig 90%. Istället spelar jag tv-spel och tänker på allt jag kanske hellre borde göra. Eventuellt samlar jag ihop mig framåt lunch och tar en promenad. Vi får se. Det är ändå söndag och en viss slapphet hör väl till konceptet.

Bortsett från detta vanliga skeende, visserligen med diverse ovanliga inslag här och där, kläcker jag pjäsidéer som jag aldrig hinner skriva och lagar mat jag inte hinner äta och i bokhyllan samlas dammet lager på lager och i hjärtat är det varmt men ilar kanske lite i sprickan där det råkat gå en liten skärva. Den filas antagligen ner med tiden. På skrivbordet väntar ett brev jag inte hunnit posta, det är till Anna och innehåller både hopp och förtvivlan.

Ja, det är söndag och i tvättkorgen är det alltså fullt. Jag är så upptagen av att vara människa.

Torsdag 00:56

Jag drabbas av en släng av tacksamhet igen. Det händer allt oftare. I natt promenerade jag som vanligt hem från tunnelbanan i Kew Village efter jobbet. Det är något särskilt med att vara ute den tiden på dygnet. En stad som sover (ja, till skillnad från New York sover faktiskt London om nätterna) när sista tunnelbanetåget rasslat förbi och en ensam själ som strosar hem längs villagatorna. Dimman tät under gatlyktorna. Jag har alltid varit ett nattdjur.

Det är varmt ännu. Jag förundras fortfarande över att november inte betyder vinterjacka, inte betyder snö, inte betyder att vara frusen in i märgen. Det är min andra hela höst här och jag har inte vant mig vid den uteblivna kargheten. Har inte vant mig vid rosorna som blommar i de små trädgårdarna längs Sandycombe Rd. Har inte heller vant mig vid den skuldmedvetenhet som följer en då man väljer att flytta till ett annat land och finner sig vara ganska lycklig. Människor jag tycker om väntar fortfarande på att jag ska komma hem. Stundvis upplever jag att jag är hemma.

First lady of the air

Ashley har varit tur och retur till Taipei sedan sist jag såg henne. Del ett av Asienturnén. Jag granskar henne noga för att se hur resan märkt henne, övertygad om att alla världsomseglingar lämnar små spår hos resenären. Även de som bara innefattar ett enda stopp och klaras av på mindre än fyra dygn. Jag finner ingenting, förutom rester av en fransk manikyr på hennes naglar. Ashley är inte direkt av den sort som bryr sig om nagellack.
”How very bold”, säger jag och Ashley ler.
Den Lilla Katie är blyg och håller mig i handen där vi står i receptionen till London Eye och väntar på Laura.
”Ashley has been to Taiwan this week”, berättar jag för henne. ”She’s an aerialist and went there to perform.”
”You’re not scared of heights?” frågar Den Lilla Katie.
Ashley skakar på huvudet.
”Not at all”, säger hon. ”Are you?”
Den Lilla Katie rycker på axlarna. Hon petar på en skarv mellan två golvplattor med den högra Dr.Martenskängan.
”You’re not even scared of flying?” frågar hon.
”Actually”, säger Ashley. ”I am a little.”
Jag tittar förvånat på henne.
”It’s a control thing”, förklarar hon.
”I went on an airplane this summer”, säger Den Lilla Katie som tycks ha glömt att hon är blyg. ”It didn’t crash.”

Jag får syn på Laura en bit bort och vinkar åt henne. Hon påminner lite om Amelia Earhart, i skinnjacka med fårpälskrage och pilotmössa i trettiotalssnitt med pilotglasögon på huvudet. En uråldrig kikar hänger i sin läderrem runt hennes hals.
”You must be the Katie that I’ve heard so much about”, säger Laura till Katie. ”I’m Laura. Are you ready for an adventure?”
Den Lilla Katie, som blivit blyg igen, nickar storögt.
Laura hälsar på Ashley och sedan går vi ut i blåsten och förbi kön som ringlar sig lång nedanför det enorma millenniehjulet. Den Lilla Katie sneglar på Laura som fiskar upp sitt personalpass innanför jackan och visar det för kollegorna på bryggan. Så glider en tom kapsel förbi och jag får en tvångstanke om att jag ska trampa snett och falla ner i floden, eller att Den Lilla Katie ska få för sig att släppa taget om min hand och råka snubbla på kanten, men ingenting händer och plötsligt har vi klivit ombord och dörrarna stängs bakom oss.

Väl uppe i luften är det så spännande att Den Lilla Katie trycker näsan mot glaset och låter Laura sitta på huk bredvid henne och peka ut Londons landmärken långt där nedanför. Hon får låna kikaren och det har samma effekt som när museiguiden lät henne klappa Joey på mulen för några dagar sedan.
”I bet this looks amazing at night”, säger Ashley där hon står bredvid mig.
”I think it’s pretty stunning right now”, säger jag och Ashley flinar och knuffar till min axel med sin.
”Look!”, hojtar Den Lilla Katie. ”It’s Big Ben!”

Jag pekar ut tv-masten som påminner om Eiffeltornet, långt borta i den södra horisonten, den som markerar parken jag bodde intill innan jag flyttade till Kew. Ashley visar mig var OS-stadion ligger och Laura instruerar Den Lilla Katie hur hon ska ställa in skärpan på kikaren och hjälper henne att rikta den mot Buckingham Palace.
”I see horses!” ropar Den Lilla Katie. ”They look so small!”
Ashley sätter sig ner på bänken i mitten av kapseln.
”Getting dizzy?” ler jag.
Hon klappar på platsen intill sig. Jag sätter mig.
”I can’t believe you’re scared of flying”, säger jag.
”I can’t believe how much she looks like Katie”, säger Ashley och nickar mot Den Lilla Katie. ”Are you sure that’s not her kid?”
”Pretty sure”, säger jag. ”Katie does not plan to have children.”
”Oh.”
Den Lilla Katie vinkar åt minimänniskorna på andra sidan Themsen.
”Do you?” frågar Ashley.
”Do I what?” säger jag.
”Want kids?” säger Ashley.
Jag rycker på axlarna. Hur ska man veta?

När vi är nere på marken igen och har upprepat hela proceduren med att kliva ur kapseln (komplett med samma tvångstankar som tidigare och ett fast grepp om Den Lilla Katies hand) går vi och fikar på ett ställe Laura föreslår. Vi sitter vid fönstret och tittar på Themsen som flyter förbi utanför och sexåringen bubblar på om hur litet allting såg ut ovanifrån och hur det nästan, men bara nästan, kändes som att flyga.
Laura frågar henne om hon kan tänka sig att bli guide för London Eye när hon blir stor nog.
”No”, säger Den Lilla Katie bestämt. ”I’m gonna be a puppeteer and have a horse like Joey.”
Hon får förklara för Ashley och Laura vem Joey är. När hon är klar berättar Ashley att en av hennes kusiner jobbar med War Horse-produktionen på New London Theatre. Hon vinner omedelbart Den Lilla Katies beundran.
Josh hämtar sin dotter en stund senare och Laura, fortfarande klädd som Amelia Earhart, försvinner iväg till ett frilansuppdrag någonstans. Jag och Ashley blir stående mitt emot varandra på gatan utanför. Ingen av oss verkar särskilt sugen på att säga hej då. Jag har en knapp timme innan jag måste vara på plats på teatern.
”I’ll walk you there”, säger Ashley och krokar sin arm i min.
Vi går tillbaka genom Jubilee Gardens och väljer gångbron mellan Southbank och Embankment.
”Tell me about Taipei”, säger jag.