Månadsarkiv: september 2014

Det börjar nu

Ingenting kan få mig så vemodig som att stå i dörröppningen om kvällen och känna hur luften utanför luktar höst. Jord. Äpplen. Fukt. Ingenting kan heller fylla mig med så mycket förväntan. Hösten är spännande, det är som om årstiden bär så många fler möjligheter än sina släktingar. Mina bästa upplevelser har alla börjat i hösten. Jag har sällan begripit det just som de tagit fart, men efteråt går de nästan alltid att spåra tillbaka till en höstmånad.
Hösten i England är snällare än sin svenska motsvarighet. När jag står i dörröppningen till min lägenhet och tittar upp på kvällshimlen ovanför är det fortfarande nitton grader i luften.
Det är den tjugosjunde september.

Annonser

Remember (Walkin’ In The Sand)

Här är hon, hon som fortfarande får mig att bli alldeles nervös och tom i huvudet när jag ser henne komma gående på gatan. Det har redan gått ett år. Ett år sedan hon lyfte masken från mitt ansikte och stannade upp. Jag hittade något i hennes blick då som jag inte kunnat vara utan sedan dess. Ett sorts hopp.
Det känns som en evighet sedan, ett helt liv har passerat. Ändå känns det som om det hände alldeles nyss. Ibland känns det som om det inte hänt alls.

Jag väntar på henne på min favoritrestaurang i W1. Jag sitter vid fönstret och tänker på hur tiden förändrar en, hur man långsamt ömsar skin och blir en ny version av sig själv. Inte bara på så vis att cellerna byts ut, utan hur man formas om och om igen till någon man aldrig kunnat drömma om att bli. Det är bra. Tror jag. Framförallt är det oundvikligt. Ibland tänker jag att förändring är något man kan kontrollera, andra stunder att det sker slumpmässigt och att man inte kan välja vad som ska påverka en. Det är så svårt att hålla kursen, man måste vara så oerhört envis.

När hon dyker upp ser hon inte att jag redan är där, hon är tidig (hon är aldrig tidig). Jag tittar upp och får syn på henne genom glaset. Hon står utanför och läser. Sarah Kane. Sarah Kane är för svart för mig, jag försökte läsa hennes första pjäs Blasted för ett tag sedan men lade den ifrån mig. Katie slukar mörkret som om det vore nybryggt kaffe en tidig morgon innan solen stigit över hustaken. Hon slukar det. Till skillnad från mig tillåter hon sig inte att slukas av det. Hon är inte som jag, bär inte samma sorts skörhet. Hennes stunder av något ömtåligt liknar inte mina, de bottnar inte i samma dy.

Jag tar en bild i smyg, genom fönstret och en glasinstallation av Amy Bodiam. Försöker få det varma, lediga som omger henne att fastna på bild. Vill egentligen bara ha något att hålla fast i som inte är en bild av henne i relation till mig. En bild som bara är hon, innan hon vet att jag är där. Jag tänker att jag vill veta om hon ser annorlunda ut då, om hon har ett annat uttryck när hon är ensam än det hon bär intill mig. Jag fångar henne bakifrån och i profil, men det verkar inte så. Jag kan inte se att hon skulle vara någon annan än den Katie jag känner. Hon ser ut som hon brukar, är sin egen. Som vanligt. Hon är alltid sin egen.

Katie

Immerse

Att kliva av tåget i Peckham Rye är som att slå på en strömbrytare i kroppen. Jag blir alldeles stel. Det är så jag inser hur trygg jag känner mig i min egen söderförort. Peckham Rye ligger visserligen närmare stan, men tillhör en annan samhällsklass och känns som en annan värld. Det är ett så kallat rough area och det känns i luften redan när man kliver av tåget.
Katie är oberörd. Hon har bott i London i över tio år och tagit sig hem genom natten efter jobbet i lika många år. Från teatrar över hela stan har hon åkt nattbussar och sena tunnelbanetåg hem till lägenheten med den blommig soffan. Hon är trygg. Jag går ett steg bakom henne genom spärrarna och ut ur stationsbyggnaden. Hon ser så liten ut, som ett barn nästan. Människor på gatan tornar upp sig intill henne, hon når inte någon över axeln. Inte mig heller.
Det övergivna parkeringshuset vi ska till är enormt, sju ekande våningar. Jag hade aldrig vikt av in i den smala gränden vid foten av det om jag varit ensam. Inte här, inte någon annanstans heller, men framför allt inte här. Inga skyltar pekar ut vägen, på den tunga ståldörren sitter bara ett diskret klistermärke som talar om att vi kommit rätt. Titus. Vi går in. I trapphuset ekar det öde och vi går i trapporna upp genom de första fem våningarna. Sedan kommer vi ut på sjätte våningsplanet, ett vidsträckt betonglandskap vars syfte känns alldeles bortglömt. Det blåser. Inte mycket, bara tillräckligt för att man ska känna att man inte är inomhus.
För att ta oss upp på sjunde våningen går vi upp för bilrampen, en sluttande betongspiral där ett magert träd fått fäste och börjat växa ur en spricka i den fuktiga betongen. Fortfarande är vi helt ensamma. Från sjunde våningen kan man ta sig upp på taket via en smal trappa.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig, att få se en nedgången Londonförort från ovan kanske, men det som breder ut sig framför oss när vi kommer upp på taket är Londons uppdaterade siluett. Den känns närmare än vad den är och den sjunkande solen smeker konturerna. Jag är lite häpen, inte bara över utsikten utan också över det faktum att vi plötsligt befinner oss på en enorm uteservering som är full av folk.
Katie får syn på ett ledigt bord nära kanten, nära utsikten, Hon sätter sig mitt emot mig istället för intill som hon brukar. Det känns nästan lite formellt. Hennes händer har dessutom lämnat mig ensam ända sedan vi klev av tåget. Förmodligen väger jag in för mycket i någonting som är ingenting, hjärnan är i analysläge och suger i sig detaljer som en svamp.
”Is this a date?” frågar Katie efter en stund och fingrar på ett tomt glas som någon lämnat.
Jag skakar på huvudet.
”Nope”, säger jag.
Hon biter sig i kinden, munnen är lite öppen. Nickar eftertänksamt.
”So, you’re hard on the rules now?” säger hon.
Vilka regler, vill jag skrika. Här finns inga regler, vi har kastat varenda överenskommelse åt sidan. Ingenting som gäller i den vanliga världen tycks röra oss. Vi är laglösa, du och jag. Förstår du inte det?
”Someone has to be”, säger jag istället. ”Though, I guess it’s only a matter of definition.”
Hon låter sitt pekfinger löpa längs min arm, från armbågen ut till lillfingerspetsen. Det fascinerar mig att hon bara behöver röra vid min hud för att all frustration ska rinna av mig.
”Definitely”, säger hon. ”Let’s not label this.”
Återigen får jag känslan av att hon kanske spelar ett spel, att inget av det här är verkligt för henne. Jag undrar vem av oss som gått vilse i sin egen fiktion. Jag trodde att det var jag. Jag fastnar i hennes ansikte, hypnotiseras av de gröna ögonen och känner mig lite klaustrofobisk trots att vi är utomhus. Det handlar inte om platsen, det handar knappt om henne, det handlar om att jag känner mig lite vilse. Att jag är lite borttappad. Ingen av vägarna som breder ut sig framför mig känns som den självklara. Ingenting är under total kontroll. Jag skulle vilja säga det till Katie, tala om för henne hur förvirrad jag är. Men jag kan inte. Det är som om jag vet i förväg att hon skulle ta det personligt, att just ikväll är allting personligt. Min vilsenhet skulle bli till något som handlar om henne, eller ännu värre: är hennes fel.
Det är inte så. Min känsla av att irra runt handlar om att jag kastat upp mig själv i luften, rakt in i ett nytt och relativt okänt sammanhang där jag inte funnit något att landa i än. Jag kan inte landa hos henne, hon är för rörlig. Det är för många om och kanske, hon har en pojkvän. Och ett liv.

En halvtimme senare går vi tillbaka ner i parkeringshuset. På femte våningen börjar den moderna tolkningen av Shakespeares Titus Andronicus och Sonya spelar Lavinia. Det är därför vi är här. Att se henne dansa över den råa betongen väcker en längtan tillbaka till den omslutna, nästan magiska plats som existerade fram till för bara ett par månader sedan. Den studio av kulisser där jag först träffade Katie, där jag lärde känna Sonya, Anna och Sam. Den värld där jag klev in som en person och kom ut som en annan. Det är inte längre en fysisk plats, bara ett minne. Nu är byggnaden under totalrenovering, en del av tunnelbanan har expanderat in i källarvåningen och ovanpå ska det bli kontor. Det är smärtsamt att tänka på att ingen av oss någonsin kommer att röra sig i den världen igen.
Varken jag eller Katie har nämnt studion sedan dörrarna slog igen för sista gången. Trots att hon spelade sin sista föreställning där fyra gånger, var hon ändå tillbaka för den allra sista. Som en kapten som sjunker tillsammans med sitt skepp. Jag är säker på att hon tänker på platsen lika ofta som jag, vilket är flera gånger i veckan. För en månad sedan var det varje dag. Att höra henne säga att hon saknar den världen skulle få mig att inse hur mycket jag gör det. Inte bara för att den knuffade min karriär i en annan riktning och på sätt och vis fick mig att packa ihop mitt liv och flytta till London. Den gav mig dessutom henne. Hon som håller min hand i ett parkeringshus i Peckham Rye, där vi inte sätter någon etikett på vad vi är.
Jag kan komma på flera saker som vi inte är. Om jag skulle tvingas välja något vi faktiskt är skulle det antagligen vara vilsna, älskande eller otrogna. Så. Let’s not label this.

I slutet av första akten av Titus blir Lavinia av med sin tunga och sina båda händer. Hon blir våldtagen och skändad och lämnad att dö. Hennes far, Titus, offrar sin vänstra hand för sina söners liv, hennes bröder, men får tillbaka den tillsammans med deras huvuden. De avhuggna skallarna bärs in i begagnade plastkassar från matbutiken runt hörnet som om de vore hushållssopor. Sonyas rådjursblick blir dimmig och glider bort och utanför parkeringshuset glittrar Londons siluett i mörkret.
Jag antar att riktigt bra teater är sådan som får dig att känna. När första akten är slut har pjäsen omslutit mig med ett sådant mörker att jag helst vill gråta. Tragedin har drabbat mig men jag är inte riktigt medveten om att det är det som har hänt. Allting känns bara svart och hopplöst. Det är nu jag borde ta ett steg tillbaka och betrakta briljansen med vilken skådespelarna och scenrummet har förmedlat detta mörker. Men jag kan inte backa tillräckligt mycket för att förstå att det är det som händer. Jag känner Katies handflata pressad mot min och tänker jag kommer aldrig att få behålla henne och jag ser Sonyas magra kropp hoprullad på det råa betonggolvet och tänker jag kommer aldrig att få skapa teater som är så fantastisk och jag tittar ut mot Londons ljus och tänker jag kommer aldrig att hitta hem här.
I pausen går vi upp på taket igen och står där och andas in nattluften. Det tar några minuter innan jag återfår greppet om mig själv och inser att det inte är mitt mörker som är så svart. Mitt mörker är mer marinblått. Där finns stjärnor och norrsken och det är långt ifrån lika kompakt som Shakespeares.
Inför andra akten är jag åter mig själv igen och när Katies mörka hårtrassel snuddar vid min kind när hon lutar sig mot min axel är allt jag tänker du fantastiska människa. Sedan uppenbarar sig Sonya som Lavinia igen och hon är så otroligt begåvad och jag tänker en dag, snart, ska jag ge dig nya roller att gestalta och när jag tänkt det ser jag Londons ljus glittra vid horisonten och tänker hemma kan vara på flera platser.

Att veta sitt eget bästa

Jag kan tänka på Katie och veta att hon bara är ett par rader i ett meddelande bort, ett samtal, ett mejl. Men jag skriver inte. Hör inte av mig. Som om vetskapen att hon kommer att störa ut det lilla fokus jag lyckats samla på mig har hunnit i fatt och nu är den insikt som fattar alla beslut åt mig, när det handlar om henne. För det handlar verkligen om henne, hon är i mitt huvud flera gånger om dagen och det är långt ifrån alltid närvaron handlar om att jag vill träffa henne. Ofta är det bara en längtan efter henne, utan viljan att faktiskt möta henne. Det kräver så mycket av mig att existera intill henne, jag har inte tid till det. Inte ro. Jag är rädd för att låta henne få en permanent plats i mitt liv, eftersom jag då blir tvungen att betala med det. Det har jag inte råd med. Att stå intill henne är lika dyrt som dyrbart.

Att ha tid

Ljuva septemberdagar sträcker ut sig omkring mig. Jag tillbringar hela eftermiddagarna i solen, växlar mellan parkbänkar och fuktigt gräs i sluttningarna i parken bakom mitt hus. Det är som en extra sommar, en andra chans att njuta av den tid som liksom bara rann mig ur händerna i år. Det var så mycket med flytten och allting snurrade så fort. Nu är hela världen lugn i det lilla hörn jag står i. Här finns ingen brådska, bara ljumma dagar och en krispigt hög himmel.
Jag tänker på skrivandet och att jag egentligen hade velat vara igång nu, att jag gärna hade sett att strukturen för det längre projektet stod stadig och färdigbyggd. Så är det inte. Långt ifrån. Strukturen är ingen struktur än, den är en samling anteckningar och provstycken och tankekartor. Det kan få ta tid.

There and back again

Det är fukt i väggarna till min Londonlägenhet. Färgen lossnar i stora flagor trots att hela lägenheten målades bara veckor innan jag flyttade in. Det luktar byggdamm. Fukt i putsade tegelväggar luktar så. Byggdamm. Jag är märkligt lugn. Ringer hyresvärden och säger ni får ordna det här men är mycket medveten om att det förmodligen inte är möjligt. De lovar att skicka en fuktfirma för att injicera väggarna med något konstgjort som ska, jag vet inte, skapa en barriär eller något. Jag ser ett klipp på youtube där en expert förklarar varför det är en dålig idé, men det är inte mina väggar, jag hyr dem bara, så varsågod, injicera på bara.
Något som förbryllar mig är känslan av att jag kommer att flytta snart. Jag trivs i området, det påminner om en småstad i en storstad och ligger fantastiskt på en höjd med flera stora parker i närheten. Jag har fina grannar, trevligare än på något annat ställe där jag bott. Jag har ingen önskan om att packa ihop igen, ändå är jag instinktivt övertygad om att jag inte kommer att bo kvar just här särskilt länge. Övertygad om att det kommer att bli på något annat sätt. Det har inte bara med fukten att göra.
Jag säger det till Katie när hon ringer. Att jag känner på mig att allting kommer att kastas omkring igen, snart. Hullerombuller. Hon skrattar.
”You’re being wierd”, säger hon. ”There’s no way you can know those kind of things.”
Jag håller med. Om båda punkter. Ändå vet jag.
”How’s Paris?” frågar jag och hör hur hon drar ett extra andetag där borta på sin sida.
”Oh, you know”, säger hon. ”Big.”
”Just big?” frågar jag.
”Beautiful too, I guess”, säger hon men låter inte övertygad.
”But?” frågar jag.
”But it’s kind of lonely”, säger hon. ”Not like home.”
Jag undrar om hon menar London eller den lilla ort hon kommer ifrån. En by utanför en by, utanför Brighton. Eller om hon menar någon helt annanstans. Själv vet jag inte riktigt var hemma är längre. Det är inte London, inte än. Men det är inte Stockholm heller.
”What do you miss the most?” frågar jag.
”My flat”, säger hon. ”My bed.”
Jag vet. Jag saknar just det där. Min lägenhet. Min säng. Det vill säga, min andra lägenhet och min andra säng.
”You”, fortsätter hon och tonen får en lekfullhet som inte fanns där nyss. ”In my flat, in my bed.”
Jag känner inte igen hennes röst och plötsligt får jag känslan av att hon bara leker med mig, att jag är någon som hon har för att roa sig med när hon får tråkigt.
”Seriously, though”, säger jag och hör hur jag låter lite tjurig.
”I am being serious”, säger hon.
Jag säger ingenting, lyssnar bara på hennes andetag som är så dämpade att de knappt hörs.
”I miss a nice cup of tea”, säger hon tillslut och överdriver teatralt sin vackra brittiska accent. ”And a scone.”
Jag skrattar.
”You’re such a clown”, säger jag.
”I know”, säger hon.
Det blir tyst igen. Som om ett allvar har smugit sig in och parkerat sig mellan oss på någon sorts långtidsparkering.
”Do you think you could”, börjar hon, och sedan ett ”Never mind.”
Men jag har redan hört vad hon tänkte säga. Och svaret är ja.
Alltid ja.

Titta på oss nu

Jag tillbringar tre dagar i Visby. Turistsäsongen är över och gatorna tomma och tysta. Jag älskar det. Älskar att strosa genom kullerstensgränderna, stanna till och titta ut över havet från höjden ovanför kyrkan. Om förmiddagarna letar jag släta stenar i vattenbrynet och sedan äter jag lunch på en tom uteservering med fickorna tunga av fynden. Det är första gången på flera månader som jag andas ordentligt och känner mig utvilad trots att jag är utmattad av att flänga fram och tillbaka. Jag skriver mindre än jag borde och tänker knappt alls, men kanske är det exakt vad som behövs. En liten paus. På den andra dagen gifter sig min barndomsvän i domkyrkan och när hon skrider upp för altargången i sin fruktansvärt dyra vita klänning måste jag bita mig i kinden för att inte gråta. Hon är så vacker och så orubbligt säker på att hon ska bli lycklig. Det är fint och skört på samma gång. Och alldeles för flyktigt.
Vid middagen sitter jag tillsammans med det ursprungliga kompisgänget nära honörsbordet och min bästa barndomsvän Kristin har sin pojkvän med sig. Han är trygg och rolig och när hon tittar på honom glittrar det i ögonen på henne. Jag tänker att nästa gång jag går på någon av mina vänners bröllop vill jag ha Katie vid min sida. Jag vill visa upp henne, luta mig mot henne och låta alla beundra henne. Jag är så stolt över henne, trots att hon inte är min att vara stolt över.

På gatan där jag bor

Merparten av det jag äger ligger nerpackat i lådor och staplat i mitt källarförråd i Stockholm. Möblerna står kvar i lägenheten som är uthyrd, jag ville inte sälja den. Behövde tryggheten det innebär att veta att ens hem står kvar och väntar på en, även om någon annan tillfälligt bor i det. Innan jag valde en hyresgäst och skrev under hyreskontraktet trodde jag att det skulle vara jobbigt att veta att någon annan skulle röra sig i min lägenhet. Att någon annan skulle äta middag vid mitt matsalsbord, sträcka ut sig i min soffa och hänga in sina kläder i min garderob. Men jag har knappt ägnat lägenheten en tanke sedan jag lämnade över nycklarna och tog en taxi till Arlanda.
Jag hade tre incheckade väskor på flyget över till England. Det kändes som en vansinnig mängd, vilket det kanske var. I min Londonlägenhet finns ingen garderob. Jag har en byrå från det stora blågula varuhuset i Croydon och ett par förvaringslådor under sängen, men kläderna får ändå inte plats. Jag har för mycket kläder men aldrig något att ta på mig. Mitt vackra skrivbord i ek står kvar i sovrummet i Stockholm, i London har jag ett billigt i vit laminat från samma varuhus som byrån. Man skulle kunna kalla upplägget för spartanskt, men det är i själva verket ganska tråkigt. Kalt och opersonligt. Jag drömmer om en större och vackrare lägenhet än denna, men vet att jag valde den här för att den var finare än de andra jag tittade på. Och för att den ligger i ett tryggt område.
”People pay for safety”, sa en av mäklarna jag träffade i St Helier när jag berättade att jag dagen innan råkat hamna i Plaistow för att titta på en annan lägenhet. Det var mitt på dagen och jag vågade knappt gå från tunnelbanan till porten. ”And in London, safety is expensive”, fortsatte mäklaren och låste upp dörren till en tvåa i ett nybyggt hus i St Helier. Lägenheten var fin. Ny. London kändes avlägset. Kvarteret var sömnigt och vansinnigt trist. Inte en människa syntes till. Det fanns inga träd. Jag tackade nej. Sedan kom jag hit. Till oasen av vackra hus och stora parker. Tjugo minuter från floden. Till det viktorianska huset med gamla sash windows och iskalla golv.
Från höjden uppe på krönet av den gata jag bor på ser man Londons siluett. Man ser The Shard, The Ghurkin och glashusen i finanskvarteren. Man ser inte Themsen, inte ens vid högvatten. Är det klart väder syns London Eye som ett leksakshjul vid horisonten. Varje gång jag går upp för backen och når krönet tänker jag på hur märkligt det är att jag bor här nu, hur långt bort Stockholm känns.

Ringar på vattnet

Under den enorma klockan på Kings Cross är marmorgolvet lite nött, det har en fördjupning där människor stått och väntat på någon, sin älskade, sin älskare, sin mamma eller dotter eller vän. I denna fördjupning väntar jag på Katie. Vi ska äta lunch och prata om de manuskript hon fått från sin agent ett par dagar tidigare. Hon är sen. Medan jag väntar hittar jag en näve mynt i botten på väskan och när jag sorterat kronor från pence och några enstaka pund står Katie framför mig och ler. I den arm som inte är gipsad klänger en miniversion av Katie. Mörkt hår, höga kindben och intensiv blick, hon är kanske fem år gammal.
”This is Katie”, säger Katie och först tror jag att hon skojar. Att hon säger att flickan heter som hon bara för att de är så lika.
”She’s Josh’s daughter”, fortsätter hon. ”He got a last minute audition and couldn’t find a sitter.”
Josh är Katies föredetta pojkvän. Inte den senaste, utan den som var innan Jack. De gick tillsammans på LAMDA och det är nio år sedan. Jag tänker att Joshs fru måste vara vansinnigt lik Katie, eftersom detta barn är en klon av henne.
”Is she named after… you know, you?” frågar jag medan vi går genom vänthallen i riktning mot gatan.
Katie skrattar.
”Maybe”, säger hon. ”I’m not sure.”

Vi tar bussen till Regents Park. Det finns ett ledigt säte vid fönstret och jag lyfter upp den lilla Katie och sätter henne där. Bredvid sitter en dam med håret lagt i prydliga vågor och dräktjackan ordentligt knäppt. Hon tittar på den lilla Katie, sedan på den stora.
”She looks just like you”, säger hon vänligt till Katie som står och balanserar bredvid mig i mittgången. Katie ler men säger ingenting.
”Daughters are a wonderful thing”, fortsätter damen. ”I only had sons. Four of them, actually.”
Katie har sitt artiga ansiktsuttryck, det som är en något avskalad version av hennes vanliga öppna person och som ibland dyker upp när främlingar kommer fram till henne.
”Sons are wonderful too, I’m sure”, säger Katie.
Damen skakar på huvudet.
”Oh no”, säger hon. ”Lots of trouble with boys, always is. It doesn’t matter how old they get, there’s always trouble.”

Vi kliver av på östra sidan av parken och promenerar till The Inner Circle och amfiteatern som ligger där. Den lilla Katie springer upp och ner i de långa trapporna, när hon tröttnat jagar jag henne fram och tillbaka mellan bänkraderna tills hon hickar av att springa och skratta samtidigt. När vi tillslut stannar upp och pustar ut är flickans hicka det enda som hörs i den tomma teatern. Katie sitter några rader högre upp och tittar ner på den öde scenen. Hon har något lite frånvarande i blicken. För flera år sedan spelade hon i en produktion av As You Like It på den här scenen, mitt i spelperioden föll en skådespelare av sin cykel och bröt betydligt mer än armen. Han hade en mycket liten roll och det var bara en föreställning som ställdes in, sedan ersattes han av en nyutexaminerad förmåga från Cardiff. Allt flöt vidare som om ingenting hade hänt. Ett skolexempel på the show must go on. Utrymmet efter en kollega som omedelbart fylls. För publiken märktes ingen skillnad, för ensemblen tärde det hastigt igenfyllda tomrummet hundra gånger mer än att låta stolen i logen förbli tom. Jag vet att det stör Katie, känslan av att bara vara en spelpjäs som går att ersätta över natten, samtidigt som hennes lojalitet mot sitt yrke tycker att det hela hanterades exemplariskt.
Den lilla Katie klättrar upp på scenen. Hon springer fram till mitten och vänder sig mot den imaginära publiken. Stannar upp när hon får se läktaren med plats för tolvhundra personer. Häpen tittar hon på de tomma bänkraderna. Sedan applåderar hon åt sig själv och niger dramatiskt. Jag klappar i händerna där jag står nedanför scenen.
”Katie, you have to perform to get the applauds”, ropar Katie från läktaren. ”Otherwise it’s too easy.”
Flickan funderar en stund. Sedan samlar hon ihop sig, backar bort från kanten och gör en sned kullerbytta mitt på scenen. Hon får stående ovationer.
Jag går upp till den stora Katie på läktaren och sätter mig bredvid henne.
”She’s exactly like her dad”, säger hon och lägger sin hand på mitt ben. ”He always expects brilliant reviews just for showing his face on stage.”
Jag iakttar hennes profil när hon pratar, det sitter en liten vass rynka mellan ögonbrynen.
”What’s wrong?” frågar jag och försöker fånga hennes blick.
Hon skakar av sig frågan.
”Nothing”, säger hon. ”It’s just that I don’t expect Josh to ever have my back, but all he has to do is call and I immediately come running.”
”That’s because you’re not Josh”, säger jag.
Hon vrider på huvudet och tittar på mig.
”I hate that I disappointed you”, säger hon.
”You didn’t”, säger jag förvånat.
”But we had plans to go to lunch”, säger hon.
Jag undrar vad som egentligen pågår. Det här dåliga samvetet är något nytt. Katie är inte en person som i sitt privatliv kommer i tid eller aldrig ställer in planer, tvärt om är hon gräsligt spontan och ganska svårfångad. Ibland får man i det närmaste brotta ner henne och sätta sig på henne om man vill ha en chans att få träffa henne. En inställd lunch som förvandlats till en picnic i parken, visserligen i sällskap med en femåring, är inte ett misslyckande.
”What’s really going on?” frågar jag därför.
Hon suckar.
”I have to go back to Paris tomorrow”, säger hon.
Jag frågar inget, sitter bara stilla och väntar på att hon ska fortsätta.
Katie pillar på gipset som täcker hennes vänstra arm.
”I still haven’t told them about the accident”, säger hon tillslut. ”And I’m not sure I can go back on set like this, they might have to find someone to replace me.”
”They would never replace you”, säger jag. ”Not even if you broke your neck.”
Katie är tyst.
Den lilla Katie testar sina röstresurser på scenen genom att sjunga ‘The wheels on the bus’. Jag applåderar där jag sitter. Hon bockar förtjust.

När vi ätit trekantiga smörgåsar från Sainsbury’s och den lilla Katie har lärt den stora Katie rörelserna till ‘The wheels on the bus’, går vi förbi dammen bakom rosenträdgården. När vi står på den lilla träbron ovanför vattnet kommer jag ihåg mynten i botten på min väska. Jag fiskar upp ett par kronor och ger den ena till den lilla Katie.
”Make a wish”, säger jag och sätter mig på huk bredvid henne. ”Don’t say it out loud, just think it.”
Hon tittar på myntet.
”Is this a real coin?” frågar hon. ”It’s prettier than the other ones.”
”It’s a swedish crown”, säger jag.
Hon nickar allvarligt.
”Does it have magical powers?” frågar hon.
”Let’s find out”, säger jag.
”I want a guinea pig for my birthday”, säger den lilla Katie och hivar i kronan. Den faller genom vattenytan med ett plask och singlar ner mot botten. Där ligger redan ett tiotal mynt. Hon tittar efter den ett par sekunder, sedan vänder hon sig om och springer iväg längs grusgången.
Jag reser mig upp och Katie, min Katie, lutar huvudet mot min axel. Bara för en sekund. Så kort att det nästan inte händer. Jag räcker henne den andra kronan, den som legat i min knutna hand och blivit lite varm. Katie ser förvånad ut. Som om hon inte kommit på tanken att man kan önska saker och kasta mynt i dammar om man är äldre än fem år. Så ler hon lite, accepterar kronan och sluter den i sin hand ett ögonblick innan hon för ut handen över vattenytan och släpper.
Plopp.
Jag vill fråga vad hon önskade. Vad hon tänker på. Vad som får den där skuggan att dra över hennes ansikte ibland. Skuggan av allvaret som handlar om något annat än före detta pojkvänner och pågående filmproduktioner, som sträcker sig längre än till nästa arbetstillfälle och som inte alls har med den brutna armen att göra. Eller mig. Men jag frågar inte. Pussar henne bara alldeles lätt på pannan och inser att hennes schampo luktar exakt likadant som mitt.
Vi promenerar efter miniversionen av henne längs grusgången bort mot grindarna vid York Gate.
”I’ll probably never have a child”, säger Katie och hennes röst är omöjlig att tyda.
Sedan säger hon inget mer och jag frågar inte. Frågar ingenting alls, fångar bara den lilla Katies hand i min innan vi går över gatan mot busshållplatsen.
Tänker, inte jag heller.

Att hinna ifatt

Ett par månader efter flytten faller någonting inom mig ihop, det känns som om ett litet lurvigt djur rullar ihop sig i bröstkorgen för att dö. I flera dagar ligger det där i revbensburen och flämtar. Jag försöker ignorera det och fortsätter med mina dagar som vanligt. En morgon när jag vaknar är det alldeles tyst i kroppen, jag hör inte mina rörelser längre och när jag lyfter huvudet från kudden för att kliva upp är nackmuskulaturen trött och liksom svag, som om tyngden av mitt huvud vore för mycket. Jag ligger kvar i sängen en stund innan jag släpar mig upp och går ut i köket. Vid fönstret ovanför diskbänken ser jag ut på gården, som är en annan gård, i en annan stad i ett annat land, än den jag är van vid. Det känns fortfarande inte som mitt hem. Jag står där och stirrar på den främmande betongtrappan och den vitkalkade trädgårdsmuren och tänker på hur mycket det är som förändrats och hur hårt jag har jobbat under de senaste månaderna. Hur allting hände på en gång och hur det inte fanns tid att tänka på hur det kändes. Även om det var roligt. Och skrämmande. Och hemskt. Och helt nödvändigt.