Månadsarkiv: mars 2019

Tillbaka igen

Helgen är så kort. Dagarna intill henne knappt dagar, bara hastiga timmar som flyr undan och plötsligt sitter jag på ett tåg igen. På väg bort. I rörelsen försöker jag koncentrera mig, försöker jag arbeta, försöker jag tänka. Det växande avståndet töjer och tänjer mig, snart rämnar jag. Blundar bort hennes ansikte för mig, stryker beröringen från huden.
Vad som var en efterlängtad respit från längtan och frustration, övergår med varje kilometer i akut ensamhet. En ensamhet som är svårare att befinna sig i än innan, den färska konstrasten till tvåsamheten så dominant.
Jag tänker på Tennysons rader om kärlek och förlust (I feel it, when I sorrow most; ‘Tis better to have loved and lost than never to have loved at all) och tänker att de tröstar, men trösten är mer intellektuell än något annat och hjärtat bultar hårt, tårar tränger heta bakom ögonlocken.

Stå ut.

Annonser

Självreflektion med Munch

”I’ve finally figured it out”, säger Ashley när vi strosar genom Museum De Reede och tittar på utställningarna och folk. Hon mest på utställningarna, jag mest på folk.
”World peace”, frågar jag, ”or global warming?”
”You need to help me down from this pedestal that you’ve put me on”, säger hon. ”The high expectations are giving me vertigo.”
”Ha”, frustar jag, ”you’ve never had vertigo in your entire life. You’ll be fine.”
Vi stannar framför Munchs litografi av Skriet.
”An acrobat with acrophobia”, säger jag. ”Now, that would be something for the circus.”
Ashley skrattar och trycker min hand.
”You have a very British sense of humour”, säger hon.
”Sorry”, säger jag. ”I’m just very adaptable.”
Flera turister försöker ta selfies med litografin, imiterar det kända uttrycket framför sina mobilkameror.
”What I’ve figured out”, fortsätter Ashley, ”is that you actually enjoy being around other people. You may think that you’re a loner, a quiet introvert, but that is very far from the truth.”
Jag iakttar henne roat.
”Should I be sitting down for this?” frågar jag.
Hon ignorerar inpasset.
”The truth is”, säger hon, ”that you secretly love watching people.”
”When they act like that, I do”, bekräftar jag och nickar mot en man med selfiestick som han försöker hålla med knäna för att kunna ha händerna fria på fotot. ”People are hilarious!”
”You watch them, and you listen to them and you remember them”, säger Ashley. ”It’s as if you are building a world inside of you. Populated by people you’ve observed.”
”That’s poetic”, säger jag. ”And sort of true, I guess.”
”Sort of?” säger hon.
”Well, it’s true as long as I don’t have to interact”, säger jag. ”I’m a good observer, but that’s it. I’m terrible at interacting with strangers.”
Ashleys pekfinger far upp framför mig.
”Ah!” säger hon. ”That’s where you are wrong.”
”Really?” säger jag, fortfarande road.
”Yes!” säger hon. ”You’re actually good with strangers. Like, really good. As long as you never have to see that person again you’re swell. You’re friendly, polite, funny. Strangers love you.”
”You’re thinking of kids”, försöker jag. ”Kids love me.”
Ashley fortsätter analysen.
”It’s the next level that screws you over”, säger hon. ”Acquaintances, that’s so not your thing. Those interactions make you nervous because you want people to like you. And then you become very quiet. And very Scandinavian.”
”Scandinavians are terrible strangers”, suckar jag. ”I read an article on that recently.”
”Well”, säger Ashley. ”You’re the exception. You are a wonderful friend and a wonderful stranger, but a terrible, terrible acquaintance.”
Vi strosar vidare genom utställningen.
”I quite like the sound of wonderful stranger”, säger jag. ”It holds a story.”
Ashleys arm om mina axlar när hon pressar en kyss mot min tinning.
”Making my point”, säger hon.

Pillow fight

”You should have told me”, säger Ashley i morgonljuset. ”You should have called and told me and I would have…”
Jag vänder mig mot henne, stödd på ena armbågen.
”You would have what?” säger jag.
”I don’t know”, säger hon med frustration i rösten. ”I don’t know, but I would have done something. I would have worried.”
”And that’s exactly why I didn’t tell you”, säger jag.
Hon kastar en kudde på mig. Jag kastar samma kudde på henne.
Vi har varit igenom det här flera gånger sedan kvällen innan. Jag har redogjort för vilka prover som tagits och vad de visat och inte visat, förklarat att jag inte ville oroa henne. Jag har till och med erkänt att jag var rädd för att det skulle bli för mycket för henne, att hon skulle dra sig undan. Hon har alltid varit frisk. Hon har alltid varit stark. Hon har också flytt fältet för betydligt mindre än det här.
Hon brottar ner mig bland lakanen.
”I’m still mad about this”, säger hon nu. ”Don’t think I’ve forgiven you just because you’re here, in my bed, looking lovely. Admittedly too thin, but lovely. Because I haven’t.”
Hennes hand snuddar vid min midja, rör vid revbensradens nya skuggor. Under hennes fingrar känns förändringen så mycket tydligare. De förlorade siffrorna blir till kött, blir till kropp.
”I think you have”, säger jag och kopplar armarna om hennes nacke, drar henne till mig.
”I haven’t”, säger hon mot min hals, ”I haven’t, but I will.”
”Now?” säger jag, kilar in benet mellan hennes.
Hon skakar på huvudet, jag känner hennes utandning mot huden.
”Now?” säger jag.
”No.”
Jag trevar över hennes rygg. Varma, starka ryggen. Musklerna så tydliga under skinnet.
Hennes händer om mina höfter. Pirret.
”How about now?” säger jag.
Hon nickar.
Kysser mig.

I rörelse

Tunneln under Engelska kanalen och nya landskap som sveper förbi utanför tågfönstret. Jag lyckas inte fokusera på arbetet i datorn, kan inte koncentrera mig på boken jag tagit med. Hon väntar på mig, står snart på en främmande perrong med händerna i fickorna och sökande blick.
Som jag längtar.

Past tense

Med tanke på att London är en storstad är det förvånande hur ofta jag springer in i Katie. Det bor ändå såpass många människor här att ett helt liv borde kunna passera utan att man möter någon man känner om man inte bestämt träff. Men även om London är stort, är teatervärlden ganska liten, alltså råkar vi på varandra en solig tisdag i mars. Jag sitter med min laptop och en kopp kaffe och en koncentrationsrynka mellan ögonbrynen vid ett av de runda borden invid fönstret på klubben i Soho. Hon sveper in med håret rufsigt av vinden och telefonen tryckt mot örat, hinner beställa en kopp te innan hon ser mig.

”Oh gosh”, säger hon och skiner upp. ”Hi, hello, how are you?”
”Good”, säger jag, en aning tveksam till om det verkligen är en korrekt sammanfattning.
”Do you mind if I…?” säger hon och gör en gest mot bordet.
Jag skakar på huvudet. Tillräckligt med tid har passerat.
Hon sätter sig och avslutar telefonsamtalet.
”It’s great seeing you”, säger hon. ”Really great. Last time… well, it felt a bit strange. With Jack being there. And everything.”
”It was fine”, säger jag. ”Honestly. It was bound to happen eventually.”
Hon nickar.
”Well, yes”, säger hon. ”I guess it was.”
Jag stänger locket på laptoppen, men stoppar inte undan den. Tar en klunk av mitt halvljumma kaffe.
”Did you wrap the show?” frågar jag.
”Early last month”, säger Katie. ”The first season of it, anyway. It was… well, let’s just say it’s good to be back home.”
”Yes, I remember”, säger jag, ”you were never much for being away.”
”Weird job to have, this”, konstaterar hon, ”when you’re such a homebody.”
”A bit”, säger jag. ”Are you still at the flat?”
”I am”, säger hon. ”And you?”
”Coming up to four years”, säger jag. ”Next week.”
”Gosh”, säger hon. ”Well, it is a great flat, I always thought that. All that light.”
”And Jack?” säger jag. ”Does he live with you now?”
Hon skakar på huvudet.
”No, he still has his flat, I still have mine”, säger hon. ”We did, however, buy a place together about a year ago. Close to Glastonbury. More of a holiday home, really. It used to be a barn, but it’s been converted. Two bedrooms. And it has an AGA. It’s actually quite cozy.”
”I take it he’s the one doing the cooking on that AGA”, säger jag.
Hon gör en grimas, ett leende följer.
”Yes, and you know perfectly well why that is.”
Jag ler.
”It sounds good”, säger jag. ”All of it. It sounds as if you are… in a good place?”
Hon föser undan en slinga av det där mörkbruna, vilda håret som jag brukade älska att dra fingrarna igenom.
”You know”, börjar hon, ”it’s been… a journey. It really has. And some parts of it have been lovely and other parts of it have been… challenging, to say the least, and… well, here we are.”
Jag nickar.
”Here we are”, ekar jag.
”And you and love?” frågar Katie.
”I’m still with Ash”, säger jag. ”She’s touring at the moment.”
”Sorry to hear that”, säger Katie. ”The touring, I mean. It must be hard on you both.”
”Yes, well… you know”, säger jag.
”I do know”, säger Katie och ler lite.

Hon kramar ur sin tepåse mot kanten på koppen och lägger den på fatet.
Jag tittar på hennes ansikte, låter blicken glida över hennes raka, markerade ögonbryn, bleka hyn, den höga pannan. Hon är så välbekant, jag kan hennes drag utantill, det känns märkligt att se dem igen. Att ha tid att titta ordentligt. Igen.

”You look thinner”, säger Katie. ”Your face is more narrow than I remember it.”
”Yeah”, säger jag. ”I’ve… lost some weight. It’s not intentional.”
”I should hope not”, säger hon. ”Hey, is something going on? You’re quite pale, aren’t you?”
Jag pausar.
Hon är inte den första som anmärker på min anemiska blekhet, men jag brukar vifta bort kommentarerna. Nu går det plötsligt inte. Katie känner varje centimeter av mig, har kunskap om varje födelsemärke, varje ojämnhet. Hon vet exakt hur mycket eller lite underhudsfett jag har, vilka toner min hud får om vintern, om våren, sommaren.
”Well”, säger jag, ”something’s not quite right.”
Hon blir orolig, jag ser det, ser hur skuggan drar över hennes ansikte, hur hon spänner musklerna i käken.
”Please don’t worry”, skyndar jag mig att tillägga. ”I’ve had a million tests done.”
”And..?”
”And it seems that I’m not absorbing nutrients properly”, säger jag. ”It’s a bit unclear why.”
”Oh, shit”, säger Katie. ”Fuck, that’s… not good. Are you sure you’re eating?”
”Of course I am”, säger jag.
”Yes, yes of course you are, I’m sorry”, säger Katie. ”That’s really worrying. Are you having any symptoms, apart from the weight loss?”
”The list is becoming quite impressive”, säger jag.
”Does Ashley know?” frågar hon.
Jag gör en gest som betyder varken ja eller nej.
Katie skakar på huvudet.
”You should tell her”, säger hon. ”She would want to know.”
”Yes”, säger jag. ”I know. I will. It’s just that…”
”…you don’t want to worry her while she’s away”, fyller Katie i.
”Pretty much”, säger jag.
”And when is she expected back?” frågar Katie.
”Late June”, säger jag.
”Right”, säger Katie. ”And how long has this been going on?”
Jag suckar.
”About a year. Maybe a bit longer. But it has sort of escalated in the last few months.”
”Oh, L”, säger Katie.
Jag sväljer, försöker bli av med den emotionella klump som kilat sig fast i halsen.
”It’s fine, I’m sure it’ll be fine”, säger jag.
”Of course it will be fine”, säger Katie och plötsligt ligger hennes hand på min arm.

Värmen.
Tyngden.
Pulsen.

Jag tittar på henne. Tänker att hon är en annan nu. Jag är en annan nu.

”I loved you so much”, säger jag och formar orden så att hon också ska höra det jag inte säger.
Vi ska inte ses, vi ska inte höras, vi var aldrig vänner. Det här är inte en ny början.
Hon nickar. Förstår.
”I loved you, too”, säger hon.

Och det om det.

Vi blir kvar en stund, pratar om vardagligheter, små uppdateringar från två delar av en tillvaro som en gång satt ihop. När hon reser sig kysser hon mig på kinden, som man gör.
Jag ser henne gå.

Under pågående magnoliablomning

Bilder av Ashley tagna av andra. Ashley med ett glas i handen på en bar någonstans, stretchandes i överdragskläder i ett omklädningsrum, svettblank och glad efter en föreställning, finklädd på restaurang, vårklädd framför en katedral, klädd i neon på en nattklubb i Berlin.

Ashley pågående, ute i Europa.

Det händer att jag blir arg av att se de där bilderna. Inte över att hon pågår någon annanstans, med andra människor, utan över att hon pågår någon annanstans med andra människor när hon hade kunnat pågå intill mig. Min saknad har nått röd nivå, ilsken nivå. Nivån då det känns orättvist att jag ska behöva längta efter henne såhär, orättvist att det plötsligt gör ont att se hennes ansikte på bild. Det är inte rationellt, men det är så jag känner.

Tre och en halv månad kvar.

Travel plans

”How about you meet me in Belgium in a couple of weeks?” säger Ashley en söndagsförmiddag i telefon. ”And how about we get a slightly better hotel room than we normally would and just don’t leave it for the entire weekend?”
”Yes”, säger jag. ”Very much yes.”
”Apart from for the show, of course”, säger hon. ”I’ll still have to do the show.”
”Yes, and I’d like to do some sightseeing”, säger jag. ”I’ve never been to Belgium before.”
”Yes”, säger hon. ”Apart from that, we won’t leave the room.”
”Deal”, säger jag.
”Well, maybe for meals”, säger hon sedan.
”Of course we’ll go out for meals”, säger jag, ”and for coffee.”
”And for coffee”, bekräftar hon. ”And maybe we could do one of those chocolate tastings?”
”God yes!” säger jag.
”And I do have to be at rehearsals early Saturday morning”, säger Ashley.
”Yes”, säger jag. ”So, basically it’s a normal working weekend with the added bonus of us actually being in the same country?”
”Basically yes.”
”Sounds excellent”, säger jag.
”How excellent?” frågar hon.
”I’m looking at train tickets right now kind of excellent”, säger jag.