Månadsarkiv: mars 2018

En bild, tusen ord, allt det där

Fotot är bra. Ljuset ligger precis rätt och de kalla tonerna i bakgrundens bokeh lyfter fram det blå i Ashleys ögon. Hon lägger upp bilden på sin Facebookprofil. Får hundra likes. Jag har rest bort och ser fotografiet med flera landsgränser mellan oss. Upplever i ögonblicket avståndet som minimalt. Jag var där när det togs, men det var inte jag som tog det. Känner åter blicken på mig, där jag stod vid sidan om kameran. Hur hon fångades just som jag råkade distrahera henne. Ärligheten i bilden.

Ens nakna blick när man tittar på den man älskar.
Hur den avslöjar en.

Annonser

”I’m mad as hell, and I’m not going to take it anymore.”

Vi ser Network på National. Bryan Cranston spelar rollen som Howard Beale och han gör det med den sortens underliggande intensitet som inledningsvis endast är skönjbar som ett svagt knaster i rummet. Ett vibrerande membran av elektricitet runt honom, sprakandet tilltar ju närmare undergången vi kommer.

Efteråt går vi bakom och säger hej och tack och när vi så går ut i kvällen är det med lite mer hopp om framtiden, trots att känslan rimligtvis, sett till pjäsens utfall, borde vara en annan. Men det är ju just det. Blotta faktumet att Network spelas nu, spelas här, spelas på det här viset. Med Ivo van Hoves tydliga ton, hyperaktuella samtidskritik, uppmaning till protest. Hur väl det landar. Publiken i stående ovationer, sorlet efteråt på en ny frekvens, glöden i folks blickar när de väller ut ur salongen. Plötsligt seende. Det är hoppingivande.

Tysta gator

”Where’s Holly?” frågar jag när hennes stol är tom vid måndagsmötet.
”She’s taking a few days off”, säger Chris. ”I think she’s out of the city for a bit, at her parents’ place.”
”Right”, säger jag. ”Easter come early?”
”Not quite”, säger Chris. ”She got mugged at knifepoint Friday night.”
Och så berättar han om hur Holly var på väg hem, efter att vi alla sett Carey Mulligan i Girls & Boys på Royal Court, när en man beväpnad med kniv hann ifatt henne just som hon svängde om hörnet till sin lägenhet.
”Gosh”, säger jag. ”Is she okay?”
”Well, she wasn’t physically injured”, säger Chris. ”She says she wants to move house ASAP, but I think it’s mostly the shock of it happening so close to her flat.”
”Still”, säger jag. ”That’s horrible. And she’s in such a safe neighbourhood…”
”No such thing in London, love”, säger Chris och jag undrar om det är chocken av det som hänt som talar, eller om han faktiskt menar det. Tänker så att det antagligen är sant om alla platser där det finns människor.

Enkelheten

”We’re having a housewarming party”, säger Chris en tisdag medan vi äter lunch. ”And we’d like for you all to be there.”
”Didn’t you move in, like, a year ago?” frågar Holly och brer jordnötssmör på en äppelskiva.
”Eight months”, säger Chris.
”Nine”, rättar Isa. ”We still have boxes that haven’t been unpacked.”
”I’ve said I’ll get to those”, säger Chris tjurigt. ”What’s the rush?”
”No rush”, säger Isa. ”Clearly.”
Jag ler där jag sitter med min matlåda. Tycker om att höra dem gnabbas.
”Well”, säger Holly. ”I’d love to be there. Just give me dates and times and all that.”
”Me too”, säger jag.
”You should bring Ash”, säger Chris. ”It’s been ages since we last saw her.”
Jag nickar. Det är så enkelt nu, mina två liv fogas sömlöst samman. Där det intill Katie ständigt fanns en gräns, komplett med gränspolis och konsekvenser vid ett eventuellt överträdande, finns nu öppet landskap.

Veckor har passerat sedan dess, men ändå

Min önskan om att se nyskriven dramatik på liten scen går förstås i uppfyllelse när Elinor Cook’s Out of Love går upp på Orange Tree och Yous Two av Georgia Christou öppnar säsongen på Hampstead Theatre Downstairs. Jag ser båda inom loppet av en vecka och får en känsla av momentum. Det är fräscht, det är nytt. Det är två kvinnliga dramatiker som skriver om kvinnor. Som skriver om komplexiteten i livslång vänskap, om klass, makt, frihet och fruktan. Om att vilja ta sig någon annanstans, vilja mer. Hur svårt det kan vara.

Det känns viktigt. Det är viktigt.

Whiteout

Så faller snön.

Vi vaknar till bländvitt, orört. Ashley säger, ”I can’t remember when I last saw London dressed up like this”, och jag att jag aldrig gjort det. Det är vackert. Kollektivtrafiken en enda röra, förstås. Jag jobbar hemifrån, Ashley ställer in träningen, slår sig ner mitt emot mig vid matbordet. Där sitter vi resten av förmiddagen.

Vid lunch ringer Joanna och berättar att de ska åka pulka på Hampstead Heath. Vi möter dem där. Den Lilla Katie kastar sig ut för den något mer försiktiga sluttningen på baksidan av Parliament Hill, springer fort upp igen, kastar sig ut. Igen och igen. Joanna har babyn i bärsele under dunjackan, hans lilla näsa röd under mösskanten. Londons silhuett försvunnen i snöyran.