Det är vår igen. Förra våren flyttade vi, förra våren mådde jag illa, förra våren hettades sovrummet upp under eftermiddagarna och när kvällen kom var luften där inne kvav och omöjlig att sova i.
Den här våren är svalare, men ljuset faller precis på samma sätt in genom springan invid rullgardinen när jag drar ner den klockan sju och säger till min tvååring att han får välja tre böcker. Han väljer fem och vi läser fem, men När Gittan gömmer bort sig läser vi två gånger för den är så bra tycker vi båda. (Äsch, jag skulle ju inte skriva om barnen.)
Den här våren ammar jag min bebis medan solen sjunker bakom takåsarna och flygtrafiken ovanför tilltar för att sedan avta någon timme senare. Jag skaffar trådlösa små hörlurar och lyssnar på musik medan jag nattar henne, sedan smyger jag ut i köket och brer en knäckebrödsmacka som jag äter över diskbänken för att krasandet när jag tuggar inte ska störa något av barnen. De sover så lätt när de just somnat.
Den här våren passerar utan att jag går ut och omfamnar varje sekund av den, men jag ser magnolian blomma och sedan körsbärsträden, tulpanerna, och äppelblommen. Lövsprickningen. Blåregnet. Hur ska jag någonsin kunna bo någon annanstans när det är så vackert att bo här.
Libertin 