Månadsarkiv: februari 2017

It all feels like play

Ett skrivande tillstånd. Jag trevar i texten, min privata. Långsamt. Stormar igenom jobbets, lätt och snabbt. Slutar nästan gå på yogapassen som Sonya håller i, hon blir sur när jag antecknar något som far genom huvudet i downward facing dog, surare ändå om jag gör det i savasana.
Tvivel och tvekan har jag fortfarande, men jag är tryggare nu, bryr mig mindre om vad andra ska tycka om texten, mer om att jag själv ska gilla den. Eller åtminstone stå ut.

Våren har kommit. Gräsmattorna i trädgården svämmar över av krokus. Den Lilla Katie har ny skoluniform. Hon kan läsa nu, slukar bok efter bok, hungrar efter mer. Hon ber mig skriva bara för henne. Kanske gör jag det.

Annonser

That circus tiger

Ashley ska resa igen. Långt bort, på obestämd tid. Hon gör sig nästan av med sin lägenhet, men ångrar sig i sista sekund och hyr ut den istället. Jag sitter i hennes säng och tittar på medan hon packar. Bokhyllorna är redan tömda. Allt ska bort ur skåp och garderober. Det hon inte viker ner i sina resväskor hamnar i kartonger som Ewan kör ut ur staden och ställer hemma hos deras föräldrar. Tillsvidare. Jag tycker inte om tillsvidare.

”Ash”, säger jag från sängkanten när garderoberna börjar bli tomma. ”You will come back, won’t you?”
Hon hakar av en skjorta från en galge.
”I think so”, säger hon.

Och jag får nöja mig med det.

”I want you to know”, säger hon när jag ska gå, det är kväll, sent. ”I want you to know that I’m not leaving because of you.”
”Of course not”, säger jag.
Självklart är jag inte en så stor faktor i hennes liv att jag kan driva henne bort från London. Inte heller förmå henne att stanna. Det handlar inte om mig. (Eller?)

Hon kysser mig på kinden, som hon brukar.

Jag tar tunnelbanan hem till Katie. Somnar med hennes arm om min midja.

Don’t wake me up

Vi går ut och firar. Äter middag på mitt favoritställe, går och ser en pjäs i West End.
Katie glittrar och säger: ”You’re growing up so fast.”
Jag skrattar, hon har den där tonen. Samtidigt är det sant.
Allting går så fort.

Upwards

”I love this”, säger Ruth Wilson och knackar med pekfingret mot det tunna manushäftet. ”It really hit a note with me. It’s so sparse, so clear-cut, which makes the whole thing feel very… definite.”
Pete, regissören, puffar till mig för att jag ska svara.
”Uhm, thanks”, får jag ur mig.
Jag är en smula paralyserad av hennes närvaro i den lilla ljudstudion, har inte riktigt landat i att Ruth Wilson just läst in en text jag skrivit för en av teaterns kommande produktioner.
Hon tittar på mig.
You wrote this?” frågar hon.
Jag nickar.
Wilson visslar till.
”Well”, säger hon. ”If you ever write a full-length script, make sure you send it to my agent.”

När Ruth Wilson tagit sin väska och sin kappa och svept ut genom dörren spänner Pete ögonen i mig.
”You have no excuses now”, säger han. ”Just finish that god damn script.”
Jag tittar på visitkortet jag håller i handen. Prestationsångesten har aldrig varit så stor, heller aldrig så sprittande härlig.

The sky is no limit

Annas bok kommer ut och jag flyger till Stockholm för releasefesten. Det är en privat tillställning, hennes vänner och familj och ett par förlagsrepresentanter. Ljuvlig stämning, eftersom alla som kommer dit gör det för att de tycker så mycket om Anna. Anna, som strålar. Som lyser upp hela rummet, hela festen, hela kvällen.
I timmarna som går med tal och högläsning och livemusik tittar jag på henne med jämna mellanrum, ser henne glittra med vinglaset i handen, breda leendet, varma blicken. Och jag känner mig så oerhört tacksam. Över att jag är där, att jag får fira det här med henne, att jag får se henne uppfylla drömmen, se henne lyfta, flyga.

Anna har skrivit en fantastisk bok, men viktigast av allt och det vi alla egentligen är där för att fira: hon är hon.