I sommaren trodde jag fortfarande på illusionen av tid som hägrade vid höstens horisont. Som om jag plötsligt skulle finna undanlagda timmar i någon väska som blivit stående efter sommarlovet. Istället började min son på förskola i september och vi fick ett nytt förkylningsvirus varannan vecka och plötsligt är det lucia. Bebisen har lärt sig gå och den lilla skrivcirkel som uppstod med mina kurskamrater efter avlagd examen har hunnit producera ytterligare två nyfödda, men också hunnit träffas en gång. Tre amningshjärnor och två med andra sorters tankeförmörkelser. Ingen hade skrivit, alla längtade efter skrivandet. Ibland är det inte så lätt. Vi fann alla tröst i det, tror jag.
Nu är det alltså strax lucia. Jag bakar lussekatter sent om kvällen, läser bloggar i telefonen medan de gräddar. Jag gör ofta det, i de korta mellanrummen som uppstår. Ibland känns det som om dessa digitala dagböcker är det närmaste jag kommer regelbundna samtal med vänner just nu. Som om jag faktiskt kände de som skriver dem. Kanske gör jag väl det, på sätt och vis. På samma sätt och vis som ni känner mig. På djupet, men också inte alls.
Under hösten har jag upplevt både längtan och utanförskap i läsningen. En sorts upprymdhet vid insikten om att mötet mellan dessa skrivande personer flyttat ut i verkligheten, att vänskaper uppstår också bortom texten. Såklart de gör, såklart de ska! Inget kunde vara mer rätt. Utanförskap, eftersom det pågår bortom mig och tycks mig så otillgängligt. Jag bor ju inte ens i Sverige, har inte gjort på snart tio år, men såklart vill jag också äta middag med Ulrika, dricka vin med Sardellen, ta en kaffe med Flora eller Julia. Kanske blinka om det i bloggen sedan, höja ett glas för dessa skrivande genier.
Treåringen kommer utvinglande i köket just som jag tar den sista plåten ur ugnen, det är snart midnatt. ”Bullar?” säger han sömndrucket och gnuggar sig i ögonen. ”Gula bullar?”
Ja. Gula bullar.
Men också, ett försiktigt litet blogginlägg.
Libertin 
blir så glad att du skriver, om än så bara en glimt mellan allt annat som ett småbarnsliv såklart är fyllt av. (det finns tider när utrymmet för eget skrivande och läsning blir så mycket större helt klart.) jag har haft turen att resa ibland i jobbet till Sverige, och det är ju inte lika långt borta som för dig, men den mesta tiden är jag inte heller därborta – och det får vara genom texterna man skaffar bekantskaper. har skaffat vänner och bekanta genom olika internetcommunities hela livet och tycker det är så fint att det fortfarande finns såna världar! men förstår helt dubbelheten (och så lät det är att få uppfattningen att det händer så mycket mer roligt än vad det egentligen gör, just när man inte själv är där…). så fint med ett livstecken och att ni verkar ha det fint! hamnar vi på samma plats i världen vid någon tidpunkt bjuder jag på middag!
Så fint att du är tillbaka här! Om våra vägar korsas framöver vill jag absolut dricka en kopp kaffe med dig.